Jösses... Det är ett tag sedan jag skrev här. Mycket har hänt så det är därför jag inte skrivit.
I sommars så blev jag gravid och fick inte behålla någon mat så jag fick åka in akut för näringsbrist. Detta hända ca 4-5 gånger. Blev inlagd ca 1 vecka åt gången. Det var riktigt jobbigt. Ingen medicin hjälpte mot illamåendet. Fick också veta att det är tvillingar vi ska ha. Spännande, men lite läskigt!
Nu kan jag behålla maten, men jag kräker fortfarande varje dag. Fruktansvärt jobbigt... men det går över :-)
Samma veva började jag skolan och pluggar nu till social pedagog. Mycket spännande att lära sig allt inom det området. Man relaterar mycket till folk man känner och framför allt till sig själv.
Vi läser om dom olika sätten inom psykiatrin och så läser vi om dom olika sjukdomarna i psykiatri. Varit på olika studiebesök på dom olika behandlingshemmen. Vi ska på mer studiebesök, och man längtar varje gång för man är så nyfiken på alla ställen och deras sätt att arbeta med missbrukare och barn/ungdomar osv. Man lär sig något nytt varje dag.
När det gäller mig själv så mår jag bra. Har kontakt igen med mina föräldrar. Det känns bra, men inget är glömt och förlåtet. Det ska redas ut den dagen jag mår bra och inte är gravid. Nu går man här med magen i vädret och vill bara få ut bebisarna. Dom tar stor plats i magen :-)
Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag var inlagd på lasarettet. Psykisk press att veta att äter jag inte hemma så måste jag ligga på lasarettet bland alla riktigt sjuka människor och höra hur ont dom har. Jag ville så gärna äta och dricka för jag var så hungrig, men fick jag i mig en liten smula eller droppe så kräkte jag desto mera. Ingen ork till något och jag har världens tur som har den sambo jag har som ställer upp. Han har tagit hand om ALLT när jag varit dålig. Hemmet och våran dotter och hundarna.
All min kraft gick till att gå till toaletten och kräka. Jag vill inte vara med om det igen. Det är hemskt att inte kunna äta och dricka fast magen skriker om det. Det höll ju på som värst i ca 4 månader nästan. Nu kan jag gå till skolan som vanligt men jag måste äta min medicin och jag måste sova tidigt på kvällen annars orkar jag inte. Så när jag kommer hem från skolan så är mina krafter slut. Jag orkar absolut ingenting, och då menar jag verkligen ingenting...
Skolans lärare ställer upp till 100% och allt går efter vad jag orkar, tex när vi har drama och ska spela apa ;-)
Det tråkiga med allt är att jag måste göra ett avbrott i skolan. Det stör mig jätte mycket, men jag kan inte göra något åt det. Detta var ju inget planerat. Men man får stå sitt kasst och vi är så klart lyckliga över att vi får äran att få 2 barn till :-D
Men så som jag har mått under denna tiden med illamåendet och denna press önskar jag inte min värsta fiende. Det har varit fruktansvärt att känna denna maktlöshet mot min egna kropp. Ingenting har hjälpt... Men jag är tacksam att jag mår bättre nu, saknar bara min ork... men den kommer nog sen :-D
måndag 12 oktober 2009
måndag 31 augusti 2009
Har inte försvunnit
Vill bara meddela att jag har inte glömt denna blogg. Har legat inne på lasarett från och till hela sommaren nästan och inte orkat skriva något, men det kommer så fort jag får orken tillbaks.
Jag har inte glömt er :-D
Jag har inte glömt er :-D
tisdag 30 juni 2009
Händer saker...
Nu är det extremt mycket saker som ska göra, fixas, planeras och varken jag eller sambon hänger med riktigt. Men det är bara att bita ihop för det kommer sluta så jäkla bra tror vi :-D
Berg och dalbana är det och kommer alltid att vara. Men så är det väl att vara alkoholens barnbarn. Känslorna man är uppvuxen med kommer aldrig att försvinna. Men man kan lära sig acceptera dom, och ändra dom till det positiva för att inte få dom djura dalarna. Som man säger. För att kunna arbeta med sig själv, måste man också acceptera sina "problem". Men mina dalar är inte så djupa längre som innan. Eller det kanske dom är, förändringen är att jag klättrar uppåt mycket snabbare än innan. Ångesten kan jag hantera bra nu, men mitt humör är ju en annan sak. Men det får jag ta... tyvärr. Jag försöker lägga band på mig, men samtidigt måste känslorna komma ut på något sätt...
För att tillfriskna, så måste man förstå att man har ett problem, och för att kunna arbeta med det, så måste man acceptera det... Bror D´s ord. Dom tycker jag man borde tänka på... Man måste acceptera. Man kan inte blunda för sina problem... Vakna UPP...!
Min framtid ser bra ut. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska göra för att få det. Min vilja har blivit starkare. Min vilja, min lycka, min egna självkänsla har blivit så mycket bättre. Jag har arbetat så mycket med mig själv det sista året så det är knappt att jag själv känner igen mig ibland.
Men orken är inte 100% än. Det är så mycket som händer runt om mig och inom mig som tar min energi. Så svårt att förklara. Låter kanske väldigt fel det jag skriver. Men jag kan inte få till det på annat sätt.
Men tyvärr blir värken värre. Jag har skydd som jag måste sova med på nätterna, jag har skydd som jag måste ha på dagarna. Snart ser jag ut som pinocciho... skranglig, söndrig ;-) Men lycklig :-D
En annan sak jag börjat märka är att jag börjar tycker om cigarett rök (jag själv har snart varit rökfri i 3år). Lukten av det påminner så mycket om min älskade svärfar som inte lever längre. När jag känner lukten så känns det som att han är precis bredvid oss som han alltid var innan. Kommer man någonsin vänja sig vid att han aldrig kommer tillbaka?
Han om någon i familjen hade ett hjärta av guld. Han tänkte bara gott om människor. Han var en fantastisk människa. Varför ska en sådan person få ett sådant hemskt avslut. Älskade svärfar. Han var verkligen älskad av mig...
Vi kunde reta gallfeber på varann ibland, men roligt hade vi :-D Saknar honom så mycket.
Jag verkligen älskar dig svärfar...
En sak som hände igår var att jag pratade med en man som stank alkohol, han var inte nykter. Tänkte inte på hur han hade tagit sig dit ut där jag träffade honom. Men det slog mig när jag hör hur en bildörr slås igen och bilen startas och kör iväg. Jag springer för fullt för att kolla bilen, men hann inte. Jag ringde polisen, och hoppas att dom fick honom... Där jag var, fanns massa barn. Jag kan inte förstå hur man kan köra med alkohol i kroppen. Hur är man funtad då?
Hur kan man riskera barn, människor, djur och sig själv för att köra med alkohol i kroppen. Vi gav ett bra signalement och jag kommer aldrig glömma denna mannens ansikte. *ryser av äcklighet*. Vi var många som såg honom...
Personer som kör rattfulla sänks i mina ögon. Dom är inte värda mycket. Jag kan inte förstå, hur tänker man? Man tänker inte alls! Min egna pappa har kört rattfull. Jag har själv ringt polisen för det, men dom har inte tagit honom. Men en dag ringde mamma och polisen tog honom. Idag har han sitt körkort igen...
Det är så många barn, familjer som förlorar någon nära för att någon tar nycklarna för att sätta sig på/i ett fordon. Sådana personer borde ALDRIG få tillbaka sina körkort.
När denna mannen körde iväg så tänkte jag att polisen kan ändå inte göra något. Jag slog väck tanken med en gång och tänkte. Jag MÅSTE ringa. Då har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa denna galning från att köra på ett person. Det är de minsta jag kan göra för samhället...
Jag hoppas polisen tog honom...
Berg och dalbana är det och kommer alltid att vara. Men så är det väl att vara alkoholens barnbarn. Känslorna man är uppvuxen med kommer aldrig att försvinna. Men man kan lära sig acceptera dom, och ändra dom till det positiva för att inte få dom djura dalarna. Som man säger. För att kunna arbeta med sig själv, måste man också acceptera sina "problem". Men mina dalar är inte så djupa längre som innan. Eller det kanske dom är, förändringen är att jag klättrar uppåt mycket snabbare än innan. Ångesten kan jag hantera bra nu, men mitt humör är ju en annan sak. Men det får jag ta... tyvärr. Jag försöker lägga band på mig, men samtidigt måste känslorna komma ut på något sätt...
För att tillfriskna, så måste man förstå att man har ett problem, och för att kunna arbeta med det, så måste man acceptera det... Bror D´s ord. Dom tycker jag man borde tänka på... Man måste acceptera. Man kan inte blunda för sina problem... Vakna UPP...!
Min framtid ser bra ut. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska göra för att få det. Min vilja har blivit starkare. Min vilja, min lycka, min egna självkänsla har blivit så mycket bättre. Jag har arbetat så mycket med mig själv det sista året så det är knappt att jag själv känner igen mig ibland.
Men orken är inte 100% än. Det är så mycket som händer runt om mig och inom mig som tar min energi. Så svårt att förklara. Låter kanske väldigt fel det jag skriver. Men jag kan inte få till det på annat sätt.
Men tyvärr blir värken värre. Jag har skydd som jag måste sova med på nätterna, jag har skydd som jag måste ha på dagarna. Snart ser jag ut som pinocciho... skranglig, söndrig ;-) Men lycklig :-D
En annan sak jag börjat märka är att jag börjar tycker om cigarett rök (jag själv har snart varit rökfri i 3år). Lukten av det påminner så mycket om min älskade svärfar som inte lever längre. När jag känner lukten så känns det som att han är precis bredvid oss som han alltid var innan. Kommer man någonsin vänja sig vid att han aldrig kommer tillbaka?
Han om någon i familjen hade ett hjärta av guld. Han tänkte bara gott om människor. Han var en fantastisk människa. Varför ska en sådan person få ett sådant hemskt avslut. Älskade svärfar. Han var verkligen älskad av mig...
Vi kunde reta gallfeber på varann ibland, men roligt hade vi :-D Saknar honom så mycket.
Jag verkligen älskar dig svärfar...
En sak som hände igår var att jag pratade med en man som stank alkohol, han var inte nykter. Tänkte inte på hur han hade tagit sig dit ut där jag träffade honom. Men det slog mig när jag hör hur en bildörr slås igen och bilen startas och kör iväg. Jag springer för fullt för att kolla bilen, men hann inte. Jag ringde polisen, och hoppas att dom fick honom... Där jag var, fanns massa barn. Jag kan inte förstå hur man kan köra med alkohol i kroppen. Hur är man funtad då?
Hur kan man riskera barn, människor, djur och sig själv för att köra med alkohol i kroppen. Vi gav ett bra signalement och jag kommer aldrig glömma denna mannens ansikte. *ryser av äcklighet*. Vi var många som såg honom...
Personer som kör rattfulla sänks i mina ögon. Dom är inte värda mycket. Jag kan inte förstå, hur tänker man? Man tänker inte alls! Min egna pappa har kört rattfull. Jag har själv ringt polisen för det, men dom har inte tagit honom. Men en dag ringde mamma och polisen tog honom. Idag har han sitt körkort igen...
Det är så många barn, familjer som förlorar någon nära för att någon tar nycklarna för att sätta sig på/i ett fordon. Sådana personer borde ALDRIG få tillbaka sina körkort.
När denna mannen körde iväg så tänkte jag att polisen kan ändå inte göra något. Jag slog väck tanken med en gång och tänkte. Jag MÅSTE ringa. Då har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa denna galning från att köra på ett person. Det är de minsta jag kan göra för samhället...
Jag hoppas polisen tog honom...
onsdag 17 juni 2009
Hejdå Tapetblomman!
Jag har blivit en annan person. Lite läskigt är det, men mitt rätta jag har nog börjat komma fram mera.
Jag accepterar inte vad som helst. Säger mera vad JAG tycker, tycker inte folk om det, tja, vad kan jag göra åt det...!
Mycket har hänt på sista tiden och jag växer mera inom mig. Ju mer motgångar i livet, desto starkare blir jag. Så Tack säger jag till alla motgångar.
Men tankarna går i huvudet och jag funderar på allt. Vi har varit så nära att förlora en familjemedlem igen så jag kommer lägga alla mina egna intressen åt sidan. Jag är annars aktiv inom en klubb, men det får vänta. Jag har inte tid just nu med det. Jag prioriterar annat. Min lilla familj går först. Jag måste göra så. Jag orkar inte göra allt jag vill, så jag får välja... och jag väljer så klart min familj.
Andra personer har märkt att jag är en annan person. Dom märker att jag säger ifrån på ett annat sätt och står rakryggad och står för det. Jag gör saker som jag innan varit rädd för... Innan var jag tapetblomman som inte ville vara i vägen. Idag är jag, JAG! Hejdå Tapetblomman!
