Alkoholens barnbarn

Fundersam!

2010-12-13T20:01:00.002+01:00

Hej!

Nu är det över ett år sedan jag var här och skrev... Jösses vad mycket som hänt under denna tid. Funderar nu på om jag ska sätta mig och börja blogga igen om mitt liv...

Denna blogg blev det mycket oroligheter om... Men det är fortfarande min blogg och denna bloggen gör att jag mår bra.... Så man borde kanske ta tag i det igen och skriva från hjärtat...

Funderar vidare tills det känns riktig bra :-)

Blandat...

2009-10-12T20:07:00.003+02:00

Jösses... Det är ett tag sedan jag skrev här. Mycket har hänt så det är därför jag inte skrivit.

I sommars så blev jag gravid och fick inte behålla någon mat så jag fick åka in akut för näringsbrist. Detta hända ca 4-5 gånger. Blev inlagd ca 1 vecka åt gången. Det var riktigt jobbigt. Ingen medicin hjälpte mot illamåendet. Fick också veta att det är tvillingar vi ska ha. Spännande, men lite läskigt!

Nu kan jag behålla maten, men jag kräker fortfarande varje dag. Fruktansvärt jobbigt... men det går över :-)

Samma veva började jag skolan och pluggar nu till social pedagog. Mycket spännande att lära sig allt inom det området. Man relaterar mycket till folk man känner och framför allt till sig själv.

Vi läser om dom olika sätten inom psykiatrin och så läser vi om dom olika sjukdomarna i psykiatri. Varit på olika studiebesök på dom olika behandlingshemmen. Vi ska på mer studiebesök, och man längtar varje gång för man är så nyfiken på alla ställen och deras sätt att arbeta med missbrukare och barn/ungdomar osv. Man lär sig något nytt varje dag.

När det gäller mig själv så mår jag bra. Har kontakt igen med mina föräldrar. Det känns bra, men inget är glömt och förlåtet. Det ska redas ut den dagen jag mår bra och inte är gravid. Nu går man här med magen i vädret och vill bara få ut bebisarna. Dom tar stor plats i magen :-)

Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag var inlagd på lasarettet. Psykisk press att veta att äter jag inte hemma så måste jag ligga på lasarettet bland alla riktigt sjuka människor och höra hur ont dom har. Jag ville så gärna äta och dricka för jag var så hungrig, men fick jag i mig en liten smula eller droppe så kräkte jag desto mera. Ingen ork till något och jag har världens tur som har den sambo jag har som ställer upp. Han har tagit hand om ALLT när jag varit dålig. Hemmet och våran dotter och hundarna.

All min kraft gick till att gå till toaletten och kräka. Jag vill inte vara med om det igen. Det är hemskt att inte kunna äta och dricka fast magen skriker om det. Det höll ju på som värst i ca 4 månader nästan. Nu kan jag gå till skolan som vanligt men jag måste äta min medicin och jag måste sova tidigt på kvällen annars orkar jag inte. Så när jag kommer hem från skolan så är mina krafter slut. Jag orkar absolut ingenting, och då menar jag verkligen ingenting...

Skolans lärare ställer upp till 100% och allt går efter vad jag orkar, tex när vi har drama och ska spela apa ;-)

Det tråkiga med allt är att jag måste göra ett avbrott i skolan. Det stör mig jätte mycket, men jag kan inte göra något åt det. Detta var ju inget planerat. Men man får stå sitt kasst och vi är så klart lyckliga över att vi får äran att få 2 barn till :-D

Men så som jag har mått under denna tiden med illamåendet och denna press önskar jag inte min värsta fiende. Det har varit fruktansvärt att känna denna maktlöshet mot min egna kropp. Ingenting har hjälpt... Men jag är tacksam att jag mår bättre nu, saknar bara min ork... men den kommer nog sen :-D

Har inte försvunnit

2009-08-31T15:15:00.002+02:00

Vill bara meddela att jag har inte glömt denna blogg. Har legat inne på lasarett från och till hela sommaren nästan och inte orkat skriva något, men det kommer så fort jag får orken tillbaks.

Jag har inte glömt er :-D

Händer saker...

2009-06-30T13:20:00.000+02:00

Nu är det extremt mycket saker som ska göra, fixas, planeras och varken jag eller sambon hänger med riktigt. Men det är bara att bita ihop för det kommer sluta så jäkla bra tror vi :-D

Berg och dalbana är det och kommer alltid att vara. Men så är det väl att vara alkoholens barnbarn. Känslorna man är uppvuxen med kommer aldrig att försvinna. Men man kan lära sig acceptera dom, och ändra dom till det positiva för att inte få dom djura dalarna. Som man säger. För att kunna arbeta med sig själv, måste man också acceptera sina "problem". Men mina dalar är inte så djupa längre som innan. Eller det kanske dom är, förändringen är att jag klättrar uppåt mycket snabbare än innan. Ångesten kan jag hantera bra nu, men mitt humör är ju en annan sak. Men det får jag ta... tyvärr. Jag försöker lägga band på mig, men samtidigt måste känslorna komma ut på något sätt...

För att tillfriskna, så måste man förstå att man har ett problem, och för att kunna arbeta med det, så måste man acceptera det... Bror D´s ord. Dom tycker jag man borde tänka på... Man måste acceptera. Man kan inte blunda för sina problem... Vakna UPP...!

Min framtid ser bra ut. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska göra för att få det. Min vilja har blivit starkare. Min vilja, min lycka, min egna självkänsla har blivit så mycket bättre. Jag har arbetat så mycket med mig själv det sista året så det är knappt att jag själv känner igen mig ibland.

Men orken är inte 100% än. Det är så mycket som händer runt om mig och inom mig som tar min energi. Så svårt att förklara. Låter kanske väldigt fel det jag skriver. Men jag kan inte få till det på annat sätt.

Men tyvärr blir värken värre. Jag har skydd som jag måste sova med på nätterna, jag har skydd som jag måste ha på dagarna. Snart ser jag ut som pinocciho... skranglig, söndrig ;-) Men lycklig :-D

En annan sak jag börjat märka är att jag börjar tycker om cigarett rök (jag själv har snart varit rökfri i 3år). Lukten av det påminner så mycket om min älskade svärfar som inte lever längre. När jag känner lukten så känns det som att han är precis bredvid oss som han alltid var innan. Kommer man någonsin vänja sig vid att han aldrig kommer tillbaka?

Han om någon i familjen hade ett hjärta av guld. Han tänkte bara gott om människor. Han var en fantastisk människa. Varför ska en sådan person få ett sådant hemskt avslut. Älskade svärfar. Han var verkligen älskad av mig...

Vi kunde reta gallfeber på varann ibland, men roligt hade vi :-D Saknar honom så mycket.

Jag verkligen älskar dig svärfar...

En sak som hände igår var att jag pratade med en man som stank alkohol, han var inte nykter. Tänkte inte på hur han hade tagit sig dit ut där jag träffade honom. Men det slog mig när jag hör hur en bildörr slås igen och bilen startas och kör iväg. Jag springer för fullt för att kolla bilen, men hann inte. Jag ringde polisen, och hoppas att dom fick honom... Där jag var, fanns massa barn. Jag kan inte förstå hur man kan köra med alkohol i kroppen. Hur är man funtad då?

Hur kan man riskera barn, människor, djur och sig själv för att köra med alkohol i kroppen. Vi gav ett bra signalement och jag kommer aldrig glömma denna mannens ansikte. *ryser av äcklighet*. Vi var många som såg honom...

Personer som kör rattfulla sänks i mina ögon. Dom är inte värda mycket. Jag kan inte förstå, hur tänker man? Man tänker inte alls! Min egna pappa har kört rattfull. Jag har själv ringt polisen för det, men dom har inte tagit honom. Men en dag ringde mamma och polisen tog honom. Idag har han sitt körkort igen...

Det är så många barn, familjer som förlorar någon nära för att någon tar nycklarna för att sätta sig på/i ett fordon. Sådana personer borde ALDRIG få tillbaka sina körkort.

När denna mannen körde iväg så tänkte jag att polisen kan ändå inte göra något. Jag slog väck tanken med en gång och tänkte. Jag MÅSTE ringa. Då har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa denna galning från att köra på ett person. Det är de minsta jag kan göra för samhället...

Jag hoppas polisen tog honom...

Hejdå Tapetblomman!

2009-06-17T10:50:00.002+02:00

Jag har blivit en annan person. Lite läskigt är det, men mitt rätta jag har nog börjat komma fram mera.
Jag accepterar inte vad som helst. Säger mera vad JAG tycker, tycker inte folk om det, tja, vad kan jag göra åt det...!

Mycket har hänt på sista tiden och jag växer mera inom mig. Ju mer motgångar i livet, desto starkare blir jag. Så Tack säger jag till alla motgångar.

Men tankarna går i huvudet och jag funderar på allt. Vi har varit så nära att förlora en familjemedlem igen så jag kommer lägga alla mina egna intressen åt sidan. Jag är annars aktiv inom en klubb, men det får vänta. Jag har inte tid just nu med det. Jag prioriterar annat. Min lilla familj går först. Jag måste göra så. Jag orkar inte göra allt jag vill, så jag får välja... och jag väljer så klart min familj.

Andra personer har märkt att jag är en annan person. Dom märker att jag säger ifrån på ett annat sätt och står rakryggad och står för det. Jag gör saker som jag innan varit rädd för... Innan var jag tapetblomman som inte ville vara i vägen. Idag är jag, JAG! Hejdå Tapetblomman!

Mina föräldrar vill inte ha min kontakt. Kanske därför jag vågar stå mera rakryggad. Jag kan göra exakt vad jag vill, säga vad jag vill utan att få dåligt samvete för deras tro. Som inte ens jag tror på. Som jag inte vill leva med.

Jag är vuxen person, har hus, har barn, har sambo, har ett liv, har en framtid. Varför ska jag leva ett liv som andra vill att jag ska leva.
NÄ...slut med det! Jag lever mitt liv som JAG vill leva. Sen om andra inte tycker om det. Det får stå för dom. Vill dom inte ha min kontakt så är det dom som förlorar på det. Men jag blir fruktansvärt sårad. Sårad än en gång av mina föräldrar. Min fråga är... Kan jag någonsin förlåta dom...igen?
Men vad är det jag gör i mitt liv som föräldrarna inte tycker om? Jag har kontakt med ett medium... Är det så farligt? Har jag skadat någon? Nej! Pappa sa alltid till mig i tonåren att jag var Satan själv, Jag var demonbesatt. Jag var så hemsk. Jag var knarkarunge (har aldrig rört knark), jag var ett problembarn OSV OSV OSV. Ska man göra så inom religionen? Jag har inte någon religion att gå efter. Men dom har, ändå beteer dom sig så? Jag lever mitt liv, varför ska jag leva mitt liv efter deras religion?

Alla dessa ord som pappa sårat mig med, mamma sårat mig genom att inte göra något alls, har jag ändå ställt upp och hjälpt till. Jag har brytt mig, visat att jag älskar dom. Men självklart var jag ett problem, jag motarbetade hans drickande till 100%. Uppkäftig tonåring var jag, men ingen såg mig ändå. Jag var ändå ett stort problem för pappas drickande. Bara för jag idag har kontakt med ett medium och går kurser hos henne som gör att jag mår bra, och att jag växer i mig själv så säger dom upp kontakten. Det är ju egentligen JAG som borde brutit kontakten efter allt dom gjort. Om vi nu ska prata om sådant. Allt dom har gjort mot mig då? Alla sår som har fula ärr. Betyder inte det? Jag betyder INGET för min familj. Den enda person som stöttar mig genom allt detta är min Bror D. Jag vet att vi inte tror eller tycker samma om allt, men ändå så stöttar han mig. Han respekterar min väg, mina val, mitt liv. Vad har jag gjort utan honom? Han är min familj förutom min egna lilla familj.

Tack bror D för att du finns. Jag Älskar Dig!

Tänk vad en sjukdom som alkoholism kan fördärva, och en tro kan splittra en hel familj, ändå sitter dom där med ett glas rött vin med gott samvete. Herregud säger jag. Löjligt! Pappa sitter berusad med bibeln i handen och säger till mig att det jag gör är farligt för att jag kan dra in demoner i hans hus. Att jag inte längre är välkommen i deras hus... Jag tycker snarare att alkoholen han har i sig är en demon...
Pappa sa till mig att jag är illojal mot familjen pga denna blogg. Rätt konstigt tycker jag. Vad är jag illojal mot?? Han säger ju att han inte några alkoholproblem. Vad är jag då illojal för?

Jag lever fortfarande mitt liv med ett gott samvete. Jag har fortfarande valt min väg. Jag är inte beroende av något förutom kärleken från min sambo och mitt barn... det är dom som är det viktigaste för mig.

Ibland får jag mina svackor, min panikångest, min rädsla. Dom kommer jag nog alltid får leva med, med tanke på min ryggsäck jag har med mitt liv i. Men jag tänker resa mig upp varje gång. Ingen alkohol, ingen religion, ingen människa ska slå undan mig...

Jag säger än en gång, Tack motgångar, här kommer jag, Framtiden...!

Ögonen förföljer mig

2009-06-10T20:00:00.001+02:00

Tittar in i ögonen och frågar... Känner du som jag? Varför känner vi så här? Vad är det som gör att det blir som det blir? Varför gör du som du gör? Bara för du ha problem och inte kan ta emot ett krav, ett ultimatum... Vad ger dig rätt att sätta ett krav, ett ultimatum på mig?

Vad fan ger dig rätt att säga något överhuvudtaget?

Vad har inte ni gjort? Varför måste allt vara så svårt? Varför ska det bara vara åt ena hållet? Varför är det så svårt att tycka om mig?

Tusen frågor men ingen kan ge mig ett svar. Ett beroende är ett beroende!

Tittar fortfarande in i ögonen och frågar, men ser bara en spegelbild av mig själv i ett par ögon som tittar igenom mig. Som inte ser mig? Ögon som lever sitt egna liv, som bara ser sig själv, och sitt beroende, sin alkohol.
Ett par röda ögon som är grumliga av fylla, sorg, hat och massa känslor man inte kan sätta ord på... Varför gör du som du gör?

Mina känslor som jag har idag trodde jag aldrig jag skulle få... rätt eller fel... Men det är inte rätt för mig. Jag söker efter något jag aldrig kan få. Varför är det så svårt?

Varför ska dessa ögon förfölja mig? Varför kan dom inte se mig, tycka om mig?

Önskar dessa ögon kan vakna upp en dag och vara klara, titta glatt runt om sig och se vad dom har framför sig... innan det är för sent. Kanske är det redan för sent?

För min del är det de... Ögonen såg aldrig mig...

Motgång = Starkare

2009-06-05T22:53:00.000+02:00

Man sitter här och är orolig för kära svärmor. Hon är mycket dålig och vi vet inte alls när hon kan komma hem igen... Det är inte kritiskt, men det är mycket allvarligt...

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom... Så jag har nog energi nu som kan räcka till hela Sverige nästan känns det som. Är det inte det ena så är det, det andra.

Så igår var jag på änglakväll hos medium. Man blir så glad när man träffar henne. Hon är så positivt och jag tycker så mycket om henne. Hon ger mig massa positiva råd och det har byggt upp mig så mycket. Hade det varit för några år sedan så hade jag inte orkat stå på mina egna ben idag.

Men jag står här, stark, vet vad jag vill, gör vad jag vill och ingen kan knäa mig igen. Jag låter inte det hända... Mycket tack vare hennes hjälp.
Tänk att en person kan ge en annan person så mycket bra. Det borde vi alla tänka på.

Alla borde ge varann något positivt varje dag.

Varför är det så att en familj kan få all motstånd, medan en annan kan glida genom livet utan motgång? Livet är ibland inte rättvist. Jag sitter här hemma och hoppas in i det sista att min svärmor ska bli frisk. Bli återställd. Men vad händer om det inte blir så? Tankarna snurrar för fullt...

Solen skiner över vårat hus

2009-06-03T12:08:00.000+02:00

Har väl börjat smälta det nu att mina föräldrar har sagt upp kontakten med mig... Vill dom ha det så, så får det blir så. Jag börjar ju som sagt få vanan inne, men nu är det sista gången dom slår undan benen på mig. Nu är det färdigt... !

Jag frågade pappa:
- Du menar då att det är 2:a gången du slänger ut mig från detta hus?
- Ja, svarade han...

Han har aldrig erkänt innan att han slängde ut mig innan...men i måndags kväll gjorde han det.

Det jag irriterar mig mest är att pappa sitter med bibeln i handen och säger att det jag håller på med är farligt (går på medation och kurser för ett medium för att lära mig kontrollen av mig själv bla), när han sitter själv berusad?? Jag kan inte riktigt få in det i mitt huvud. Är det så konstigt att man vill gå sin egna väg när man ser hur dom beteer sig? Han sitter där uppe på sin pedistal och försöker vara nåt han inte är när han druckit... Frågan är bara när pedistalen går sönder och han vaknar upp och förstår vad det är han håller på med...OM han gör det någon gång. Och mamma gör sitt jobb bra också... försöker hålla pedistalen uppe. Problemet är att dom ser inte det själva.

Det är alkoholens sjukdom som talar...!

Tycker det är så synd. Jag älskar ju dom ändå. Dom är ju mina föräldrar. Men vill dom inte ha mig som deras dotter så får det vara så. Jag kommer inte bli sårad mer för deras beteende längre och det är faktiskt skönt på något konstigt sätt.

Men jag lever mitt liv som jag vill. Huvudsaken är att jag och min egna lilla familj mår bra, och det gör vi. Vi mår jätte bra och trivs ihop. Solen skiner över vårat hus fast vi har och har haft otroligt mycket motgångar i vårat liv...

"Favorit" i repris

2009-06-02T19:32:00.002+02:00

Längesen jag skrev nu igen...

Jag är tom på känslor nu fast ändå inte... Så mycket som händer, som jag inte kan sätta ord för vad jag känner...

Jag kan säga så mycket som att vissa människor borde inte få vara föräldrar. Vissa säger att dom låter sin barn göra som dom vill. Låter sina barn får vara individer. Men när man väl går sin väg så tycker dom det är fel. Ljuger för sig själva för att det ska låta bra i andras ögon och så säger dom att jag är illojal, frågan är vem som är det? Men när dom väl står vid en vägkorsning så vågar dom inte stå för det dom tycker utan vänder kappan efter vinden.

Än en gång... Vissa människor borde inte få ha barn.

Så otroligt patetiskt så det är sjukt. Man skrattar bara åt det!

Än en gång i mitt liv har inte min mamma stått upp för mig. Än en gång i mitt liv tar hon pappas väg. Bekvämt? Eller tycker dom så illa om mig för att jag är den person jag är idag? Då får dom göra det. Jag är stolt över den person jag är idag. En person som visar ödmjukhet och som människor kan lita. Jag är stolt över det.

Än en gång visar pappa hur jävla illa han tycker om mig. Än en gång visar han vägen ut? Bekvämt? Vågar inte se sanningen i vitögat? Bra att skylla på mig. En av familjens svarta får... Eller vita får... ett vitt får som vågar gå sin väg. Då kallar jag mig det lilla vita fåret som vågar stå upp. Självklart är det bekvämt för dom att skylla allt på mig. Jag är ju en person som säger vad jag tycker och det tycker inte dom om. Därför måste jag försvinna ur deras liv... om jag då inte går deras väg...

Jag får mitt straff! Absolut inte!! Jag tycker det är skönt att slippa detta nu. Är lättad över att dom inte vill ha min kontakt längre. Jag slipper se dom fördärva sina liv, slipper se deras lögner mot andra, sig själva och mot min egna familj. Slippa se dom ta deras egna liv ifrån sig själva. Slippa se alkoholens offer... Slippa se hur dom kan välja en religion före deras egna kött och blod.

Igår visade även min far att han är rasist. Rasist mot min sambo. Hur lågt sjunker man då? Ja, jag kan säga det högt idag. Igår var han en ren rasist mot min sambo, min sambo som endast varit snäll mot dom jämfört med vad andra varit mot dom... Herregud säger jag. Hur jävla lågt kan man sjunka???!!!

Som sagt... vissa borde inte skaffa barn.

Jag kommer göra många fel i mitt egna föräldraskap. Men jag kommer ALDRIG vända ryggen för mina barn för att dom väljer en väg som jag inte tycker om...

Känslor i allt detta...har inga. Jag är tom... Det är rent ut sagt pinsamt!

Favorit i repris... Än en gång är jag inte välkommen hem till mina föräldrar... ! Vad FAN är det för föräldrar??? Som sagt. Vissa borde inte få ha barn!

Jag lever mitt liv som JAG vill. Jag tänker inte leva mitt liv som andra vill. Punkt slut...!!!

Jag respekterar deras tro... varför då inte respektera mitt???

Acceptera

2009-05-22T13:10:00.000+02:00

Det har hänt mycket den sista veckan i mitt liv. Höll på att förlora min kära svärmor som jag tycker jätte mycket om. Vi var som katt och råtta innan men idag tycker vi om varandra... Hon betyder mycket för, hon är ju min dotters farmor.

Andra saker har också hänt i veckan som har gjort att jag har fått göra ett svårt val. Valet jag gjorde var först och främst för min dotter. Jag vill hennes bästa... Sen får vi se om det var rätt val längre fram...

Annars tycker jag det har varit rätt lugnt. Sen jag startade mailen för alkoholens barnbarn och tog väck inläggen så har jag inte fått några otrevliga inlägg. Skönt för att jag vill blogga för min skull, inte någon annans...

Just nu känns det som att jag inte har något att skriva här. Det ser jag som något positivt. Att skriva denna blogg har gjort att jag har bearbetat hur mycket som helst som jag varit med om. Känns jätte skönt faktiskt. Min tunga ryggsäck har lättat så mycket.

Jag står för den jag är idag och tycker det jag tycker... Punkt slut känns det som... Jag har gått otroligt långt i min väg sen bloggen startade. Vissa perioder var otroligt jobbiga då minnen som jag förträngt kom fram. Men idag så går det att leva med det. Jag har accepterat dom händelserna.

Jag har accepterar mycket i mitt liv tack vare alkoholens barnbarn...

Vila

2009-05-17T08:13:00.001+02:00

Det är mycket som händer just nu så jag orkar inte riktigt skriva i denna bloggen nu...

Jag måste ta reda på alla mina känslor innan jag kan göra något annat känns det som. Får vila lite... Behöver nog det.

Ta en dag i taget...

2009-05-12T11:53:00.002+02:00

Denna blogg har startat många känslor på många olika håll. Men jag skriver endast för mig själv och det har hjälpt mig massor på denna korta väg som jag gått sen bloggen startade. Jag är inte riktigt samma människa längre. Jag säger mer vad jag tycker och känner och tycker folk inte om det... Det är då deras problem. Just nu tänker jag endast på mig själv och ingen annan. Svårt är det, men jag försöker.

Ett missbrukar hem vill alltid i hemlighet att ingen ska veta familjens problem. Nu säger jag det till hela världen. Jag är inte lojal längre. Jag sticker ut och ropar till alla att här är det något som är fel. Vissa går fel väg men ser inte det. Dom tar den "lätta" vägen genom att svälja innehållet i flaskan så dom glömmer världens problem för en stund. Men problemet finns fortfarande kvar när dom vaknar upp... vaknar upp med ångest, bitterhet, ånger osv.

Jag är inte lojal. Jag sviker många personer enligt dom, men som jag skrivit innan. Jag tänker inte vara tyst längre. Jag ska inte skämmas vad som finns och vad som gjorts. Detta är mitt sätt att gå vidare och bryta mig loss här i världen. Jag får väl ta det att jag är illojal nu. En människa, en person, en dotter som sviker familjen. Men ingen tänker på vad jag fick utstå som liten. Då var jag tyst som en mus men växte upp och blev en blandning av en rebell och en tyst flicka som ingen såg. Nu när jag säger något ska jag vara tyst... Nopp, jag vägar vara en tyst flicka mera.

Jag får väl fortsätta vara illojal, men jag gör det för mig själv. Ingen annan. Jag kommer inte vara tyst längre. Jag ska säga precis som det är.

Dom positivt sakerna är också viktiga. Det håller jag med om. Men när jag sitter här med bloggen är det så många blandade känslor som kommer fram. Just när jag ska skriva här är det dom negativa känslorna starkast. Det är så mycket som kommer upp till ytan som måste bearbetas. Ältas, bearbetas...

Älta gör man när man bearbetar. Minnena går runt i huvudet och ältar gång på gång tills man är klar med det, sen så går man vidare. Det är så det funkar, säger psykologerna iallefall... Och jag håller med...!

Tycker synd om mig själv? Gör jag definitivt inte. Hade jag inte varit med om dom sakerna jag varit med om hade jag inte varit den person jag är idag. Den person jag är idag är jag stolt över. En person som bryr sig om andra, som ställer upp när jag behövs, som människor kan prata med, person som vänner kan lita på. Sådan hade jag kanske inte varit om jag inte varit med om sakerna jag varit med om... Därför tycker jag inte synd om mig själv, utan stolt på något konstigt sätt över de jag varit med om...

Vissa saker vill jag helst glömma, men jag är nog inte mogen att ta tag i dom problem. Frågan är om jag är mogen någon gång. Det är så hemska saker så jag vill inte ens tänka på det nu. Men jag måste lära mig acceptera det för att kunna gå vidare. Men personerna kommer ALDRIG acceptera händelsen, dom kommer neka... Men det är deras problem. Jag vet vad jag känner, såg, kände osv...

Ta en dag i sänder så kommer allt att ordna sig...

Vem som helst!

2009-05-09T21:17:00.000+02:00

Här har varit fullt upp så jag har inte hunnit skriva något på några dagar.

Härom kvällen var jag på ett öppet AA möte (öppet menas med att även anhöriga får gå på mötet) och det var verkligen givande. Mycket intressant att höra allas historier och tankar. Man lär sig så mycket av det. Man känner igen sig så mycket och alla i rummet förstår alla. Allt som sägs i det rummet stannar där. Det känns så skönt.

Har man inte varit med om vad alkoholen kan göra så kan man inte sätta sig in i en annans tankar eller känslor, men dom kan. Tyvärr finns det inte Alanon i denna stad. Hade så gärna velat att det fanns. Hade hjälpt så mycket. Det är ju många i alla städer som har samma problem, samma tankar, samma känslor. Vi är så många...

Många tror att alkoholister är endast dom som sitter på en parkbänt i stan och dricker. Men så är inte fallet. Det kan vara personen som sitter bredvid dig i bussen, kassörskan i affären, polisen... Tja det kan vara precis vem som helst. En vacker dag kan det även bli Du, eller Jag. Man vet inte framtiden. Därför ska man vara försiktig enligt mig.

Alla vet ju att droger är farliga...

Problemet är även att en alkoholist inser inte själv att dom är det. Inte ens familjen kanske ser det. Dom/vi blundar för problemen, tyvärr.

Hästen...

2009-05-05T16:38:00.002+02:00

Jag tycker inte det är fel att människor dricker alkohol. Men det ska vara med måtta och enligt mig är inte det med måtta om du dricker så man ser en personlighets ändring. Och jag tycker det är absolut fel att dricka ihop med en person som du VET har problem med alkoholen och är alkoholist. Där tycker jag att gör du det, då stöttar du deras tillvägagångssätt.

Du sitter ju inte och röker framför en person som har kol och som sitter med syre... samma sak enligt mig.

