Blandat...

Jösses... Det är ett tag sedan jag skrev här. Mycket har hänt så det är därför jag inte skrivit.

I sommars så blev jag gravid och fick inte behålla någon mat så jag fick åka in akut för näringsbrist. Detta hända ca 4-5 gånger. Blev inlagd ca 1 vecka åt gången. Det var riktigt jobbigt. Ingen medicin hjälpte mot illamåendet. Fick också veta att det är tvillingar vi ska ha. Spännande, men lite läskigt!

Nu kan jag behålla maten, men jag kräker fortfarande varje dag. Fruktansvärt jobbigt... men det går över :-)

Samma veva började jag skolan och pluggar nu till social pedagog. Mycket spännande att lära sig allt inom det området. Man relaterar mycket till folk man känner och framför allt till sig själv.

Vi läser om dom olika sätten inom psykiatrin och så läser vi om dom olika sjukdomarna i psykiatri. Varit på olika studiebesök på dom olika behandlingshemmen. Vi ska på mer studiebesök, och man längtar varje gång för man är så nyfiken på alla ställen och deras sätt att arbeta med missbrukare och barn/ungdomar osv. Man lär sig något nytt varje dag.

När det gäller mig själv så mår jag bra. Har kontakt igen med mina föräldrar. Det känns bra, men inget är glömt och förlåtet. Det ska redas ut den dagen jag mår bra och inte är gravid. Nu går man här med magen i vädret och vill bara få ut bebisarna. Dom tar stor plats i magen :-)

Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag var inlagd på lasarettet. Psykisk press att veta att äter jag inte hemma så måste jag ligga på lasarettet bland alla riktigt sjuka människor och höra hur ont dom har. Jag ville så gärna äta och dricka för jag var så hungrig, men fick jag i mig en liten smula eller droppe så kräkte jag desto mera. Ingen ork till något och jag har världens tur som har den sambo jag har som ställer upp. Han har tagit hand om ALLT när jag varit dålig. Hemmet och våran dotter och hundarna.

All min kraft gick till att gå till toaletten och kräka. Jag vill inte vara med om det igen. Det är hemskt att inte kunna äta och dricka fast magen skriker om det. Det höll ju på som värst i ca 4 månader nästan. Nu kan jag gå till skolan som vanligt men jag måste äta min medicin och jag måste sova tidigt på kvällen annars orkar jag inte. Så när jag kommer hem från skolan så är mina krafter slut. Jag orkar absolut ingenting, och då menar jag verkligen ingenting...

Skolans lärare ställer upp till 100% och allt går efter vad jag orkar, tex när vi har drama och ska spela apa ;-)

Det tråkiga med allt är att jag måste göra ett avbrott i skolan. Det stör mig jätte mycket, men jag kan inte göra något åt det. Detta var ju inget planerat. Men man får stå sitt kasst och vi är så klart lyckliga över att vi får äran att få 2 barn till :-D

Men så som jag har mått under denna tiden med illamåendet och denna press önskar jag inte min värsta fiende. Det har varit fruktansvärt att känna denna maktlöshet mot min egna kropp. Ingenting har hjälpt... Men jag är tacksam att jag mår bättre nu, saknar bara min ork... men den kommer nog sen :-D