Mina föräldrar vill inte ha min kontakt. Kanske därför jag vågar stå mera rakryggad. Jag kan göra exakt vad jag vill, säga vad jag vill utan att få dåligt samvete för deras tro. Som inte ens jag tror på. Som jag inte vill leva med.
Jag är vuxen person, har hus, har barn, har sambo, har ett liv, har en framtid. Varför ska jag leva ett liv som andra vill att jag ska leva.
NÄ...slut med det! Jag lever mitt liv som JAG vill leva. Sen om andra inte tycker om det. Det får stå för dom. Vill dom inte ha min kontakt så är det dom som förlorar på det. Men jag blir fruktansvärt sårad. Sårad än en gång av mina föräldrar. Min fråga är... Kan jag någonsin förlåta dom...igen?
Men vad är det jag gör i mitt liv som föräldrarna inte tycker om? Jag har kontakt med ett medium... Är det så farligt? Har jag skadat någon? Nej! Pappa sa alltid till mig i tonåren att jag var Satan själv, Jag var demonbesatt. Jag var så hemsk. Jag var knarkarunge (har aldrig rört knark), jag var ett problembarn OSV OSV OSV. Ska man göra så inom religionen? Jag har inte någon religion att gå efter. Men dom har, ändå beteer dom sig så? Jag lever mitt liv, varför ska jag leva mitt liv efter deras religion?
Alla dessa ord som pappa sårat mig med, mamma sårat mig genom att inte göra något alls, har jag ändå ställt upp och hjälpt till. Jag har brytt mig, visat att jag älskar dom. Men självklart var jag ett problem, jag motarbetade hans drickande till 100%. Uppkäftig tonåring var jag, men ingen såg mig ändå. Jag var ändå ett stort problem för pappas drickande. Bara för jag idag har kontakt med ett medium och går kurser hos henne som gör att jag mår bra, och att jag växer i mig själv så säger dom upp kontakten. Det är ju egentligen JAG som borde brutit kontakten efter allt dom gjort. Om vi nu ska prata om sådant. Allt dom har gjort mot mig då? Alla sår som har fula ärr. Betyder inte det? Jag betyder INGET för min familj. Den enda person som stöttar mig genom allt detta är min Bror D. Jag vet att vi inte tror eller tycker samma om allt, men ändå så stöttar han mig. Han respekterar min väg, mina val, mitt liv. Vad har jag gjort utan honom? Han är min familj förutom min egna lilla familj.
Tack bror D för att du finns. Jag Älskar Dig!
Tänk vad en sjukdom som alkoholism kan fördärva, och en tro kan splittra en hel familj, ändå sitter dom där med ett glas rött vin med gott samvete. Herregud säger jag. Löjligt! Pappa sitter berusad med bibeln i handen och säger till mig att det jag gör är farligt för att jag kan dra in demoner i hans hus. Att jag inte längre är välkommen i deras hus... Jag tycker snarare att alkoholen han har i sig är en demon...
Pappa sa till mig att jag är illojal mot familjen pga denna blogg. Rätt konstigt tycker jag. Vad är jag illojal mot?? Han säger ju att han inte några alkoholproblem. Vad är jag då illojal för?
Jag lever fortfarande mitt liv med ett gott samvete. Jag har fortfarande valt min väg. Jag är inte beroende av något förutom kärleken från min sambo och mitt barn... det är dom som är det viktigaste för mig.
Ibland får jag mina svackor, min panikångest, min rädsla. Dom kommer jag nog alltid får leva med, med tanke på min ryggsäck jag har med mitt liv i. Men jag tänker resa mig upp varje gång. Ingen alkohol, ingen religion, ingen människa ska slå undan mig...
Jag säger än en gång, Tack motgångar, här kommer jag, Framtiden...!
Jag accepterar inte vad som helst. Säger mera vad JAG tycker, tycker inte folk om det, tja, vad kan jag göra åt det...!
Mycket har hänt på sista tiden och jag växer mera inom mig. Ju mer motgångar i livet, desto starkare blir jag. Så Tack säger jag till alla motgångar.
Men tankarna går i huvudet och jag funderar på allt. Vi har varit så nära att förlora en familjemedlem igen så jag kommer lägga alla mina egna intressen åt sidan. Jag är annars aktiv inom en klubb, men det får vänta. Jag har inte tid just nu med det. Jag prioriterar annat. Min lilla familj går först. Jag måste göra så. Jag orkar inte göra allt jag vill, så jag får välja... och jag väljer så klart min familj.
Andra personer har märkt att jag är en annan person. Dom märker att jag säger ifrån på ett annat sätt och står rakryggad och står för det. Jag gör saker som jag innan varit rädd för... Innan var jag tapetblomman som inte ville vara i vägen. Idag är jag, JAG! Hejdå Tapetblomman!
Mina föräldrar vill inte ha min kontakt. Kanske därför jag vågar stå mera rakryggad. Jag kan göra exakt vad jag vill, säga vad jag vill utan att få dåligt samvete för deras tro. Som inte ens jag tror på. Som jag inte vill leva med.
Jag är vuxen person, har hus, har barn, har sambo, har ett liv, har en framtid. Varför ska jag leva ett liv som andra vill att jag ska leva.
NÄ...slut med det! Jag lever mitt liv som JAG vill leva. Sen om andra inte tycker om det. Det får stå för dom. Vill dom inte ha min kontakt så är det dom som förlorar på det. Men jag blir fruktansvärt sårad. Sårad än en gång av mina föräldrar. Min fråga är... Kan jag någonsin förlåta dom...igen?
Men vad är det jag gör i mitt liv som föräldrarna inte tycker om? Jag har kontakt med ett medium... Är det så farligt? Har jag skadat någon? Nej! Pappa sa alltid till mig i tonåren att jag var Satan själv, Jag var demonbesatt. Jag var så hemsk. Jag var knarkarunge (har aldrig rört knark), jag var ett problembarn OSV OSV OSV. Ska man göra så inom religionen? Jag har inte någon religion att gå efter. Men dom har, ändå beteer dom sig så? Jag lever mitt liv, varför ska jag leva mitt liv efter deras religion?
Alla dessa ord som pappa sårat mig med, mamma sårat mig genom att inte göra något alls, har jag ändå ställt upp och hjälpt till. Jag har brytt mig, visat att jag älskar dom. Men självklart var jag ett problem, jag motarbetade hans drickande till 100%. Uppkäftig tonåring var jag, men ingen såg mig ändå. Jag var ändå ett stort problem för pappas drickande. Bara för jag idag har kontakt med ett medium och går kurser hos henne som gör att jag mår bra, och att jag växer i mig själv så säger dom upp kontakten. Det är ju egentligen JAG som borde brutit kontakten efter allt dom gjort. Om vi nu ska prata om sådant. Allt dom har gjort mot mig då? Alla sår som har fula ärr. Betyder inte det? Jag betyder INGET för min familj. Den enda person som stöttar mig genom allt detta är min Bror D. Jag vet att vi inte tror eller tycker samma om allt, men ändå så stöttar han mig. Han respekterar min väg, mina val, mitt liv. Vad har jag gjort utan honom? Han är min familj förutom min egna lilla familj.
Tack bror D för att du finns. Jag Älskar Dig!
Tänk vad en sjukdom som alkoholism kan fördärva, och en tro kan splittra en hel familj, ändå sitter dom där med ett glas rött vin med gott samvete. Herregud säger jag. Löjligt! Pappa sitter berusad med bibeln i handen och säger till mig att det jag gör är farligt för att jag kan dra in demoner i hans hus. Att jag inte längre är välkommen i deras hus... Jag tycker snarare att alkoholen han har i sig är en demon...
Pappa sa till mig att jag är illojal mot familjen pga denna blogg. Rätt konstigt tycker jag. Vad är jag illojal mot?? Han säger ju att han inte några alkoholproblem. Vad är jag då illojal för?
Jag lever fortfarande mitt liv med ett gott samvete. Jag har fortfarande valt min väg. Jag är inte beroende av något förutom kärleken från min sambo och mitt barn... det är dom som är det viktigaste för mig.
Ibland får jag mina svackor, min panikångest, min rädsla. Dom kommer jag nog alltid får leva med, med tanke på min ryggsäck jag har med mitt liv i. Men jag tänker resa mig upp varje gång. Ingen alkohol, ingen religion, ingen människa ska slå undan mig...
Jag säger än en gång, Tack motgångar, här kommer jag, Framtiden...!
onsdag 10 juni 2009
Ögonen förföljer mig
Tittar in i ögonen och frågar... Känner du som jag? Varför känner vi så här? Vad är det som gör att det blir som det blir? Varför gör du som du gör? Bara för du ha problem och inte kan ta emot ett krav, ett ultimatum... Vad ger dig rätt att sätta ett krav, ett ultimatum på mig?
Vad fan ger dig rätt att säga något överhuvudtaget?
Vad har inte ni gjort? Varför måste allt vara så svårt? Varför ska det bara vara åt ena hållet? Varför är det så svårt att tycka om mig?
Tusen frågor men ingen kan ge mig ett svar. Ett beroende är ett beroende!
Tittar fortfarande in i ögonen och frågar, men ser bara en spegelbild av mig själv i ett par ögon som tittar igenom mig. Som inte ser mig? Ögon som lever sitt egna liv, som bara ser sig själv, och sitt beroende, sin alkohol.
Ett par röda ögon som är grumliga av fylla, sorg, hat och massa känslor man inte kan sätta ord på... Varför gör du som du gör?
Mina känslor som jag har idag trodde jag aldrig jag skulle få... rätt eller fel... Men det är inte rätt för mig. Jag söker efter något jag aldrig kan få. Varför är det så svårt?
Varför ska dessa ögon förfölja mig? Varför kan dom inte se mig, tycka om mig?
Önskar dessa ögon kan vakna upp en dag och vara klara, titta glatt runt om sig och se vad dom har framför sig... innan det är för sent. Kanske är det redan för sent?
För min del är det de... Ögonen såg aldrig mig...
Vad fan ger dig rätt att säga något överhuvudtaget?
Vad har inte ni gjort? Varför måste allt vara så svårt? Varför ska det bara vara åt ena hållet? Varför är det så svårt att tycka om mig?
Tusen frågor men ingen kan ge mig ett svar. Ett beroende är ett beroende!
Tittar fortfarande in i ögonen och frågar, men ser bara en spegelbild av mig själv i ett par ögon som tittar igenom mig. Som inte ser mig? Ögon som lever sitt egna liv, som bara ser sig själv, och sitt beroende, sin alkohol.
Ett par röda ögon som är grumliga av fylla, sorg, hat och massa känslor man inte kan sätta ord på... Varför gör du som du gör?
Mina känslor som jag har idag trodde jag aldrig jag skulle få... rätt eller fel... Men det är inte rätt för mig. Jag söker efter något jag aldrig kan få. Varför är det så svårt?
Varför ska dessa ögon förfölja mig? Varför kan dom inte se mig, tycka om mig?
Önskar dessa ögon kan vakna upp en dag och vara klara, titta glatt runt om sig och se vad dom har framför sig... innan det är för sent. Kanske är det redan för sent?
För min del är det de... Ögonen såg aldrig mig...
fredag 5 juni 2009
Motgång = Starkare
Man sitter här och är orolig för kära svärmor. Hon är mycket dålig och vi vet inte alls när hon kan komma hem igen... Det är inte kritiskt, men det är mycket allvarligt...
Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom... Så jag har nog energi nu som kan räcka till hela Sverige nästan känns det som. Är det inte det ena så är det, det andra.
Så igår var jag på änglakväll hos medium. Man blir så glad när man träffar henne. Hon är så positivt och jag tycker så mycket om henne. Hon ger mig massa positiva råd och det har byggt upp mig så mycket. Hade det varit för några år sedan så hade jag inte orkat stå på mina egna ben idag.
Men jag står här, stark, vet vad jag vill, gör vad jag vill och ingen kan knäa mig igen. Jag låter inte det hända... Mycket tack vare hennes hjälp.
Tänk att en person kan ge en annan person så mycket bra. Det borde vi alla tänka på.
Alla borde ge varann något positivt varje dag.
Varför är det så att en familj kan få all motstånd, medan en annan kan glida genom livet utan motgång? Livet är ibland inte rättvist. Jag sitter här hemma och hoppas in i det sista att min svärmor ska bli frisk. Bli återställd. Men vad händer om det inte blir så? Tankarna snurrar för fullt...
Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom... Så jag har nog energi nu som kan räcka till hela Sverige nästan känns det som. Är det inte det ena så är det, det andra.
Så igår var jag på änglakväll hos medium. Man blir så glad när man träffar henne. Hon är så positivt och jag tycker så mycket om henne. Hon ger mig massa positiva råd och det har byggt upp mig så mycket. Hade det varit för några år sedan så hade jag inte orkat stå på mina egna ben idag.