Kommer inte ihåg vilken ålder jag hade men varje söndag åkte jag och pappa iväg till ett stall. Varje söndag fick jag rida på en privat ridlektion. Det var så roligt. Det var så spännande. Jag tyckte det var så roligt att åka iväg, bara pappa och jag och göra något som jag älskade över allt annat.

När man kom hem från ridningen så somnade jag oftast på soffan helt slut. Jag älskade det... Söndagarna var det bästa, den tiden jag red där :-)

Efter ett tag köpte pappa en egen häst till mig. En blandning mellan shettis/russ. När vi hämtade hem henne så det första hon gjorde va att bita mig i magen och i handen. Jag sa inget till mamma och pappa för jag var jätte rädd dom skulle lämna tillbaka henne.
Henne hade jag roligt med. En busig tjej med glimten i ögat. Hon lärde mig massor.

Vi flyttade henne till ett stall och efter ett tag blev hon sjuk. Hon fick sandkolik och mamma stöttade mig till 150%. Mamma ställde upp med att köra mig flera gånger om dagen till stallet för att vi skulle kolla till henne. Ringde veterinären osv.

Det var roligt att ha henne men jag kom fram till sen att hon var för liten för mig så vi sålde henne till en barnfamilj och så köpte vi en större häst. Honom hade jag också roligt ihop med. Vi red som vildar i skogen och byggde banor som vi hoppade. Varje gång vi skulle galoppera så sparkade han bakut så ibland satt man nästan vid huvudet på honom och kikade in i hans ögon och hoppades på att han inte skulle sparka igen.

Jag tränade lite för skoj skull i en padock med några kompisar. Hoppade hinder och hade roligt. När vi hoppade så flög jag på ena håller och min häst sprang åt andra hållet. Goda skratt fick vi allihopa :-D

Det var så kul att ha häst. Tiden gick och jag blev äldre och ville hellre umgås med kompisarna än att vara i stallet. Sålde hästen till en nära vän till pappa. Han och hans barnbarn höll på med hästar så där fick han det bra.

Ibland körde jag mamma och pappa upp och hälsade på. Det var så roligt att göra det. Utflykt med bara mamma och pappa till något som jag älskade.

Jag blev 17 och började närma mig 18år. Jag började bli sugen på häst igen och kände att jag ville så gärna ha. En annan vän till pappa sa att han hade en häst som passade mig. Vi körde och kollade och jag provred. En härlig arab som var hästen jag ville ha.

Snäll och go i stallet och mycket fart och tempo i skogen. En helt underbar häst. Vi tog hem honom och jag storm trivdes med honom. Hade honom på prov ett tag och jag älskade han.
Men i bakhuvudet kände jag att detta är inte rätt. Snart blir jag 18år och det är inte rätt att pappa ska betala så mycket pengar för mig på en häst som jag kanske inte orkar med eller vill ha om ett tag då man fyllde 18...

Fel eller rätt tänkt vet jag inte. Jag tyckte det inte var rätt att göra så mot pappa att han skulle lägga så mycket pengar på något som jag kanske tröttnade på om ett litet tag så jag sa till pappa att jag ville inte ha honom.
Mamma och pappa frågade flera gånger om jag verkligen var säker.

- "Ja", svarade jag fast jag var väldigt osäker. Ville så gärna ha honom men det var inte rätt. Han var så underbar. Han älskade att hoppa och han var så mysig. Mamma var inte rädd för honom som hon var för den andra hästen. I stallet la han huvudet på axeln och ville bara gosa.

Vi lämnade tillbaka hästen och än idag ångrar jag det så mycket. Tänk om jag hade behållt honom. Denna älskade häst. Det stog mitt namn på honom :-) Men det var inte rätt just då. Hästen var rätt, men tiden var fel...

Jag är så tacksam att mamma och pappa gav mig den möjligheten att få ha en egen häst. En häst som bara var min. Det är inte alla döttrar som får denna önskan upplevd. Jag är tacksam för att pappa byggde ett stall till mig hemma så jag kunde ha hästen där. Jag är tacksam att dom betalade allt för min häst. Jag är dom evigt tacksam att dom gav mig denna chans...

Tänk vad mamma och pappa har gjort för mig. Detta är något som inte alla får uppleva fast det är många flickors dröm. Jag älskar dom som personer för dom är dom bästa föräldrarna man kan få. Jag accepterar bara inte deras hantering med alkohol. Annars är dom det bästa som finns i hela universum. Jag älskar dom så mycket så det gör ont och är så tacksam för att dom finns.

Barn ska få vara barn

2009-05-05T10:13:00.003+02:00

Det har kommit inlägg i gästboken om integritet, men personen själv skrev ut både namn och ort så jag raderade det omedelbart då jag vill ha bloggen anonym. Otrevliga kommentarer i bloggen kommer att raderas då ingen kommer att få mig att sluta blogga. Den som kan få mig att sluta är endast jag själv.

Jag bodde hos min bästa vän några månader när jag var runt 16år. Vi hade ett rum utanför hennes föräldrars hus. Vi hade jätte roligt tillsammans. Hennes pappa planerade att bygga ett eget rum till mig. Men tiden gick och jag började känna att jag var rädd att förlora henne som vän då vi bodde så tätt på varandra hela tiden. Vi bråkade inte, men vi behövde andas.

En kväll så sa jag till henne att jag flyttar hem igen. Jag berättade att jag ville hellre bo i ett helvete och ha min vän kvar, än att bo kvar och förlora henne som min bästa vän och ändå få bo i ett helvete.

Så jag flyttade hem...

Jag trivdes så bra där hos dom. Jag kände mig välkommen och vi hade så roligt tillsammans. Jag behövde inte känna mig nervös. Jag behövde inte få den där oroliga känslan som man hade så fort man skulle komma hem. Frågan om pappa var nykter eller inte. Vi hittade på massa hyss och skrattade hela dagarna. Jag mådde bra men mitt hjärta höll på att gå sönder. Jag vill också ha en mysig familj som dom hade.
Men det visade sig sen att det var inte så bra... Hennes pappa är också glad i alkoholen så vi har mycket gemensamt.

Idag försöker man finnas för henne som hon fanns för mig då hennes son har leukemi. Man har fått lära sig mycket om cancer då min svärfar dog i det och hennes 4 åriga son är dålig i sin cancer. Hur mycket skit ska det komma i denna värld. Ska inte barnen få vara friska och må bra. Är det inte droger inblandade så är det sjukdomar. Önskar att alla barn kunde få ha en härlig barndom med bara massa skratt.

Man sitter här och vill åka upp till dom och hälsa på men är livrädd att jag har träffat någon som bär på ett virus som jag då drar med mig till dom. Önskar jag kunde göra något för dom, men det enda jag kan göra är att lyssna på deras ord. Stötta...

En dag var vi hemma hos mig. Vi tittade på tv och åt popcorn. Min syster var hemma också. Vet inte vilket pogram vi kollade på men helt plötsligt så kom pappa in i bara kalsonger. Han satte på stereon och jag sa att vi tittar på tv. Han brydde sig inte. Han satte på Ulf Lundell på högsta volym och stog bara där i sina kalsonger. Han spelade jätte högt så det gjorde ont i öronen.

Mamma kom in och sa till men han brydde inte sig. Han höjde ett snäpp till på stereon och satte sig i fåtöljen. Fanns inget man kunde göra. Jag skämdes så mycket för min kompis, men vad kunde jag göra. Min syster kom in och skällde på pappa. Hon blev mycket upprörd så man såg tårarna i hennes ögon. Vad fanns det för oss att göra? Bara att acceptera att pappa skulle lyssna på sin musik när han ville. Jag avskyr Ulf Lundell...

Enligt bibeln så är mannen i familjen huvudet. Det är mannen som tar det sista beslutet. Det kan ju tolkas på många olika sätt och givetvis tolkade pappa det som att HAN bestämde allt. Vi skulle lyda... Så var det när han var full. Han slängde ord från bibeln i huvudet på oss. Barn ska respektera sina föräldrar. Men det står ju även att föräldrarna ska respektera barnen... Men dom orden hoppade nog pappa över varje gång, för det fanns inte. Det var bara HAN...

Om jag inte minns fel så var det den dagen jag bestämde mig att bo hos min kompis. Min bästa vän. Hon som alltid funnits för mig. Hon som känner mig utan och innan. Det är hon och sambon som känner mig bäst.

När är det barn får vara barn egentligen? Vilka barn har en bra uppväxt? Finns det någon bra uppväxt? VAD är en bra uppväxt?

Varje gång man såg huset så undrade man hur det är hemma idag. Ska jag tassa på tå, eller ska jag hålla mig undan?

Jag är evigt tacksam för att jag fick bo hos min vän. Då fick jag vara ungdom och kunna andas som jag ville. Bara vara jag...

Jag upplever det så

2009-05-04T08:55:00.000+02:00

Tårarna rinner ner på min kind. Jag mår skit, men ingen ser. Jag vill inte leva, men ingen ser, jag vill börja om, men ingen ser. Jag vill inte mer, men ingen ser. Jag ser inte orden för mina tårar. Jag orkar inte mer. Men ingen ser...

Det enda jag gör i denna blogg är att skriva så som jag upplever det. Mina tankar, mina känslor. Känslor som ingen visste om men nu finns dom så ni kan läsa. Då gör jag fel. Är det så det ska vara? Jag ska bara vara en person i familjen som inte ska yttra mig. När jag väl säger vad jag tycker och känner och vill. Då är det fel?

Enligt vissa av er så ska jag fortsätta vara tapetblomman som bara ska finnas, som inte ska säga något. Bara vara en person som ingen ser. En person som ingen vill ha.

Jag ska fortsätta vara tapetblomman för eran skull. Lika bra att bara försvinna så jag inte ställer till det i era tankar. Jag ska förbli tapetblomman...
Jag skriver inga namn, jag skriver bara känslor, tankar och min upplevelse. Det är visst fel. Ja, klart det är fel när man känner sig träffad... Vad annars?
Jag ska vara tyst... Är det det ni vill? Klart ni vill det. Ser ni problemen måste ni göra något åt det och det orkar ni inte.

Jag har alltid varit tyst och inte sagt något, bara hållit det inom mig. Idag skriver jag orden i en blogg anonymt. Då är det fel. Vill ni få väck bloggen...? Kämpa på, kanske jag stänger ner den, MEN INGEN KAN STOPPA MINA KÄNSLOR, TANKAR ELLER MITT LIV.

Ingen av er kan stänga av mitt innersta. Bara jag själv.

Konstigt att människor stöttar mig till 100% när jag började bloggen. Klart ni gjorde det. Jag skrev ju bara om mamma och pappa och olika händelser. Men nu när jag skriver lite fritt om mina tankar och om min familj så klampar jag in på era liv. Klart det är jobbigt när jag skriver om er. Lättare att acceptera om jag bara skriver om mamma och pappa...

Ingen av er kan stoppa mina tankar eller känslor. Jag kommer alltid ha dom vare sig jag, du eller ni vill/tycker om dom...

Jag kommer aldrig säga upp kontakten med mamma och pappa. Dom betyder för mycket för mig. Jag älskar dom över allt annat. Det är deras sätt på alkoholen som jag inte accepterar. Är det så konstigt?

Ni fanns inte där när jag var liten och fanns i bråken. Ni fanns inte där för mig någon av er. Ni bodde inte hemma, ni stack hemifrån, jag fick alltid vara kvar. Jag fick gömma mig i mitt rum innanför 4 väggar och lyssna på bråken. Är det så konstigt att jag mår skit för denna alkohol?

Ni fanns ju inte där. Ni hade nog med era egna känslor och upplevelser. Ni fick inte uppleva dom sakerna, bråken, orden, skriken, slagen för ni fanns fortfarande inte där. Jag var där. Jag såg allt. Hörde allt...

Är det så konstigt att jag hatar denna alkohol när jag ser hur alla ni är glada för den? Kan inte ens äta en god middag tillsammans utan alkohol... Hur kommer det sluta när vi alla har arvet inom oss att bli alkoholister. Sjukdomen är ju ärftlig. Vågar man ta den risken? Inte jag iallefall. Jag vågar inte dricka för jag är livrädd att bli en alkoholist...

Jag vill se mitt liv med nyktra ögon...

Varför försvarar ni alkoholen så pass mycket? Varför betyder den så mycket för er?

Som jag skrivit innan i bloggen. Jag kommer aldrig be om ursäkt för mina ord här i denna blogg, Det är så här jag känner och upplever. Sen är det upp till er att ta åt er eller inte bry er. Jag skriver denna bloggen för mig själv, Ingen annan...

Bara jag! Den jäkla tapetblomman som ställer till i era känslor och tankar idag...

Allt blir till liv igen

2009-05-02T15:17:00.001+02:00

Idag har jag och lillan varit ute hos mina föräldrar. Det är så underbart att vara där ute när det är varmt ute. Man sitter där och tittar på lillan när hon leker, hundarna springer fritt och fåglarna sjunger. Underbart! Finns det något bättre?

Jag älskar att vara där ute när det inte är någon alkohol inblandad. Bästa som finns! Sitta och prata med mamma och pappa och höra deras historier... Så mysigt medan man tittar på när vattnet glittrar mor solen.

Tvättade våra bilar gjorde jag. Pappas bil, min bil och mammas bil. Så jag är genomblöt medans lillan lekte för fullt med mormor.

Våren är en underbar tid när allt blommar ute. Jag önskar att den tiden alltid är. Det är då jag mår som bäst. Våren... Då ser man allt blir till liv igen.

Jag drack själv!

2009-04-30T11:02:00.002+02:00

Idag är det nog 15 års sedan jag hamnade rakt framför en pistol...!

Jag var bland massa ungdomar och grillade på valborg. Det var nästan alla ungdomarna i hela byn där jag bor. Vi hade jätte trevligt. En kille var kär i mig och gick i stort sätt i mina fotspår den kvällen. Kommer inte ihåg vad han hette men en mycket trevlig kille som var lite äldre.

Helt plötsligt tar han tag i mig och sliter bort mig så jag flyger iväg.
- "Vad f*n gör du?" frågar jag irriterat.
- "Titta", svarade han. Då var det 2 bröder som bråkade. Den ena brodern hade tagit fram en pistol och mitt emellan dom stog jag. Såg ingenting, märkte ingenting.

Jag är enormt tacksam för denna kille som drog undan mig. Hade han inte gjort det så vet jag inte vad...

Hörde ungdomarna tissla och tassla och någon sa att om han skjuter så kommer han skjuta sönder sin hand istället för sin bror. En svart lite pistol var det. Mer hände det inte. Han tog väck pistolen och sen var allt som vanligt igen.

Den kvällen var jag nykter om jag inte minns fel. Annars när jag var i den åldern som tonåring var jag väldigt duktig med att gå i min fars fotspår. Drack jag så drack jag extremt mycket så jag blev jätte dålig dagen efter och bara kräkte. Fick inte i mig något.

När jag drack så hade jag inget stopp alls. Om det hade med åldern att göra vet jag inte. Ungdomar brukar inte veta när dom ska sluta dricka. Men folket började kalla mig för svampen för jag tålde rätt mycket.

Jag blev äldre och drack jag så drack jag mycket. En kväll som jag kommer ihåg drack jag 1 flaska hemma gjort vin som var jätte starkt, några drinkar och 10 tequlia. Det är mycket!

Jag hade jätte roligt den kvällen men dagen efter mådde jag skit.

När jag var i tonåren så festade jag väldigt mycket med mina bröder. Speciellt bror D. Vi hade jätte roligt tillsammans med hans kompisar. Jag träffade massa härliga ungdomar och vi hade så roligt. Ibland hittade mina bröder dunkar hemma hos mina föräldrar med hembränt i som pappa gömt. Det tog dom och så hade vi fest på det. Normalt? Nä, men då tänkte mig inte så långt. Då tänkte man att pappa dricker ju, Varför kan inte jag. Vad gör det om jag dricker, ingen bryr sig ändå. Jag får skylla mig själv. Han kan ju inte fråga oss om vi tagit hans dunk...Han gömmer ju inte, han har ju inga problem. Hade han frågat oss om vi hade tagit hans dunkar... då hade han själv erkänt att han har problem, för vem gömmer alkohol... Om inte man är sjuk?!

Saker jag fick vara med om som inte en enda person vet. Saker som jag varit med om som kommer följa mig resten av livet. Är det då så konstigt att jag hatar denna alkohol. Att jag utsatte mig själv för sådan fara. Och att jag blev utsatt för denna fara. Får skylla mig själva. Måste jag då ha en realistisk syn på alkoholen som personen skrev ett inlägg om. Alla gånger var inte alkoholen ens inblandad för då var jag liten... Mycket liten...

Den har ju satt djupa spår i mig som aldrig kommer att läka. Alkoholen handlar inte bara om mamma och pappa och deras sätt att dricka. Det handlar om min familj, hur andra barn far illa, hur andra personer mår, hur ALLA människor har det. Inte bara mig. Det är så mycket runt om. Saker som jag varit med om som aldrig någon i min familj, närhet, eller någon annan kommer få veta. 1 person vet... min psykolog. Men det tog henne 1 1/2år att få mig att berätta dessa saker.

Det hände Inte bara 1gång... Flera gången, olika tillfällen...

Tiden gick och jag började bli äldre och började fundera på mitt liv. Drack jag så här så kommer jag också bli alkoholist. Dricker jag så här så kommer jag bli som min pappa. Jag kommer svika människorna runt om mig. Lova saker som jag aldrig kommer att hålla. Svika om igen, om igen, om igen. Dag ut och dag in. Ha denna ångest som man ser pappa har inom sig men visar inte den. Tror inte han vet att han har ångest.

Skulle jag vara en så duktig dotter och gå i min pappas fortspår... NÄ!. Tvungen att rycka upp mig och sluta dricka denna mängd. Sluta dricka överhuvudtaget. Kanske nån gång ibland. Jag vill ju inte bli en alkoholist...

Idag dricker jag knappt något alls. Kan smutta på lite dooleys eller ta en kall cider kanske. Men det händer ca 1-3 gånger per år, knappt det. Varför utsätta mig själv att gå samma väg som pappa och mamma. Att svika mina barn, familj för att man inte klarar hålla det man lovar. Att ta sönder kroppen och låta sina barn ta reda på delarna. Aldrig. Jag har ett val. Mitt val är att inte ta glaset till min mun.

Jag vägra bli ett offer för alkoholen. Jag tycker inte ens det är gott. Jag tycker inte om känslan av att vara berusad. Jag tycker inte om känslan man får i kroppen efter några munnar av det. *Ryser* Jag tycker det är obehagligt. Jag dricker heller ett glas kallt vatten, eller ett glas kall cola. Mycket godare plus att jag mår bra. Jag blir inte en annan person.

Pappa berömmer mig ofta att jag inte dricker. Han tycker det är bra att både jag och sambon inte dricker. Då känner jag mig stolt. Jag har vunnit en bit på vägen.
Nu ska bara resten fixas... Leva mitt liv som JAG vill...

....

2009-04-29T20:17:00.002+02:00

Varför måste jag ha en REALISTISK syn på alkohol???????

Ska jag ha det med andra droger åxå... eller alkoholen går det bra med ... för det tycker ni om?

Hur kan man försvara en drog på det sättet...

Välkommen ångest

2009-04-29T11:56:00.001+02:00

Har fått en kommentar under rubriken "Jag är så arg"

Som jag har skrivit i min blogg innan så är det bara jag som kan ändra mig själv. JAG VET DET!!! Men mitt ENA sätt att arbeta mig igenom mitt liv är denna blogg. Låt mig för göra det på mitt sätt... Ni behöver inte säga det tusen gånger till mig. Jag är fixerad vid alkoholen när det gäller min familj. ÄR DET SÅ JÄVLA KONSTIGT... När man sett det jag har sätt? När man har varit med om dom sakerna jag varit med om? När jag såg/ser vad alkoholen gör? Det är ju en drog... Försvarar ni knarket, cigaretterna, snuset??? Samma sak när det gäller alkohol... Titta dig själv i spegeln innan...

Tycker det var en väldigt dum kommentar om jag ska vara ärlig. Klart jag är fixerad vid det. Jag är ju livrädd att förlora mina föräldrar för alkoholen. Varför ska jag försvarar något som fördärvat mitt liv???

Idiotiskt tycker faktiskt jag... Hur jag bearbetar mitt liv är min ensak. Vilken terapi jag har kanske jag inte vill skriva här. Det är upp till mig att ändra mitt liv. Tack för råden men lite konstigt formulerat tycker jag.

Sådant som denna person skrivit och på det sättet gör att jag kan bli dåligt på flera olika sätt. Ångesten kommer genast och tankarna sätter igång och jag får min svacka...

Jag vet att det bara är jag som kan ändra mitt liv..Men låt MIG göra det på MITT sätt...

Att det står i bloggen mycket De, Dom, andra...självklart gör det de... Jag skriver ju om olika saker jag varit med om. Självklart är det andra som varit med mig i den situationen då. Herregud...vilket konstigt inlägg faktiskt. Gör inte saken bättre att få mig att må bättre.

Tycker faktiskt inte om det inlägget... Känns som att jag blir påhoppad för att jag skriver som jag upplevt det. Känner du dig skyldig på något sätt?

Vilken syn jag har på alkohol är mitt problem. Vill ni supa ihjäl er GÖR DET, Jag bryr mig inte... men vem är det som plockar upp skiten efter er? Det blir ju jag...Det bryr jag mig om. Gnäll inte över personen som håller på med knark... Alkoholen är samma sak, En drog...

Ja, jag kommer ihåg bönen... Men det är ändå mina föräldrar. Jag kan inte bara skita i dom. Jag älskar ju dom. Jag tänker inte säga upp kontakten med dom...det är ju min mamma och pappa vare sig dom dricker eller inte.

Varför ska alla dessa jäkla människorna försvara alkoholen så mycket? Är ni så blinda? Tror f*n att jag hatar den alkoholen när det gör som den gör.

En annan fråga? Varför ska jag tycka om alkoholen???

Har du tagit mitt minne?????

2009-04-27T11:57:00.000+02:00

Varför jag blir så arg är för att jag älskar dom. Jag vill ju inte förlora dom. Därför blir jag så arg när jag ser vad dom gör mot sig själva. Kan dom inte förstå det? Jag vill ju ha dom kvar, friska.

Kan inte förstå varför dom gör så mot sina egna liv. Klagade på mig stup i kvarten när jag rökte. Vad gör dom själva? Dom fördärvar kroppen inom sig. Vill dom inte leva mera? Vill dom inte se sina barnbarn växa upp? Vad vill dom med sina liv? Dom lever i ett dubbel liv. Dubbel moral...

Dom går framåt mot en långsam död när dom dricker denna alkohol. Deras tankesätt är helt fel. Kan dom inte förstå att dom är alkoholister. Dom är alkoholens offer. Alkoholen styr deras liv. Kan dom inte vakna upp och se det. Jag vill ju ha dom kvar...

Kan dom inte vakna upp och säga att dom vill bli nyktra. Leva ett nyktert och lycklig liv. JA... man kan vara lycklig utan alkohol. Det finns ett liv utanför alkoholen fast man kanske inte tror det när man är mitt i sjukdomen. Dom är sjuka, men dom ser inte det själva.

Mitt i allt detta har jag tappat mitt minne. Jag kommer inte ihåg enkla saker och jag börjar bli lite rädd faktiskt. Jag minns inte. Jag kan glömma sådana enkla saker så jag undrar. Vem har tagit mitt minne? Ge mig det genast tillbaka!

Vad är det som händer med mig själv? Hur kan ett minne försvinna? Sambon blir irriterad på mig och säger att "Det har jag ju sagt till dig flera gånger!" Men jag kommer inte ihåg.

Är det för tankarna går runt och det händer saker i mitt minne eftersom jag skriver denna blogg? Kan denna blogg göra en så stor inverkan på mitt liv? Mig, bara jag i hela universum.

Kan ni inte förstå att alkoholen styr era hjärnor. Denna blogg kanske styr min hjärna. När jag ska sova så ligger jag och tänker på denna blogg. Undrar vilka som läser om mitt liv, mina innersta tankar som jag egentligen inte vill dela med någon men gör det ändå för att se klarare på saker. Kanske nån i mängden kan förstå mig och kanske vi hittar till varann och kan hjälpa varann...

Bloggen styr mig hela tiden. Eller är det jag som styr bloggen? Hur kan en text bli så betydande? Vem är du som läser? Vilket liv har du?

Glöm inte att det finns ett liv utanför alkoholen. Det finns ett liv utanför medberoendet. Vi alla är sjuka pga alkoholen. Vi ska styra över den. Den ska inte styra över oss...

Jag är så arg

2009-04-26T22:12:00.002+02:00

I min blogg skriver jag precis som jag känner. Tycker du inte om mina känslor eller idéer eller vad det nu är som jag skriver om...Sluta läs nu...!! Detta är min blogg. Jag bestämmer bokstäverna som formar orden. Ingen annan! Ville bara säga det. :-D

Idag är jag jätte arg. Hade någon sagt "BU" till mig så kan jag tyvärr inte lova vad som hade hänt. Personen hade fått veta både vart h*n bor och vart h*n heter. Kanske en fin härlig tur till månen också när man ändå är i farten...!

För ett tag sedan kom min mamma hit. Det var i början när jag hade startat denna blogg. Hon kom hit och sa att hon var ledsen. Man såg på henne att hon mådde dåligt. Jätte dåligt.
Hon berättade då att hon inte hade någon gräns längre i drickandet. Hon hade inte spärren kvar som hon hade innan. Hon sa även att hon inte skulle dricka mera eftersom hon inte klarade av det. Hon satt här och sa att hon kunde sluta dricka själv.
Mitt svar va:

- "Men mamma, Hör du själv vad du säger? Du vet mycket väl om att det funkar inte så..."
- "Men vissa kan". Fick jag till svar.

Min svägerska var här en annan dag. Hon sa då att det hade varit nyttigt för min mamma och min pappa att läsa min blogg. Det håller jag med om. Jag har inte sagt hur jag känner för dom. Lättare att skriva. Då ser jag känslorna på ett annat sätt. Varför? Varför ska jag berätta till några som inte lyssnar? Dom lyssnar men tar det inte till sig. Varför ska jag berätta om mina svaga känslor då? Varför ska jag utsätta mig för det?

Idag har jag och lillan varit hos min barndomskompis som jag bodde hos i tonåren. Flyttade till henne när pappa drack massor hemma. Jag orkade inte bor hemma. Mamma kunde ju inte flytta. Hon kunde ju inte vika sig från pappa. Jag fick flytta på mig. Deras dotter fick fly hemifrån för att kunna sova på natten. Tacka gudarna att jag har denna vän. En älskad vän som jag skulle göra allt för.

Vi har haft en helt underbar dag idag tillsammans med barnen. Jag lämnade hundarna hos mamma och pappa för tanken var att vi skulle köra och hämta en häst. Tyvärr blev det inte så pga att kompisen son har leukemi och han hade fått feber. Får han över en viss gräns måste man åka in till lasarettet. Så vi hade en mys dag istället, utan hundar.

På vägen hem pratade jag med sambon och vi bestämde att jag skulle åka raka vägen hem med lillan medan han åker och hämtar hundarna. Han ringer senare och sa att det var tur att jag inte hämta dom.

- Varför då? Frågade jag.
- Din mamma, din pappa, din bror P och hans fru sitter och dricker vin. Deras barn är där också...