Men jag står här, stark, vet vad jag vill, gör vad jag vill och ingen kan knäa mig igen. Jag låter inte det hända... Mycket tack vare hennes hjälp.
Tänk att en person kan ge en annan person så mycket bra. Det borde vi alla tänka på.
Alla borde ge varann något positivt varje dag.
Varför är det så att en familj kan få all motstånd, medan en annan kan glida genom livet utan motgång? Livet är ibland inte rättvist. Jag sitter här hemma och hoppas in i det sista att min svärmor ska bli frisk. Bli återställd. Men vad händer om det inte blir så? Tankarna snurrar för fullt...
onsdag 3 juni 2009
Solen skiner över vårat hus
Har väl börjat smälta det nu att mina föräldrar har sagt upp kontakten med mig... Vill dom ha det så, så får det blir så. Jag börjar ju som sagt få vanan inne, men nu är det sista gången dom slår undan benen på mig. Nu är det färdigt... !
Jag frågade pappa:
- Du menar då att det är 2:a gången du slänger ut mig från detta hus?
- Ja, svarade han...
Han har aldrig erkänt innan att han slängde ut mig innan...men i måndags kväll gjorde han det.
Det jag irriterar mig mest är att pappa sitter med bibeln i handen och säger att det jag håller på med är farligt (går på medation och kurser för ett medium för att lära mig kontrollen av mig själv bla), när han sitter själv berusad?? Jag kan inte riktigt få in det i mitt huvud. Är det så konstigt att man vill gå sin egna väg när man ser hur dom beteer sig? Han sitter där uppe på sin pedistal och försöker vara nåt han inte är när han druckit... Frågan är bara när pedistalen går sönder och han vaknar upp och förstår vad det är han håller på med...OM han gör det någon gång. Och mamma gör sitt jobb bra också... försöker hålla pedistalen uppe. Problemet är att dom ser inte det själva.
Det är alkoholens sjukdom som talar...!
Tycker det är så synd. Jag älskar ju dom ändå. Dom är ju mina föräldrar. Men vill dom inte ha mig som deras dotter så får det vara så. Jag kommer inte bli sårad mer för deras beteende längre och det är faktiskt skönt på något konstigt sätt.
Men jag lever mitt liv som jag vill. Huvudsaken är att jag och min egna lilla familj mår bra, och det gör vi. Vi mår jätte bra och trivs ihop. Solen skiner över vårat hus fast vi har och har haft otroligt mycket motgångar i vårat liv...
Jag frågade pappa:
- Du menar då att det är 2:a gången du slänger ut mig från detta hus?
- Ja, svarade han...
Han har aldrig erkänt innan att han slängde ut mig innan...men i måndags kväll gjorde han det.
Det jag irriterar mig mest är att pappa sitter med bibeln i handen och säger att det jag håller på med är farligt (går på medation och kurser för ett medium för att lära mig kontrollen av mig själv bla), när han sitter själv berusad?? Jag kan inte riktigt få in det i mitt huvud. Är det så konstigt att man vill gå sin egna väg när man ser hur dom beteer sig? Han sitter där uppe på sin pedistal och försöker vara nåt han inte är när han druckit... Frågan är bara när pedistalen går sönder och han vaknar upp och förstår vad det är han håller på med...OM han gör det någon gång. Och mamma gör sitt jobb bra också... försöker hålla pedistalen uppe. Problemet är att dom ser inte det själva.
Det är alkoholens sjukdom som talar...!
Tycker det är så synd. Jag älskar ju dom ändå. Dom är ju mina föräldrar. Men vill dom inte ha mig som deras dotter så får det vara så. Jag kommer inte bli sårad mer för deras beteende längre och det är faktiskt skönt på något konstigt sätt.
Men jag lever mitt liv som jag vill. Huvudsaken är att jag och min egna lilla familj mår bra, och det gör vi. Vi mår jätte bra och trivs ihop. Solen skiner över vårat hus fast vi har och har haft otroligt mycket motgångar i vårat liv...
tisdag 2 juni 2009
"Favorit" i repris
Längesen jag skrev nu igen...
Jag är tom på känslor nu fast ändå inte... Så mycket som händer, som jag inte kan sätta ord för vad jag känner...
Jag kan säga så mycket som att vissa människor borde inte få vara föräldrar. Vissa säger att dom låter sin barn göra som dom vill. Låter sina barn får vara individer. Men när man väl går sin väg så tycker dom det är fel. Ljuger för sig själva för att det ska låta bra i andras ögon och så säger dom att jag är illojal, frågan är vem som är det? Men när dom väl står vid en vägkorsning så vågar dom inte stå för det dom tycker utan vänder kappan efter vinden.
Än en gång... Vissa människor borde inte få ha barn.
Så otroligt patetiskt så det är sjukt. Man skrattar bara åt det!
Än en gång i mitt liv har inte min mamma stått upp för mig. Än en gång i mitt liv tar hon pappas väg. Bekvämt? Eller tycker dom så illa om mig för att jag är den person jag är idag? Då får dom göra det. Jag är stolt över den person jag är idag. En person som visar ödmjukhet och som människor kan lita. Jag är stolt över det.
Än en gång visar pappa hur jävla illa han tycker om mig. Än en gång visar han vägen ut? Bekvämt? Vågar inte se sanningen i vitögat? Bra att skylla på mig. En av familjens svarta får... Eller vita får... ett vitt får som vågar gå sin väg. Då kallar jag mig det lilla vita fåret som vågar stå upp. Självklart är det bekvämt för dom att skylla allt på mig. Jag är ju en person som säger vad jag tycker och det tycker inte dom om. Därför måste jag försvinna ur deras liv... om jag då inte går deras väg...
Jag får mitt straff! Absolut inte!! Jag tycker det är skönt att slippa detta nu. Är lättad över att dom inte vill ha min kontakt längre. Jag slipper se dom fördärva sina liv, slipper se deras lögner mot andra, sig själva och mot min egna familj. Slippa se dom ta deras egna liv ifrån sig själva. Slippa se alkoholens offer... Slippa se hur dom kan välja en religion före deras egna kött och blod.
Igår visade även min far att han är rasist. Rasist mot min sambo. Hur lågt sjunker man då? Ja, jag kan säga det högt idag. Igår var han en ren rasist mot min sambo, min sambo som endast varit snäll mot dom jämfört med vad andra varit mot dom... Herregud säger jag. Hur jävla lågt kan man sjunka???!!!
Som sagt... vissa borde inte skaffa barn.
Jag kommer göra många fel i mitt egna föräldraskap. Men jag kommer ALDRIG vända ryggen för mina barn för att dom väljer en väg som jag inte tycker om...
Känslor i allt detta...har inga. Jag är tom... Det är rent ut sagt pinsamt!
Favorit i repris... Än en gång är jag inte välkommen hem till mina föräldrar... ! Vad FAN är det för föräldrar??? Som sagt. Vissa borde inte få ha barn!
Jag lever mitt liv som JAG vill. Jag tänker inte leva mitt liv som andra vill. Punkt slut...!!!
Jag respekterar deras tro... varför då inte respektera mitt???
Jag är tom på känslor nu fast ändå inte... Så mycket som händer, som jag inte kan sätta ord för vad jag känner...
Jag kan säga så mycket som att vissa människor borde inte få vara föräldrar. Vissa säger att dom låter sin barn göra som dom vill. Låter sina barn får vara individer. Men när man väl går sin väg så tycker dom det är fel. Ljuger för sig själva för att det ska låta bra i andras ögon och så säger dom att jag är illojal, frågan är vem som är det? Men när dom väl står vid en vägkorsning så vågar dom inte stå för det dom tycker utan vänder kappan efter vinden.
Än en gång... Vissa människor borde inte få ha barn.
Så otroligt patetiskt så det är sjukt. Man skrattar bara åt det!
Än en gång i mitt liv har inte min mamma stått upp för mig. Än en gång i mitt liv tar hon pappas väg. Bekvämt? Eller tycker dom så illa om mig för att jag är den person jag är idag? Då får dom göra det. Jag är stolt över den person jag är idag. En person som visar ödmjukhet och som människor kan lita. Jag är stolt över det.
Än en gång visar pappa hur jävla illa han tycker om mig. Än en gång visar han vägen ut? Bekvämt? Vågar inte se sanningen i vitögat? Bra att skylla på mig. En av familjens svarta får... Eller vita får... ett vitt får som vågar gå sin väg. Då kallar jag mig det lilla vita fåret som vågar stå upp. Självklart är det bekvämt för dom att skylla allt på mig. Jag är ju en person som säger vad jag tycker och det tycker inte dom om. Därför måste jag försvinna ur deras liv... om jag då inte går deras väg...
Jag får mitt straff! Absolut inte!! Jag tycker det är skönt att slippa detta nu. Är lättad över att dom inte vill ha min kontakt längre. Jag slipper se dom fördärva sina liv, slipper se deras lögner mot andra, sig själva och mot min egna familj. Slippa se dom ta deras egna liv ifrån sig själva. Slippa se alkoholens offer... Slippa se hur dom kan välja en religion före deras egna kött och blod.
Igår visade även min far att han är rasist. Rasist mot min sambo. Hur lågt sjunker man då? Ja, jag kan säga det högt idag. Igår var han en ren rasist mot min sambo, min sambo som endast varit snäll mot dom jämfört med vad andra varit mot dom... Herregud säger jag. Hur jävla lågt kan man sjunka???!!!
Som sagt... vissa borde inte skaffa barn.
Jag kommer göra många fel i mitt egna föräldraskap. Men jag kommer ALDRIG vända ryggen för mina barn för att dom väljer en väg som jag inte tycker om...
Känslor i allt detta...har inga. Jag är tom... Det är rent ut sagt pinsamt!
Favorit i repris... Än en gång är jag inte välkommen hem till mina föräldrar... ! Vad FAN är det för föräldrar??? Som sagt. Vissa borde inte få ha barn!
Jag lever mitt liv som JAG vill. Jag tänker inte leva mitt liv som andra vill. Punkt slut...!!!
Jag respekterar deras tro... varför då inte respektera mitt???
fredag 22 maj 2009
Acceptera
Det har hänt mycket den sista veckan i mitt liv. Höll på att förlora min kära svärmor som jag tycker jätte mycket om. Vi var som katt och råtta innan men idag tycker vi om varandra... Hon betyder mycket för, hon är ju min dotters farmor.
Andra saker har också hänt i veckan som har gjort att jag har fått göra ett svårt val. Valet jag gjorde var först och främst för min dotter. Jag vill hennes bästa... Sen får vi se om det var rätt val längre fram...
Annars tycker jag det har varit rätt lugnt. Sen jag startade mailen för alkoholens barnbarn och tog väck inläggen så har jag inte fått några otrevliga inlägg. Skönt för att jag vill blogga för min skull, inte någon annans...
Just nu känns det som att jag inte har något att skriva här. Det ser jag som något positivt. Att skriva denna blogg har gjort att jag har bearbetat hur mycket som helst som jag varit med om. Känns jätte skönt faktiskt. Min tunga ryggsäck har lättat så mycket.
Jag står för den jag är idag och tycker det jag tycker... Punkt slut känns det som... Jag har gått otroligt långt i min väg sen bloggen startade. Vissa perioder var otroligt jobbiga då minnen som jag förträngt kom fram. Men idag så går det att leva med det. Jag har accepterat dom händelserna.
Jag har accepterar mycket i mitt liv tack vare alkoholens barnbarn...
Andra saker har också hänt i veckan som har gjort att jag har fått göra ett svårt val. Valet jag gjorde var först och främst för min dotter. Jag vill hennes bästa... Sen får vi se om det var rätt val längre fram...
Annars tycker jag det har varit rätt lugnt. Sen jag startade mailen för alkoholens barnbarn och tog väck inläggen så har jag inte fått några otrevliga inlägg. Skönt för att jag vill blogga för min skull, inte någon annans...
Just nu känns det som att jag inte har något att skriva här. Det ser jag som något positivt. Att skriva denna blogg har gjort att jag har bearbetat hur mycket som helst som jag varit med om. Känns jätte skönt faktiskt. Min tunga ryggsäck har lättat så mycket.
Jag står för den jag är idag och tycker det jag tycker... Punkt slut känns det som... Jag har gått otroligt långt i min väg sen bloggen startade. Vissa perioder var otroligt jobbiga då minnen som jag förträngt kom fram. Men idag så går det att leva med det. Jag har accepterat dom händelserna.
Jag har accepterar mycket i mitt liv tack vare alkoholens barnbarn...
söndag 17 maj 2009
Vila
Det är mycket som händer just nu så jag orkar inte riktigt skriva i denna bloggen nu...
Jag måste ta reda på alla mina känslor innan jag kan göra något annat känns det som. Får vila lite... Behöver nog det.
Jag måste ta reda på alla mina känslor innan jag kan göra något annat känns det som. Får vila lite... Behöver nog det.
tisdag 12 maj 2009
Ta en dag i taget...
Denna blogg har startat många känslor på många olika håll. Men jag skriver endast för mig själv och det har hjälpt mig massor på denna korta väg som jag gått sen bloggen startade. Jag är inte riktigt samma människa längre. Jag säger mer vad jag tycker och känner och tycker folk inte om det... Det är då deras problem. Just nu tänker jag endast på mig själv och ingen annan. Svårt är det, men jag försöker.
Ett missbrukar hem vill alltid i hemlighet att ingen ska veta familjens problem. Nu säger jag det till hela världen. Jag är inte lojal längre. Jag sticker ut och ropar till alla att här är det något som är fel. Vissa går fel väg men ser inte det. Dom tar den "lätta" vägen genom att svälja innehållet i flaskan så dom glömmer världens problem för en stund. Men problemet finns fortfarande kvar när dom vaknar upp... vaknar upp med ångest, bitterhet, ånger osv.
Jag är inte lojal. Jag sviker många personer enligt dom, men som jag skrivit innan. Jag tänker inte vara tyst längre. Jag ska inte skämmas vad som finns och vad som gjorts. Detta är mitt sätt att gå vidare och bryta mig loss här i världen. Jag får väl ta det att jag är illojal nu. En människa, en person, en dotter som sviker familjen. Men ingen tänker på vad jag fick utstå som liten. Då var jag tyst som en mus men växte upp och blev en blandning av en rebell och en tyst flicka som ingen såg. Nu när jag säger något ska jag vara tyst... Nopp, jag vägar vara en tyst flicka mera.
Jag får väl fortsätta vara illojal, men jag gör det för mig själv. Ingen annan. Jag kommer inte vara tyst längre. Jag ska säga precis som det är.
Dom positivt sakerna är också viktiga. Det håller jag med om. Men när jag sitter här med bloggen är det så många blandade känslor som kommer fram. Just när jag ska skriva här är det dom negativa känslorna starkast. Det är så mycket som kommer upp till ytan som måste bearbetas. Ältas, bearbetas...
Älta gör man när man bearbetar. Minnena går runt i huvudet och ältar gång på gång tills man är klar med det, sen så går man vidare. Det är så det funkar, säger psykologerna iallefall... Och jag håller med...!
Tycker synd om mig själv? Gör jag definitivt inte. Hade jag inte varit med om dom sakerna jag varit med om hade jag inte varit den person jag är idag. Den person jag är idag är jag stolt över. En person som bryr sig om andra, som ställer upp när jag behövs, som människor kan prata med, person som vänner kan lita på. Sådan hade jag kanske inte varit om jag inte varit med om sakerna jag varit med om... Därför tycker jag inte synd om mig själv, utan stolt på något konstigt sätt över de jag varit med om...
Vissa saker vill jag helst glömma, men jag är nog inte mogen att ta tag i dom problem. Frågan är om jag är mogen någon gång. Det är så hemska saker så jag vill inte ens tänka på det nu. Men jag måste lära mig acceptera det för att kunna gå vidare. Men personerna kommer ALDRIG acceptera händelsen, dom kommer neka... Men det är deras problem. Jag vet vad jag känner, såg, kände osv...
Ta en dag i sänder så kommer allt att ordna sig...
Ett missbrukar hem vill alltid i hemlighet att ingen ska veta familjens problem. Nu säger jag det till hela världen. Jag är inte lojal längre. Jag sticker ut och ropar till alla att här är det något som är fel. Vissa går fel väg men ser inte det. Dom tar den "lätta" vägen genom att svälja innehållet i flaskan så dom glömmer världens problem för en stund. Men problemet finns fortfarande kvar när dom vaknar upp... vaknar upp med ångest, bitterhet, ånger osv.
Jag är inte lojal. Jag sviker många personer enligt dom, men som jag skrivit innan. Jag tänker inte vara tyst längre. Jag ska inte skämmas vad som finns och vad som gjorts. Detta är mitt sätt att gå vidare och bryta mig loss här i världen. Jag får väl ta det att jag är illojal nu. En människa, en person, en dotter som sviker familjen. Men ingen tänker på vad jag fick utstå som liten. Då var jag tyst som en mus men växte upp och blev en blandning av en rebell och en tyst flicka som ingen såg. Nu när jag säger något ska jag vara tyst... Nopp, jag vägar vara en tyst flicka mera.
Jag får väl fortsätta vara illojal, men jag gör det för mig själv. Ingen annan. Jag kommer inte vara tyst längre. Jag ska säga precis som det är.
Dom positivt sakerna är också viktiga. Det håller jag med om. Men när jag sitter här med bloggen är det så många blandade känslor som kommer fram. Just när jag ska skriva här är det dom negativa känslorna starkast. Det är så mycket som kommer upp till ytan som måste bearbetas. Ältas, bearbetas...
Älta gör man när man bearbetar. Minnena går runt i huvudet och ältar gång på gång tills man är klar med det, sen så går man vidare. Det är så det funkar, säger psykologerna iallefall... Och jag håller med...!
Tycker synd om mig själv? Gör jag definitivt inte. Hade jag inte varit med om dom sakerna jag varit med om hade jag inte varit den person jag är idag. Den person jag är idag är jag stolt över. En person som bryr sig om andra, som ställer upp när jag behövs, som människor kan prata med, person som vänner kan lita på. Sådan hade jag kanske inte varit om jag inte varit med om sakerna jag varit med om... Därför tycker jag inte synd om mig själv, utan stolt på något konstigt sätt över de jag varit med om...
Vissa saker vill jag helst glömma, men jag är nog inte mogen att ta tag i dom problem. Frågan är om jag är mogen någon gång. Det är så hemska saker så jag vill inte ens tänka på det nu. Men jag måste lära mig acceptera det för att kunna gå vidare. Men personerna kommer ALDRIG acceptera händelsen, dom kommer neka... Men det är deras problem. Jag vet vad jag känner, såg, kände osv...
Ta en dag i sänder så kommer allt att ordna sig...
lördag 9 maj 2009
Vem som helst!
Här har varit fullt upp så jag har inte hunnit skriva något på några dagar.
Härom kvällen var jag på ett öppet AA möte (öppet menas med att även anhöriga får gå på mötet) och det var verkligen givande. Mycket intressant att höra allas historier och tankar. Man lär sig så mycket av det. Man känner igen sig så mycket och alla i rummet förstår alla. Allt som sägs i det rummet stannar där. Det känns så skönt.
Har man inte varit med om vad alkoholen kan göra så kan man inte sätta sig in i en annans tankar eller känslor, men dom kan. Tyvärr finns det inte Alanon i denna stad. Hade så gärna velat att det fanns. Hade hjälpt så mycket. Det är ju många i alla städer som har samma problem, samma tankar, samma känslor. Vi är så många...
Många tror att alkoholister är endast dom som sitter på en parkbänt i stan och dricker. Men så är inte fallet. Det kan vara personen som sitter bredvid dig i bussen, kassörskan i affären, polisen... Tja det kan vara precis vem som helst. En vacker dag kan det även bli Du, eller Jag. Man vet inte framtiden. Därför ska man vara försiktig enligt mig.
Alla vet ju att droger är farliga...
Problemet är även att en alkoholist inser inte själv att dom är det. Inte ens familjen kanske ser det. Dom/vi blundar för problemen, tyvärr.
Härom kvällen var jag på ett öppet AA möte (öppet menas med att även anhöriga får gå på mötet) och det var verkligen givande. Mycket intressant att höra allas historier och tankar. Man lär sig så mycket av det. Man känner igen sig så mycket och alla i rummet förstår alla. Allt som sägs i det rummet stannar där. Det känns så skönt.
Har man inte varit med om vad alkoholen kan göra så kan man inte sätta sig in i en annans tankar eller känslor, men dom kan. Tyvärr finns det inte Alanon i denna stad. Hade så gärna velat att det fanns. Hade hjälpt så mycket. Det är ju många i alla städer som har samma problem, samma tankar, samma känslor. Vi är så många...
Många tror att alkoholister är endast dom som sitter på en parkbänt i stan och dricker. Men så är inte fallet. Det kan vara personen som sitter bredvid dig i bussen, kassörskan i affären, polisen... Tja det kan vara precis vem som helst. En vacker dag kan det även bli Du, eller Jag. Man vet inte framtiden. Därför ska man vara försiktig enligt mig.
Alla vet ju att droger är farliga...
Problemet är även att en alkoholist inser inte själv att dom är det. Inte ens familjen kanske ser det. Dom/vi blundar för problemen, tyvärr.
tisdag 5 maj 2009
Hästen...
Jag tycker inte det är fel att människor dricker alkohol. Men det ska vara med måtta och enligt mig är inte det med måtta om du dricker så man ser en personlighets ändring. Och jag tycker det är absolut fel att dricka ihop med en person som du VET har problem med alkoholen och är alkoholist. Där tycker jag att gör du det, då stöttar du deras tillvägagångssätt.
Du sitter ju inte och röker framför en person som har kol och som sitter med syre... samma sak enligt mig.
Kommer inte ihåg vilken ålder jag hade men varje söndag åkte jag och pappa iväg till ett stall. Varje söndag fick jag rida på en privat ridlektion. Det var så roligt. Det var så spännande. Jag tyckte det var så roligt att åka iväg, bara pappa och jag och göra något som jag älskade över allt annat.
När man kom hem från ridningen så somnade jag oftast på soffan helt slut. Jag älskade det... Söndagarna var det bästa, den tiden jag red där :-)
Efter ett tag köpte pappa en egen häst till mig. En blandning mellan shettis/russ. När vi hämtade hem henne så det första hon gjorde va att bita mig i magen och i handen. Jag sa inget till mamma och pappa för jag var jätte rädd dom skulle lämna tillbaka henne.
Henne hade jag roligt med. En busig tjej med glimten i ögat. Hon lärde mig massor.
Vi flyttade henne till ett stall och efter ett tag blev hon sjuk. Hon fick sandkolik och mamma stöttade mig till 150%. Mamma ställde upp med att köra mig flera gånger om dagen till stallet för att vi skulle kolla till henne. Ringde veterinären osv.
Det var roligt att ha henne men jag kom fram till sen att hon var för liten för mig så vi sålde henne till en barnfamilj och så köpte vi en större häst. Honom hade jag också roligt ihop med. Vi red som vildar i skogen och byggde banor som vi hoppade. Varje gång vi skulle galoppera så sparkade han bakut så ibland satt man nästan vid huvudet på honom och kikade in i hans ögon och hoppades på att han inte skulle sparka igen.
Jag tränade lite för skoj skull i en padock med några kompisar. Hoppade hinder och hade roligt. När vi hoppade så flög jag på ena håller och min häst sprang åt andra hållet. Goda skratt fick vi allihopa :-D
Det var så kul att ha häst. Tiden gick och jag blev äldre och ville hellre umgås med kompisarna än att vara i stallet. Sålde hästen till en nära vän till pappa. Han och hans barnbarn höll på med hästar så där fick han det bra.
Ibland körde jag mamma och pappa upp och hälsade på. Det var så roligt att göra det. Utflykt med bara mamma och pappa till något som jag älskade.
Jag blev 17 och började närma mig 18år. Jag började bli sugen på häst igen och kände att jag ville så gärna ha. En annan vän till pappa sa att han hade en häst som passade mig. Vi körde och kollade och jag provred. En härlig arab som var hästen jag ville ha.
Snäll och go i stallet och mycket fart och tempo i skogen. En helt underbar häst. Vi tog hem honom och jag storm trivdes med honom. Hade honom på prov ett tag och jag älskade han.
Men i bakhuvudet kände jag att detta är inte rätt. Snart blir jag 18år och det är inte rätt att pappa ska betala så mycket pengar för mig på en häst som jag kanske inte orkar med eller vill ha om ett tag då man fyllde 18...
Fel eller rätt tänkt vet jag inte. Jag tyckte det inte var rätt att göra så mot pappa att han skulle lägga så mycket pengar på något som jag kanske tröttnade på om ett litet tag så jag sa till pappa att jag ville inte ha honom.
Mamma och pappa frågade flera gånger om jag verkligen var säker.
- "Ja", svarade jag fast jag var väldigt osäker. Ville så gärna ha honom men det var inte rätt. Han var så underbar. Han älskade att hoppa och han var så mysig. Mamma var inte rädd för honom som hon var för den andra hästen. I stallet la han huvudet på axeln och ville bara gosa.
Vi lämnade tillbaka hästen och än idag ångrar jag det så mycket. Tänk om jag hade behållt honom. Denna älskade häst. Det stog mitt namn på honom :-) Men det var inte rätt just då. Hästen var rätt, men tiden var fel...