Jag kände hur arg jag blev. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag kände ett sådan hat mot alla ord dom suttit och sagt här till mig. Där sitter dom mitt framför barnen och pimplar vin och skiter fullständigt i mina ord jag skrivit i denna blogg. Skiter fullständigt vad dom gör mot barnen som ser mer än vad dom tror. Dom vet mer än vad vi vuxna ser eller tror. Dom ser ju hur pappan och mamman ändras. Hur farmor och farfar ändras. Barn är fanimej inte blinda som vissa tror... Kloka är barn...

Jag är så arg. Hur kan dom? Hur kan dom sitta där på en vanlig söndagskväll och dricka när dom vet vad alkoholen gör. Dom vet hur alkoholen fördärvar. Ändå så sitter dom där och blir berusade. Dom vet att min älskade svärfar dog pga det. Ja, berusade var dom. Sambon tyckte det... Han hörde på rösten och såg kroppsspråket. Han är inte heller blind...

Hur fan kan dom?

Jag är så arg. Betyder inte mina ord någonting? Betyder inte min blogg någonting?
Betyder inte pratstunden mellan mamma och mig INGENTING????????????????

Hur kan man sitta här och vara ledsen för allt som hänt under min uppväxt sen åka hem och göra om saken mot sina barnbarn??? MOT SINA BARNBARN? Hur tänker man?

Både mamma och pappa borde kolla sig själva i spegeln? Vad ser dom där i? Ser dom 2 st medelålderns människor som har ett gott samvete? Som känner sig friska?
Där sitter dom hemma äter medicin för högt blodtryck, äter antidepressiva mediciner, äter diabetes medicin för sockret osv...

Kanske kolla sig i spegeln och se vad dom kan ändra på var att få väck dessa tabletter. Det är ju deras eget fel att dom äter tabletterna. Alkoholen ger dom dåligt blodtryck, alkoholen är det massa socker i. Om dom slutar dricka alkohol kanske deras samvete blir bättre och då slipper dom antidepressiva tabletterna, kanske?

Mamma tjatar på pappa att han inte ska äta massa frukt eller godis pga av sitt socker, men dricka alkohol är ok. Ja, det är klart det är okay. Då kan ju hon också dricka. Då kan dom sitta där och dricka tillsammans. Klart dom inte vill att min bror P ska flytta från huset där han bor, då kan dom ju inte dricka tillsammans???

Vad f*n tror dom? Att jag är blind? Att jag inte ser vad som händer "mellan raderna"?

Hur kan man sitta och dricka tillsammans med 2 personer som har alkoholproblem? Dricka och glömma sina problem... EHH??? Ja, kanske det. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET FÖR ATT SITTA DÄR... Hur har man råd med alkohol om man har problem med ekonomin tex? Lättare sagt än gjort att göra något åt det. Tror mig, jag vet att det är svårt. Men man måste kämpa... Kämpa för att överleva den jävla värld.

Jag är så arg!

Hade jag kommit ut till mina föräldrar idag så hade jag fått en sammanbrott. Jag hade nog sagt rakt ut att här har ni ett val. Antingen flaskan som står på bordet...eller jag?!

PUNKT!? Jag orkar inte mera. Skiter i detta. Jag hatar denna alkohol så mycket. Jag har ett hat för detta och jag kan inte se någon som helt njutning i det. SJUKT... ! Medberoende? Ärligt talat skiter jag i vilket. Jag är så jäkla trött på detta eviga tjat om denna alkohol.

Jag hatar dig alkohol. Jag vill inte vara ditt barnbarn mera...SLÄPP MIG FRI NU.

Ställer frågan igen...Hur kan man tycka om något som fördärvar så mycket?

Pratade med bror D innan idag... Han fick mig att fundera lite till så jag kikade runt lite på olika saker... Vissa i familjen har sin religion och deras tro. Ska man inte gå efter den då? Man måste faktiskt välja sida!

Tycker hela familjen ska läsa denna artikel...

http://www.watchtower.org/z/20051008/article_01.htm

Det står klart och tydligt att ofta så säger alkoholisten "Jag klarar sluta själv". Just dom orden sa mamma till mig. Kanske som jag sagt innan....

Dags att se sig själv i spegel och fundera över sitt handlande. Kanske ta emot hjälpen som finns. Kanske öppna ögonen att det finns så mycket annat än alkoholen... Men framför allt. Sluta för du själv vill... Jag vill ju inte se er gå samma väg som svärfar. Jag vill ha er kvar. Älskar ju er...

Hur kan alkoholen vara så jäkla stark så att den betyder mer än oss barn och barnbarn?

Har skrivit av mig lite nu, men jag är fortfarande väldigt arg. Jag kokar inom mig så det är nog bäst att inte reta mig just nu ;-)

Nog bäst att jag går och lägger mig nu innan tangentbordet glöder sönder ;-)
( förlåt, var tvungen att skämta till det också*fniss* )

Jag fanns i dimman

2009-04-24T08:16:00.002+02:00

Jag gick på mellanstadiet. Jag mådde så otroligt dåligt. Pappa drack massor hemma och mamma bara fanns. Hon körde mig till skolan eller bussen. Hon gjorde frukost till mig. Hon lagade mat. Hon tvättade mina kläder. Hon fanns där... Men vart var hon? Tankarna var inte hos mig?

Flera gånger om fick jag gå till skolsköterskan pga av olika saker. Jag hade ofta så ont i magen. Magkatarr till 1000. Gjorde så ont. Dom visste att jag mådde så dåligt. Dom frågade om jag inte kunde bo hos min syster för att få lugn och ro...?! MIN SYSTER... Varför ska jag flytta till någon? Varför kunde dom inte hjälpa oss att reda ut våra liv istället för att fly till nästa hem?

Jag hade ångest hela tiden. Ville inte finnas men visste inte hur jag skulle göra för att jag var så pass ung så jag förstod inte mina känslor. Uppväxt i dessa känslor som ångest, jag visste inget annat. Än idag vet jag inget annat. Hur känns det att må bra? Hur känns det att vara en person som haft en bra uppväxt? Hur ska livet vara?

Alla runt om mig är lycklig, men hur mår dom innerst inne? Är dom som jag som döljer känslorna till 150%? Spelar dom teater lika bra som jag?

När jag är bland folk så är jag glad, positivt. Försöker vara iallefall. Men så fort jag är ensam så börjar tankarna... Och här sitter jag och bara skriver. Vet knappt vad det är jag skriver. Men texten blir längre och längre. Det få bli som det blir. Jag bryr mig inte... Jag bara skriver...

Flera gånger fick vi fly hemifrån till min syster. Varje gång åkte vi till min syster. Pappa och mamma bråkade, saker slogs i golvet, mamma slog pappa och tillslut stack vi till syster. Mamma ledsen och jag bara fanns där som en dimma.

Min syster var nygift, precis fått barn och där kommer vi inklampandes till hennes familj som hon försöker bygga upp med lycka. Där kommer vi inklampandes med våra problem då hon ska vara lycklig med sitt barn och man.
Varför la vi våra problem i hennes famn? Varför sökte vi tröst hos min syster? Vad var det för mening? Varje gång så åkte vi ju tillbaka till pappa. Varje gång gick mamma tillbaka. Varför?
Han misshandlade henne psykiskt. Han misshandlade hela familjen psykiskt, men betydde barnens trygghet inte mer? Än en gång var man tvungen att åka hem till huset man hatade...men idag älskar jag det. Det är ju det huset som gjort till den person jag är idag. En person som vill hjälpa andra. En person som vill finnas tillhands för andra...men tyvärr inte är lycklig inombords. Men det är ju mitt fel... jag får göra något åt det. Men hur? Jag tillåter mig själv inte vara lycklig. Säger någon person något fint till mig så tycker jag personen är väldigt konstig? Personen måste driva med mig? H*n ljuger för mig.. Varför?

Vet inte hur många gånger vi bodde hos min syster. Vet inte hur många nätter man låg där och funderade varför man hade det så här? Jag önskade mig bara en lycklig familj. Men var fan fanns den?

Idag är det inte samma sak. Familjen som fanns då finns inte idag. Den är ändrat på massa vis.

Men min fundering är...varför gjorde inte skolan något? Varje vecka var jag hemma 1-2 dagar från skolan. Jag sa till mamma att jag hade ont i halsen, ont i huvudet, ont i magen osv. Alla gick på det. Men idag vet jag varför. Idag vet jag varför jag inte ville gå till skolan. Skolan brydde sig inte ens...

Nr1 Jag ville ha kontrollen hemma. Jag ville se vad som hände hemma. Kontrollbehov
N2 Ångest. Fruktansvärd ångest av att sitta i klassrummet bland alla. Jag ville bara försvinna under jorden.
Nr3 Jag gjorde aldrig mina läxor. jag orkade inte, vill inte. Hade nog med att försöka överleva mina egna känslor
Nr4
Nr5

Osv...jag kan fortsätta tills jag blir gråhårig men jag gör inte det.

De flesta tror att alkoholism är dom som finns på en parkbänk inne i stan. Men i vilken familj som helst kan det finnas en alkoholist. En pappa eller mamma som dricker till den personen du möter i affären, som sitter på banken, som handlar i butiken, som sköter städningen osv. Medberoende finns överallt...

En alkoholist kan finns bland den finaste familjen, men dom döljer det väl. En familj till en alkoholist är bäst på teater... Spela sina olika roller. Min roll var att finnas i dimman.

Var är du? Vem är du?

2009-04-23T20:51:00.000+02:00

Jag älskar min lilla familj. Min dotter, min sambo, mina hundar. Jag älskar dom, men vad är det då för känslor jag har? Jag kan inte förstå vad det är för känslor som kommer och som är så otroligt starka. Önskar någon kunde säga det till mig. Önskar någon kunde säga att jag har känslor för dig. Du är personen som gör mig lycklig.
Känns som att jag inte gör någon lycklig. Jag bara är en person som alla tar förgivet att jag ska vara där. Ingen frågar mig om jag orkar, vill, har lust. Alla tar förgivet att jag ska finnas där... Eller är det jag som tar förgivet att jag ska vara, orka, vill och ha lust?

Jag ska klara mycket...Jag är ju så ung. Men ingen vet att jag inte ens kan hålla en bok förrens jag får så ont i händerna så jag inte kan göra något sen. Bara sitta med händerna stilla för att undvika smärtan... Jag är ju ung, jag ska inte ha ont...

Jag vill ha en person som vågar släppa in mig på livet. Någon som litar på mig, men inte är rädd för mig. Varför, jag vill bara vara din vän.

Jag vill känna mig behövd, känna mig älskad, känna mig lycklig. Göra någon lycklig, göra någon älskad, göra någon behövd av mig.
Lillan är älskad av mig. Finns ingen annan än hon som jag älskar så mycket...

Jag känner mig ensam. Jag är ensammaste i hela världen. Varför? Varför känner jag som jag gör? Varför är jag rädd? Personen som jag vill ha nära, vill inte ha mig nära. Personen vet inte var h*n finns. Personen vet inte vad h*n ska göra. Personen är rädd... Personen kalla jag för självförtroendet. Var finns det? Var finns självkänslan?

Jag kan säga att:
-Ja! Jag är duktig på att köra bil.
Ja! jag är duktig på att sjunga... men skulle för allt i världen inte våga sjunga för någon. Var är då självkänslan?

Var är den jäkla personen som ska ta fram mitt självförtroende och min självkänsla... Var f*n är du? Är det jag själv? Men hur?

Jag vill känna mig behövd. Känna mig älskad... Känna närhet. Inte att något/någon ska komma framför mig. Jag vill betyda något. Jag betyder inte något för nån. Endast lillan. Hon är ju min dotter. Hon är mitt allt. Jag ska göra allt i min makt att hon ska få det bra. Men om jag inte själv mår bra, hur ska jag då kunna få henne lycklig...? Hur kan sambon göra mig lycklig om jag själv inte är lycklig inombords? Kan någon göra mig lycklig där ute? Var är du?

Vad för känslor?

2009-04-21T09:34:00.000+02:00

Känner mig splittrad. Tycker inte om när någon säger en sak till mig och en annan sak dagen efter. Jag blir splittrad och vet inte själv hur jag vill ha det. Önskar någon kunde säga till mig vad jag ska göra, visa mig vägen. Visa mig hur. Men det går inte. Bara jag som har kartan till mitt liv, ingen annan. Inte ens någon som kan ge mig en genväg.

Lillan är på dagis och här sitter jag själv. Det är då tankarna kommer. VARFÖR? Varför är min stora fråga i mitt liv. Varför just jag? Varför kunde inte jag får en bra start i mitt liv. Varför skulle jag vara med om alla dessa saker jag varit med om hemma i mitt hem där tryggheten skulle vara. Eller när jag var ute med mina kompisar. Var va dom när jag behövde hjälp, när jag behövde få hjälp med försvar. Varför just jag?

Vad har jag gjort för att vara med om alla dessa saker? Jag har för h*****e inte bett om det. Jag vill ha ett helt vanligt liv. Ett liv där man kan vara lycklig. Lycklig inom sig och känna sig älskad. Men dom som älskar mig tillåter jag inte älska mig. Varför? Jag är inte värd det? Eller älskar dom mig inte?

Önskar jag kunde starta om mitt liv. Göra om allt och gå en annan väg. Jag vill ha ett jobb, en inkomst, vill klara mig själv...

Ja, jag kan göra det bästa av livet nu. Det håller jag med om. Men jag hittar inte orken. Jag hittar inte lusten. Jag hittar inte hjälpen. Framför allt så hittar jag inte förtroendet att jag klarar det. Jag blir rädd... rädd för framtiden. Rädd för vad som kommer/kan hända. Rädd för mig själv... Rädd för mina känslor. Vad för känslor har jag? Inte ens jag vet... hur ska nån annan då veta?

Har lust att gå upp på en stor klippa och titta över havet och titta på fåglarna. Se havet slå mot klipporna under mina fötter. Så liten är jag på jorden. Så liten är jag inombords... känns det som. Världen styr över mig. Jag styr inte över världen. Jag styr inte över mig själv. Mina känslor styr allt och mina känslor hatar jag. Hur ska jag då göra? Hur ska jag gå vidare?

Jag vill ha närhet. Närhet av någon som jag tycker om. Men jag vågar inte släppa in dom fullt ut. Vågar inte få närheten. Varför skulle någon bry sig om lilla mig som bara är en tapetblomma som ingen ser... En tapetblomma som inte vågar något.

Vem är jag?

2009-04-20T09:56:00.003+02:00

När jag var liten var jag Tapetblomman. En tyst person som inte fanns. Som ingen såg. Som ingen kände. Som ingen brydde sig om. När jag kom in i tonåren så växte jag och blev nog lite mer som Rebellen. Göra allt man inte fick. Snatta, sniffa, dricka, röka osv...

Kommer ihåg när jag åkte fast för snatteri. Fick åka polisbil hem och jag skämdes jätte mycket. Jag kunde inte fatta att jag hade åkt fast. Kunde inte förstå att polisen kom bara lilla mig. Den osynliga.

Mamma och pappa pratade med mig och jag hade en av mina kompisar med. Pappa sa att jag inte skulle få min moppe på min 15årsdag. Farfars moppe.

På kvällen pratade jag och mamma massor i köket. Jag bad om förlåtelse och verkligen ångrade mig. Men samtidigt glad för det jag gjort för jag och mamma satt i köket och pratade... Bara vi. Hon lyssnade på det jag hade att säga.
Mamma sa till mig att gå in till pappa som satt framför tv och prata med honom.

Jag gick in i vardagsrummet. Satte mig på soffan bredvid pappa. Han hade ögonen på tvn. Jag bad om ursäkt. Jag sa förlåt. Pappa tittade på tvn. Stängde inte av den utan tittade noga på den. Han ville inte ens titta på mig. Hemska dotter... Jag sa som det var att jag var ledsen för det jag hade gjort. Jag bad än en gång om förlåtelse men pappa brydde inte sig. Tvn var än en gång viktigare än mig...

Utegångsförbud i 2 veckor hade jag, men jag fick åka till nån av mina kompisar ändå. På min 15årsdag kom farfar med hans moppe. Lycklig Pisan som äntligen kunde åka iväg utan att cykla när det var mörkt. Slapp cykla sent på kvällen och vara rädd för vad som fanns i buskarna. Moppen skulle rädda mig :-D

Jag blev mer och mer rebellen. Jag gjorde saker med kompisarna som kom med i tidningen. Jag kunde läsa om mig själv i tidningen om vilka skader vi gjort på olika saker.

En dag när jag kom hem från skolan så var det en från församlingen hemma. Han gick när jag kom. Jag sa till mamma och pappa att han var väl där pga av mig. "Ja" sa mamma... "Han berättade att någon sagt att du sniffar".
-Ja, svarade jag. Men det gör jag inte längre.
-Bra, svarade mamma...

Så enkelt var det. Tur nog tog jag mitt ansvar och inte gjorde det längre men tänk OM jag fortsatt. Då hade det nog inte varit så enkel som lite sniff. Hade nog blivit tyngre droger. Men jag vågade aldrig ta det steget pga att jag innerst inne var Tapeblomman. Det tysta JAG:et. Den osynliga Pisan.

Tiden gick och jag misskötte skolan. Ju sämre betyg desto bättre enligt mig. Gick ut med medel på 1,5 i grundskolan. Mamma kunde fråga mig om jag hade läxor. Nej svarade jag varje gång och mamma gick på det varje gång. Eller så orkade hon inte bry sig. Ingen orkade bry sig.

Idag är jag nog en mer blandning av Rebellen och Tapetblomman. Jag har än idag inte hittat mitt rätta jag. Är man fortfarande medberoende? Fortfarande beroende av pappas drickande fast man bor med sin egna familj? Eller är det för mamma också fått problem? Därför det är svårt att hitta mitt sanna JAG? Så frågan är VEM ÄR JAG?

Det tysta barnet: Jag

2009-04-18T21:05:00.001+02:00

Försöker att synas så lite som möjligt.
Är rädd för att ställa till bråk och svår att få någon djupare kontakt med.
Är blyg, försummad och tyst.
Känner sig ensam och övergiven.
Behöver bli sedd och få lagom svåra uppgifter att växa med.

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Rebellen

2009-04-18T21:04:00.000+02:00

Försöker dra uppmärksamheten till sig för att dölja föräldrarnas missbruk.
Får ofta negativ uppmärksamhet och uppfattas ibland som bråkmakare.
Är ofta det yngsta syskonet.
Känner sig utstött och otillräcklig och har låg självkänsla.
Behöver få känna sig behövd och möta vettiga vuxna.

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Clownen

2009-04-18T21:02:00.001+02:00

Clownen försöker skoja bort alla problem.
Genom att dra uppmärksamheten till sig vill den dölja att det inte är så bra hemma.
Är hyperaktiv och har svårt att koncentrera sig.
Har låg självkänsla, är rädd och ensam.
Behöver någon att prata allvarligt med och känna att det inte är farligt att tala om problem.

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Hjälten

2009-04-18T21:00:00.000+02:00

Tar över ansvaret när föräldrarna sviktar.
Försöker kontrollera drickandet och lindra skadeverkningarna.
Hjälten över presterar även i andra sammanhang.
Känner sig ofta otillräcklig och bär på skuld för föräldrarnas missbruk.
Måste få klart för sig att det duger att vara som den är...

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Syster V

2009-04-18T19:46:00.002+02:00

Detta tycker jag passar in till en viss del på Syster V. Bloggaren Nemo som skrivit.

Räddaren som vuxen (ofta den som understödjer och står den beroende närmast i en familj)

Räddarbarnet är den person i familjen som intuitivt lär sig att känna in andras känslor och behov och börjar styras utifrån dem. De tänker alltid på saker ur andras synvinkel, kring sig själva. De vill försäkra sig själv om sin egen rätt att existera Genom att ge åt andra söker de bekräftelse på att de är värdefulla.

Räddaren är sensibel när det gäller att ana sig till vad andra väntar sig och behöver

-de går så att säga in i den andra personen och lever den andras liv utifrån det
-på så sätt bär de ansvaret för sånt som inte hör dem till
-hittar snabbt personer i sin omgivning som behöver dem, ser sina egna föräldrar i dessa människor och inser att de inte klarar sig utan dem.

Räddaren är övertygad om sin egen styrka och andras svaghet

-de har ett starkt kontrollbehov
-de har svårt att förstå att andra är kapabla att ta hand om sig och sina uppgifter
-när de härskar använder de makt
-de söker sig till yrken där de får omge sig med svaghet, känner sig lätt attraherade av alkoholister
- de omger sig med bördor i sitt arbete, i sin familj, i sina vänskapsförhållanden

Räddaren maskerar själviskhet till osjälviskhet och för sig själv bakom ljuset

-svårt att skilja på var de själv börjar och var andra slutar
-svårt att se andra som separata varelser med rätt att ta ansvar för sig själva och sina handlingar
-andra människor är en förlängning av deras behov att hjälpa
-de försöker ge andra vad de själva saknar vilket kan innebära att de rör om i andras självliv utan att ha fått tillåtelse till det
-de blir osjälviska på ett sjukt sätt - de ger för att få
-räddaren har svårt att svara på frågor som: "Hur mår du? Vad behöver du just nu?

Räddaren blir utbränd i sin roll

-lugnande mediciner kommer lätt med i bilden
-ett grundläggande synsätt är att livet ger dem bördor
-de upplever att omvärlden inte ger förståelse, när de under åratal vittnat om sin styrka
-att se svaghet hos sig själv är detsamma som att gå under
-sårt att inse sitt ansvar, upplver ingen frisk skuld

Vilka är de känslor som Räddaren inte kan möta och känna igen?

-vreden de upplever när andra behandlar dem illa och att de ingenting kan göra
-vreden är farlig för dem
-kan inte uttrycka vrede på ett konstruktivt sätt, blir en hatfylld människa, uttryckt i överlägsenhet, bitterhet och förakt för andra, höjer sig över dem, svårt att respektera andra
-vrede och skuld leder till fysiska symtom, huvudvärksattacker t ex
-bitterheten gör dem glädjelösa, förtvivlade, väntar sig inget av framtiden, når inte kreativiteten inom sig, blir fastlåst i stela mönster.

Räddaren glömmer sina egna behov

-deras behov tillfredställs aldrig, behovet av närhet
av uppskattning, bli förstådd och hörd för den man är
-upplever att de aldrig gjot tillräckligt
-de kan känna djup ensamhet trots att de är omgivna av vänner o familj

Bror D

2009-04-18T19:22:00.002+02:00

Tycker detta passar in på Bror D till viss del. Denna text är åxå bloggaren Nemo som skrivit...

Syndabocken som vuxen

Var en gång ett barn som behövdes som bortförklaring till familjens problem. Han fick bära föräldrarnas synder. Familjen har problem därför att barnet betedde sig på ett problematiskt sätt. Han drivs ut i ödemarken tillsammans med andra ödemarksbröder. Tecken på ödemarksidentitet:

- det han gör sker det alltid på bekostnad av andra
- signalerar med sitt beteende att han ser andra som objekt, inte som subjekt
- ser dem bara genom sina behov och därför ser han dem inte alls
- han har inte internaliserat förmågan att se och driva kollektiva intressen
- ingen förmåga att känna skam
- oförmåga att identifiera sig med arbetsplatsens kollektiv och driver inte heller dess intressen
- känner ingen samhörighet med andra
- blir ensam med sina känslor, tankar, erfarenheter
Risk att alkoholen ersätter relationerna
- alkoholen blir hans vän, isorger, glädje, vid motgångar osv

Relationerna "förtingligas"

- han behöver andra men låter aldrig andra behöva honom
- andra människor blir föremål för honom
- andra människor finns till enbart och uttryckligen för honom
- de är bara intressanta när han kan få ut något av dem
- svårt att samarbeta
- saknar vuxenheten, förmåga att se på sitt eget beteende
- självisk, kan inte ta hänsyn till andra -
andras framgångar upplevs som hot
- han förväntar sig att andra ska beundra honom
- tar helt åt sig äran om ett initiativ på arbetsplatsen blivit en framgång
- ofta oberäknelig och hans reaktioner är svårförståeliga eftersom han lever i en annan värld än sina arbetskamrater
- han är inte ärlig, överdriver sina framgångar, kan ljuga om det behövs
- han är inte sann i sitt känsloliv, han förmår inte visa sig som den han är inför andra

Syndabocken manipulerar andra

- ber inte andra om hjälp , skulle då stå i tacksamhetsskuld till dem och blir tvungen att erkänna att han inte klarar sig ensam
- försöker påverka andra genom manipulation
- han klarar inte av jämlika förhållanden
- hans behov är så stora att han förmår inte att se andras, han ser andra som potentiella mödrar

Syndabockens oförmåga att ta hänsyn till andra kan också bero på att han aldrig har blivit frustrerad. Han har fått för mycket och man har aldrig sagt nej till honom. Han har uppfostras till prins som enbart har rättigheter och i8nga som helst skyldigheter. En sådan person betraktar han som sina betjänter. Han kai^ inte säga nej till sig själv I detta fall har symbiosen varit alltför stark

Skammen isolerar

- han kör över andra och gör sådant som strider mot hans egen moral
- han utnyttjar andra och fungerar inte enligt sitt kollektivs regler och normer, därför upplever han skuld
- han ändrar inte sitt beteende trots skulden
- han är inte mogen att avstå från barnets rättigheter och bli vuxen
- han sviker sina löften

Den obearbetade vreden saboterar relationer

- bär mycket vrede inom sig p g a att ha blivit övergiven
- tar sig uttryck i ett oförklarligt behov av att bråka, river upp himmel och jord
- de obearbetade upplevelserna av övergivenhet kan leda till att syndabocken själv överger andra innan de hinner överge honom
- han saboterar relationer, sviker sina löften och är otrogen
- riskerar relationen att bli allvar stiger han ut ur den

Avunden beror på den egna bristfälligheten

- han står inte ut med att andra får något som är fint och gott eftersom hans eget behov av det är så starkt
- han är avundsjuk på andras framgångar, på den uppmärksamhet de får, på deras löneförhöjningar
- blir lätt misstänksam
- betraktar sig själv som värdelös
- förstår inte att två människor kan ha framgång samtidigt Han är benägen till avundsjuka

Orolig för pappa

2009-04-17T10:36:00.000+02:00

Va på stan med mamma igår en runda. Trevligt som vanligt att umgås tycker jag. Hon berättade att pappa mådde mycket dåligt men det hade jag redan förstått. Hon var även rädd att han ska bli sjuk. Jag var hemma hos dom i förrgår för jag skulle låna kopieringsmaskinen och pappa hade druckit. Jag gjorde det jag skulle medan mamma hade lillan sedan gick vi fort som ögat.
Hatar att vara där när pappa sitter sådan. Han bara sitter där... Han bara är där... Sådan är han ibland. Ibland är han pratglad osv när han druckit.

Men min tanke är när han bara sitter så är att då dricker han för att han är orolig över något. Han vill lösa något men kanske inte riktigt klarar det på egen hand och då dricker han och bara är... Bara är i sina tankar... egna tankar... Han kan inte be om hjälp för det han behöver hjälp för... Stolthet? Eller är det för att han inte vill oroa oss?

Hur kan man göra för att hjälpa? Varför vill han inte prata om det han är orolig för. Det lyser ju igenom honom. Nu vet ju jag varför han mår dåligt just nu. Han är mycket orolig över sin ena son och hans familj. Därför mår han dåligt nu. Han vill lösa det för dom på bästa sätt.
Men mamma sa att han sover inte på nätterna heller. Han går upp och dricker vatten och går runt. Han tänker...