Jag är så tacksam att mamma och pappa gav mig den möjligheten att få ha en egen häst. En häst som bara var min. Det är inte alla döttrar som får denna önskan upplevd. Jag är tacksam för att pappa byggde ett stall till mig hemma så jag kunde ha hästen där. Jag är tacksam att dom betalade allt för min häst. Jag är dom evigt tacksam att dom gav mig denna chans...
Tänk vad mamma och pappa har gjort för mig. Detta är något som inte alla får uppleva fast det är många flickors dröm. Jag älskar dom som personer för dom är dom bästa föräldrarna man kan få. Jag accepterar bara inte deras hantering med alkohol. Annars är dom det bästa som finns i hela universum. Jag älskar dom så mycket så det gör ont och är så tacksam för att dom finns.
Du sitter ju inte och röker framför en person som har kol och som sitter med syre... samma sak enligt mig.
Kommer inte ihåg vilken ålder jag hade men varje söndag åkte jag och pappa iväg till ett stall. Varje söndag fick jag rida på en privat ridlektion. Det var så roligt. Det var så spännande. Jag tyckte det var så roligt att åka iväg, bara pappa och jag och göra något som jag älskade över allt annat.
När man kom hem från ridningen så somnade jag oftast på soffan helt slut. Jag älskade det... Söndagarna var det bästa, den tiden jag red där :-)
Efter ett tag köpte pappa en egen häst till mig. En blandning mellan shettis/russ. När vi hämtade hem henne så det första hon gjorde va att bita mig i magen och i handen. Jag sa inget till mamma och pappa för jag var jätte rädd dom skulle lämna tillbaka henne.
Henne hade jag roligt med. En busig tjej med glimten i ögat. Hon lärde mig massor.
Vi flyttade henne till ett stall och efter ett tag blev hon sjuk. Hon fick sandkolik och mamma stöttade mig till 150%. Mamma ställde upp med att köra mig flera gånger om dagen till stallet för att vi skulle kolla till henne. Ringde veterinären osv.
Det var roligt att ha henne men jag kom fram till sen att hon var för liten för mig så vi sålde henne till en barnfamilj och så köpte vi en större häst. Honom hade jag också roligt ihop med. Vi red som vildar i skogen och byggde banor som vi hoppade. Varje gång vi skulle galoppera så sparkade han bakut så ibland satt man nästan vid huvudet på honom och kikade in i hans ögon och hoppades på att han inte skulle sparka igen.
Jag tränade lite för skoj skull i en padock med några kompisar. Hoppade hinder och hade roligt. När vi hoppade så flög jag på ena håller och min häst sprang åt andra hållet. Goda skratt fick vi allihopa :-D
Det var så kul att ha häst. Tiden gick och jag blev äldre och ville hellre umgås med kompisarna än att vara i stallet. Sålde hästen till en nära vän till pappa. Han och hans barnbarn höll på med hästar så där fick han det bra.
Ibland körde jag mamma och pappa upp och hälsade på. Det var så roligt att göra det. Utflykt med bara mamma och pappa till något som jag älskade.
Jag blev 17 och började närma mig 18år. Jag började bli sugen på häst igen och kände att jag ville så gärna ha. En annan vän till pappa sa att han hade en häst som passade mig. Vi körde och kollade och jag provred. En härlig arab som var hästen jag ville ha.
Snäll och go i stallet och mycket fart och tempo i skogen. En helt underbar häst. Vi tog hem honom och jag storm trivdes med honom. Hade honom på prov ett tag och jag älskade han.
Men i bakhuvudet kände jag att detta är inte rätt. Snart blir jag 18år och det är inte rätt att pappa ska betala så mycket pengar för mig på en häst som jag kanske inte orkar med eller vill ha om ett tag då man fyllde 18...
Fel eller rätt tänkt vet jag inte. Jag tyckte det inte var rätt att göra så mot pappa att han skulle lägga så mycket pengar på något som jag kanske tröttnade på om ett litet tag så jag sa till pappa att jag ville inte ha honom.
Mamma och pappa frågade flera gånger om jag verkligen var säker.
- "Ja", svarade jag fast jag var väldigt osäker. Ville så gärna ha honom men det var inte rätt. Han var så underbar. Han älskade att hoppa och han var så mysig. Mamma var inte rädd för honom som hon var för den andra hästen. I stallet la han huvudet på axeln och ville bara gosa.
Vi lämnade tillbaka hästen och än idag ångrar jag det så mycket. Tänk om jag hade behållt honom. Denna älskade häst. Det stog mitt namn på honom :-) Men det var inte rätt just då. Hästen var rätt, men tiden var fel...
Jag är så tacksam att mamma och pappa gav mig den möjligheten att få ha en egen häst. En häst som bara var min. Det är inte alla döttrar som får denna önskan upplevd. Jag är tacksam för att pappa byggde ett stall till mig hemma så jag kunde ha hästen där. Jag är tacksam att dom betalade allt för min häst. Jag är dom evigt tacksam att dom gav mig denna chans...
Tänk vad mamma och pappa har gjort för mig. Detta är något som inte alla får uppleva fast det är många flickors dröm. Jag älskar dom som personer för dom är dom bästa föräldrarna man kan få. Jag accepterar bara inte deras hantering med alkohol. Annars är dom det bästa som finns i hela universum. Jag älskar dom så mycket så det gör ont och är så tacksam för att dom finns.
Barn ska få vara barn
Det har kommit inlägg i gästboken om integritet, men personen själv skrev ut både namn och ort så jag raderade det omedelbart då jag vill ha bloggen anonym. Otrevliga kommentarer i bloggen kommer att raderas då ingen kommer att få mig att sluta blogga. Den som kan få mig att sluta är endast jag själv.
Jag bodde hos min bästa vän några månader när jag var runt 16år. Vi hade ett rum utanför hennes föräldrars hus. Vi hade jätte roligt tillsammans. Hennes pappa planerade att bygga ett eget rum till mig. Men tiden gick och jag började känna att jag var rädd att förlora henne som vän då vi bodde så tätt på varandra hela tiden. Vi bråkade inte, men vi behövde andas.
En kväll så sa jag till henne att jag flyttar hem igen. Jag berättade att jag ville hellre bo i ett helvete och ha min vän kvar, än att bo kvar och förlora henne som min bästa vän och ändå få bo i ett helvete.
Så jag flyttade hem...
Jag trivdes så bra där hos dom. Jag kände mig välkommen och vi hade så roligt tillsammans. Jag behövde inte känna mig nervös. Jag behövde inte få den där oroliga känslan som man hade så fort man skulle komma hem. Frågan om pappa var nykter eller inte. Vi hittade på massa hyss och skrattade hela dagarna. Jag mådde bra men mitt hjärta höll på att gå sönder. Jag vill också ha en mysig familj som dom hade.
Men det visade sig sen att det var inte så bra... Hennes pappa är också glad i alkoholen så vi har mycket gemensamt.
Idag försöker man finnas för henne som hon fanns för mig då hennes son har leukemi. Man har fått lära sig mycket om cancer då min svärfar dog i det och hennes 4 åriga son är dålig i sin cancer. Hur mycket skit ska det komma i denna värld. Ska inte barnen få vara friska och må bra. Är det inte droger inblandade så är det sjukdomar. Önskar att alla barn kunde få ha en härlig barndom med bara massa skratt.
Man sitter här och vill åka upp till dom och hälsa på men är livrädd att jag har träffat någon som bär på ett virus som jag då drar med mig till dom. Önskar jag kunde göra något för dom, men det enda jag kan göra är att lyssna på deras ord. Stötta...
En dag var vi hemma hos mig. Vi tittade på tv och åt popcorn. Min syster var hemma också. Vet inte vilket pogram vi kollade på men helt plötsligt så kom pappa in i bara kalsonger. Han satte på stereon och jag sa att vi tittar på tv. Han brydde sig inte. Han satte på Ulf Lundell på högsta volym och stog bara där i sina kalsonger. Han spelade jätte högt så det gjorde ont i öronen.
Mamma kom in och sa till men han brydde inte sig. Han höjde ett snäpp till på stereon och satte sig i fåtöljen. Fanns inget man kunde göra. Jag skämdes så mycket för min kompis, men vad kunde jag göra. Min syster kom in och skällde på pappa. Hon blev mycket upprörd så man såg tårarna i hennes ögon. Vad fanns det för oss att göra? Bara att acceptera att pappa skulle lyssna på sin musik när han ville. Jag avskyr Ulf Lundell...
Enligt bibeln så är mannen i familjen huvudet. Det är mannen som tar det sista beslutet. Det kan ju tolkas på många olika sätt och givetvis tolkade pappa det som att HAN bestämde allt. Vi skulle lyda... Så var det när han var full. Han slängde ord från bibeln i huvudet på oss. Barn ska respektera sina föräldrar. Men det står ju även att föräldrarna ska respektera barnen... Men dom orden hoppade nog pappa över varje gång, för det fanns inte. Det var bara HAN...
Om jag inte minns fel så var det den dagen jag bestämde mig att bo hos min kompis. Min bästa vän. Hon som alltid funnits för mig. Hon som känner mig utan och innan. Det är hon och sambon som känner mig bäst.
När är det barn får vara barn egentligen? Vilka barn har en bra uppväxt? Finns det någon bra uppväxt? VAD är en bra uppväxt?
Varje gång man såg huset så undrade man hur det är hemma idag. Ska jag tassa på tå, eller ska jag hålla mig undan?
Jag är evigt tacksam för att jag fick bo hos min vän. Då fick jag vara ungdom och kunna andas som jag ville. Bara vara jag...
Jag bodde hos min bästa vän några månader när jag var runt 16år. Vi hade ett rum utanför hennes föräldrars hus. Vi hade jätte roligt tillsammans. Hennes pappa planerade att bygga ett eget rum till mig. Men tiden gick och jag började känna att jag var rädd att förlora henne som vän då vi bodde så tätt på varandra hela tiden. Vi bråkade inte, men vi behövde andas.
En kväll så sa jag till henne att jag flyttar hem igen. Jag berättade att jag ville hellre bo i ett helvete och ha min vän kvar, än att bo kvar och förlora henne som min bästa vän och ändå få bo i ett helvete.
Så jag flyttade hem...
Jag trivdes så bra där hos dom. Jag kände mig välkommen och vi hade så roligt tillsammans. Jag behövde inte känna mig nervös. Jag behövde inte få den där oroliga känslan som man hade så fort man skulle komma hem. Frågan om pappa var nykter eller inte. Vi hittade på massa hyss och skrattade hela dagarna. Jag mådde bra men mitt hjärta höll på att gå sönder. Jag vill också ha en mysig familj som dom hade.
Men det visade sig sen att det var inte så bra... Hennes pappa är också glad i alkoholen så vi har mycket gemensamt.
Idag försöker man finnas för henne som hon fanns för mig då hennes son har leukemi. Man har fått lära sig mycket om cancer då min svärfar dog i det och hennes 4 åriga son är dålig i sin cancer. Hur mycket skit ska det komma i denna värld. Ska inte barnen få vara friska och må bra. Är det inte droger inblandade så är det sjukdomar. Önskar att alla barn kunde få ha en härlig barndom med bara massa skratt.
Man sitter här och vill åka upp till dom och hälsa på men är livrädd att jag har träffat någon som bär på ett virus som jag då drar med mig till dom. Önskar jag kunde göra något för dom, men det enda jag kan göra är att lyssna på deras ord. Stötta...
En dag var vi hemma hos mig. Vi tittade på tv och åt popcorn. Min syster var hemma också. Vet inte vilket pogram vi kollade på men helt plötsligt så kom pappa in i bara kalsonger. Han satte på stereon och jag sa att vi tittar på tv. Han brydde sig inte. Han satte på Ulf Lundell på högsta volym och stog bara där i sina kalsonger. Han spelade jätte högt så det gjorde ont i öronen.
Mamma kom in och sa till men han brydde inte sig. Han höjde ett snäpp till på stereon och satte sig i fåtöljen. Fanns inget man kunde göra. Jag skämdes så mycket för min kompis, men vad kunde jag göra. Min syster kom in och skällde på pappa. Hon blev mycket upprörd så man såg tårarna i hennes ögon. Vad fanns det för oss att göra? Bara att acceptera att pappa skulle lyssna på sin musik när han ville. Jag avskyr Ulf Lundell...
Enligt bibeln så är mannen i familjen huvudet. Det är mannen som tar det sista beslutet. Det kan ju tolkas på många olika sätt och givetvis tolkade pappa det som att HAN bestämde allt. Vi skulle lyda... Så var det när han var full. Han slängde ord från bibeln i huvudet på oss. Barn ska respektera sina föräldrar. Men det står ju även att föräldrarna ska respektera barnen... Men dom orden hoppade nog pappa över varje gång, för det fanns inte. Det var bara HAN...
Om jag inte minns fel så var det den dagen jag bestämde mig att bo hos min kompis. Min bästa vän. Hon som alltid funnits för mig. Hon som känner mig utan och innan. Det är hon och sambon som känner mig bäst.