Hur kan vi göra för att hjälpa honom? Hur ska vi göra för att han ska någonsin må bra?

Finns bara en lösning på det hela enligt mig... HAN måste berätta för oss. HAN måste be oss om hjälp. Vi kan inte hjälpa någon som vi inte vet vad för hjälp personen behöver. Jag finns här för pappa. Kommer alltid finnas här för pappa. Kommer alltid ställa upp för honom för han är ändå min pappa... Jag tycker inte om att se han må så här dåligt. Vad kan jag göra för att hjälpa? Vad kan VI göra för att hjälpa familjen... våran familj?

Det positiva idag är att jag bakar :-D Det tycker jag är jätte bra. Luktar jätte gott här hemma nu.
Jag ska iväg med min ena hunds kennel och röntga höfterna på hundarna. Vi är 4 ägare och det är 5 hundar som ska röntgas så jag har fixat fika. Sen ska vi hem till kenneln efteråt och grilla korv. Ska bli mycket trevligt:-)

Tycker att jag måste skriva lite positivt saker också i bloggen :-)

Bror P

2009-04-17T08:30:00.002+02:00

Clownen - som vuxen - Jag tycker detta passar in på min bror P. (Detta är Bloggaren Nemo som skrivit texten)

Hans strategi utgörs av att han slipper möta det smärtsamma genom att ty sig till skämt, komik och skoj. Han är en kronisk skämtare. Clownrollen skapas i och med att familjen behöver barnet för att utlösa spänningar och avleda uppmärksamheten från det man inte kan bearbeta.

- han bär de svårhanterliga känslorna inom sig, kan inte göra sig av med dem
- skapar en motsats till dem: skrattet och uppsluppenheten
- ju smärtsammare desto större skratt
- han identifierar sig med den
- han blir arbetsplatsens lustigkurre
- han umgås med andra genom sin roll, kommer därför inte att stå nära någon
- han har ingen kontakt med sitt inre, kan därför inte nå kontakt med andra
- ofta omtyckt, charmig och sällskaplig
- socialt otvungen och kvick
- aktar sig noga för att bli djupsinnig
- drömyrke försäljare

Clownen är alltid på väg

- han kan inte stanna upp, skulle då möta det svåra inom sig
- han är rastlös, orolig, överaktiv
- han måste stå i fokus, bort från det han inte kan bearbeta
- han är mycket omogen
- han flyr undan smärtan och därmed hindrar sig från att mogna
- saknar tålamod
- riskerar att fastna i alkohol, droger

Clownen måste få uppmärksamhet hela tiden

- smärtsamma känslor såsom otillräcklighet, att inte vara viktig för någon
- längtar efter att bli sedd för den han verkligen är, att bli tagen på allvar
- stöter bort det han vill ha
- måste vara medelpunkten, grips av panik om han inte är det
- han behöver oavbruten uppmärksamhet för att kontrollera sitt inre kaos av känslor, upplevelser och behov
- han har en stor avgrund inom sig
I det inre ligger otryggheten på lur
- han har inte umgåtts och fäst sig vid någon som den han verkligen är betyder det att han är både otrygg och rädd
- han lever utanför sin flock
- rädd för vrede och sorg Arbetsplatsen är ett nöjesfält
- han är omtyckt
- kan bli för mycket, man blir trött på honom
- kan få andra att känna sig osäkra
- han står inte ut om uppmärksamheten är riktad för länge åt annat håll, kan då kläcka ur sig något irrelevant, kan upplevas som ett sabotage
- ingen har någon riktig relation till clownen

Allt passar inte in men mycket passar in på honom. Tänk att vi alla har våra roller. Vi måste jobba med våra roller så att vi kan bli oss SJÄLVA. Så man kan säga att JAG är JAG...

Tapetblomman: JAG

2009-04-16T10:50:00.000+02:00

JAG:

Tapetblomman - Det osynliga barnet som vuxen

Det är ett barn som inte existerat. Dess uppgift är att befria sina föräldrar från att ta hand om ytterligare ett barn när det saknas kraft. Barnet förstår att dra sig tillbaka från en värld där det saknar plats. Det får existera genom att inte existera. Barnet bygger sig en egen värld, där det får allt .

Tapetblommans problem är avsaknad av tillhörighet.

- längtar efter kontakt och uppmärksamhet, samtidigt livrädd för all uppmärksamhet
- flyr det som det längtar efter
- tagit med sig bristen på tillhörighet och gemenskap
- den vuxna är tystlåten och blyg, talar lågmält
- slår ofta ner blicken, svårt att se andra i ögonen
- drar sig undan, vill inte vara medelpunkt
- står vid sidan om
- tillhör inte gruppen
- till det yttre oansenlig som möjligt

Budskap:
- jag har inga åsikter, tankar, känslor eller värderingar, om jag har några behåller jag dem själv
- bry er inte om mig
- håll bara på med ert eget
- låtsas som om jag inte finns
- det gör ont att bli uppmärksammad, håll er undan

Synlig av misstag

- kan bete sig nyckfullt i olika situationer
- det brister i gråt och rusar ut ur rummet mitt under ett möte utan att de andra förstår varför
- förstår inte sina reaktioner
- ökar rädslan för sociala situationer
- oändligt snällt, vill inte vara till besvär
- drar sig tillbaka om det blir sårat, vill inte visa det
- förvirrat över sin vrede, snällhet blir en strategi som hjälper honom att behärska sin vrede
- omåttligt rädd för andras vrede
- rädd att trampa någon på tårna
- ger utrymme till andra
- rädd att visa sin begåvning t ex på en arbetsplats, blir därför lätt förbigången
- står inte ut med att göra fel
- i sitt inre otrygg och fylld med rädsla, kompenserar med yttre trygghet, ex gör samma saker på samma sätt
- rädd att ge sig in i förhållande. Det mentala problemet blir en del av identiteten
- upplever att saker bara händer
- inser inte att det genom sina egna val driver sig själv till att stå utanför
- upplever att de har mentala problem

Känslor döljs bakom snällhet

- ser inte sig själv
- saknar förmågan till växelverkan, kaos inom dem
- förstorar eller förvränger känslornas betydelse
- vreden kan förklä sig i bisarra och våldsamma fantasier
- den egna vreden har blivit främmande, räds sin egen vrede
- vreden är dold bakom snällhet
- genom sin snällhet nonchalerar de sig själva
- de upplever sig själv kroniskt sårade
- bär på en skam, skäms för sina känslor, tankar, behov, för sin egen begåvning, skäms för hela sin person
- upplever att de är annorlunda, därför behöver de gömma sig
- brist på kärlek blir hon kränkt, ger skam Det osynliga barnet döljer sin begåvning
- har länge varit en observant beskådare till livet
- tillintetgör sin egen kreativitet
- övertygad om att bli hånad
- ser på nära håll och med skärpa det som det behöver och saknar men kan inte ta del av det
- kan betraktas som konstig
- planerar noggrant vad de ska säga vilket leder till att det blir för sent
- uppfattas som harmlöst, söt och ofarlig
- får uppdrag som andra inte vill utföra
- klamrar sig fast till en människa som endast antyder att hon trivs i hennes sällskap
- andra kan uppleva att de befinner sig i närheten av ett svart hål och är rädda att bli slukade- när han upplever sig trygg då kan han börja uttrycka sin vrede, det osynliga barnet uppnår således gemenskap med en annan människa genom att först känna en stark vrede gentemot henne.

Denna text hittade jag på en annan blogg som är skriven av en Terapeut, kallad Nemo. Otroligt bra skrivet. Det är som han läst av mig. Denna person var jag som barn. Idag är jag nog mer kallar rebellen/tapetblomman.

Men sådan här är JAG... Denna text är JAG...Äntligen har jag hittat min text, mitt sanna jag

Hitta vilja!

2009-04-16T08:37:00.000+02:00

Idag kan jag titta på pappa och tycka synd om honom. Idag kan jag titta på mamma och tycka synd om henne. Varför? Ingen aning. Dom har valt att ha sina liv så här. Dom vill leva så här. Varför ska jag tycka synd om dom? Varför ska jag må dåligt för att dom har det som dom har det? Dom är vuxna människor som kan ta hand om sig själva, fast man undrar ibland när dom dricker sig så pass berusade.

Hur kan en drog betyda så mycket? Ja, Jag kallar alkoholen en drog. Fel kanske, men för mig är det de. Du blir en annan person när du får det i dig. Då är det en drog.

Vi hade en familjemiddag i höstas hela familjen. Alla drack utom jag, sambo, bror D. Då är min tanke. Varför har familjen gnällt under alla dessa år hur pappa beter sig. Hur mamma beteer sig. Ändå när det är familjemiddag så sitter dom och dricker tillsammans med personer med alkoholproblem. Varför? Då ska man inte gnälla över deras problem anser jag. Dricker du tillsammans med personen ser jag det som ett godkännande att personen frå dricka för/med dig.

Jag skulle inte kunna tänka mig att ta ett glas alkohol i mina föräldrars hus. Inte tillsammans med dom. ALDRIG!

Familjemiddagen var trevlig MEN man såg hur alla ändrades. Rösterna höjdes ett snäpp för helt plötsligt har folk blivit döva. Allt ska vara ett snäpp överdrivet och flaskor kommer fulla och försvinner tomma. Hur kan man ha det på sitt samvete? Dom har en religion där man ska vara en ordentlig person. Men endå så sitter dom och dricker så dom blir berusade. Inte fulla kanske, men berusade. Vad tycker ditt samvete om det?

Jag tycker det är rent av dubbelmoral. Fruktansvärd dubbelmoral. Du får inte röka om du är ett Jehovas Vittne. Hur mycket skit fick inte jag för at jag rökte. En person förföljde mig på skolan när jag gick där för att rökte. Man får inte snusa, man får inte vara kriminell, man får inte tatuera sig osv... Men dricka sig berusad? Får man det? Personer säger att man ska följa sitt samvete. Då undrar jag hur deras samvete är när dom kan dricka sig berusade och sedan gå ut i tjänsten och berätta om "sanningen". Tycker det är så fel. Man måste välja. Jag skyller inte på religionen, utan min fundering är. Hur tolkar människor reglerna egentligen? Vilken sida ska man stå på?

Familjemiddagen var annars mycket trevlig. Mamma hade lagat underbar mat som vanligt. Trevligt sällskap och barnen lekte och hade skoj. Bara mina tankar som satte igång när man haft problem med pappas drickande i hela mitt liv och så helt plötsligt så går det alldeles utmärkt att sitta och dricka med honom???? EEEHHHH?????!!!!!! Jag får inte ihop det alls...

Mitt samvete visar/säger att jag inte ska dricka tillsammans med varken mamma eller pappa då bägge har problem. I vanliga fall dricker jag inte ändå så det är ingen skillnad för mig :-)

Mamma tjatade på mig ofta om att jag rökte innan, när jag slutade så började hon tjata om att jag drack för mycket cola. Min fundering är... Varför detta tjat på mig? Är det något hon själv vill sluta med som hon inte kan, därför tjatet på mig att jag ska sluta med saker jag gör? Hon tjatar inte längre. Men det blev för mycket ett tag. Hade jag ont i magen (magkatarr) så var det för colan. Fick jag eksem på händerna så var det för colan fast jag alltid får eksem på vinterhalvåret. Var det något annat så var det colan.

Min undran är då om det är något i hennes undermedvetna som vill sluta med något men inte klarar det. Jag slutade röka utan problem. Det handlar om viljan. Inget annat...

Har du inte vilja kan du inte sluta med något. Viljan måste vara starkare än något annat. Jag hade vilja att sluta röka, och jag gjorde det. Viljan va att jag ville så gärna ha barn men jag hade sagt till sambon att vi försöker inte skaffa barn förrens jag varit rökfri ett tag. Så blev det. Jag var rökfri 1 månad ungefär. Jag kan inte säga att det var lätt för det var det inte. Men viljan vann, JAG vann över mitt beroende... Viljan vinner allt...

Men jag erkänner att jag är svag för Cola :-D

Mamma och pappa är ett offer för alkoholen. Jag tycker synd om dom, varför? Ingen aning. Dom är offer för något som deras vilja inte kan vinna över. Dom har inte den starka viljan att sluta. Har dom den... Klarar dom ALLT. Se på min bror D. Han har viljan, han är stark. Jag är enormt stolt över honom. Han klarar det.

Skulle dom vilja ta steget fullt ut och kanske gå en behandling för att göra något åt det, för att må bättre. Så lovar jag att hela familjen kommer stötta till 500% plus lite till. Vi vill ju se att våra föräldrar mår bra. Se dom vara friska. Jag vill ha dom i livet i många år till... Så se till att sluta. Ni måste hittas viljan, men det är bara ni som kan finna den. Ni vet vart ni ska leta...

Behandling

2009-04-14T12:46:00.002+02:00

Pappa var på behandling när jag var 12år ca. Det var hemskt. Det var så jobbigt. Varje morgon fick man frågan hur man mådde. Bra! svarade jag alltid. Men Bra var inte svaret. Man skulle verkligen beskriva med andra ord hur man mådde.

Jag är förbannad, arg, ledsen, besviken, ensam, olycklig. Tja! Det finns massa ord som kan beskriva mina känslor. Samma känslor som jag har idag hade jag även då. Men då var dom mycket starkare. Idag kan jag hantera dom på ett annat sätt. Accepterat dom på ett annat sätt. Men ett ord jag hade men inte visste ordet va, är Ångest. Jag hade det varje dag som 12åring, som barn och hade det varje dag på denna familjevecka när pappa var på behandlingen. Ångest! Den värsta känslan man kan ha. Den känslan är jag uppväxt med.

Pappa kom upp på behandlingen men ringde efter några dagar att han ville hem. Mamma fick köra upp dit och prata med dom och efter många om och men stannade pappa kvar. PUH!

3:ge veckan tror jag det var så skulle familjen komma upp. Familjeveckan! Min syster hade fått despans på att ta med sig sin lilla bebis. Det var jag, mamma, bror P, bror D, Syster + bebis och min faster.

Vi skulle konfrontera pappa. Alla satt i en ring som gick behandlingen även dom anhöriga. Pappa satt i mitten och jag skulle sitta framför honom. Pappa fick inte säga något till mig. Bara ta emot mina ord. Jag fick säga hur jag upplevde honom som alkoholist, som pappa, som människa. Vi alla i familjen fick göra detta. Bror D fick näsblod när han skulle gör det. Det var jobbigt för oss alla.

På avslutningen så kom vi alla i familjen igen tillbaka till hemmet pappa var på. Pappa skulle ta emot en medalj och så gick vi upp alla på scenen med pappa. Mamma hade skrivit en dikt som hon läste och så sjöng vi alla en låt som vi brukade sjunga för pappa "Hoppa tulle" tror jag den hette.

Behandlingen var otroligt nyttig. Man fick lära sig så otroligt mycket om sjukdomen Alkoholism.

Pappa kom hem efter sin behandling och sen gällde eftervård i 11mån. 1 gång i veckan på onsdagarna gick man på eftervård och jag gick också. Men jag sa inget på möten. Ville inte säga nåt, hade massor att säga samtidigt som jag inte hade något att säg. Vad skulle jag säg? Hur skulle jag formulera alla ord som jag hade inom mig? Varför skulle dom lyssna på lilla mig som ingen annars lyssnade på. Så jag slutade att gå. Det kändes som att jag svek pappa när jag gjorde det. Jag mådde dåligt av att sluta, men jag mådde även dåligt av att gå där och höra alla prata.

Pappa var nykter men han drack i sinnet. Han betedde sig precis som om han drack. Jätte konstigt. 12mån efter behandlingen började han dricka igen om jag inte minns fel. Då blev allt som vanligt än en gång...

Åren gick och jag blev 18år, skulle fylla 18år. Socialen ville som jag skrivit innan inte ge mig en lägenhet, men dom tyckte jag mådde så dåligt så jag behövde åka på en familjevecka själv på behandlingshemmet. Jag fick ta med mig en person. Jag tog med mig Bror D.

En mycket jobbig vecka och jag grät massor. Tömde min tjocka, jobbiga, tunga ryggsäck som följde mig vart jag än gick. Istället för att konfrontera alkoholisten så fick jag skriva ett brev. Pappa gick ju inte på behandlingen så brevet fick jag snällt läsa upp för prästen som var där. En underbar person som hjälpte mig massor.

Varje dag fick man säga "Hej! Mitt namn är ***** och jag är medberoende! För det är det man är. Man är lika sjuk som alkoholisten själv. Om inte sjukare på något sätt...

På kvällarna så släppte alla tankar och jag och bror D skrattade så vi grät oss till söms. Men varje morgon visste man att ryggsäcken skulle öppnas igen. Det jobbiga skulle börja än en gång.

Innan skrev jag att faster var med på behandlingshemmet. När jag och bror D var små så var vi mycket hos faster. Där fick man vara barn. Vi fick spela på stereon hur högt vi ville. Fick spela på pianot precis hur högt och mycket vi ville. Vi fick leka med gamla kläder och göra maskerad och så fick vi baka och leka med styltor som farbror gjort till oss.
Vi fick vara barn. Ingen sa till oss att vara tysta. Ingen sa "Släpp ut katten" bara för man spelade på pianot. Vi fick göra vad vi ville utan att vara rädda för att bli tillsagda.

Men varje gång så satt man hos faster och väntade på att bli tillsagt att man skulle vara tyst. Pappa sa alltid det hemma. Väsnades man för mycket så sa han åt oss att vara tysta. Men hos faster behövde vi inte det. Men ändå satt man med nålar i sig för att vänta på att bli tillsagd. Tog lång tid innan man började känna att man fick röra sig hos dom.

Ett underbart gammaldags hus med små fönster som var så mysiga. Halvmånar var dom. Ute så satt jag och farbror och lyssnade å fåglarna. Jag fick lära mig namnen på alla fåglar som sjöng så fint. Så vackert. Vi gjorde kikare med toalettrullar och titta på stjärnorna så jag kunde namnen på dom också.

Fridfullt att vara hos faster. Man kunde leva, andas.

Men när man kom hem så tyngdes ryggsäcken ännu mer. Man skulle vara tyst och inte väsnas för mycket. Än idag om min dotter väsnas för mycket så stelnar jag inombords och väntar på att hon ska bli tillsagd. Det sitter djupt.

Ibland säger pappa även idag "Vilket önaly (vet inte hur det stavas) det är här". Då gör det ont i hjärtat... Jag fäller taggarna utåt och är beredd till 500% att försvara lillan. Hon ska fanimej få vara barn. Hon ska inte behöva vara rädd för att bli tillsagt att bli tyst.
Självklart ska det vara med måtta. Men göra sina glädjetjut ska hon får göra. Hon ska få leka och känna sig som barn... utan att känna rädsla. Hon ska få vara Lillan... Hon ska bara få vara... Hon ska inte uppleva samma som jag...

30åriga kriget slut...

2009-04-13T09:51:00.002+02:00

Jag var 16år. Precis fyllt 16år och det var början av oktober...

Mamma hade äntligen bestämt att flytta hemifrån. Vi hade hittat en fin lägenhet inne i stan rätt så centralt. Jag kunde gå till skolan utan problem.
Dagen vi flyttade så blev jag dålig så jag orkade inte hjälpa till. Jag spydde och bara sov.

Tror det var den 1 oktober för vi skojade ändå om att mamma och pappas 30åriga krig var slut. Dom hade sin 30åriga bröllopsdag den 2 oktober. Dom skulle inte skiljas, vi flyttade bara.

Det var underbart att bo i den lägenheten. Visst, jag och mamma hade våra stunder men jag kände ett lugn när man kom hem. Mamma städade på tullen och ibland bakade hon jätte goda frukost bullar som man åt med god aptit. Känna lugnet, känna ett lugn inom sig och magen började gå ner i varv. Underbart.

Jag hade problem med mina kompisar men det kom och gick. Så är det väl alltid i den åldern...Eller? Jag gick på individuella programmet för jag var så skoltrött och vi hade jätte roligt där. Lärarna var helt underbara. Absolut inte som vanliga lärare. Jag skulle läsa upp mina betyg men hade inte orken till det... Vi satt mest och drack thé med lärarna.

En dag ringde telefonen. Jag svarade och hörde att det var pappa. Vi hade då inte pratat med varandra på jätte länge. Jag blev jätte glad och kände lyckan hoppa i hjärtat. Mamma satt i köket och jag har för mig att hon hade nån vän där.
Det enda pappa vill oss var att vi skulle spela in Ulf Lundell på videon eftersom vi hade tagit med oss den i flytten. Han ville inget annat. Denna Ulf Lundell var viktigare än oss. Viktigare än mig...
Än idag hatar jag denna Ulf Lundell. Klarar inte av att lyssna på honom. Ser jag honom så ser jag bara en full pappa som har skruvat upp volymen till max och sitter i sina kallingar och bara sitter där... Hatar denna musik.

Vi la på luren och jag gick in på mitt rum. Jag mådde illa. Ingen tyckte om mig. Ingen ville ha mig. Jag var i vägen precis överallt. jag var tillför att bara vara tillagts för andra. Spela in denna jäkla Lundell...det var därför jag fanns. Inget annat.

Tiden gick och jag kommer inte ihåg redigt vad som hände där men jag kommer ihåg att jag nån gång hjälpte pappa att städa i huset. Jag fick lite pengar för det och jag städade hela dagen. Bror D hade en kompis där som hjälpte mig tillslut för att jag skulle bli färdig. Han kallades för Robban.
Bror D och Robban skulle köra hem mig. Pappa ropade på mig från vardagsrummet innan jag skulle gå ut. Han stog där i sin morgonrock. Såg ut som en riktig A lagare som sitter på parkbänken och bara dricker. Men det enda han vill va att ge mig en Kram. Denna kram fick mig att få tårar i ögonen, men jag ville inte visa pappa. Den som märkte det var Robban. Han såg på mig hur jobbigt det var för mig att ta denna kram som jag längtat efter i så många år.

Få en kram för att känna mig omtyckt, inte ett måste. Pappa gav denna kram från hjärtat. Jag kände det. Han ville ge mig denna kramen, men han ville inte visa dom andra därför ropade han in mig till vardagsrummet... Inga pengar i världen skulle kunna ersätta denna kram.

Tiden gick och det började bli vår ute. Mamma och pappa hade börjat träffas igen lite smått. Jag satt i vardagsrummet och kollade på vår lilla tv vi hade. Men vad spelade det för roll. Jag var lycklig där med mamma i denna lägenhet. Jag älskade det och trivdes underbart.

Satt och kollade på tv och mamma ställer sig vid tröskeln in till rummet. Hon tittar på mig och frågar

- Skulle du kunna tänka dig att flytta hem igen?

Hon kunde lika gärna slänga mig i ett iskallt bad. Hon kunde lika gärna satt en kniv i mitt hjärta. Hon kunde lika gärna dödat mig kändes det som när jag hörde dessa ord. Dom hemskaste orden som fanns på denna jord.

-Aldrig!!! Svarade jag.

Mamma vände på klacken och gick. Jag såg på kroppsspråket som jag blivit jätte duktig på att läsa att hon blev sur. Hon ville så gärna flytta hem igen. Räcker med att pappa visar lillfingret så gör mamma allt för pappa. Det positiva med det är att jag vet att mamma älskar pappa. Jag vet att pappa älskar mamma. Men ska man utsätta sina barn bara för att man älskar någon? Är inte barnen viktigare.

Jag kände att nu håller nog mitt lugn gå åt helvete... IGEN...!

En kväll var jag hemma själv. Mamma hade sagt att kommer jag inte hem ikväll så sover jag hos pappa. Ok sa jag.
Bjöd hem mina kompisar och vi hade jätte trevlig. På något sätt var denna kväll annorlunda. Vi kompisar satt och pratade om våra innersta tankar. Den ena tjejen blev hysteriskt för hon berättade om sin mamma som knarkar. Vi alla hade en jobbig kväll då vi berättade saker för varann.

Senare på kvällen kom det några killar över som vi kände lite ytligt. Vi hade jätte roligt ihop men dom jävlades med mig för dom skruvade upp volymen jätte mycket på min stereo så grannen under bankade i vårat golv. Jag blev livrädd för jag ville inte att vi skulle bli vräkta. Vart skulle vi då ta vägen? Då hade vi ingenstans att bo...!

Jag skällde ut dom men dom struntade i det. Efter många om och men så gick dom och det blev lugnt. Hade en kompis som sov över och mamma kom aldrig hem. Hon sov hos pappa denna natt...

Efter ett tag fick jag problem med vissa av kompisarna så jag ville bort från stan. Jag mådde dåligt och mamma hade väl bestämt sig att flytta hem igen. Vare sig jag ville eller inte. Jag hade inget att säga till om... Även denna gång.

Jag stack till Älmhult till dom som köpte min häst. Jag bodde där i deras ena lägenhet på gården och hennes bror som jag var hos jobbade där så han och jag bodde i den lägenheten tillsammans.
Vi hade det jätte roligt och var bra kompisar. Vi satt uppe länge på nätterna och pratade, sen somnade vi på bäddsoffan.

Jag kunde känna tryggheten. Han gav mig en trygghet så jag kände att jag hade inget att vara rädd för. Han var en jätte bra vän. Jag kände mig omtyckt.
På dagarna tog jag hand om hästarna och sen var jag inne hos henne och pratade och bara fanns. Vi hade jätte mysigt.

Under tiden flyttade mamma hem. Jag hade inget att säga till om. Jag ville verkligen inte flytta hem. Varför när jag visste hur det kommer sluta. Men mamma var än en gång blind och lockades av något pappa har... Undra vad?

Jag bodde i Älmhult i ca 3 veckor om jag inte minns fel, sen kom jag hem igen. Hem till huset där jag var uppväxt. Hem till huset där det inte fanns någon trygghet så långt ögat såg. Så långt känslorna gick. Ingen trygghet alls.

Jag hade alltid mat på bordet, alltid kläder osv. Men jag ville bli sedd. Ville bli hörd. Men än en gång var det ingen som hörde mig. Mamma lyssnade inte på mig, ville inte lyssna på mig. Hon ville bara hem till mannen som fördärvade hennes barn... Mannen som fördärvade massor i familjen. Mannen som hon älskade, älskar. Mannen som splittrade familjen... Våran pappa. Min pappa. Mammas man.

Tog inte lång tid förrens allt var i sin vanliga ordning i huset. Pappa och jag rök ihop stup i kvarten och jag kände mig inte önskad. Inte välkommen. Bara en unge som var i vägen för honom. En unge som bara skrek och betedde sig illa. En unge som var både demon besatt och satan själv. Knarkar unge!

Frågan är... Varför betedde jag mig som jag gjorde??? Jag ville bli sedd. Det var det enda jag ville. Ha lugn och ro. Känna tryggheten. Känna mig ÄLSKAD. Men NEJ. Det fick jag aldrig. Jag var bara i vägen för hans drickande.

6mån bodde vi inne i stan och hade det härligt. 6mån fick jag iallefall känna lugnet. Under denna vinterhalvår hade jag 12 förkylningar efter varann. Kroppen slängde ut massa skit kanske genom förkylningar när jag äntligen kunde känna lugn. ett lugn som varade i 6mån, men inte längre...

Innan vi flyttade så bodde vi hos syster. Jag praktiserade i en musikaffär och jag körde moped till en annan by för att jag ville inte köra moped inne i stan. Kommer ihåg att min syster blev arg på mig för det. Hon tyckte jag var löjligt som inte körde raka vägen in till stan. Men jag ville inte. Jag ville åka till den andra byn för att ta bussen in. Kändes mycket bättre. Varför vi bråkade egentligen vet jag inte. Jag kände att jag inte ville vara där. Jag trivdes inte, jag ville ha ett hem, ett eget hem. Jag ville vara ifred. Vill få det jäkla lugnet nån gång.