När är det barn får vara barn egentligen? Vilka barn har en bra uppväxt? Finns det någon bra uppväxt? VAD är en bra uppväxt?
Varje gång man såg huset så undrade man hur det är hemma idag. Ska jag tassa på tå, eller ska jag hålla mig undan?
Jag är evigt tacksam för att jag fick bo hos min vän. Då fick jag vara ungdom och kunna andas som jag ville. Bara vara jag...
måndag 4 maj 2009
Jag upplever det så
Tårarna rinner ner på min kind. Jag mår skit, men ingen ser. Jag vill inte leva, men ingen ser, jag vill börja om, men ingen ser. Jag vill inte mer, men ingen ser. Jag ser inte orden för mina tårar. Jag orkar inte mer. Men ingen ser...
Det enda jag gör i denna blogg är att skriva så som jag upplever det. Mina tankar, mina känslor. Känslor som ingen visste om men nu finns dom så ni kan läsa. Då gör jag fel. Är det så det ska vara? Jag ska bara vara en person i familjen som inte ska yttra mig. När jag väl säger vad jag tycker och känner och vill. Då är det fel?
Enligt vissa av er så ska jag fortsätta vara tapetblomman som bara ska finnas, som inte ska säga något. Bara vara en person som ingen ser. En person som ingen vill ha.
Jag ska fortsätta vara tapetblomman för eran skull. Lika bra att bara försvinna så jag inte ställer till det i era tankar. Jag ska förbli tapetblomman...
Jag skriver inga namn, jag skriver bara känslor, tankar och min upplevelse. Det är visst fel. Ja, klart det är fel när man känner sig träffad... Vad annars?
Jag ska vara tyst... Är det det ni vill? Klart ni vill det. Ser ni problemen måste ni göra något åt det och det orkar ni inte.
Jag har alltid varit tyst och inte sagt något, bara hållit det inom mig. Idag skriver jag orden i en blogg anonymt. Då är det fel. Vill ni få väck bloggen...? Kämpa på, kanske jag stänger ner den, MEN INGEN KAN STOPPA MINA KÄNSLOR, TANKAR ELLER MITT LIV.
Ingen av er kan stänga av mitt innersta. Bara jag själv.
Konstigt att människor stöttar mig till 100% när jag började bloggen. Klart ni gjorde det. Jag skrev ju bara om mamma och pappa och olika händelser. Men nu när jag skriver lite fritt om mina tankar och om min familj så klampar jag in på era liv. Klart det är jobbigt när jag skriver om er. Lättare att acceptera om jag bara skriver om mamma och pappa...
Ingen av er kan stoppa mina tankar eller känslor. Jag kommer alltid ha dom vare sig jag, du eller ni vill/tycker om dom...
Jag kommer aldrig säga upp kontakten med mamma och pappa. Dom betyder för mycket för mig. Jag älskar dom över allt annat. Det är deras sätt på alkoholen som jag inte accepterar. Är det så konstigt?
Ni fanns inte där när jag var liten och fanns i bråken. Ni fanns inte där för mig någon av er. Ni bodde inte hemma, ni stack hemifrån, jag fick alltid vara kvar. Jag fick gömma mig i mitt rum innanför 4 väggar och lyssna på bråken. Är det så konstigt att jag mår skit för denna alkohol?
Ni fanns ju inte där. Ni hade nog med era egna känslor och upplevelser. Ni fick inte uppleva dom sakerna, bråken, orden, skriken, slagen för ni fanns fortfarande inte där. Jag var där. Jag såg allt. Hörde allt...
Är det så konstigt att jag hatar denna alkohol när jag ser hur alla ni är glada för den? Kan inte ens äta en god middag tillsammans utan alkohol... Hur kommer det sluta när vi alla har arvet inom oss att bli alkoholister. Sjukdomen är ju ärftlig. Vågar man ta den risken? Inte jag iallefall. Jag vågar inte dricka för jag är livrädd att bli en alkoholist...
Jag vill se mitt liv med nyktra ögon...
Varför försvarar ni alkoholen så pass mycket? Varför betyder den så mycket för er?
Som jag skrivit innan i bloggen. Jag kommer aldrig be om ursäkt för mina ord här i denna blogg, Det är så här jag känner och upplever. Sen är det upp till er att ta åt er eller inte bry er. Jag skriver denna bloggen för mig själv, Ingen annan...
Bara jag! Den jäkla tapetblomman som ställer till i era känslor och tankar idag...
Det enda jag gör i denna blogg är att skriva så som jag upplever det. Mina tankar, mina känslor. Känslor som ingen visste om men nu finns dom så ni kan läsa. Då gör jag fel. Är det så det ska vara? Jag ska bara vara en person i familjen som inte ska yttra mig. När jag väl säger vad jag tycker och känner och vill. Då är det fel?
Enligt vissa av er så ska jag fortsätta vara tapetblomman som bara ska finnas, som inte ska säga något. Bara vara en person som ingen ser. En person som ingen vill ha.
Jag ska fortsätta vara tapetblomman för eran skull. Lika bra att bara försvinna så jag inte ställer till det i era tankar. Jag ska förbli tapetblomman...
Jag skriver inga namn, jag skriver bara känslor, tankar och min upplevelse. Det är visst fel. Ja, klart det är fel när man känner sig träffad... Vad annars?
Jag ska vara tyst... Är det det ni vill? Klart ni vill det. Ser ni problemen måste ni göra något åt det och det orkar ni inte.
Jag har alltid varit tyst och inte sagt något, bara hållit det inom mig. Idag skriver jag orden i en blogg anonymt. Då är det fel. Vill ni få väck bloggen...? Kämpa på, kanske jag stänger ner den, MEN INGEN KAN STOPPA MINA KÄNSLOR, TANKAR ELLER MITT LIV.
Ingen av er kan stänga av mitt innersta. Bara jag själv.
Konstigt att människor stöttar mig till 100% när jag började bloggen. Klart ni gjorde det. Jag skrev ju bara om mamma och pappa och olika händelser. Men nu när jag skriver lite fritt om mina tankar och om min familj så klampar jag in på era liv. Klart det är jobbigt när jag skriver om er. Lättare att acceptera om jag bara skriver om mamma och pappa...
Ingen av er kan stoppa mina tankar eller känslor. Jag kommer alltid ha dom vare sig jag, du eller ni vill/tycker om dom...
Jag kommer aldrig säga upp kontakten med mamma och pappa. Dom betyder för mycket för mig. Jag älskar dom över allt annat. Det är deras sätt på alkoholen som jag inte accepterar. Är det så konstigt?
Ni fanns inte där när jag var liten och fanns i bråken. Ni fanns inte där för mig någon av er. Ni bodde inte hemma, ni stack hemifrån, jag fick alltid vara kvar. Jag fick gömma mig i mitt rum innanför 4 väggar och lyssna på bråken. Är det så konstigt att jag mår skit för denna alkohol?
Ni fanns ju inte där. Ni hade nog med era egna känslor och upplevelser. Ni fick inte uppleva dom sakerna, bråken, orden, skriken, slagen för ni fanns fortfarande inte där. Jag var där. Jag såg allt. Hörde allt...
Är det så konstigt att jag hatar denna alkohol när jag ser hur alla ni är glada för den? Kan inte ens äta en god middag tillsammans utan alkohol... Hur kommer det sluta när vi alla har arvet inom oss att bli alkoholister. Sjukdomen är ju ärftlig. Vågar man ta den risken? Inte jag iallefall. Jag vågar inte dricka för jag är livrädd att bli en alkoholist...
Jag vill se mitt liv med nyktra ögon...
Varför försvarar ni alkoholen så pass mycket? Varför betyder den så mycket för er?
Som jag skrivit innan i bloggen. Jag kommer aldrig be om ursäkt för mina ord här i denna blogg, Det är så här jag känner och upplever. Sen är det upp till er att ta åt er eller inte bry er. Jag skriver denna bloggen för mig själv, Ingen annan...
Bara jag! Den jäkla tapetblomman som ställer till i era känslor och tankar idag...
lördag 2 maj 2009
Allt blir till liv igen
Idag har jag och lillan varit ute hos mina föräldrar. Det är så underbart att vara där ute när det är varmt ute. Man sitter där och tittar på lillan när hon leker, hundarna springer fritt och fåglarna sjunger. Underbart! Finns det något bättre?
Jag älskar att vara där ute när det inte är någon alkohol inblandad. Bästa som finns! Sitta och prata med mamma och pappa och höra deras historier... Så mysigt medan man tittar på när vattnet glittrar mor solen.
Tvättade våra bilar gjorde jag. Pappas bil, min bil och mammas bil. Så jag är genomblöt medans lillan lekte för fullt med mormor.
Våren är en underbar tid när allt blommar ute. Jag önskar att den tiden alltid är. Det är då jag mår som bäst. Våren... Då ser man allt blir till liv igen.
Jag älskar att vara där ute när det inte är någon alkohol inblandad. Bästa som finns! Sitta och prata med mamma och pappa och höra deras historier... Så mysigt medan man tittar på när vattnet glittrar mor solen.
Tvättade våra bilar gjorde jag. Pappas bil, min bil och mammas bil. Så jag är genomblöt medans lillan lekte för fullt med mormor.
Våren är en underbar tid när allt blommar ute. Jag önskar att den tiden alltid är. Det är då jag mår som bäst. Våren... Då ser man allt blir till liv igen.
torsdag 30 april 2009
Jag drack själv!
Idag är det nog 15 års sedan jag hamnade rakt framför en pistol...!
Jag var bland massa ungdomar och grillade på valborg. Det var nästan alla ungdomarna i hela byn där jag bor. Vi hade jätte trevligt. En kille var kär i mig och gick i stort sätt i mina fotspår den kvällen. Kommer inte ihåg vad han hette men en mycket trevlig kille som var lite äldre.
Helt plötsligt tar han tag i mig och sliter bort mig så jag flyger iväg.
- "Vad f*n gör du?" frågar jag irriterat.
- "Titta", svarade han. Då var det 2 bröder som bråkade. Den ena brodern hade tagit fram en pistol och mitt emellan dom stog jag. Såg ingenting, märkte ingenting.
Jag är enormt tacksam för denna kille som drog undan mig. Hade han inte gjort det så vet jag inte vad...
Hörde ungdomarna tissla och tassla och någon sa att om han skjuter så kommer han skjuta sönder sin hand istället för sin bror. En svart lite pistol var det. Mer hände det inte. Han tog väck pistolen och sen var allt som vanligt igen.
Den kvällen var jag nykter om jag inte minns fel. Annars när jag var i den åldern som tonåring var jag väldigt duktig med att gå i min fars fotspår. Drack jag så drack jag extremt mycket så jag blev jätte dålig dagen efter och bara kräkte. Fick inte i mig något.
När jag drack så hade jag inget stopp alls. Om det hade med åldern att göra vet jag inte. Ungdomar brukar inte veta när dom ska sluta dricka. Men folket började kalla mig för svampen för jag tålde rätt mycket.
Jag blev äldre och drack jag så drack jag mycket. En kväll som jag kommer ihåg drack jag 1 flaska hemma gjort vin som var jätte starkt, några drinkar och 10 tequlia. Det är mycket!
Jag hade jätte roligt den kvällen men dagen efter mådde jag skit.
När jag var i tonåren så festade jag väldigt mycket med mina bröder. Speciellt bror D. Vi hade jätte roligt tillsammans med hans kompisar. Jag träffade massa härliga ungdomar och vi hade så roligt. Ibland hittade mina bröder dunkar hemma hos mina föräldrar med hembränt i som pappa gömt. Det tog dom och så hade vi fest på det. Normalt? Nä, men då tänkte mig inte så långt. Då tänkte man att pappa dricker ju, Varför kan inte jag. Vad gör det om jag dricker, ingen bryr sig ändå. Jag får skylla mig själv. Han kan ju inte fråga oss om vi tagit hans dunk...Han gömmer ju inte, han har ju inga problem. Hade han frågat oss om vi hade tagit hans dunkar... då hade han själv erkänt att han har problem, för vem gömmer alkohol... Om inte man är sjuk?!
Saker jag fick vara med om som inte en enda person vet. Saker som jag varit med om som kommer följa mig resten av livet. Är det då så konstigt att jag hatar denna alkohol. Att jag utsatte mig själv för sådan fara. Och att jag blev utsatt för denna fara. Får skylla mig själva. Måste jag då ha en realistisk syn på alkoholen som personen skrev ett inlägg om. Alla gånger var inte alkoholen ens inblandad för då var jag liten... Mycket liten...
Den har ju satt djupa spår i mig som aldrig kommer att läka. Alkoholen handlar inte bara om mamma och pappa och deras sätt att dricka. Det handlar om min familj, hur andra barn far illa, hur andra personer mår, hur ALLA människor har det. Inte bara mig. Det är så mycket runt om. Saker som jag varit med om som aldrig någon i min familj, närhet, eller någon annan kommer få veta. 1 person vet... min psykolog. Men det tog henne 1 1/2år att få mig att berätta dessa saker.
Det hände Inte bara 1gång... Flera gången, olika tillfällen...
Tiden gick och jag började bli äldre och började fundera på mitt liv. Drack jag så här så kommer jag också bli alkoholist. Dricker jag så här så kommer jag bli som min pappa. Jag kommer svika människorna runt om mig. Lova saker som jag aldrig kommer att hålla. Svika om igen, om igen, om igen. Dag ut och dag in. Ha denna ångest som man ser pappa har inom sig men visar inte den. Tror inte han vet att han har ångest.
Skulle jag vara en så duktig dotter och gå i min pappas fortspår... NÄ!. Tvungen att rycka upp mig och sluta dricka denna mängd. Sluta dricka överhuvudtaget. Kanske nån gång ibland. Jag vill ju inte bli en alkoholist...
Idag dricker jag knappt något alls. Kan smutta på lite dooleys eller ta en kall cider kanske. Men det händer ca 1-3 gånger per år, knappt det. Varför utsätta mig själv att gå samma väg som pappa och mamma. Att svika mina barn, familj för att man inte klarar hålla det man lovar. Att ta sönder kroppen och låta sina barn ta reda på delarna. Aldrig. Jag har ett val. Mitt val är att inte ta glaset till min mun.
Jag vägra bli ett offer för alkoholen. Jag tycker inte ens det är gott. Jag tycker inte om känslan av att vara berusad. Jag tycker inte om känslan man får i kroppen efter några munnar av det. *Ryser* Jag tycker det är obehagligt. Jag dricker heller ett glas kallt vatten, eller ett glas kall cola. Mycket godare plus att jag mår bra. Jag blir inte en annan person.
Pappa berömmer mig ofta att jag inte dricker. Han tycker det är bra att både jag och sambon inte dricker. Då känner jag mig stolt. Jag har vunnit en bit på vägen.
Nu ska bara resten fixas... Leva mitt liv som JAG vill...
Jag var bland massa ungdomar och grillade på valborg. Det var nästan alla ungdomarna i hela byn där jag bor. Vi hade jätte trevligt. En kille var kär i mig och gick i stort sätt i mina fotspår den kvällen. Kommer inte ihåg vad han hette men en mycket trevlig kille som var lite äldre.
Helt plötsligt tar han tag i mig och sliter bort mig så jag flyger iväg.
- "Vad f*n gör du?" frågar jag irriterat.
- "Titta", svarade han. Då var det 2 bröder som bråkade. Den ena brodern hade tagit fram en pistol och mitt emellan dom stog jag. Såg ingenting, märkte ingenting.
Jag är enormt tacksam för denna kille som drog undan mig. Hade han inte gjort det så vet jag inte vad...
Hörde ungdomarna tissla och tassla och någon sa att om han skjuter så kommer han skjuta sönder sin hand istället för sin bror. En svart lite pistol var det. Mer hände det inte. Han tog väck pistolen och sen var allt som vanligt igen.
Den kvällen var jag nykter om jag inte minns fel. Annars när jag var i den åldern som tonåring var jag väldigt duktig med att gå i min fars fotspår. Drack jag så drack jag extremt mycket så jag blev jätte dålig dagen efter och bara kräkte. Fick inte i mig något.
När jag drack så hade jag inget stopp alls. Om det hade med åldern att göra vet jag inte. Ungdomar brukar inte veta när dom ska sluta dricka. Men folket började kalla mig för svampen för jag tålde rätt mycket.
Jag blev äldre och drack jag så drack jag mycket. En kväll som jag kommer ihåg drack jag 1 flaska hemma gjort vin som var jätte starkt, några drinkar och 10 tequlia. Det är mycket!
Jag hade jätte roligt den kvällen men dagen efter mådde jag skit.
När jag var i tonåren så festade jag väldigt mycket med mina bröder. Speciellt bror D. Vi hade jätte roligt tillsammans med hans kompisar. Jag träffade massa härliga ungdomar och vi hade så roligt. Ibland hittade mina bröder dunkar hemma hos mina föräldrar med hembränt i som pappa gömt. Det tog dom och så hade vi fest på det. Normalt? Nä, men då tänkte mig inte så långt. Då tänkte man att pappa dricker ju, Varför kan inte jag. Vad gör det om jag dricker, ingen bryr sig ändå. Jag får skylla mig själv. Han kan ju inte fråga oss om vi tagit hans dunk...Han gömmer ju inte, han har ju inga problem. Hade han frågat oss om vi hade tagit hans dunkar... då hade han själv erkänt att han har problem, för vem gömmer alkohol... Om inte man är sjuk?!
Saker jag fick vara med om som inte en enda person vet. Saker som jag varit med om som kommer följa mig resten av livet. Är det då så konstigt att jag hatar denna alkohol. Att jag utsatte mig själv för sådan fara. Och att jag blev utsatt för denna fara. Får skylla mig själva. Måste jag då ha en realistisk syn på alkoholen som personen skrev ett inlägg om. Alla gånger var inte alkoholen ens inblandad för då var jag liten... Mycket liten...
Den har ju satt djupa spår i mig som aldrig kommer att läka. Alkoholen handlar inte bara om mamma och pappa och deras sätt att dricka. Det handlar om min familj, hur andra barn far illa, hur andra personer mår, hur ALLA människor har det. Inte bara mig. Det är så mycket runt om. Saker som jag varit med om som aldrig någon i min familj, närhet, eller någon annan kommer få veta. 1 person vet... min psykolog. Men det tog henne 1 1/2år att få mig att berätta dessa saker.
Det hände Inte bara 1gång... Flera gången, olika tillfällen...
Tiden gick och jag började bli äldre och började fundera på mitt liv. Drack jag så här så kommer jag också bli alkoholist. Dricker jag så här så kommer jag bli som min pappa. Jag kommer svika människorna runt om mig. Lova saker som jag aldrig kommer att hålla. Svika om igen, om igen, om igen. Dag ut och dag in. Ha denna ångest som man ser pappa har inom sig men visar inte den. Tror inte han vet att han har ångest.
Skulle jag vara en så duktig dotter och gå i min pappas fortspår... NÄ!. Tvungen att rycka upp mig och sluta dricka denna mängd. Sluta dricka överhuvudtaget. Kanske nån gång ibland. Jag vill ju inte bli en alkoholist...
Idag dricker jag knappt något alls. Kan smutta på lite dooleys eller ta en kall cider kanske. Men det händer ca 1-3 gånger per år, knappt det. Varför utsätta mig själv att gå samma väg som pappa och mamma. Att svika mina barn, familj för att man inte klarar hålla det man lovar. Att ta sönder kroppen och låta sina barn ta reda på delarna. Aldrig. Jag har ett val. Mitt val är att inte ta glaset till min mun.
Jag vägra bli ett offer för alkoholen. Jag tycker inte ens det är gott. Jag tycker inte om känslan av att vara berusad. Jag tycker inte om känslan man får i kroppen efter några munnar av det. *Ryser* Jag tycker det är obehagligt. Jag dricker heller ett glas kallt vatten, eller ett glas kall cola. Mycket godare plus att jag mår bra. Jag blir inte en annan person.
Pappa berömmer mig ofta att jag inte dricker. Han tycker det är bra att både jag och sambon inte dricker. Då känner jag mig stolt. Jag har vunnit en bit på vägen.
Nu ska bara resten fixas... Leva mitt liv som JAG vill...
onsdag 29 april 2009
....
Varför måste jag ha en REALISTISK syn på alkohol???????
Ska jag ha det med andra droger åxå... eller alkoholen går det bra med ... för det tycker ni om?
Hur kan man försvara en drog på det sättet...
Ska jag ha det med andra droger åxå... eller alkoholen går det bra med ... för det tycker ni om?
Hur kan man försvara en drog på det sättet...
Välkommen ångest
Har fått en kommentar under rubriken "Jag är så arg"
Som jag har skrivit i min blogg innan så är det bara jag som kan ändra mig själv. JAG VET DET!!! Men mitt ENA sätt att arbeta mig igenom mitt liv är denna blogg. Låt mig för göra det på mitt sätt... Ni behöver inte säga det tusen gånger till mig. Jag är fixerad vid alkoholen när det gäller min familj. ÄR DET SÅ JÄVLA KONSTIGT... När man sett det jag har sätt? När man har varit med om dom sakerna jag varit med om? När jag såg/ser vad alkoholen gör? Det är ju en drog... Försvarar ni knarket, cigaretterna, snuset??? Samma sak när det gäller alkohol... Titta dig själv i spegeln innan...
Tycker det var en väldigt dum kommentar om jag ska vara ärlig. Klart jag är fixerad vid det. Jag är ju livrädd att förlora mina föräldrar för alkoholen. Varför ska jag försvarar något som fördärvat mitt liv???
Idiotiskt tycker faktiskt jag... Hur jag bearbetar mitt liv är min ensak. Vilken terapi jag har kanske jag inte vill skriva här. Det är upp till mig att ändra mitt liv. Tack för råden men lite konstigt formulerat tycker jag.
Sådant som denna person skrivit och på det sättet gör att jag kan bli dåligt på flera olika sätt. Ångesten kommer genast och tankarna sätter igång och jag får min svacka...
Jag vet att det bara är jag som kan ändra mitt liv..Men låt MIG göra det på MITT sätt...
Att det står i bloggen mycket De, Dom, andra...självklart gör det de... Jag skriver ju om olika saker jag varit med om. Självklart är det andra som varit med mig i den situationen då. Herregud...vilket konstigt inlägg faktiskt. Gör inte saken bättre att få mig att må bättre.
Tycker faktiskt inte om det inlägget... Känns som att jag blir påhoppad för att jag skriver som jag upplevt det. Känner du dig skyldig på något sätt?
Vilken syn jag har på alkohol är mitt problem. Vill ni supa ihjäl er GÖR DET, Jag bryr mig inte... men vem är det som plockar upp skiten efter er? Det blir ju jag...Det bryr jag mig om. Gnäll inte över personen som håller på med knark... Alkoholen är samma sak, En drog...
Ja, jag kommer ihåg bönen... Men det är ändå mina föräldrar. Jag kan inte bara skita i dom. Jag älskar ju dom. Jag tänker inte säga upp kontakten med dom...det är ju min mamma och pappa vare sig dom dricker eller inte.
Varför ska alla dessa jäkla människorna försvara alkoholen så mycket? Är ni så blinda? Tror f*n att jag hatar den alkoholen när det gör som den gör.
En annan fråga? Varför ska jag tycka om alkoholen???
Som jag har skrivit i min blogg innan så är det bara jag som kan ändra mig själv. JAG VET DET!!! Men mitt ENA sätt att arbeta mig igenom mitt liv är denna blogg. Låt mig för göra det på mitt sätt... Ni behöver inte säga det tusen gånger till mig. Jag är fixerad vid alkoholen när det gäller min familj. ÄR DET SÅ JÄVLA KONSTIGT... När man sett det jag har sätt? När man har varit med om dom sakerna jag varit med om? När jag såg/ser vad alkoholen gör? Det är ju en drog... Försvarar ni knarket, cigaretterna, snuset??? Samma sak när det gäller alkohol... Titta dig själv i spegeln innan...
Tycker det var en väldigt dum kommentar om jag ska vara ärlig. Klart jag är fixerad vid det. Jag är ju livrädd att förlora mina föräldrar för alkoholen. Varför ska jag försvarar något som fördärvat mitt liv???
Idiotiskt tycker faktiskt jag... Hur jag bearbetar mitt liv är min ensak. Vilken terapi jag har kanske jag inte vill skriva här. Det är upp till mig att ändra mitt liv. Tack för råden men lite konstigt formulerat tycker jag.
Sådant som denna person skrivit och på det sättet gör att jag kan bli dåligt på flera olika sätt. Ångesten kommer genast och tankarna sätter igång och jag får min svacka...
Jag vet att det bara är jag som kan ändra mitt liv..Men låt MIG göra det på MITT sätt...
Att det står i bloggen mycket De, Dom, andra...självklart gör det de... Jag skriver ju om olika saker jag varit med om. Självklart är det andra som varit med mig i den situationen då. Herregud...vilket konstigt inlägg faktiskt. Gör inte saken bättre att få mig att må bättre.
Tycker faktiskt inte om det inlägget... Känns som att jag blir påhoppad för att jag skriver som jag upplevt det. Känner du dig skyldig på något sätt?
Vilken syn jag har på alkohol är mitt problem. Vill ni supa ihjäl er GÖR DET, Jag bryr mig inte... men vem är det som plockar upp skiten efter er? Det blir ju jag...Det bryr jag mig om. Gnäll inte över personen som håller på med knark... Alkoholen är samma sak, En drog...