Jag hörde inte hemma nånstans. Bodde vi inte hos min syster så bodde jag hos min kompis i flera månader, och bodde jag inte där så var jag i Älmhult hos dom vännerna. Jag har bott överallt känns det som. Bodde även på internat på skolan och när jag träffade sambon när jag var 18 så sov jag där mycket men tillslut fick jag inte vara där heller. Hans mamma tyckte inte om ig heller men det är en annan historia. Sen blev jag utslängd hemifrån osv... Varför levde jag?

Men mamma bodde kvar. Hon hade ju det som hon ville, men jag fick flytta runt för att hitta lugnet. Jag trivdes inte någonstans, men mamma bodde troget kvar hos sin man. Jag betydde ingenting. Jag var den som var problemet i det hela. Bättre att jag flyttade än att mamma skulle flytta igen...

I hela min uppväxt har pappa betytt mer än mig. Hennes egna dotter!

Ca 10år senare flyttade mamma hemifrån än en gång. Men då bodde jag ihop med min sambo. Samma veva som vi flyttade till vårat hus. Mamma bodde i en jätte fin lägenhet men hon mådde så dåligt. Hon ringde till mig och ville inte leva. Hon orkade inte. Jag blev jätte rädd och ringer mammas väninna som drar med henne ut till deras stuga.

Mamma mådde fruktansvärt dåligt av att bo där, fast hon säger att hon hade det mysigt. Men innerst inne ville hon nog bo hos pappa för hon bodde i lägenheten 1år ca sen flyttade hem igen. Men tack vare det året så fick jag och pappa en mycket bättre relation. Han berättade saker för mig som jag inte visste något om. Vi kunde sitta och prata han och jag om saker som vi aldrig gjort innan.
Tack vare detta året så fick jag en pappa... en relation med min pappa. Vi var inte längre katt och råtta utan far och dotter.

Men om han drack så ville jag inte veta av det. Jag bodde med min sambo och vi hade/har ett eget liv. Jag ville inte veta av vad som hände hemma hos pappa. Men mamma flyttade tillbaka sen och allt gick tillbaka i sin vanlig ordning men jag har ändrat mig. Jag accepterar att dom håller på som dom gör där ute. Men kravet är att jag inte ska veta vad dom gör. Jag vill inte ha med det att göra. Jag vill bara ha min mamma och pappa. Vill inte veta av något om alkoholen.

Mitt största Krav från min sida är att jag bara vill ha Mamma och Pappa... Inget annat...!

Orken?

2009-04-11T22:03:00.001+02:00

Mår inte alls bra idag. Känns som det händer saker i kroppen som jag inte kan sätta fingret på. Känner ett obehag... Ångest? Vet inte vad det är för obehag. Värken i händerna och armarna är värre än innan. Känns som det bara går utför nu :-( Både fysiskt och psykiskt.

Ska ringa till reumatologen i veckan. Se om dom har nåt som kan hålla händerna i styr. Börjar bli svårt att köra bilen nu :-(

Var inne en runda på stan idag jag och lillan. Det var jätte mycket folk. Började känna ångesten och social forbina komma smygande. Kanske det som satt fart ikväll, därför som jag inte mår bra. Känns som att jag är på väg att bryta ihop totalt. Orkar inte. Var är min ork? Vem har tagit den från mig?

Varför får jag aldrig ha något ifred. Alltid är det något i kroppen som inte stämmer. Något i kroppen tar något annat i kroppen så jag aldrig får känna den riktiga glada mig. Jag är jätte lycklig för det jag har, barn, sambo, hundar, hus osv. Jag är jätte lycklig för det. Men mig själv? När ska jag få må bra själv, innerst inne?

Kommer inte ens ihåg när jag mådde bra sist. Alltid är det den där jäkla ångesten i vägen.

Varför denna berg och dalbana. Ena dagen mår man ok och orkar göra saker, andra dagen ska man vara glad om man ens orkar ta på sig kläder. Sen man fick lillan är man ju tvungen att gå upp ur sängen. Man har inget val... Känns som att jag behöver hjälp ibland. Hjälp med att hitta orken. Hjälp med att vara en bra mamma.

Sambon jobbar hela dagarna och jag tar hand om lillan. Gör inget mer för jag orkar inte. Sambon får ta mycket här hemma, och jag får dåligt samvete. Fruktansvärt dåligt samvete. Sambon säger att jag inte ska ha det för läget är som det är. Men ändå har jag dåligt samvete för han får göra så mycket hemma. Men jag orkar inte... finns inga krafter kvar. Var är dom? Var ska jag hitta dom?

Skulle vilja sova 24 timmar om dygnet... Drömma mig bort i drömmarnas värld och njuta av min dotters vackra leende och hennes goda skratt. Men vardagen finns också... tyvärr... Men lillan gör vardagen till något bättre. Hon är min alldeles egna ängel :-D

Jag tar ut halva mammadagar och ibland önskar jag att sambon kunde ta ut halva pappa dagar för att jag ska orka. Men ekonomiskt går det inte. Det funkar inte... tyvärr.

Är det min bakgrund som gör att jag tappat helt? Är det min hjärna som går på högvarv så jag inte har nån kraft? Vad är det som gör att jag mår så här? Varför kan inte någon säga vad det är för fel? Kanske lättare att acceptera saker och ting då än när man står med tusen frågetecken? Vem ska man fråga om hjälp och vad är det för fråga jag ska ställa för att bli tagen på allvar?

Är det någon som tror på mig? Är det någon som vill tro på mig? Vad är det jag ska säga till doktorn/psykologen för att folk ska förstå att min ork är borta?

Positiva för dagen är: Jag och lillan var i stan och handlade jack, leggins och en jätte fin mössa till lillan :-)

...

2009-04-10T21:43:00.000+02:00

Var ute hos mina föräldrar innan ikväll jag och lillan. Fast det hänt massa saker i det huset så älskar jag att vara där ute. Jag trivs där! Se hundarna springa fritt. Se Lillan leka med gräset och se alla blommor som mamma planterat så fint. Se vattnet speglas av kvällssolen så vackert. Se allt mamma och pappa kämpat för och byggt upp med viss motvind som jag skrivit innan i bloggen, men ändå lyckats så bra.

Det är mitt paradis. Jag älskar det. Sitta på trappan och titta ut över vattnet och bara vara. Finns det något lugnare? Se fåglarna flyga över oss och titta ner på oss. Min allra största dröm är att få bo i det huset. Jag älskar det så otroligt mycket och skulle göra allt för att huset ska stanna inom familjen. Det är där jag blivit uppväxt, det är där i det huset som gjort mig till den person jag är idag. En person som varit med om många saker. Saker som jag kanske inte kommer nämna här, men som gjort så att jag kan inse att man måste vända saker till det positivt och inte bara se det negativa i livet. Man måste göra så för att inte bryta ihop totalt...

Finns alltid något gott i allt fast man inte tror det för stunden. Ser du inget positivt i saken, se det då som en erfarenhet som du kan ha nytta av längre fram i livet. En erfarenhet som kanske kan hjälpa någon annan längre fram...
Jag är en person som har svårt att se det positiva i saker och ting, det är en av mina svagheter, men det är ett måste, man måste ändra saker till det positivt. Annars klarar man inte livet...

Jag börjar känna mig stressad. Jag har fruktansvärd värk i kroppen, speciellt mina händer och jag är rädd att det blir värre. Vad gör jag då? Vad händer då? Vad kan jag göra? Är det någon som vill anställa mig? Tusen frågor kommer i huvudet än en gång. Jag kan inte ens hålla en tidning utan att jag tror handen ska gå av. jag känner tårarna bränna bakom ögonen för värken... Men jag ska lyckas. Så är det bara. Man får inte ge upp. Man måste kämpa... Fast man vissa dagar kanske inte vill...

Vad jag ska skriva idag vet jag inte. Jag bara skriver... Vet inte ens om jag orkar skriva. Gör så jäkla ont att trycka på dessa tangenter...

Gud

2009-04-09T20:50:00.001+02:00

Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden...

Vila lite

2009-04-09T20:34:00.000+02:00

Har inte skrivit något idag förrens nu. Är så trött och hjärnan går på högvarv så just nu känns det som att jag inte orkar skriva... Minnen ploppar upp och försvinner om vartannat. Känner mig splittrad.

Lillan har börjat få värre humör nu så man får ta henne rätt mycket. Mina krafter går till henne. Jag behöver nog ta en lite paus i skrivandet på nån dag känner jag. Just idag känner jag mig tom på något konstigt sätt. Precis som alla känslor har försvunnit. Jätte konstigt.

Jag åter kommer snart igen med skrivandet så fort jag landat lite... Förhoppningsvis händer det i helgen :-D

Tack för ni läser. Det betyder mycket...

Minnet

2009-04-08T16:32:00.000+02:00

Nu börjar det hända saker. Jag börjar komma ihåg saker som jag varit med om som jag förträngt. Jag är så trött. Vill bara sova. Vet inte om jag orkar tänka på dessa saker, men ajg måste. Måste göra det för att kunna gå vidare. Vill inte att det ska gömmas i minnet igen... men det är så jäkla svårt att tänka på det, prata om det, känna det.

Saker som jag ALDRIG sagt till någon. Inte en människa på denna planet vet om det förutom jag och h*n. Vet att mamma reagerade när jag kom hem dagen efter. Hon undrade vad som hänt. Jag svarade "Inget". Mamma sa inget mer... Jag sa inget mer... Vet inte hur jag ska tackla det. Har iallefall berättat för en person nu. Känns skönt att hon vet. Känns skönt att jag nu äntligen vågar säga vad jag känner, tycker, vill till henne. Vad jag varit med om. Men det har tagit tid... men hon har nu vunnit mitt förtroende fast jag skäms så mycket när jag pratar om det. Jag skäms fruktansvärt... Varför? Ingen aning. Det är ju inte mitt fel... eller? Sa jag något som gjorde det? Gjorde jag något som gjorde det?

Det börjar hända saker i mitt minne, och jag känner att jag inte orkar. Jag har ingen ork till något. Lillan vill leka men jag orkar inte. Jag orkar inte ens le känns det som. Men när hon kommer och ler mot mig så finns det inget annat i hela världen som kan göra så att jag inte kan le åt min dotter. Hon fyller min värld med kärlek. Men ändå så känner jag att jag har ingen ork... Ingen ork till något.

Vill åka på semester faktiskt. Brukar inte vilja det, men nu känner jag att jag skulle vilja åka iväg. Bara jag, lilla, och sambon. Åka till något varmt ställe, bada, äta gott och bara finnas. Orkar jag det då? Vet inte... Men jag behöver vila känner jag. Vara ifred... Sova.

Har pratat med syster V idag. Vi pratade jätte länge i telefonen och det kändes skönt. Hon sa saker som jag inte kommer ihåg. Saker som jag börjar minnas även här... i alkoholens värld.
Jag har skrivit innan att det kändes som att det bara var bror D som fanns hos mig, ställde upp för mig. Men Syster V berättade för mig att jag har varit mycket hos henne och hennes familj. Jag kommer inte ihåg det förrens hon sa det. Då kom minnena. Jag var hos henne när hon och hennes man (nygifta) bodde i Malmö. Vi var och köpte Roxette skivan och lyssnade hela dagarna på den och sjöng med. När dom flyttade till stan här så var jag mycket där och hjälpte till med systers son. Vi spelade Abba massor och så spelade vi "Red red vine" för syster son. Låten som gjorde att han somnade.
Jag trivdes där men samtidigt inte. Jag ville alltid hem på något sätt. Jag ville alltid veta vad som hände hemma. Jag hade ju ingen kontroll när jag var iväg. Jag såg ju inte vad som hände, vad som sades och vad som gjordes. Jag ville veta allt.

En gång när min svåger kom hem så låg jag och syster i deras säng och pratade. Svåger kom hem och var jätte irriterad över att syster inte bäddat sängen. Han tyckte vi kunde bädda sängen än att ligga där och prata. Syster och han började bråka och till slut fick hon köra hem mig. Något som hänt eftersom han var på det humöret? Min tanke var även att han kanske var trött på mig att ha mig där. Trött på att alltid ställa upp för våran familj...

Oftast när mamma hämtade mig eller jag kom hem när jag varit borta hos kompisar så berättade mamma vad som hänt. Varje gång så ångrade jag mig att jag hade åkt iväg. Varför var jag inte hemma. Jag hade kunnat stoppa det kanske. Jag hade kanske kunnat hjälpa till på något sätt. Alltid ångrade jag mig att jag åkte iväg, för varje gång hade det hänt något hemma och nästan varje gång berättade mamma.

Hände det inget hemma kändes det som att allt var fel. Hände det något hemma så kändes allt rätt... Nästan som att man blev lycklig (?), fast man inte var det. Det var fel när allt var lugnt...rätt när allt hände. Konstigt...?!

Ibland sov jag över hos en kompis som inte bodde så långt ifrån oss. Jag vaknade på natten och ville hem. Jag grät och önskade att jag kom hem. Ibland somnade jag om, men ibland fick dom köra hem mig. Kontrollen styrde över mig. Kontrollen över allt som hände hemma.
En gång var jag hos min syster i Malmö. Jag sov inne i ett jätte litet mysigt rum. Hela natten grät jag. Jag ville hem, vill så gärna hem. Men på dagarna gick det bra att vara iväg. Just på kvällarna och nätterna som ajg ville hem. Kan inte förstå varför man ville hem, hem till bråk och slag. Det var inte pappa som slog mamma, utan det var mamma som slog pappa. Gav han örfilar osv. Slängde saker i golvet så det gick sönder. Men det var så jag vill...Hem!

Kontrollen styrde över mig och jag var tvungen att ha kontrollen hemma. Veta allt som hände innanför dessa 4 väggar...

Han jagar mig...

2009-04-07T09:50:00.001+02:00

En stor karl kommer. En stor tung planka har han i handen som han håller i. Han går mot mig. Jag försöker komma undan men det går inte... Lika bra att stanna och låta han ta mig. Han är så stor, han är så stark, han är så snabb.

Han förföljer mig vart jag än går. Är han inte hos mig så finns han i mina tankar. Jag försöker smita men det går inte. Lönlöst!
Han brottar ner mig, sätter den tunga plankan mot mitt bröst och trycker. Han trycker så hårt så jag inte får luft. Jag försöker komma undan men det går inte. Han trycker hårdare och paniken börjar komma. Jag måste få luft! Jag börjar gråta hysteriskt och försöker dra efter andan, men den är som bortblåst. Lungorna bränner som eld. Det gör så ont.

Försöker brotta väck han både fysiskt och psykiskt, men han är så stark.

Ibland känner jag han titta på mig på avstånd, ibland hinner jag smyga undan och gömma mig. Men ibland står han och flåsar mig i nacken. Han är så hemsk. Jag är så rädd för honom. Ibland känner jag att han tittar på mig genom fönstret. I mitt älskade fönster dyker han upp i ibland...

Jag vet hans namn... Han heter Mr Ångest. Mr Panik Ångest.

Vet inte hur många gånger sambon vaknat av att jag har brottats med honom. Sambon försöker få väck han och tillslut går det. Tack vare sambon. Min sambo är stark. En enormt stark man. Önskar man hade hans psyke.

Ibland har Mr Ångest gett mig en kniv. Nån gång fick han mig att slå sönder en tavla så jag tog glaskärva och höll hårt. Jag höll den så hårt i handen så när sambon hittade mig på golvet på internatet jag bodde på då, med sår i handen. Men ingen annan såg såren. Ingen annan har sätt min sår inom mig som Mr Ångest gett mig.

Han har skurit mig i handlederna. Tur nog inte så djup. Mest för att det ska göra ont där och inte i mitt hjärta. Man hittar sina små knep för att fly undan den riktiga smärtan i hjärtat. En gång såg mina kompisar min handled och frågade vad jag hade gjort.

Jag hittade på något om att jag skulle skära något, men slant med kniven...! Ehh?! Man såg på dom att dom inte trodde på mig, men dom ändra samtalsämne tur nog. Sambon hotade mig flera gånger att gör du så igen ringer jag dina föräldrar... Jag lovade varje gång att inte göra det igen och varje gång trodde han på mig. Men jag kunde inte låta bli. Kniven gjorde så det gjorde ont någon annanstans än i hjärtat där Mr Ångest var och gnagde sönder mig.

Många gånger önskade jag att sambon berättade för mina föräldrar vad jag gjorde för jag orkar inte själv. Jag ville ha en kram, jag vill bli omtyckt, jag ville ha närhet. Jag hade då fått egen lägenhet så jag kunde ju göra vad jag ville där, men Mr Ångest styrde över mig. Han är så hemsk...

Varje gång sambon hotade så bad jag honom låta bli. Han trodde på mig, men ändå ville jag att mamma och pappa skulle veta. Jag orkade inte själv. Jag orkade inte leva, ville inte leva. Utslängd hemifrån plus att svärmor tyckte illa om mig och jag var inte välkommen där heller. Ingen ville ha mig. Jag var inte välkommen nånstans förutom hos Bror D. Han var den enda som sa att jag fick komma till honom. Jag fick sova hos honom. Men jag orkade inte. Jag ville inte leva. Jag hatade detta jävla liv.

Mr Ångest tog över allt för mig. Jag grät och när mamma var och hälsade på så grät jag. Men mamma visste inte dom mörkaste sidorna. Jag spelade och dolde rätt bra. Duktig skådespelare var jag. Ingen såg igenom mig. Inte ens vuxen psyk. Men vad ser dom. Det enda dom ser är PENGAR. Idioter hela bunten... Inte konstigt att folk kan lura dom när lilla jag kunde lura dom så lätt. Undra vilken utbildning dom gått?

Efter en tid fick jag jobb i en affär och mådde så mycket bättre. Mr Ångest släppte lite men kom smygande ibland på kvällarna när jag satt själv. Sambon kom till mig på helgerna. Jag var så lycklig när han kom men han var alltid tvungen att åka hem på söndags kvällen eller på måndags morgonen. Det var då allt hände för mig. Jag startade alltid bråk med honom bara för att få ha han kvar i lägenheten lite till. Ville inte vara själv. Problemet var att jag inte inte själv varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har förstått det nu på senare år varför jag betedde mig som jag gjorde.

Ett under att sambon stannade kvar och inte gjorde slut med mig så som jag betedde mig mot honom. Jag gjort allt för att få han att stanna. Mr Ångest har sina knep. Han vet hur han ska styra mig utan att jag märker det själv ibland.

Någon borde få fast Mr Ångest, men han är så slug. Han är svår att få bort när han väl har kommit till än. Men jag ska vinna över honom. Han är idag inte lika stark längre så jag har nog skadat honom mycket när vi har brottats.

Det värsta var att jag inte var välkommen nånstans. Ingen ville ha mig kändes det. Ingen tyckte om mig. Det är så jag känner, Det är så jag kände. Det är min blogg, det är här jag skriver mina tankar, mina känslor. Mina upplevelser, mina ord. Ingen ska ta det ifrån mig.

Älskade Svärfar

2009-04-06T19:57:00.002+02:00

Svärfar fick diagnosen bukspottskörtelsinflammation. Vi visste att det var allvarligt, men både jag och min sambo tänkte att inget händer honom. Han är ju en stål gubbe =)

Han åkte in och ut från lasarettet i 1 år men låg konstant sen midsommar 07. Efter midsommar kunde han inte gå... bara låg i sin sjukhussäng.

Vi alla i familjen ville att han skulle komma till lasarettet här för att få vara närmare oss. Vi kämpade men dom sa att han måste bli av med ryggmärgsbedövningen. Han hade ju fruktansvärda smärtor i magen. Lasarettet här kan inte med epidural =(

1 augusti fick vi veta att han hade bukspottskörtelscancer.
Läkaren sa att han har kanske 1 månad kvar...kanske 1 år kvar att leva...
Det blev en stor chock för mig och min sambo medan resten av familjen redan hade nästan förstått det...

Iallefall fick vi hem han till lasarettet här men det höll på att ta hans liv. Sjuksköterskorna sa att någon anhörig sagt att dom skulle plocka bort maten på han för att förkorta hans liv...HUR FAN KAN MAN KOMMA PÅ EN SÅN SAK??????
Läkaren kollade i journalen men det stog inget skrivet...nåt skumt var det!

Ingen av oss har sagt nåt sånt. Svärfar blev nästan medvetslös och inte alls kontaktar pga av all morfin han fick, så min sambos bror såg till så han flyttades tillbaka till det andra lasarettet.

När han kom dit fick vi höra att lasarettet här har misskött honom. Dom hade gett han alldeles för mycket mat..ca 2200kalorier på 10timmar och det ska en normal människa ha kanske på 24 timmar som arbetar. Svärfar låg ju bara i sängen så hans hjärta fick arbeta fruktansvärt mycket...
Plus så fick vi veta att en person som hade epidural länge kan bli sämre om man plockar bort den. Sån här information fick vi aldrig veta innan svärfar flyttades till det andra lasarettet. Hade vi vetat det så hade vi aldrig flyttat honom...

Hur kan lasarett och läkare inte meddela familjen alla saker?????

Efter visiten på det lasarettet här blev han ännu sämre. Vi var hos han varje dag och såg till så han hade det bra. Han var kontaktbar men svårt att höra vad han sa.
Onsdagen var jag och sambon hos barnmorskan. Hög gravid var jag men allt med bebis och mig var bra men jag fick order om att vila. VILA!
När vi lyssnade på hjärtljuden så spelade min sambon in det på min mobil för att visa svärfar. När vi var där så satte sambon på mobilen för att visa svärfar. Jag klarade inte av det så jag gick ut. Men svärmor och sambon visade. Svärfar fick nog ångest för han börjar gny och vifta med armarna. Sambon stängde genast av. Verkade som att svärfar visste vad som väntade...han fick nog värre dödsångest än vad han hade innan.

På fredagen var jag hemma hela dagen och vilade. Gjorde inget men på lördagen följde jag med till lasarettet igen.
Det var samma sak med svärfar. Han var vaken men blicken fanns nånstans borta. Han hade lite humor kvar men mycket svårt att höra vad han sa. Jag och sambon var hos han hela dagen med resten av familjen.
Hundarna hade vi satt på dagis för att vi skulle slippa tänka på det. På kvällen åkte vi hem. Vi var bjudna på en kräftskiva så vi åkte dit. Kände att vi ville träffa lite glada personer. Slutade med att vi inte kom hem förrens vid 4 på morgonen.

Jag kunde inte sova redigt, var så orolig för svärfar. Han var ju så svårt sjuk. Det var bara skinn och ben på honom...Vägde kanske 40kg
Sov kanske MAX 2 timmar den natten.
På söndags morgonen körde vi hundarna till pensionatet också. Hade förberett dom med mat till hundarna ifall vi skulle sova på lasarettet. Det var okay med dom på pensionatet.

När vi kom till lasarettet så hade svärfars ansikte ändrats...både jag och min sambo blev jätte rädda. Hjärtat värkte i mig. Tanken var att han aldrig kommer få träffa sitt första barnbarn. Men jag slog väck tanken direkt för jag visste att han skulle överleva. Min älskade svärfar. Han var ju en stålgubbe.. Klarade allt enligt mig.
Hans andning var inte alls bra och min mamma och svärfars mor satt hos han. Vi ringde genast till sambons mamma och bad henne komma. Vi ringde till sambons bror å bad han komma. Sen gick vi ut för att prata med sköterskan...

Vi frågade vad hade hänt.... Varför ser han ut sånt? Hur länge är det kvar? Varför kan han inte andas som innan? Varför svarar han inte när vi pratat? Varför ska detta hända oss? Tusen frågor, men tyvärr inga bra svar...

Sköterskan sa att när patienterna blir så här...så är det max ett dygn kvar för dom. Jag bröt ihop... har ju kämpat så alla för svärfar. Vi har försökt att hålla hans hopp uppe så han skulle få träffa sitt första barnbarn, jag hade tjatat på han att träna armarna så han skulle kunna hålla bebis, men där rök all hopp... Allt försvann...

Jag ville bara skrika rakt ut, men det finns ju fler patienter och fler folk...Men jag bröt ihop... Tårarna bara rann och jag kände den jäkla ångesten byggas inom mig. Jag ville dö istället för han. Låt han leva istället för mig... Varför ska det drabba honom? Låt det hända mig istället... men jag var tvungen att lugna mig. Hade ju en bebis i magen... En bebis som inte skulle överleva i magen utan mig.

På lördagen hade jag ont i magen så sköterskorna på avdelningen ville att jag skulle till förlossningen men jag vägrade... sa att det inte var så farligt. Tänkte på svärfar som låg där med all morfin i kroppen. Då ska minsann inte jag klaga. Men på söndagen efter chock beskedet att svärfar har max ett dygn kvar gjorde att jag blev rädd...
Hoppas bara bebis mår bra. Låt iallefall något vara positivt nu. Jag och sambon gick bort till förlossningen för att kolla bebis. Jag bara grät. Grät och grät och grät...tänkte bara att lilla älskade svärfar kommer aldrig få träffa sitt första efterlängtade barnbarn.

Förlossningen satte CTG kurva och allt var perfekt. Inga problem alls med oss. Läkaren sa att jag inte kommer få bebis på den närmsta veckan iallefall... "HELVETE" tänkte jag. Kan inte bebis komma ut NU så svärfar iallfall få höra bebisen. Svärfar låg ju medvetslös, men vi visste att han hörde allt vi sa till han... Han måste höra allt vi sa.

När vi var på förlossningen så ringer min mamma dit. Nån barnmorska kommer in i rummet med en telefon å frågar efter sambon. Sambon svarar å jag ser panik i hans ansikte... kl var då ungefär lite efter 15.00.
Han lägger på luren och säger att "nu börjar pappa bli blå". Där står vi å väntar på läkaren som ska kolla på mig och hans pappa ligger borta i andra sidan av lasarettet och håller på att försvinna från våra liv. Hans liv rinner genom våra fingrar och vi kan inte göra något.

Jag skriker rakt ut å ber han springa till sin pappa..."spring...SPRING" skriker jag å gråter...
sambon springer...springer och springer...
Jag går in i rummet där jag ska vara å bryter ihop än en gång. Kastar min väska över rummet å gråter... tänkte att jag hoppas sambon hinner dit innan svärfar går bort.

Läkaren kommer in till mig, men som sagt så var det inga problem med varken mig eller bebis...bara att jag var mycket upprörd men det störde inte bebis sa dom...plus att skulle det sätta igång så är det ingen fara eftersom jag gått så långt.

En av barnmorskorna följer mig till avdelningen där svärfar ligger. Alla samlade där men inte sambon. Var är sambon tänkte jag. Min mamma sa som också var med oss alla att han hade sprungit tillbaka till förlossningen för han var rädd att jag skulle få panik... Sambon visste att jag har lätt att få panik ångest.
Vi satt där alla hos svärfar...Jag, min mamma, svärfars bror, svärfars mor, min svärmor, min sambos bror och hans fru och tillslut kom min sambo också...

Vi alla satt där...

väntar...väntar...väntar...

Kl var nog runt 16.00 tiden tror jag.

Tiden gick och svärfar låg i sin säng medvetslös men vi andra började prata minnen. Vi skrattade och frågade svärfar om han kommer ihåg det. Men vi fick inget svar, men vi visste att han hörde oss.
Tillslut tog dom väck droppen på han. Dom sa att han inte behövde mer...jag blev arg inombords men sa inget...tänkte att han lever ju än...han måste ju få mat... Låt han va!!!

Vi satt alla hos han i många timmar. Framåt kvällen så åkte sambons bror och hans fru hem. Dom bor precis vid lasarettet så det tar inte lång tid för dom att komma. Svärfars bror åkte också hem men sa att vi skulle ringa så fort något ändrades...

Jag och sambon skulle lämna min 945 på lagning på måndagen så vi körde på kvällen hem och lämnade bilen utanför verkstan och lämnade nycklarna hos min pappa... han var hemma så han kunde fixa det till oss. Snälla pappa som ställde upp i allt elände.
Pappa sa att det bästa för svärfar är kanske att få somna in. Jag blev så arg när pappa sa det, men jag förtog vad han menade. Pappa ville inte att svärfar skulle lida. Ingen av oss ville att svärfar skulle lida, men jag vill ju ha han kvar...

Vi kom fram vid 23.00 tiden igen på lasarettet. När vi kom så hade svärfar börjat få andningsuppehåll. Så vi ringer till sambons bror och jag går å ringer till svärfars bror och säger att "nu börjar han få andningsuppehåll...så vill du komma så får du komma fort..."

Vid 24.00 tiden och ett par timmar framåt satt vi åter igen vid hans säng och pratade minnen. Vi skrattade för svärfar har alltid varit en rolig man. Massa hyss hade han för sig och många idéer som ingen annan skulle kommit på.

Jag hade sovit då 2 timmar på nästan 2 dygn, jag var trött. Alla frågade om jag inte skulle gå å lägga mig i anhörigrummet men jag vägrade. Vägrade lämna svärfars rum. Ville vara hos han.
Sköterskorna tog in sängar på rummet så nu fanns det 3 sängar... jag och sambon somnade men jag somnade dåligt. Jag kunde slumra till när jag kände att sambon höll om mig. Kände trygghet och hoppades att hans trygghet skulle göra att när jag vaknade skulle allt bara varit en hemsk mardröm.
Kunde slappna av när man hörde svärfar andas...stannade han så stannade jag kändes det som. Han hade andningsuppehåll på ca 15-20 sekunder...världens längsta sekundrar...

Sambon sov och jag somnade. Sov nog 1 timme sammanlagt.

Kl 05.55 ca vaknade jag av att jag hörde min sambo säga att pappa behöver slemlösande. Hör att han springer ut så jag börjar resa mig upp ur sängen. Tjock gravid mage på allt gör ju inte än smidigare. Mitt i allt hör jag min mamma skrika på min sambo..."Han andas inte...han andas inte". Då hade han inte andas på 1 minut ca.
Hela natten hade min mamma suttit och räknat sekunderna på hans andnings uppehåll. Jag var vansinnig på mig själv att jag hade somnat... Då hade jag sovit ca 3 timmar på 2 dygn...

Sambon kommer in i rummet igen och jag ställer mig vid svärfars fötter och klappar han där.
Mamma reser sig upp å säger att vi måste hämta alla... alla sov... mamma springer å hämtar svärmor. När svärmor kommer in i rummet ser jag att svärfar tar ett andetag. Jag skriker då att "han andas...han lever. Det är ingen fara, allt är bra igen". Samtidigt som en jävla sköterska står vid svärfars huvud å säger till oss..."Det är så här det ser ut..
det är så här det ser ut när någon somnar..."
Jag var nära på att slå henne...tänkte för mig själv att det ser vi väl för helvete hur det ser ut när någon dör.

Alla springer in i rummet och svärmor bryter ihop. Skriker och säger till svärfar att hon förlåter allt...

Alla grät och fick panik. Min sambo satte sig i en stol och bara glodde rakt fram. Röd runt ögonen av all gråt och av utmattning.
Jag försöker få kontakt med han. Han svarar men bara kort. Helt chockad. Han sa iallefall att nu har pappa inte ont mer... Har aldrig sätt min sambo sådan. Han höll på att gå in i en svår chock...

Där låg svärfar i sängen och såg så fridfull ut, medan vi andra var helt förstörda. Vad FAN är detta för liv???

Vi alla satt i rummet och väntade på att en läkare skulle komma och död förklara honom. In kommer en ung utländsk läkare. Säger inget utan går bara in kallt...

Svärfars mor frågar "Är min son verkligen död nu?"
Läkaren sa "Ja, sånt är livet!" och gick ut. Sa inget mer...

VAD FAN ÄR DET FÖR LÄKARE....

20/8 kl 05.59 somnade min älskade svärfar in. Han fick aldrig träffa sitt första barnbarn som fortfarande låg tryggt i min mage.

så jävla orättvist... Hur ska man orka detta...????????????????????????????????

Han fick leva 2 1/2 vecka efter fastställd diagnos...

Hur ska man orka?

Jag tänker...
Tänk om vi hade skaffat barn tidigare...då hade han fått träffa sitt barnbarn...
Tänk om vi inte hade flyttat han från lasarettet...då hade han kanske fått leva en vecka till... han hade kanske fått leva några veckor till och hunnit träffa bebis...
Varför har läkarna inte berättat allt för oss?
Varför är läkarna så kalla?
Varför är vissa sjuksköterskor så hemska?
Varför kan dom inte behandla patienter som människor...inte som försökts kaniner?
Varför gjorde dom så mycket fel på svärfar?
Varför är livet så här?
Varför dog svärfar.... varför i HELVETE SOMNADE HAN IN?
Varför kunde han inte få leva med oss?
Svärfar kommer alltid vara älskad av oss alla
Han ställde upp för alla...men fick han nåt tack?
Varför är världen så orättvis?
Vi alla kommer sakna svärfar...

Jag vill ALDRIG se en person dö en gång till...
Jag vill ALDRIG röra en person som är död en gång till...

Värsta helgen i mitt liv...

VILA I FRED ÄLSKADE SVÄRFAR

3 veckor senare tittade lillan ut på samma lasarett. Ena dagen dör någon, annan dag föds någon.

Innan svärfar somnade in så hade hans bukspottkörtel lagt av för längesen. Men nu innan han dog hade även levern lagt av...han blödde från insidan och hans kateter var full av blod och blodklumpar... Cancern hade satt sig på levern och på lungorna. Hela hans lever var full av cystor...på hans njure satt en stor cysta. Levern var ungefär lika stor som en rugbyboll sa läkaren...

En man på 62 år vägde ungefär 34kg och hade en stor cancer stor som en rugbyboll i magen. Tänk vad den har pressat och gjort sönder saker i magen...

En "vanlig" cancer sjuk person har ofta morfin plåster på 800-900mg...Min svärfar hade 200mg. Då kan ni tänka er vilken stark person han var...hög smärtgräns. Vi andra hade inte klarat leva så länge som han ändå gjorde.

Hur han såg ut kommer alltid att följa mina ögon. På nätterna kunde jag inte sova med lampan släckt. Kunde inte sova med lampan tänd heller...

En man på 62 år vägde ungefär 34kg... En älskad man som kunnat leva i många många år till. En man som hade kunnat få träffa sitt första barnbarn... Vad är det för värld vi lever i?

"En man med ett stort Guldhjärta...men tyvärr inget hjärta av stål" som en kompis till oss sa.

På onsdag 2 veckor efter var det begravning. Då har svärfar varit borta i 2 veckor...varför kunde inte begravningen vara tidigare... Men har dom mycket att göra så har dom väl det. Man får ju en tid av dom som man får rätta sig efter.

Min tanke va "Hoppas bebis kommer efter begravningen. Då kanske man orkar ta ett steg fram och se framåt lite lättare".

Inte nog med att svärfar dog den 20/8 kl 05:59. Dagen efter fick vi åka in akut med sambons farmor. Hon hade ramlade, svimmat av hemma och slagit i huvudet, ryggen och höften. Antagligen kan hon ha fått 2 sprickor i revbenen men det syntes inget på röntgen. Men doktorn sa att dom är svåra att se.
Huvudet och höften var det inga problem. Hon klarade sig bra i oturen. Lite mörbultad bara.

På onsdagen...2 dagar efter svärfar somnat kom min syster och en av hennes väninna inom församling. Sambon gillade inte alls det och jag höll med lite försiktigt, jag är en person som ibland inte orkar säga vad jag tycker/känner. Han tyckte min syster kunde ha kommit själv eller med sin familj. Inte tagit hit en annan som ingen av oss känner. Jag vet bara vem perosnen är.

Min sambo sa till och min syster blev rasande arg å skäller ut min sambo, medans hennes vännina säger att jag förstår att ni vill vara själva. Jag bad henne om ursäkt men sa att vi orkar inte. Vi orkar inte något just nu. Det är en svår situation och det var inga problem med henne. Hon förstod oss. Men min syster var jätte arg. Jag sa inget. Orkade inte...
Jag bröt ihop helt och sambon hittade mig på golvet här när min syster hade gått och smällt igen bildörren nästan i huvudet på min sambo.
Hon och hennes familj är varmt välkomna hit...Alltid välkomna, men inte med nån person som vi inte känner 2 dagar efter våran värsta helg i vårat liv... Syster V tänkte bara väl, men allt blev ändå så fel. Vi var så fördärvade. Man slets mellan enorm sorg och lycka. Man var så ledsen för svärfar. Man saknade honom så mycket, men så gick tankarna till den efterlängtade bebisen och man blev så glad. Men genast fick man dåligt samvete för man var lycklig.

Man kan inte vara lycklig när sin svärfar gått bort, men man kunde inte heller vara ledsen när man skulle få en alldeles egen bebis... hur ska man känna?

Gjorde sambon rätt eller fel med att säga hur han kände det till syster?

Vi ville att dom skulle stanna kvar eftersom dom redan var här plus att jag redan plockat fram fikat...men hon gick och sambon följde med henne ut för att berätta varför vi inte ville ha besök som vi inte känner nu när vi var så ledsna....

Inte nog med allt detta... dagen efter detta fick jag reda på att min bästa kompis son på snart 3 år har leukemi....
Dom låg nere i Lund med honom, och turen är att läkarna tror dom kommer att fixa det. Han kommer att överleva. MEN, ett sånt litet barn ska vara ute och leka nu i denna åldern...inte ligga på ett lasarett och få cellgift och ha massa slangar ner i sig. Fruktansvärt...

Augusti mån 2007 var den värsta månaden i mitt liv. September månad 2007 var den bästa månaden i mitt liv. Hur kan det skilja sig så på månad? På dagar? På timmar?

Onsdagen, dagen då begravning va vaknade jag vid 08.00...sov som en kratta sen älskade svärfar gick bort. Det gick bara inte sova...
Hade ont i magen så sambon tappade upp ett bad till mig för att slappna av medan han gick ut för att springa en runda. Jag låg i badkaret å myste och tänkte på vad som kommer att hända under dagen.

Vid 11 tiden åkte vi hem till svärmor för att lämna kakor och bullar som vi bakat. Vi alla var deppade och pratade bara lite ytligt. Jag och sambon körde bort till kapellet där begravningen skulle vara. Vi skulle gå igenom musiken osv med begravningsmannen Göran.

När vi kom dit så såg vi vagnen som kistan ska åka på. Fick rysningar i hela kroppen men jag var lugn, och sambon var lugn...

Vi gick in...

Där såg jag kistan, men jag höll mig. Jag började inte gråta... Men det var hemskt men samtidigt fint om man nu kan säga så...
Vit fin kista med en stor bukett med vita blommor på men såna där band där det står våra namn och "Du finns i våra hjärtan"
Jag tänkte hela tiden att det är en kista och att svärfar är på havet på Knixet och fiskar efter lax som han alltid var med våran båt...

Det var blommor precis överallt och folk från blombutiker kom och gick med blommor. Begravningsmannen Göran sa att det är mycket ovanligt att det är så här mycket blommor. Det var blommor överallt och listorna över folk som var med på blommorna var jätte långa.

Efter ett tag så skulle vi kolla om musiken hade rätt volym osv. Dom satte på låten jag sjöng, och då brast det för mig. Klarade inte av det alls. Grät och grät och grät men ändå var jag lugn. Svärfar tyckte om den låten med mig..."Det vackraste"

Göran fick spela låten flera gånger för att jag skulle vänja mig vid det. Tillslut så gick det och jag tyckte det blev fint igen.
Gick runt å kikade på alla blommor och vilka människor det var som skickat dom...

Sambon tog lite kort på det...

Efter ett tag så kom sambons bror + fru, svärmor och hennes syster. Efter det kom mamma å pappa med ännu mer blommor och sen kom sambons farmor och resten av folket stog utanför..med mer blommor.
Vi var nog ca 40pers. Alla var särskilt inbjudna. Hade vi släppt att alla som ville skulle komma så hade det varit för mycket folk. Så vi "bjöd" bara nära och kära...

Vi i släkten skulle sitta på ena sidan och övriga skulle sitta på andra sidan. På första raden satt svärmor, sambons bror, sambon sen deras farmor....
Jag och sambons fru skulle egentligen sitta bakom men envis farmor tyckte att svärfars brors barn skulle sitta bakom dom så vi svärdöttrar fick flytta bak ett snäpp.

Jag blev väldigt besviken och sårad för dom har inte brytt sig om svärfar NÅGONTING men dom skulle sitta framför oss svärdöttrar.

Begravningen började med lite musik och en fin dikt. Sen var det musik igen, sen läste Göran dikten som min mamma skrivit. Det var det jobbigaste, det var så personligt. Efter det spelade dom min låt. Vi var många som grät men jag försökte hålla mig så lugn som möjligt för bebis skull. Hade ju haft ont på förmiddag. Men tårarna kom ju iallefall.... Satt och höll svärmors syster i handen hela tiden. Sambon satt ju längst fram fast jag helst skulle vilja ha han nära mig...men det gick inte =( Vi var ju ändå svärdöttrar till svärfar men svärfars mamma tyckte att hans brors söner var viktigare än oss... Så ledsen jag blev över det. Sårad!

Under dessa 11åren jag varit tillsammans med min sambo har jag träffat den broderns ena son 2 gånger... 2:a gången var på begravningen. Är då inte vi svärdöttrar närmare svärfar än han tex?????

När allt var över där och dom skulle bära ut kistan så kom farmor fram till kistan å grät och sa massa saker till svärfar...efter det gick svärmor fram. Det var hemskt å se. Kändes som att dom skulle välta kistan för dom höll den så hårt... Ville inte släppa taget. Dom pratade med svärfar genom kistan. Hemskt att se, hemskt at se deras starka sorg.

När dom lugnat sig så gick dom ut med kistan och vi alla efter. Det var en bit att gå till begravningsplatsen så jag och farmor fick åka i Görans bil. Jag fick inte gå för sambon eftersom jag haft ont...sammandragningar kom och gick.
Vi alla var ju rädda att bebis skulle komma då eftersom det var en sån situation som var jobbig...

Vi var vid begravningsplatsen först och det var jobbigt och se det lilla korset där det stog svärfars namn...Kan inte fatta att han är borta....HUR SKA MAN FÖRSTÅ?????

Där kom sen alla efter kistan på rad. Dom satte kistan på remmarna över graven och sänkte kistan en liten bit.
Där stog vi tysta och så läste Göran en fin dikt igen.
En efter en la dom blommor på kistan och folk sa nåt tyst för sig själva och klappade på kistan.

Klockorna ringde och vi alla stog tysta.
Svärmor kom fram till mig med en fin röd ros och sa att denna rosen är från bebis till farfar. Jag sa att jag kan ju tyvärr inte böja mig så långt ner...men hon hjälpte mig så jag kunde också lägga rosen på kistan...

Efter ett tag så sa vi att alla är välkomna hem till svärmor på kaffe och kakor...prata lite minnen men det var nästan ingen som ville komma. Dom tyckte att det bara var vi i familjen. Det var några som följde med.
Lite tråkigt tyckte vi eftersom vi skulle så gärna vilja höra deras historier om svärfar osv. Men dom tyckte ändå att det skulle bara vara familjen...

Men dom som följde med hade vi trevligt ihop med. Det var fiskekompisarna... Vi pratade massa saker som svärfar gjort och vi skrattade gott allihopa.

Vi satt i många timmar men tillslut så åkte skildes vi och vi körde hem för att släppa ut hundarna. Efter det körde jag, sambon, mamma, pappa, svärmor och hennes syster till graven igen. Vi ville se när dom lagt allt tillrätta med alla blommor. Sambons bror och fru hade kört hem för han hade så ont i huvudet. Han var helt slut...

Det var så otroligt mycket blommor... Vi tog kort på det. Mamma skrev upp alla blommor och vilka det var ifrån. ett fint minne. Satt och tittade på det häromdagen.
Efter det gick vi och åt sen körde vi hem.

Dagen var äntligen slut.

Det var en otroligt fin begravning. Glada att det inte var kyrkligt utan denna begravning var bara inriktad till svärfar. Bara svärfar var i centrum.

Vi alla kommer sakna honom så otroligt mycket. Han ställde upp för alla...tänkte på sig själv sist... Tyvärr var det många som utnyttjade honom, han hade många kontakter och ställde alltid upp för folk.

En mycket älskad man...

Det är så ofattbart. Hur kan han vara borta? Hur kan cancern fördärva en människa på detta vis?
Jag hoppas att ni som röker och dricker alkohol tänker en gång till innan ni tar ett bloss eller glas. Tänk på att det är era barn som får uppleva och se allt det vi gjort nu. Se en älskad person bli uppäten inombords för dessa jävla cigaretter och denna jäkla alkohol... Är så trött på denna alkohol. Varför kommer den alltid in i bilden?!

Tänk på era barn iallefall..Låt dom inte få uppleva samma som vi gjorde på lasarettet...

TÄNK...

Nu har vi sagt hejdå till svärfar. Vi har nu gått vidare men han finns i våra hjärtan. Han har fått sin plats och vi kan nu försöka gå vidare på bästa sätt.
Hur kan han vara borta???

Än en gång har alkoholen fördärvat. Än en gång har alkoholen tagit något från mig, men jag vägrar, den ska inte vinna över mitt liv...

På onsdagsmorgonen, på begravningen, började jag läcka fostervatten, måndagen efter kom svärfars första barnbarn. En liten flicka som var så/är så lik svärfar...

Svärfar, du kommer alltid finnas i våra hjärtan. Vi ska se till att aldrig någon kommer glömma dig.

Mamma berättade för mig att hon hade träffat min systerson och att han hade stått och rökt en cigarett. Mamma hade sagt till han "Tänk på ***** (svärfar)!
Men hon själv! Både hon och pappa som såg hur svärfar tynade bort, men ändå sätter dom glaset till munnen med alkohol i. Det var alkoholen som var FÖRSTA boven till att svärfar somnade in. Allt är inte cigarettens fel. Ändå fortsätter dom att dricka. Jag kan inte förstå hur man tänker då... Försvarar alkoholen så mycket och hittar något annat att lägga felet på...

Hur mycket betyder alkoholen egentligen? Dags att börja fundera kanske?

Semester

2009-04-05T18:20:00.002+02:00

12 år var jag, bror D var 16år. Vi skulle åka till Mallorca med mamma och pappa och några vänner till dom. Skulle bli så otroligt spännande. Flyget var jätte skoj och man såg hela världen när man tittade ut genom fönstret på flyget. Underbart att känna friheten. Jag älskar ju fönster...

Vännerna till mamma och pappa hade också sina barn med sig. Dom var ungefär samma ålder som jag och bror D.
Badade, åt gott gjorde vi men jag har faktiskt inte så mycket minne av resan förutom det dåliga. Jooo, nu kommer jag ihåg. Jag, bror D och dom andra ungdomarna var vid en bar. Det var jätte roligt där. Drack läsk och träffade några från Texas som vi hade roligt ihop med. Lärde känna andra ungdomar...

Kommer ihåg att Bror D smög ut på kvällen och ut för att festa. Var han var har jag ingen aning men jag tror det var i den baren vi brukade vara, men jag kommer ihåg att mamma och pappa inte var så glada för han smet ut och drack. Klart man gör som föräldrarna gör, inte som dom säger. "Dom drack, varför kan inte jag" tänkte säkert bror D...

En av kvällarna var vi på en show. Jätte fin uppvisning. Det gick runt servitriser som hade vin i en sorts grej som man kunde smaka på vinet. Det var bara att öppna munnen så hällde servitrisen det i munnen och du fick ett smakprov.

Pappa blev fullare och fullare men showen var trevlig. Kommer inte ihåg så mycket just därifrån förutom att jag var lycklig för det fanns hästar med i showen. Hästar var mitt stora intresse då.

När vi kom hem till hotellet så var pappa otroligt full. Pappa och bror D sov i ena rummet och jag och mamma sov på bäddsoffan i köket i hotellrummet. Ett mycket fint hotellrum var det med fin utsikt.

Mamma var på toaletten, jag låg i sängen och bror D låg i sin säng. Jag hör pappa smyga ut till kylskåpet. Jag hör allt, hade ju inte somnat. Han tar fram flaskan och sen ett glas. Han häller upp och ska precis ta glaset till munnen. Det var då det hände... Det var då jag tog ett steg framåt i mina tankar. Jag gjorde min tanke till handling.

Jag går fram, tar glaset från pappas hand och häller ut det. Han var ju så full så han hann inte tänka att jag var på väg. Han var så full så han hade så sen reaktion så han kunde inte stoppa mig. Gråtandes häller jag ut den genomskinliga vätskan som jag hatar. Som fördärvat min uppväxt. Jag gråter, bror D kommer ut från sovrummet samtidigt som mamma kommer ut från badrummet undrade vad som händer. Men alla förstår utan att säga något. Bror D blev vansinnig på pappa och slänger in han i kylskåpet så det blev buckla där i. Om vi fick betala för det har jag ingen aning om.

Mamma och pappa och bror D bråkar. Jag bara gråter. Det var det enda jag var bra på när jag var liten. Gråta!
Får inte fram något. Känner bara hatet brännandes i hjärtat som ska vara lyckligt hos ett litet barn.
Jag, mamma och bror D går ut och knackar på hos vännerna som vi semestrar ihop med. Mammas väninna följer oss ner till receptionen. Snälla som dom var på hotellet erbjöd dom oss ett extra hotellrum så vi fick sova i lugn och ro. Utan en full pappa.

Vi satt uppe länge och pratade med mammas väninna som än idag är en god vän till familjen. Jag tycker så mycket om henne. En person man verkligen kan prata med. En person som jag litar på. Hon ställde upp, men min fråga är fortfarande och jag har frågat henne det personligen...

Varför ringde ingen socialen och berättade hur vi barn hade det. Hennes svar är "Jag trodde inte det var så allvarligt som det var!"

Hotellet bjöd på rummet så vi slapp betala för det. Pappa drack massor den veckan. En vecka full med härliga äventyr men tyvärr kommer jag mest ihåg denna kväll då jag gjorde något av min tanke. Första gången jag reagerade mot min egna pappa genom att ta glaset från han å hälla ut det i vasken framför honom. Hjälpte det?

Med facit i hand... nu ca 17 år senare har det inte hjälpt något för pappa... men för mig. Jag vågade visa med handling vad jag tyckte om hans drickande. Bara det var stort för mig. Men idag har det inte gjort någon skillnad.

En annan semester vi var på, var i Spanien. Då var jag yngre än 12 år. Vi bilade ner och det var jag, mamma, pappa och bror D. Vi bilade ner med några andra familjer. Vi bestämde oss att följa med i sista minuten om jag inte mins fel för vi fick ett "hus" som inte alls var så fint. Gräset utanför var säkert 1 meter högt. Grinden hängde på sidan och var fruktansvärt fult.

Spillde du 1 droppe saft, läsk eller något annat på diskbänken så tog det några sekunder så var det 100 tals svarta små myror överallt. ÄCKLIGT... Men gick man utanför tomten till huset eller marklägenheten eller vad man nu ska kalla det, så var det vackert. Så otroligt vackert land och trevliga människor. Personerna där nere trodde absolut inte att mamma var svensk. Spanjor trodde dom alla. Mörka vackra mamma! En stilig kvinna som då/nu har en brustet hjärta. En vacker person som har lika svarta hål inom sig som jag med tanke på hennes liv och uppväxt.

Vi var i Spanien i 3 veckor. Badade, handlade, åt god mat. Trevligt. Ibland när man vaknade och tittade på väggen så satt det en ödla som glodde på än. Undrade säkert vem jag var, vad gjorde jag där, mitt i hans äventyr :-D

Vissa av "kompisarna" var inte så snälla mot mig och bror D. Dom ordnade en fest för alla barnen och alla blev bjudna utom jag och bror D. Varför? Ingen aning. Vi dög väl inte till deras fina kalas?!

När vi skulle hem så trodde vi nästan att pappa skulle dö. Han hade supit konstant i 3 veckor i denna värme som vi inte var vana vid. Fanns inte en chans att han skulle klara av att köra över 200mil hem... Det var bara för mamma att sätta sig bakom ratten. Men idag tänker man, fick mamma köra? Hur mycket drack hon den semestern?

Men den tiden såg man bara pappa som det stora problemet. När man tänker nu, flera år efter, så hade säkert mamma problem då också, men inte på samma sätt som pappa. Kanske inte lika allvarligt... Men det fanns nog inom henne... tyvärr.
Ofta drack hon mycket för att pappa inte skulle hinna dricka upp hela flaskan själv tex.

Dom andra familjerna tyckte att det var mamma som fördärvade semestern. Det var mamma som tjatade på pappa och fördärvade semestern tyckte dom. "Låt han va!" Sa dom.
Ingen tänkte på oss barn som vanligt. Varför tänker ni vuxna aldrig på oss barn så fort ni ser alkohol framför er. Ni ser bara det trevliga av det. Slappna av, skratta och bara vara. Men vad ser vi barn? Vi ser en förälder som ändras helt i sitt sätt, sitt kroppsspråk, tal osv. Vad gör det barnet?

Barnet blir osäkert för allt ändras. Pappa eller mamma är inte sig själv? Vi vuxna tror inte barnen märker något... men dom märker långt innan vi märker. Vi måste börja tänka... Tänk på barnen. Ändras mamma och pappa på något sätt. Självklart blir barnen rädd... Alkoholens fel! Tryggheten försvinner om inte den vanliga mamma eller pappa finns där...

På vägen hem körde mamma. Pappa sov för det mesta vad jag kommer ihåg. Det var en trevlig semester för det var massa bus och äventyr i polen och vid havet osv. Den ena familjen som var där nere var samma familj som vi åkte till Norge med. Även denna familj hade alkohol problem. Så där kunde man inte räkna med nån hjälp. Dom var ju mitt upp i sitt egna begär.

Karlarna körde hem med sina familjer. Dom körde 190 på autoban och hade inte en tanke på att mamma körde efter. Försökte hänga på för att inte behöva köra själv hem till Sverige, över 200mil hem. För nån hjälpa av pappa kunde hon inte räkna med. Jäkligt dålig stil av dom! Ingen tänkte på mamma att hon fick köra... och pappa låg bredvid bakfull och sjuk.

Är det inte så att folk inom denna religion ska hålla ihop. Hjälpa varandra, ställa upp för varandra. Fortfarande är det INGEN av dom som visat något intresse för att hjälpa oss. Den enda som hjälpt oss är familjen som vi var på Mallorca med. Men dom tillhör inte religionen...

Vad gjorde min syster V och min bror P när vi kom hem. Fick dom veta hur allt låg till?

Vad vet dom egentligen om vad som hände innanför dörrarna när dom flyttade hemifrån? Såg dom något? Vad tycker dom? Vad känner dom? Finns det något att säga?

Men min största fråga är...Varför dricker Pappa...?

Jag

2009-04-04T13:54:00.002+02:00

Sen man fick barn känns det som att man har fått ett hårdare krav på sig att vara en bra förälder än om man inte varit uppväxt i en sådan familj som jag varit i. Nu måste man verkligen se till så våra barn får den tryggheten jag inte fick. Blir sedd, bli hörd.

Sambon förstår mig otroligt bra och jag är så tacksam för det. Han vet mina krav när det gäller våran dotter och han tycker det är bra krav. Tryggheten, kärlek går först... Våran dotter ska känna sig älskad för att hon är som hon är. Inte bara för att hon är en dotter... utan för att hon är VÅRAN dotter och en egen individ.

Tryggheten, kärleken är grunden för ett barn tycker jag. Men har barnet 2 föräldrar som mår skit, som bara bråkar osv. Då tycker jag att det är bättre att föräldrarna skiljer sig och det blir 2 lyckliga föräldrar på varsitt håll än 2 föräldrar som mår jätte dåligt ihop. Vad tycker du?

Kanske känner jag så för att jag ville när jag var liten bara flytta hemifrån. Få se 2 lyckliga föräldrar! Men det fick jag aldrig se...

Idag mår dom mycket bättre tycker jag, men dom dricker tillsammans när dom vill... Ingen bor ju hemma och kan säga till dom... Är det därför dom mår bättre idag?

Ibland känns det som att jag inte orkar här hemma. Jag vill bara lägga mig i sängen och lägga täcket över huvudet och bara försvinna. Sväva bort i drömmarnas värld. Men det funkar ju inte. Jag har en dotter så jag måste vara stark. Jag måste orka ha henne 24 timmar om dygnet. Jag måste orka kämpa mot mina känslor fast dom är på bristningsgränsen ibland.

I min familj får jag ofta hör hur min syster mår. Min syster mår så fruktansvärt dåligt och det är så synd om henne osv. Ja, jag håller med. Min syster har det jobbigt. Men JAG då? Fortfarande ingen som ser mig. Men jag får nog skylla mig själv. Jag döljer det jäkligt väl hur jag känner det. Hur jag mår men ibland orkar jag inte dölja det... Då får min sambo se alla mina känslor komma ut. Det är INTE bra! Han får hjälpa mig igenom mina panikångest attacker, hjälpa mig andas för att inte hyperventilera sönder mina lungor. Dom bränner som eld när attackerna kommer, men som jag tur nog inte haft på ett tag. Det är min sambo som jag visar allt för, men det känns som att jag försöker dölja det även för honom nu för tiden. Kanske för att dottern alltid är med oss?

Skulle jag visa mina känslor för någon annan så skulle dom tycka att jag är helt knasig tror jag. Plus så vägrar jag gråta bland folk. Gör jag det så ser jag ner på mig själv. Jag har förlorat mot mig själv. Jag är en dålig människa om jag låter dom jäkla tårarna vinna över mina ögon. Så känns det.

Så jag kämpar vidare genom att inte visa någon hur jag igentligen mår. Ingen får se mina svarta sår i mitt hjärta. Mina svarta hål inom mig som växer sig större och större. Hur ska jag göra för att läka dessa. Hur ska ajg göra för att stänga dom så dom inte öppnas igen? Kan nån hjälpa mig med det?

Ingen kan hjälpa mig med det förutom jag själv. Men hur gör man?

Finns det någon annan som är uppväxt med alkoholproblem hemma? Känner ni som jag? Är jag ensam med mina känslor? Eller är jag knäpp? Hur mår ni egentligen, innerst inne? Du som läser kanske själv är alkoholist, hur känner du? Hur känner di egentligen innerst inne i ditt hjärta? För hjärta har ni alla fast man ibland kan undra. Men man måste se att det är en sjukdom. Ni är sjuka. Det är alkoholen som styr er och vi barn är dess barnbarn. Med andra ord så styr alkoholen även oss på något konstigt sätt...

En ärftlig sjukdom, en sjukdom som jag är livrädd för... En sjukdom som jag vägrar släppa innanför dessa dörrar och fördärva min familj som jag håller på att bygga upp. Med andra ord måste jag får väck känslorna från mig för eftersom jag bär på känslor som tex hat för alkoholen, känns det som jag redan har släppt in sjukdomen i mitt hem fast i ett annat format...

Tittar som vanligt ut genom fönstret... Ser våran komma smygande utanför och det är bästa årstiden för mig. Men vad vill jag? Titta ut genom fönstret för mig är lugnande. Jag får fortsätta drömma mig ut genom fönstret.

Tittar man ut genom fönstret så lever en hel värld där ute. Kanske den jag är rädd för? Kanske därför jag tycker om att titta genom fönstret? Innanför fönstret är jag i trygghet, ingen kan såra mig, men utanför fönstret finns världen full med människor som kanske har sjukdom dragande med sig. Jag vill inte vara alkoholens barnbarn längre. Jag vill bara vara jag... Får jag lov att bara vara JAG? Har jag rätt till det fast man är alkoholens barnbarn?

Jag är tacksam, jag älskar er!

2009-04-03T14:15:00.000+02:00

På något sätt så får jag jätte dåligt samvete för att jag skriver här. Varför vet jag inte.

Känns som att jag inte är tacksam för det mina föräldrar gör. Men det är jag. Jag älskar dom otroligt mycket. Min familj, mina syskon älskar jag så otroligt mycket. Jag är stolt över min familj. Stolt över deras barn osv. Jag skulle aldrig i hela mitt liv vilja byta bort min familj.

Men varje gång jag har skrivit här och telefonen ringer så är jag livrädd att det är någon i familjen som ska ringa och skälla ut mig efter noter. Varje gång jag hör en bil köra här så tror att det är någon som ska komma hit och skälla på mig. Säga upp kontakten osv. Men på något sätt så fortsätter jag skriva ändå fast jag får så dåligt samvete. Jag måste få ner mina tankar och känslor någonstans. Och på detta sättet känns bra eftersom det kanske kan hjälpa någon annan på något sätt.

Jag tänker inte be om ursäkt för mina känslor eller tankar. Men jag kan ändå inte förstå varför jag känner som jag gör.

Kanske någon kan förklara för mig varför jag känner som jag gör?

Så fast jag känner som jag gör, kommer jag ändå att fortsätta skriva...

Dopet

2009-04-03T13:43:00.001+02:00

Man börjar bli trött nu. Lillan har haft feber i snart 1 vecka så idag ska vi till doktorn. Sen ikväll ska jag på kurs med hunden Maja på brukshundklubben så sambon får vara hemma med lillan, men det fixar han galant. Ska bli roligt att vara iväg lite. Det är en kurs som jag ser fram emot därför att Majas bror också går där plus att jag känner instruktörerna ;-)

Igår fyllde svärmor år så vi skulle egentligen till henne ikväll och mysa men det går inte eftersom lillan har feber och svärmor är också sjuk. Verkar som att alla är sjuka nu för tiden. Min hals är inte heller bra. Ont i den har jag, men det kommer och går. Mysko!

Har fått reda på att min ena bror och hans fru har problem. Tycker det är hemskt och jag kan känna deras sorg och frustration över situationen då jag känner igen den härifrån fast inte lika allvarligt som tur är. Det stoppades i tid här hemma. Jag blev arg så jag kan tänka mig hur bror mår nu.
Pappa ställer upp och hjälper till det han kan för bror.

Pappa är enormt snäll person. Tänk att en sådan snäll person som pappa kan bli så förändrad av alkohol. Bli en annan person.
Han är annars en väldigt omtyckt person som är lätt att umgås med. Lätt person som har humor över det ovanliga ;-) En humor som jag tycker om fast den kan vara lite väl grov ibland. Humor som kanske många missuppfattar men han menar bara väl ;-)

Jag hoppas för allt i världen att det ordnar sig för min bror och hans familj. Tänker på er...!

2 feb 2008 ringer jag mamma. Lillan var 4mån och skulle snart fylla 5 mån. Jag stog i min garderob och kikade på kläder. Förberedde mig för dopet för Lillan den 3/2 08. Mamma svarar och jag märker inget på hennes röst eftersom jag var så upptagen med att jag inte hade några fina kläder till mitt eget barns dop. Mycket annat skulle fixas och donas inför dopet så jag hade glömt bort mig själv och mina kläder.

Jag säger till mamma att jag ser ut som en tjock elefant och behöver låna kläder från henne. Hon hinner väl knappt säga något eftersom jag var så snabb i luren. Mamma sa iallefall att dom skulle ha gäster men jag sa att då kan dom kanske leka med Lillan lite medan jag kikar på kläder... Det gick bra så vi skulle köra dit.

Eftersom mamma och pappa är Jehovas vittnen så skulle dom inte med på dopet så jag visste att mamma inte skulle ha sina fin kläder.

Jag åker ut till mamma och möter deras ena vän i köket. Han är kalas full och ska krama mig. Han kramar lite för länge tycker jag men säger inget, försöker bara göra mig fri för att ta av lillan kläder.
Mamma säger inget till mig och undviker min blick. Jag förstod inte då varför hon gjorde det. Pappa kommer in i köket och pratar glatt. undviker också min blick men när han lyfte upp lillan så såg jag hans ögon. Knall röda. Dom lös upp hela köket. jag blev iskall i hela kroppen och såg framför mig hur han skulle tappa lillan i golvet pga av att han var å full så jag tar lillan men då säger han

-"Nej! Jag vill hålla henne!"
Jag svarar att hon och jag ska titta på kläder till mig för dopet.

Då svarar deras vän Bengt att det är onödigt med dop osv osv osv. Jag säger inget utan tänker att jag gör precis vad jag själv vill med min egna lilla familj.

Jag går upp och lägger lillan på deras dubbelsäng och bäddar ner så hon inte ramlar ur. Mamma kommer upp och jag hör henne snubbla i trappan. Mitt hjärta stannade och jag kände att jag ville bara ut därifrån. Dum som jag var så tänkte jag bara på att jag måste ha kläder till min dotters dop.

Mamma kollar i sin garderob men måste hålla i sig för att kunna stå upp. Fortfarande undviker hon min blick. Jag undviker att titta på henne för jag mår bara illa av att se det. Hur FAN kan man göra så? Hela mitt liv har jag hört gnäll över hur pappa dricker... Så gör hon precis likadant. Hur normal är man då?

Jag hittar lite kläder och mamma försöker sjunga imse vimse spindel till lillan men orden kom ut hel fel ordning och inte ens rätt ord kom. Hon kunde inte ens formulera orden rätt... Kunde inte melodin rätt.

5 mån innan detta händer så somnade kära svärfar in i cancer pga alkohol. Åh så dricker mina föräldrar fast dom sätt hur alkoholen fördärvar kroppen och familjen. Dom har sätt svärfar bli sjuk och tyna bort och sätt hur hans söner mådde när hon somnade in. Detta med alkoholen fortsätter mamma och pappa med och tycker då med andra ord att vi barn ska få vara med om samma sak som min sambo och hans bror varit med om...!!!??? Hemskt :-(

Hör att pappa är på väg upp för trappan. Snubblandes och gapande till Bengt som står nere i köket med fläkten på och gåsen inne i ugnen. Han kommer upp och ställer sig vid lillan och leker med henne. Det hugger i mitt hjärta och jag är livrädd att han ska plocka upp henne. Men tur nog gjorde han inte det. Jag undrar om lillan märker något, tar hon illa vid sig, känner hon samma känslor som jag? Tusen frågor dyker upp.

Jag tar lillan, plockar ihop kläderna jag ska ha och går ner i köket och sätter lillan i sin bilstol som står på köksbordet. Då börjar pappa prata om dopet. Vilken hedning jag är som döper mitt barn i svenska kyrkan. Att min uppväxt inom Jehovas vittnen inte lärt mig något...

Jag tänkte inom mig själv. Titta på er själva... Titta hur ni behandlat oss i hela våra liv... Titta på dig själv nu... Vem FAN är det som är hedning??? Hjälpte någon från församlingen oss när vi behövde hjälp? Nä, ju mer jag tänker på det, ju mer avskyr jag religion...Falskheten. Tur att Gud ser igenom oss.

Jag har iallefall valt min väg och står för den. Att inte ingå i någon religion. Leva mitt egna liv och fira födelsedagar, jul osv med familjen. Inte för någon religion utan bara för att det är mysigt. Men mamma och pappa står där kalas fulla, kan inte prata rent, kan inte stå rakt upp och ner... Vem är det som ska ta och fundera på sin väg??? Jag har iallefall mitt samvete rent...Har ni?

På vägen ut skriker pappa på mig att jag är en hedning... Jag går ut, känner tårarna bränna innanför ögonen men jag vägrar låta dom komma. Dom ska inte vinna över mig.

Sätter lillan i bilen och i samma veva ringer sambon och undrar vart jag är. Jag säger att vi får prata sen. Är på väg hem nu. Han märker direkt att något var fel.

Jag körde en bit och efter nån minut ringde sambon igen. Han var orolig. Jag sa att jag har aldrig i hela mitt liv sätt min egna mamma så full. Pappa kan jag köpa att han är full. Det är jag så van vid. Men min egna mor som klagat och haft sig i hela min uppväxt över hur pappa betett sig... Så gör hon likadant. T o m dricker tillsammans med han. Hur tänker man då? Själviskt tycker jag...

Morgonen då dopet skulle vara så skulle jag lämna hundarna hos mamma. Jag var där tidigt och mamma var uppe men hon sa inte så mycket. Hon hade svårt att titta mig i ögonen men försökte ändå på något konstigt sätt. Jag kunde inte ens titta på henne. Mådde illa av att se henne stå där och borstar tänderna för att hon ska ner till Rikets sal på möte med sin religion. Undra om hon sa där nere till sin vänner att...

-"Fy fan vilken fest vi hade hemma igår, jag är så bakis så full som jag va!"
Tror jag absolut inte hon sa. Nog ingen av dom där som vet.

Det var det datumet som jag äntligen förstod att mamma har precis lika mycket alkohol problem som pappa, men på ett "finare" sätt. Det är finare att sitta med ett glas vin i handen om man lagar mat, tittar på tv, löser korsord, har gäster, men likförbannat är det alkoholbegär... Sättet, tanken... Det är det som styr det hela. Inte mängden!

Efter denna händelse kunde jag inte åka ut till dom. Jag kände äckel... Men efter ett tag lugnade det sig och jag visste att min bror D och hans familj skulle ut där så jag och sambon och lillan åkte dit också men först ringde jag...

-Hej! Vad gör ni?
-Lagar mat. svarade mamma
-Bror D och hans familj kommer, kommer ni också?
Jag svarade
-Har ni druckit?
-Nä! Svarar mamma väldigt undrande.
Min mage värkte och jag kände en sån sorg och ilska.
- Skulle bara kolla så ni inte har druckit, för har ni det kommer vi inte!

När jag la på luren var jag så otroligt stolt över mig själv. Sambon gav mig en mega kram och berömde mig. Jag kände att jag svävade på moln. Jag klarade att visa att jag inte accepterar alkohol när vi är där med lillan.

Vi satt och åt tillsammans och hade trevligt.

Kommer inte ihåg om det var min svägerska J som hade pratat med mamma eller om det var mammas bästa vän som jag pratade med. Iallefall fick jag reda på att den kvällen dom var så fulla hade pappa spytt rakt ut över bordet. Mamma hade även skämts mycket för hon hade glömt bort att bjuda på välkomns drink. EHH???

Mammas ursäkt för att pappa spytt över bordet var att pappa hade fått magsjuka. Det är så man kan skratta åt det. Så löjligt så det är inte sant. Tror hon att vi är så korkade att vi tror på det??? Jag såg pappa hur full han var. Inte fan var det någon magsjuka han hade. Magsjuka pga av alldeles för mycket alkohol kanske. Men ingen maginfluensa. GLÖM DET!!! Patetiskt bara att komma med sådana undanflykter för att skydda någon när vi ALLA VET.

Ett tag efter skulle jag och sambon ut dit igen. Presenningen över sambons båt hade ramlat ner pga all snö så jag och lillan gick in först själva i huset. Pappa satt vid köksbordet och mamma lagade mat.

Vi började prata om något om alkohol. Jag sa att kan man inte hantera alkohol ska man itne dricka. Då svarade mamma att man kanske kan hantera alkoholen men har man börjar med ny medecin så kanske det blir fel.

- Äter man medicin, ska man definitivt inte dricka alkohol. Absolut inte om man inte vet hur det påverkar varandra.
Pappa svarade mig
- Jag ger dig ett 1/2 rätt där.
- Varför ett 1/2? Frågade jag.
- Därför ger jag dig ett helt så blir det fel för jag känner mig förnärmad. (Kommer inte ihåg exakt svaret men det var på ett ungefär så han svarade)

Mamma sa ingenting. Hoppas hon kände sig prickad. Jag accepterar inte den alkoholmängden vid min dotter. Visst, jag var hemma hos mamma och pappa när det hände. Men mamma hade chansen att säga till mig att det passar inte. Vi har druckit. Kunde väl varit så ärlig mot mig. Trodde hon att jag inte skulle märka eller?

Jag sa senare till mamma att jag vill inte vara med om det igen. Ska vi komma ut hit och ni har druckit, det minsta ni kan vara är att vara ärliga och säga att ni har druckit. Då kan vi hellre komma ut en annan dag.
Mamma sa att hon skämdes för den kvällen. Men vad spelar det för roll? Har ju hört av många andra att hon varit så full andra tillfällen. Varför ska jag tro på henne???

Jag är stenhård när det gäller barnpassning. Jag låter hellre svärmor passa lillan och kör dom extra milen och känna att det är ingen alkohol inblandad än att lämna lillan hos mamma och pappa och är livrädd att dom dricker... Ingen alkohol vid passning av mitt barn...PUNKT SLUT... Varför ska jag utsätta lillan för samma saker som jag varit med om???

Mitt fel?

2009-04-02T14:59:00.003+02:00

Vad är det som gör att man känner som man gör? Hur kan man älska någon som ändå har svikit så mycket? Som har sårat så mycket? Som har gjort tryggheten till att man ska behöva leta efter den för den fanns inte... Vad är det för känslor? Var var mina föräldrar som ska älska mig som deras dotter? Som ska ge mig tryggheten och kärleken?

Hur kan man hata lika mycket som man älskar? Hur kan en drog göra så mot en familj? Hur kan man tycka om en drog så mycket så att det går ut över alla och även sig själv?
Jag hade kontakt med socialen flera gånger under min tonårsperiod. Men vad gjorde dom?
Skickade papper till pappa och bad han komma in till socialkontoret. Men vad gjorde han med papprena? Han rev sönder dom och slängde dom i papperskorgen och jag hittade dom och försökte klistra ihop dom igen. Vilken mening? Varför utsätta mig själv genom att tejpa ihop ett söndrigt papper som ändå blev blött av mina tårar? Som ändå fick slängas för det gick inte att läsa.

På min 18årsdag var pappa full som vanligt. Han sa alltid saker till mig som gjorde att jag blev totalt vansinnig. Han visste vad jag gick igång på. Han visste mina ömma punkter.
Vi började bråka i vanlig ordning och jag säger till han att han ska ut ur huset. Han svarar till mig att jag, hans dotter kan inte slänga ut han ur sitt egna hus.
Då hände det något mycket ovanligt. Mamma ställde sig på MIN sida och svarade upp mot pappa och sa att det var minsann hon som ägde huset så han skulle ut.

Pappa försvann och var borta. Jag kände en enorm lättnad men ändå en stor sorg. Jag älskar ju min pappa. Jag vill ju ha hans armar kramades om mig och han ska säga till mig vilken underbar dotter jag var.

Dagarna gick och ingen såg till pappa. Min bror P bodde andra sidan vägen mitt emot farmor och farfars hus. Vi alla misstänkte att pappa var där. Eller om han bodde i husvagnen som stog på deras tomt. Farmor och farfar levde tyvärr inte längre. Kanske skönt för dom så dom slapp se sin egna son ner supen som en alkis på torget.

Mamma försvann en kväll för att leta efter pappa. Vi började bli oroliga för han var borta, ingen hade sätt han. Efter några timmar ringer mamma och säger att hon och bror P har hittat honom på övervåningen i farfars hus i sängen.
En dunk hembränt fanns i huset också som var i stort sätt tom. Mamma frågar om hon får ta med pappa hem igen.

- NEJ! Svarar jag. Jag förklarade varför men jag kommer inte ihåg mina ord. Mamma förstod och vi la på luren.
Efter en stund så ringer mamma igen.

- Han måste få komma hem. Han kan inte ta hand om sig själv. Han kanske inte överlever. Säger mamma.
- Varför svarar jag? Vad har han gjort för att få komma hem igen? Ta hem han då...!

Efter ett tag kommer mamma och bror P bärandes på pappa. Dom försöker få upp han på övervåningen för att lägga han i sin säng. Jag tyckte så synd om honom. Han var som ett litet barn... fast i en stor kropp. Mådde illa av att se han. Denna hat samtidigt, Denna kärlek...

På kvällen så sov han. Jag smög in i sovrummet och satte mig på sängkanten och höll hans hand. Varför? Ja, det kan man fråga sig. Fortfarande är han ändå min älskade far.
Vi sa inget till varann. Vet inte ens om han visste att jag fanns där.

På morgonen satt jag och åt frukost. Pappa kom ner i sin morgonrock som han aldrig brukar ha på sig. Han bad mig om ursäkt. Vad han sa kommer jag inte heller ihåg, men jag kommer ihåg att det var fruktansvärt jobbigt.

Om jag inte minns fel så har jag för mig att han bad senare att få komma in på avgiftning. Men jag är osäker om det var då.

Mamma hade ännu en chans här att slå sig fri från honom. Men än en gång så hjälpte hon honom. Hon hade chansen att lämna honom och få ett lugnt liv, om inte för sig själv... Kanske för mig? Men NEJ... här stannar vi troget kvar. För religionens skull, stanna för hon själv vill, stanna för att hon inte orkar bryr sig om något annat än ett tak över huvudet, eller stanna för det är bekvämt? Tusen frågor men inga svar som jag köper. Vi barn fanns ju... Betydde inte våran trygghet något? Våran uppväxt?

Socialen frågade mig gång på gång vad jag ville. Gång på gång svarade jag att jag ville ha en egen lägenhet, men jag fick aldrig någon. Förrens den dagen då jag blev utslängd.

Socialen sa till mig att jag hade några alternativ.

1: Stöd familj
2: Fosterhem
3: Stöd person
4: Sitta på ungdomshem
5: Stanna hemma

Fosterhem? Vad ska jag med det till? Jag var ju redan i senare tonåren. Sitta på ungdomshem? JAG!! Var jag kriminell också på det hela? Enligt pappa var jag satan själv, demon besatt, knarkar unge, problem barn och enligt socialen hörde jag hemma på ett jäkla ungdomshem. Vad fan är detta?

Jag valde stöd familj. En underbar familj som jag var hos några gånger. Men jag mådde så dåligt över det för jag kände att jag hörde inte hemma där heller. Det var ju inte min familj, inte mitt hem, inte mitt rum. Inget var mitt.

Jag gick då på byggpogrammet inriktning måleri och det var tungt för mig. Hade så ont i mina händer och handleder redan då och så skolkade jag mycket. Fast duktig som jag var ringde jag alltid till skolan och sa att jag var sjuk. Det var aldrig så att jag bara inte dök upp.

Kurator sa till mig att skärper jag inte till mig i skolan får jag inte gå kvar. Då visade hon mig en linje på Jämshögs folkhögskola som heter samtidsakrobaterna.
Jag sökte in på skolan och kom in. Pappa körde mig till skolan på morgonen och jag var otroligt nervös. Pappa lugnade mig och sa att det kommer bli jätte bra.
Jag skulle även bo på skolan för att komma hemifrån. Pappa följde tom ner till skolan och såg lokalerna vi höll till sen kramade han om mig och körde hem.

Det betydde otroligt mycket för mig. Att han följde med in i skolan plus denna KRAM.

Jag trivdes som fisken i vattnet och tyckte det var jätte spännande att gå på samtidsakrobaterna. Jag kom upp i tid på morgonen och mitt rum var ljust och fint och man såg ner till ån från fönstret. På skolan fick man prova på musik, jobba med lokal tv, fotografera och massa annat. Ibland pratade jag med mamma i telefonen eller när vi träffades berättade hon hur bra mamma och pappa hade det hemma.

Hur tolkar jag det då? Självklart tolkar jag det som att när jag är borta från huset så funkar det jätte bra hemma hos dom. Alltså! Problemet var hos mig!!! Familjens alla problem var Mitt fel eftersom allt blev genast bra hemma när jag flyttade till skolan.

Jag kom hem på helgerna och efter jag gått på skolan några dagar så ser jag KILLEN. Jag hade A-ljudet denna vecka tillsammans med en annan kille. Och där i tv rutan, inne i tv studion fanns Han, mannen som jag ska leva med resten av livet som nu är min sambo, pappa till min dotter :-D

Utslängd

2009-04-02T12:10:00.002+02:00

Jag och mamma satt i vardagsrummet och kollade på film. Jag var 19år. Pappa satt i köket och kollade på tv. Schäfer tiken Chiba som vi hade då var nödig och började pipa för att hon ville ut och kissa. Mamma ropade på pappa och bad han släppa ut hunden. Ingen reaktion. Mamma säger till mig.
-" Kan du släppa ut Chiba?"
-"Kan väl pappa göra som ändå sitter där ute" Svarar jag.

Jag ropar på pappa och ber han släppa ut hunden. Ingen reaktion.
Jag blir irriterad för ber man pappa om något så händer det inget. Men ska han ha något ska det helst ha hänt igår. Jag reste mig upp och släppte ut Chiba. Frågade pappa om han var döv som inte hörde hunden pipa och varför han inte kunde lyfta på sig för att släppa ut hunden när han endå satt knappt 5 meter från dörren.

Jag går och sätter mig i vardagsrummet igen och kollar vidare på film med mamma. Mamma ligger i soffan och jag sitter i fåtöljen.
Helt plötsligt, efter pappa släppt in hunden igen, stormar pappa in i vardagsrummet och är jätte arg på mig. Han säger massa saker som att jag inte ska bete mig så i hans hus.
Först fattade jag ingenting varför han var så arg, men sen förstog jag. Han var arg för att jag sa till honom. Jag svarade att han satt ju ändå i köket och kunde släppa ut hunden. Vi sitter ju här inne....

Han gapar och skäller på mig. Han säger att jag är demon besatt och är satan själv. Han säger att jag är ett problem barn och knarkarunge (Har aldrig rört knark!). Mamma ligger fortfarande i soffan och varken rör sig eller säger något.

Jag blir då vansinnig på pappa och reser mig upp och går emot han. Jag skriker på han och säger en hel del om hur han beter sig. Hur han är osv. Chiba som då märker att jag är lite för arg nyper mig lite lätt i låret för att få mig att lugna mig. Hon känner att det står inte alls rätt till i huset.
Jag går mot pappa ännu mera och petar på han som han brukar göra på mig. Han säger då att ska jag bete mig så här så har jag inget där och göra. Jag frågar han då om han slänger ut mig... Han svara Ja, om du beter dig så här.
Mamma ligger fortfarande kvar i soffan. Den enda hon fick fram va "Men vart ska hon ta vägen?"
Så mycket brydde hon sig om det??!!

Frågan är... Hur ska man bete sig när man blir kallad för Satan själv. Hur ska man bete sig när man blir kallad för demon besatt? Hur FAN ska man bete sig???

Jag går ut o köket och ringer min bror D. Han är i stan på fest och säger att han kör direkt. Jag tar på mig tröja och går ut och möter han på vägen.
Han kommer efter en stund och jag sätter mig i hans bil och bror D är jätte arg. Han kör till mamma och pappa och skäller ut pappa efter noter. Sen kör vi vidare in till stan.

Pojkvännen som numera är min sambo ringer jag till och frågar var han är. Jag kör bil svarar han och jag frågar vart. Han förklarar då att han var på väg till mig för att överraska mig. Jag fick då säga att han får inte köra hem och att jag inte är välkommen hem mera.

Pojkvännen kör inom mamma och pappa efter vi pratat för att hämta kläder till mig. Mamma var då jätte ledsen och hade skrivit ett brev till mig. Men inget om att jag skulle komma hem igen. Bara hur ledsen hon var...

Jag sov hos bror D några nätter sen så sov jag på internatet på skolan jag gick på några nätter. Tillslut var jag tvungen att komma hem igen och sova där innan jag fick min lägenhet. Socialen hjälpte mig. Jag ville verkligen inte det men jag hade inget val. Tyvärr var jag tvungen att sova hemma i 2 veckor tills jag fick min lägenhet.

Dagen jag skulle flytta så fanns bror D, bror P och pappa i köket. INGEN av dom hjälpte mig att flytta. Ingen av dom lyfte ett finger för mig. Dom satt i köket och drack kaffe medans vi bar ut saker till släpet. Pappa var sur så jag skällde på honom för något. Kommer inte ihåg vad. Skällde väl för att han inte hjälpte mig. Han körde iväg och där stog jag med ett släp som var fullpackat som jag, pojkvännen, mamma och en inringd kompis fyllt. Ingen av oss fick köra det släpet. För att köra släpet måste man ha E körkort. Mamma sa att jag fick ringa till pappa och be han om ursäkt innan han körde släpet till lägenheten.

Fast jag stog för det jag tyckte var jag ändå tvungen att ringa pappa och be han så hemskt mycket om ursäkt annars körde han inte mina möbler. Tillslut kom han och körde.
Bad bror P om han kunde spänna fast möblerna med spännband på släpet innan vi körde. Han blev jätte arg på mig och sa att det borde jag kunna själv om jag nu ska bli lastbilschaufför.
Är det så förbannat svårt att spänna fast lite möbler åt sin lilla syster som inte har något jäkla hem att komma till?

Jag måste vara den hemskaste personen som finns eftersom INGEN stog upp för mig. Bror D hade åkt tillbaka till pappa senare efter hans utskällning och bett om ursäkt. Varför? Kunde man inte skälla på sin pappa för att han slängt ut sin lilla syster? Varför var det INGEN som stog upp för mig?

Flyttade in i min lägenhet och det var så skönt att få komma in bakom 4 väggar och få känna lugnet. Kunna andas som jag vill. Kunna lyssna på vilken musik jag vill utan att pappa blev arg och stängde av strömmen i mitt rum i flera dagar så man fick krypa till sängen för att inte slå ihjäl sig på sakerna i mitt rum. Men det var då det kom smygande för &=/(&/(%/#¤)/&%=/?)(&(¤ gången... Ångesten... Ångesten för att vara lämnad, för att vara ensam. Pojkvännen fick ta emot massa skit från mig och min ångest. Ett under att han idag är min sambo. Han är enormt stark.

Då blev jag barnet som ångesten styrde över. Inte heller nu kunde man styra över sig själv och känna tryggheten. Nu styrde ångesten allt...

På låtsas

2009-04-01T12:10:00.003+02:00

En kväll stog jag och bror D i badrummet och skulle borsta tänderna. Vi sa till varandra att vi skulle låtsas bråka för att se vad mamma och pappa gjorde. Jag stog på en pall för att nå upp och vi bråkade på skoj. Vi måste varit rätt små eftersom jag inte nådde upp till handfatet.

Pappa kom och var jätte arg. Han skriker på D och ber D gå upp på sitt rum. D vänder ryggen till pappa för att gå upp till upp rummet. Då ser jag pappa sparka bror D i nacken så bror flyger fram.

Vi gråter både jag och bror och bror D går upp på sitt rum. Vad som händer där efter vet jag inte. Ser bara framför mig hur pappa sparkar han i nacken så han flyger fram. Måste gjort fruktansvärt ont. Han hotade även att slå honom med livremmen.

Varför vi skulle låtsas bråka kan man ju undra. Det har jag inget minne av. Men vi gjorde aldrig det igen...

När jag tänker på det så känns det som att pappa var nykter den kvällen. Kanske därför han var så arg?
Pappa brukar inte vara den person som skriker eller beter sig så. Nåt konstigt var det den kvällen. Mamma fanns i bakgrunden, men vad hon gjorde har jag inget minne av.

När åren gick så blev bror D starkare än pappa så jag tror inte pappa vågade gå på bror D senare. Nog ingen som vågar gör det ;-)

Helikopter

2009-03-30T15:29:00.001+02:00

Vad ska man skriva om idag. Det är alltid svårt att starta skrivandet tycker jag. Men när man väl kommit in i det så flödar det på.
Förskylningarna hänger efter oss precis hela tiden... Dottern ligger i feber och har hemsk hosta.

I helgen var det earth hour. Jag, sambon och dottern var hos en familj i Kristianstad. Spelade lite spel under timmen och småpratade. Ingen alkohol på bordet utan det var kaffe och alla barnen var med och hade trevligt.
Skönt med en familj som inte alltid behöver ta fram alkoholen.

I sommras åkte jag, sambon och dotter ut till mina föräldrar. Vi skulle åka helikopter eftersom helikoptern skulle låna pappas tomat så fick vi åka gratis.
Pappa gick på kryckor pga bruten fot. När vi kom dit märkte man direkt att pappa druckit. Klockan var runt 17 tiden om jag inte minns fel.

Lillan var ju liten så hon åkte i vagnen och sov mesta tiden. Jag, sambon, mamma och lillan gick bort där helikoptern skulle landa. Mamma skulle ha lillan medans jag och sambon åkte en runda.
Innan vi gick sa pappa "Vart vill du bli begraven ifall det händer något" Jag svarade "Borta vit trädet och stenen".
Vi brukar skämta om sådan fast det är igentligen väldigt hemska skämt. Konstigt... Ja, jag vet. Men så är det...!

Vi gick bort och åkte helikoptern. Jag tog massa bilder och man ser pappa står på marken och viftar med kryckorna. När vi kom ner igen så gick vi förbi pappas föräldrars hus. Pappas bror och en del av hans familj var nere. Vi frågade om vi skulle äta pizza tillsammans hos mamma och pappa och så blev det.

Vi gick hem för att förbereda och för att beställa pizzan. Pappa hade blivit så mycket fullare. Han var plakat och ett under var när han gick med sina kryckor.
Mamma skulle köra och hämta pizzorna och när hon körde kom jag på att hon hade ju druckit vin hade hon sagt till mig innan.

Jag, pappa, sambon och pappas brors fru satt och pratade medans mamma var iväg. Dom pratade om döden på ett skämtsamt sätt och tillslut blev jag vansinnig. Jag berättade tydligt för dom att jag inte ville höra ett ord till om döden och på det sättet när jag och sambon precis förlorat sambons älskade pappa. Pappa sa att dom bara skojade och jag sa att jag brydde mig inte. Jag vägade lyssna på det dom sa.
Det var ju bara några månaders sedan som svärfar hade gått bort. Spelade igentligen inte roll, jag ville inte lyssna på det skitsnacket. Dom hade inte sätt svärfar tyna bort. Dom hade inte sätt hans sista andetag. Dom kände inte honom som vi. Dom skulle bara vara tysta enligt mig.

Pappa var då så full så han knappt kunde prata. Mamma kom tillbaks med pizzorna och jag sa då "Men du hade ju druckit vin, då kan du ju inte köra?" Det var bara 2 glas eller vad det nu var som hon svarade. Innerst inne tänkte jag - Vad är det för skillnad på 2 glas vin och köra och hämta pizza som att pappa kör full över till hans föräldrar hem som mamma ringde och anmälde?
Tycker dom gör fel bägge två. Mamma ska inte klaga på pappa för man kör inte bil vare sig man druckit ett vin glas eller man är stupfull. Man sätter sig inte bakom ratten.

Vi satte oss och åt och pappas alkoholintag blev synligare och synligare på honom. Han drack inte framför oss men han måste ha halsat en hel del under den stunden vi åkte helikopter.

När pappa är extramt full så börjar han skämta om sex. Hans ögon var blodsprängda och han sluddrade. Ett annat under var att han kunde äta. Jag satt framför honom och åt min pizza och hela tiden satt jag och undrade när han skulle spy över min pizza. Hans bror hade även kommit så vi alla satt alla jag, sambon, lillan i vagnen, mamma, pappa, farbror med hans fru och deras barnbarn, 2 flickor som är tvillingar, och hörde min farbrors historier om olika saker. Pappa börjar skämta om sex så mamma säger "Har du druckit eller? Man börjar ju undra" Efter en stund frågar pappas bros fru samma sak... Pappa säger "Va? Näää" Hur genomskinligt som helst. Jag och sambon bara tittade på varann och undrade hur blinda man kan vara att inte se att pappa hade druckit. Problemet är att DOM SER. Dom ser väldigt väl att han har druckit. Problemet är att dom vill inte inse sanningen... Dom blundar för den verkliga sanningen.

Tyvärr så stannade jag och sambon kvar för att lyssna på min farbros historier. Igentligen skulle vi lämnat dom alla där så kunde dom sitta där och funderar på varför pappa beteede sig som han gjorde. Mamma kunde ju sitta och funderar på varför hon hade kört bil med vin i kroppen.

Det var några månader innan denna händelse som jag kom på att mamma har alkoholproblem åxå. Det är inte sättet hon dricker utan tanken som hon försöker smyga med men som är så genomskinlig för mig. Bägge mina föräldrar har alkoholproblem. Det stora problemet är att INGEN av dom ser det. Ingen av dom vill inse sanningen.

Tänker man igenom allt och jag ska vara ärlig så tror jag innerst inne att hela min familj har alkohol problem utom jag. Då tänker ni läsare säkert att varför skulle inte jag har några problem... Därför att jag dricker inte överhuvudtaget. Jag kan dricker 2 cider /år. Jag tycker inte alkohol. Jag tar hellre ett glas cola eller ett glas vatten.

Min bror P dricker för jämnan öl. Han är sur och irriterad men så fort han har en öl i näven så går det att prata med han. Det går att umgås med han. Men dricker han för mycket, blir han en besserwisser. Min syster som vi kallar för V är åxå glad i alkoholen. Sättet hon pratar om det, sättet man ser hon skriver om det. Min bror D har också men har idag avslutat sin behandling mot alkoholen.
Jag är enormt stolt över honom och jag önskar att resten av familjen hade varit hälften så stark som bror D är.

Hur kan en "drog" vara tillåten som fördärvar så mycket???

Tryggheten, Var finns den?

2009-03-27T20:03:00.001+01:00

Jag glömmer aldrig för många år sedan en händelse. Jag var liten men kommer inte ihåg vilken ålder jag var i. Jag och pappa skulle åka med ett dött får nånstans. Kommer inte alls ihåg varför vi körde bort det fåret. Vi körde pappas pick up så fåret låg på flaket.

Helt plöstligt frågade pappa mig om jag trodde fåret frös. Jag tittade ut och där ute låg fåret med massa kall vind i pälsen.
-"Ja, svarade jag. Jag tror det fryser. Ska vi ta in det i bilen?"

Jösses, det har jag fått äta upp många gånger i mitt liv. Hur kan ett dött får frysa *fniss*

Min familj har massa humor :-D Hade det inte varit problem med alkoholen och massa får/får inte pga av religionen så hade vi nog haft en härlig familj... Stora högtider osv.
Det önskar jag massor. En familj med traditioner som är trevliga utan alkohol. Det får jag bygga upp med min egna familj. Det kämpar jag med. Barn, gärna syskon som har varandra.

Fester och middagar har vi haft massor hemma speciellt när jag var yngre. Idag är man 29år men då var jag runt 7-8år ca. Tror jag var i den åldern... När folk var hemma och åt så städade mamma hela huset så det blev jätte fint. Tände härliga ljus och dukade vackert med fin porslinet. Mamma och pappa hade ju egna djur som får och kor som vi slaktade så vi hade ju alltid lite "finare" mat hemma.
Ibland under middagen så somnade pappa. Mamma satt bredvid och puttade lite försynt på honom så ingen såg. Problemet var ju att alla såg... Jag iallefall.
Mamma puttade flera gånger men pappa vaknade inte.

Gästerna sa alltid till mamma...
-"Låt han sova! Han har ju jobbat hela dagen. Han är ju röd i ögonen så trött han är."

Men jag visste att han hade inte jobbat på det viset så han skulle bli så trött så han somnade mitt under middagen. Nä! Han hade druckit så mycket rättare sagt så han inte kunde hålla ögonen öppna.

Vin stog alltid på bordet när det var gäster. Öl, sprit osv. En egen bar hade vi i vardagsrummet där det stog fina glas som man kunde blanda sina drinkar i osv...

Jag hatade denna alkohol...jag fanns i hemmet men ingen såg mig. Mamma och pappa hade jätte många vänner som var hemma men ingen såg...eller ingen VILLE se hur jag mådde. Alla trodde bara att jag var en liten flicka med långt hår som bara var tyst. Som gick i min egna värld. Ingen såg hur min mage gnagde så det gjorde så ont. Trodde magen skulle gå sönder.

Låg på lasarettet flera gånger för magen. Maginfluensa ett antal gånger och så var jag utorkad... Varför denna problem med magen... Ingen såg problemen. Inte ens läkarna :-(
I skolan var jag hemma MINST 1 dag per vecka... Inte ens lärarna på skolan såg mig.

Dom här festeran hemma var oftast roliga fasktist. God mat och mamma och pappa var på gott humör. Iallefal tills pappa blev för full eller något annat hände. Min bror som vi kan kalla för D han fanns också där. Men jag kommer inte ihåg redigt vad han gjorde. Min syster V bodde i egen lägenhet i stan...sen flyttade hon till göteborg och sen vidare till malmö när hon gift sig. Den andra brodern P har jag inget minne av alls nästan. Han höll nog på mycket med sin motocykel och körde runt till kompisar. Han bodde inte heller hemma men han flyttade hem och flyttade igen ofta...

Vi umgicks mycket med en familj från Göteborg. Dom hade en dotter som var ett halvår yngre än mig och vi hade så roligt. Hennes föräldrar hade också problem med alkoholen så våra föräldrar drack mycket tillsammans. Pappa hade traktor så vi fick åka i skopan på den upp och ner. Det var jätte roligt. Vi sjöng i våra hopprep och drömde att vi skulle bli stora artister.

Det var den familjen vi åkte till Norge med. Så man har många fina minnen tillsammans med henne.

När man tittar tillbaka i min barndom så känner man ett enormt HAT. Men på något sätt så känner jag värme och gemenskap. Känner stark kärlek. Varför vet jag inte. Kanske för att vi alla kämpade mot alkoholen som styrde pappa. Vi var ju alla alkoholens barnbarn och mamma var/är sjukt medberoende till sin man.

Man kan ju nästan kalla det för stockholms syndromet om ni vet vad det betyder.

Man fick nästan allt man pekade på av mamma och pappa. Tjatade till mig saker. Men som jag skrivit innan. Det materiella ville man inte ha. Det var bara plåster på såren. Man vill bli sedd... vill ha kärlek....ville ha en kram... Men ingen såg mig.

Jehovas vittnen ska väl hålla sina problem inom församlingen för min fråga är... Varför ringde aldrig någon socialen och sa att vi barn mådde skit? Vi bodde i ett missbrukar hem så bara blev värre och värre psykiskt. Många av vännerna visste att pappa drack mycket. Mamma pratade med vissa av vännerna med problemen men ingen hjälpte oss... Varför.Ännu en gång kommer frågan upp. Betydde vi barn inget???

Behövde vi barn ingen trygghet? Vad är barn utan trygghet???

Doktorn

2009-03-26T11:18:00.005+01:00

Jahaaa! Då har man varit hos doktorn idag på reumatologen. Vad händer där? Typ, inget!

Mina prover som jag tog igår var sämre än vanligt. Men det beror nog på min förkylning. Läkaren kände på alla leder och han kände att lederna vid axlarna är inflammerade. Annars kände han inget... *SUCK* Varför gör det då så jäkla ont??? Vad är det för fel???

Han ska skicka mig till varmvatten bassängträning. Kan ju vara skönt! Men varför kan jag aldrig få nån diagnos? Varför gör det så ont? Händerna blir bara värre och smärtan blir bara värre och jag är så trött och har varken ork eller lust till något för gör jag något så gör det bara ont...

Vi pratade lite mera doktorn och jag men jag vill inte gå in på detaljer här tyvärr...

Dottern fick kommer senare till dagiset idag för att jag skulle till doktorn. Snällt av dom på dagiset att dom kan skjuta på tider så :-) Tummen upp för Solvändan :-)

Inatt ska jag och dottern sova själva. Sambon ska till Kalmar och fiska där imorgon. Så ikväll ska vi få ha stora sängen för oss själva... HÄRLIGT! Men tråkigt för det blir lite ensamt.

Men förhoppningsvis kommer han inte hem för sent imorgon kväll för jag vill att vi ska titta på Let´s dance tillsammans och heja på finalisterna :-)

Mina tankar idag går mycket till varför vissa människor ska få alla problem? Vissa människor får alla sorters problem till sig och dom får vara med om massa tråkigheter medan vissa personer bara glider genom livet med viss motvind kanske. Vad är det för mening med det?

Vem bestämmer allt detta? Är det vi själva som bestämmer oss för vad som är för och nackdelar i livet...
Som jag vet att vissa tycker kanske att jag är gnällig för att jag har "lite" ont i min kropp och säger att du orkar aldrig något, du säger att det alltid gör ont... Ja det gör SKIT ONT i min kropp... Men vissa människor får aldrig känna den smärtan som jag har. Tur för dom säger jag för då hade dom nog inte varit så jäkla kaxiga.

Man måste visa lite medkänsla för varandra speciellt dom som kanske inte har så mycket motvind. Ni kan visa medkänsla för oss som har massa motvind på olika saker.

Vi alla har problem med något... Frågan är hur stora problemen är. För dig kanske dom är små, men för mig kanske dom är stora...

Medkänsla och respekt för varandra. Någont man inte direkt blivit uppväxt i men som jag har lärt mig i livet jag levt.

Jag har varit med om många saker som ingen vet något om och det gör att jag tycker respekt och medkänsla är viktigt.

Kommer ihåg en gång när jag liten. Hade mitt rum på övervåningen och ofta stog jag och tittade ut genom fönstret. Kunde göra det i timmar hemma. Vad jag väntade på har jag ingen anning. Ofta så bråkade mamma och pappa där nere om något. En full pappa skrek till mamma att hon skulle skickas in på psykhem (Gullberna som det hetter i Karlskrona) medans mamma skrek massa saker till pappa. Ibland slog mamma pappa i aniktet. Oftast så gick något sönder också för mamma slängde det i golvet.

Jag stog vid mitt fönster på övervåningen och drömde mig bort och helt plötsligt så ser jag mamma sätta sig i bilen och kör iväg. Då fick jag vara hemma själv med en full pappa. Jag drömde mig iväg igen till något ställe.

Ibland när jag hann så öppnade jag fönstret och frågade om jag fick följa med mamma, ibland fick jag, ibland inte...
När jag fick så sprang jag ut och satte mig i bilen. Mamma körde och grät hysteriskt och det är ett under att vi igentligen inte körde av vägen nån gång. Tror vi körde hem till min syster varje gång. Måste varit fruktansvärt jobbigt för min syster som var nygift och kanske ville bygga upp sin egna familj utan problem till en början.

Jag tycker om att stå vid ett fönster och drömma mig bort... problemet är att jag kommer aldrig ihåg vad det är jag drömmer om...?!

I detta fallet är både medkänsla och respekten saknad enligt mig... Alla tolkar det på olika sätt men för mig fanns det ingen respekt för mig som liten och den enda vuxna som hade lite förstånd lämnade mig ensam i en stor värld och den enda jag såg var att bilen körde från mig... Min mamma som ska både visa medkänsla och respekt för mig... sin egna dotter.

Mina andra syskon var inte hemma. Stora syster bodde med sin familj, bror bodde i eget hus och min andra bror var ute med kompisar. Jag hade ingenstans att ta vägen...endast drömma mig bort vid mitt fönster.

Men vi får inte glömma att jag har ALLTID varit stolt över min far. Alltid... Han har byggt upp ett företag och kämpat med det i så många år och försöjt oss och vi har fått i stort sätt det vi pekat på... Men tyvärr var det inte det jag ville ha. Jag vill ha en familj som hittade på saker UTAN alkoholen. Men vart fanns den familjen.

Vi var mycket i Norge när jag var liten. Det bästa som fanns. Älskar att tänka mig tillbaka till dom tiderna... Norge, snö, skidor, hästar med pinglor på, varm chocklad i backen och alla liftar jag fastnade i :-)

Dom minnena har jag bara mina föräldrar att tacka för. Utan mamma och pappa hade jag aldrig fått vara med om dessa stunder. Visst, det var MASSA alkohol inblandad där... Men man måste sortera lite också bland minnena och ang Norge ser jag mest det positivt. Älskade Norge :-D

Jag är även stolt över min pappa för att han har gjort att jag har blivit uppväxt på ett sådant vackert ställe... Mitt ute på en åker med djur runt om och vatten. Mitt älskade ställe...

Tack mamma och pappa för allt ni gjort för att jag fick bo och bli uppväxt på ett sådant vackert ställe... TACK

Stucken

2009-03-25T09:57:00.002+01:00

Lämnade dottern på dagis kl 8.15. hon var jätte ledsen när jag gick och det är jobbigt. Jag försöker tänka hela tiden att hon kommer ha det så roligt där. När jag hämtar henne så ser man att hon har kul men hon blir överlycklig när hon ser mig. Då smälter mitt hjärta. Hur kan man älska en person så mycket?

När jag hade lämnat henne så körde jag till lasarettet. Skulle lämna blodprov till reumatologen. Den ena tjejen stack mig på utsidan av vänster armen och jag kände hur jäkla ont det gjorde och det kom inget. Det kändes i precis hela armen. Började kall svettas och glömde helt bort att andas.

Då skulle hon testa andra armen... hände inget där heller men inte lika ont som tur va. Sköterskan ropade på en annan som kom. Hon såg hur jag mådde och la mig ner i stolen och ropade på en 3:dje sköterska som fick stå och badda mig i pannan och påminna mig att andas hela tiden. Efter en stund stack dom mig en 3:dje gång. Då gick det...

3 stick
3 sköterskor
för bara 1 Pisan :-)
Inte dåligt det ;-)

Vi pratade om dottern och om hennes dagis. jag sa att hon brukar alltid följa med mig att ta blodprov och då är det jätte viktigt att visa att det inte är farligt. Men nu när hon inte var med så glömde jag bort allt...som tex andas ;-)

Har nu plåster på bägge mina armar :-( Sköterskorna bjöd på saft åxå :-)

Inatt har jag sovit jätte dåligt. Vaknat, somnat, vaknat, somnat... Men sambon säger att jag snarkat på. BRA tänker jag...då får han känna hur det är för mig...!

Det är de värsta jag vet när jag ska sova. Det är när någon snarkar eller andas högt. Snark förknippar jag dirket med att någon har druckit alkohol... jag klarar bara inte av att höra snark. Endast från dottern ;-) Hon snarkar sött ;-)

När jag var liten och pappa hade druckit så somnade han ofta på soffan och då snarkade han för fullt. Så då blev det att en person som snarkar är full... Det sitter i och stackars sambon blir puttad på ryggen i stort sätt varje natt för han råkar dra en snark.

Nån gång när jag var liten. Hmmm kanske runt 7år så satt jag i soffan hemma. Bara jag och pappa hemma. Jag tittade på tv och pappa sprang upp och ner i källaren. Efter en stund kom han upp igen och då la han sig på golvet bakom soffan och somnade. Han låg där i sina kalsonger och jag blev jätte rädd. När han la sig ner råkade han dra mig i håret får jag hade jätte långt hår så det hängde utanför soffkanten. Det gjorde jätte ont och jag blev nästan paralyserad. Jag vågade inte röra mig. Han låg där nån minut sen så reste han sig upp igen och gick ner i källaren för att åter igen dricka.

T.o.m ena hunden Ajax får man säga till för HAN KAN SNARKA. Men där vet jag att han inte druckit någon alkohol......hoppas jag ;-)

Slut för stunden :-D

Alla sover

2009-03-24T21:04:00.002+01:00

Både dottern och sambon ligger och sover nu... Tja, gubben kanske inte sover men han ligger i sin säng. Jag sitter här och funderar i vanlig ordning.

Innan jag startade bloggen här så hade jag jätte mycket jag ville skriva. Men just nu är allt borta. Kommer väl med tiden får jag hoppas.

Jag ska ta och skriva mitt personliga brev snart. Ska söka till socialpedagog linjen tänkte jag. Tror det kan ge mycket för mig själv och kanske jag kan hjälpa andra på något sätt.

Måste fundera igenom ordentligt innan jag skriver det.

Är mycket ute på datorn och surfar runt. Speciellt när dottern är på dagis för det är då jag känner att jag verkligen kan slappna av, men samtidigt inte... Det känns som att hon ligger och sover så jag smyger runt här... Så kommer jag på sen att "Fasen! Hon är ju på dagiset"

Men på kvällarna när hon somnar så sitter jag även... Som nu...

Iallefall så ser jag att min familj (några av dom) är på samma ställe som jag. Ibland står det på deras msn att dom ska på fest, dom ska ha middagsgäster eller att dom sitter med ett glas vin.

Jag hatar verkligen den meningen... "Jag sitter med ett glas vin"

Vadå ETT GLAS VIN..!!!. Som att dom håller sig till det jäkla glaset. Skulle inte tro det... Kanske jag som överdriver. Men hur jäkla svårt kan det inte vara att skriva. Jag sitter med ett glas vatten ;-) Det är iallefall mycket godare ;-)

Hur kan man tycka om något så mycket, som fördärvar så mycket? Som fördärvat en hel familj? Betyder inte familjen mer? Betyder inte vi BARN mer?

Att vara uppväxt i ett alkoholisthem betyder att den biten får man leva med resten av sitt liv. Man får alltid ha det i ryggsäcken. MEN...man kan göra något bra av det.

Dit har jag nog kommit nu. Känns det som iallefall och då tycker jag att jag har kommit en bra bit på vägen.
Jag ska göra något bra av min dåliga erfarenhet. Skriva, se, hjälpa, göra något...

Frågan är hur! Men nu är vi fortfarande på steg 1... se möjligheterna med sin dåliga erfarenhet. Frågan är. Vill någon ha min hjälp?

Testar

2009-03-24T16:02:00.001+01:00

Startar en blogg... Varför!?

Ja, det kan man undra. Jag har så mycket tankar och funderingar i mitt huvud som går på högvarv så jag måste sortera dom och se på dom för att kunna göra något åt dom.

Kanske det finnas andra ute i världen som har samma tankar... eller kanske inte?!

Vi får se hur detta sluta :-)