Ja, jag kommer ihåg bönen... Men det är ändå mina föräldrar. Jag kan inte bara skita i dom. Jag älskar ju dom. Jag tänker inte säga upp kontakten med dom...det är ju min mamma och pappa vare sig dom dricker eller inte.
Varför ska alla dessa jäkla människorna försvara alkoholen så mycket? Är ni så blinda? Tror f*n att jag hatar den alkoholen när det gör som den gör.
En annan fråga? Varför ska jag tycka om alkoholen???
måndag 27 april 2009
Har du tagit mitt minne?????
Varför jag blir så arg är för att jag älskar dom. Jag vill ju inte förlora dom. Därför blir jag så arg när jag ser vad dom gör mot sig själva. Kan dom inte förstå det? Jag vill ju ha dom kvar, friska.
Kan inte förstå varför dom gör så mot sina egna liv. Klagade på mig stup i kvarten när jag rökte. Vad gör dom själva? Dom fördärvar kroppen inom sig. Vill dom inte leva mera? Vill dom inte se sina barnbarn växa upp? Vad vill dom med sina liv? Dom lever i ett dubbel liv. Dubbel moral...
Dom går framåt mot en långsam död när dom dricker denna alkohol. Deras tankesätt är helt fel. Kan dom inte förstå att dom är alkoholister. Dom är alkoholens offer. Alkoholen styr deras liv. Kan dom inte vakna upp och se det. Jag vill ju ha dom kvar...
Kan dom inte vakna upp och säga att dom vill bli nyktra. Leva ett nyktert och lycklig liv. JA... man kan vara lycklig utan alkohol. Det finns ett liv utanför alkoholen fast man kanske inte tror det när man är mitt i sjukdomen. Dom är sjuka, men dom ser inte det själva.
Mitt i allt detta har jag tappat mitt minne. Jag kommer inte ihåg enkla saker och jag börjar bli lite rädd faktiskt. Jag minns inte. Jag kan glömma sådana enkla saker så jag undrar. Vem har tagit mitt minne? Ge mig det genast tillbaka!
Vad är det som händer med mig själv? Hur kan ett minne försvinna? Sambon blir irriterad på mig och säger att "Det har jag ju sagt till dig flera gånger!" Men jag kommer inte ihåg.
Är det för tankarna går runt och det händer saker i mitt minne eftersom jag skriver denna blogg? Kan denna blogg göra en så stor inverkan på mitt liv? Mig, bara jag i hela universum.
Kan ni inte förstå att alkoholen styr era hjärnor. Denna blogg kanske styr min hjärna. När jag ska sova så ligger jag och tänker på denna blogg. Undrar vilka som läser om mitt liv, mina innersta tankar som jag egentligen inte vill dela med någon men gör det ändå för att se klarare på saker. Kanske nån i mängden kan förstå mig och kanske vi hittar till varann och kan hjälpa varann...
Bloggen styr mig hela tiden. Eller är det jag som styr bloggen? Hur kan en text bli så betydande? Vem är du som läser? Vilket liv har du?
Glöm inte att det finns ett liv utanför alkoholen. Det finns ett liv utanför medberoendet. Vi alla är sjuka pga alkoholen. Vi ska styra över den. Den ska inte styra över oss...
Kan inte förstå varför dom gör så mot sina egna liv. Klagade på mig stup i kvarten när jag rökte. Vad gör dom själva? Dom fördärvar kroppen inom sig. Vill dom inte leva mera? Vill dom inte se sina barnbarn växa upp? Vad vill dom med sina liv? Dom lever i ett dubbel liv. Dubbel moral...
Dom går framåt mot en långsam död när dom dricker denna alkohol. Deras tankesätt är helt fel. Kan dom inte förstå att dom är alkoholister. Dom är alkoholens offer. Alkoholen styr deras liv. Kan dom inte vakna upp och se det. Jag vill ju ha dom kvar...
Kan dom inte vakna upp och säga att dom vill bli nyktra. Leva ett nyktert och lycklig liv. JA... man kan vara lycklig utan alkohol. Det finns ett liv utanför alkoholen fast man kanske inte tror det när man är mitt i sjukdomen. Dom är sjuka, men dom ser inte det själva.
Mitt i allt detta har jag tappat mitt minne. Jag kommer inte ihåg enkla saker och jag börjar bli lite rädd faktiskt. Jag minns inte. Jag kan glömma sådana enkla saker så jag undrar. Vem har tagit mitt minne? Ge mig det genast tillbaka!
Vad är det som händer med mig själv? Hur kan ett minne försvinna? Sambon blir irriterad på mig och säger att "Det har jag ju sagt till dig flera gånger!" Men jag kommer inte ihåg.
Är det för tankarna går runt och det händer saker i mitt minne eftersom jag skriver denna blogg? Kan denna blogg göra en så stor inverkan på mitt liv? Mig, bara jag i hela universum.
Kan ni inte förstå att alkoholen styr era hjärnor. Denna blogg kanske styr min hjärna. När jag ska sova så ligger jag och tänker på denna blogg. Undrar vilka som läser om mitt liv, mina innersta tankar som jag egentligen inte vill dela med någon men gör det ändå för att se klarare på saker. Kanske nån i mängden kan förstå mig och kanske vi hittar till varann och kan hjälpa varann...
Bloggen styr mig hela tiden. Eller är det jag som styr bloggen? Hur kan en text bli så betydande? Vem är du som läser? Vilket liv har du?
Glöm inte att det finns ett liv utanför alkoholen. Det finns ett liv utanför medberoendet. Vi alla är sjuka pga alkoholen. Vi ska styra över den. Den ska inte styra över oss...
söndag 26 april 2009
Jag är så arg
I min blogg skriver jag precis som jag känner. Tycker du inte om mina känslor eller idéer eller vad det nu är som jag skriver om...Sluta läs nu...!! Detta är min blogg. Jag bestämmer bokstäverna som formar orden. Ingen annan! Ville bara säga det. :-D
Idag är jag jätte arg. Hade någon sagt "BU" till mig så kan jag tyvärr inte lova vad som hade hänt. Personen hade fått veta både vart h*n bor och vart h*n heter. Kanske en fin härlig tur till månen också när man ändå är i farten...!
För ett tag sedan kom min mamma hit. Det var i början när jag hade startat denna blogg. Hon kom hit och sa att hon var ledsen. Man såg på henne att hon mådde dåligt. Jätte dåligt.
Hon berättade då att hon inte hade någon gräns längre i drickandet. Hon hade inte spärren kvar som hon hade innan. Hon sa även att hon inte skulle dricka mera eftersom hon inte klarade av det. Hon satt här och sa att hon kunde sluta dricka själv.
Mitt svar va:
- "Men mamma, Hör du själv vad du säger? Du vet mycket väl om att det funkar inte så..."
- "Men vissa kan". Fick jag till svar.
Min svägerska var här en annan dag. Hon sa då att det hade varit nyttigt för min mamma och min pappa att läsa min blogg. Det håller jag med om. Jag har inte sagt hur jag känner för dom. Lättare att skriva. Då ser jag känslorna på ett annat sätt. Varför? Varför ska jag berätta till några som inte lyssnar? Dom lyssnar men tar det inte till sig. Varför ska jag berätta om mina svaga känslor då? Varför ska jag utsätta mig för det?
Idag har jag och lillan varit hos min barndomskompis som jag bodde hos i tonåren. Flyttade till henne när pappa drack massor hemma. Jag orkade inte bor hemma. Mamma kunde ju inte flytta. Hon kunde ju inte vika sig från pappa. Jag fick flytta på mig. Deras dotter fick fly hemifrån för att kunna sova på natten. Tacka gudarna att jag har denna vän. En älskad vän som jag skulle göra allt för.
Vi har haft en helt underbar dag idag tillsammans med barnen. Jag lämnade hundarna hos mamma och pappa för tanken var att vi skulle köra och hämta en häst. Tyvärr blev det inte så pga att kompisen son har leukemi och han hade fått feber. Får han över en viss gräns måste man åka in till lasarettet. Så vi hade en mys dag istället, utan hundar.
På vägen hem pratade jag med sambon och vi bestämde att jag skulle åka raka vägen hem med lillan medan han åker och hämtar hundarna. Han ringer senare och sa att det var tur att jag inte hämta dom.
- Varför då? Frågade jag.
- Din mamma, din pappa, din bror P och hans fru sitter och dricker vin. Deras barn är där också...
Jag kände hur arg jag blev. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag kände ett sådan hat mot alla ord dom suttit och sagt här till mig. Där sitter dom mitt framför barnen och pimplar vin och skiter fullständigt i mina ord jag skrivit i denna blogg. Skiter fullständigt vad dom gör mot barnen som ser mer än vad dom tror. Dom vet mer än vad vi vuxna ser eller tror. Dom ser ju hur pappan och mamman ändras. Hur farmor och farfar ändras. Barn är fanimej inte blinda som vissa tror... Kloka är barn...
Jag är så arg. Hur kan dom? Hur kan dom sitta där på en vanlig söndagskväll och dricka när dom vet vad alkoholen gör. Dom vet hur alkoholen fördärvar. Ändå så sitter dom där och blir berusade. Dom vet att min älskade svärfar dog pga det. Ja, berusade var dom. Sambon tyckte det... Han hörde på rösten och såg kroppsspråket. Han är inte heller blind...
Hur fan kan dom?
Jag är så arg. Betyder inte mina ord någonting? Betyder inte min blogg någonting?
Betyder inte pratstunden mellan mamma och mig INGENTING????????????????
Hur kan man sitta här och vara ledsen för allt som hänt under min uppväxt sen åka hem och göra om saken mot sina barnbarn??? MOT SINA BARNBARN? Hur tänker man?
Både mamma och pappa borde kolla sig själva i spegeln? Vad ser dom där i? Ser dom 2 st medelålderns människor som har ett gott samvete? Som känner sig friska?
Där sitter dom hemma äter medicin för högt blodtryck, äter antidepressiva mediciner, äter diabetes medicin för sockret osv...
Kanske kolla sig i spegeln och se vad dom kan ändra på var att få väck dessa tabletter. Det är ju deras eget fel att dom äter tabletterna. Alkoholen ger dom dåligt blodtryck, alkoholen är det massa socker i. Om dom slutar dricka alkohol kanske deras samvete blir bättre och då slipper dom antidepressiva tabletterna, kanske?
Mamma tjatar på pappa att han inte ska äta massa frukt eller godis pga av sitt socker, men dricka alkohol är ok. Ja, det är klart det är okay. Då kan ju hon också dricka. Då kan dom sitta där och dricka tillsammans. Klart dom inte vill att min bror P ska flytta från huset där han bor, då kan dom ju inte dricka tillsammans???
Vad f*n tror dom? Att jag är blind? Att jag inte ser vad som händer "mellan raderna"?
Hur kan man sitta och dricka tillsammans med 2 personer som har alkoholproblem? Dricka och glömma sina problem... EHH??? Ja, kanske det. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET FÖR ATT SITTA DÄR... Hur har man råd med alkohol om man har problem med ekonomin tex? Lättare sagt än gjort att göra något åt det. Tror mig, jag vet att det är svårt. Men man måste kämpa... Kämpa för att överleva den jävla värld.
Jag är så arg!
Hade jag kommit ut till mina föräldrar idag så hade jag fått en sammanbrott. Jag hade nog sagt rakt ut att här har ni ett val. Antingen flaskan som står på bordet...eller jag?!
PUNKT!? Jag orkar inte mera. Skiter i detta. Jag hatar denna alkohol så mycket. Jag har ett hat för detta och jag kan inte se någon som helt njutning i det. SJUKT... ! Medberoende? Ärligt talat skiter jag i vilket. Jag är så jäkla trött på detta eviga tjat om denna alkohol.
Jag hatar dig alkohol. Jag vill inte vara ditt barnbarn mera...SLÄPP MIG FRI NU.
Ställer frågan igen...Hur kan man tycka om något som fördärvar så mycket?
Pratade med bror D innan idag... Han fick mig att fundera lite till så jag kikade runt lite på olika saker... Vissa i familjen har sin religion och deras tro. Ska man inte gå efter den då? Man måste faktiskt välja sida!
Tycker hela familjen ska läsa denna artikel...
http://www.watchtower.org/z/20051008/article_01.htm
Det står klart och tydligt att ofta så säger alkoholisten "Jag klarar sluta själv". Just dom orden sa mamma till mig. Kanske som jag sagt innan....
Dags att se sig själv i spegel och fundera över sitt handlande. Kanske ta emot hjälpen som finns. Kanske öppna ögonen att det finns så mycket annat än alkoholen... Men framför allt. Sluta för du själv vill... Jag vill ju inte se er gå samma väg som svärfar. Jag vill ha er kvar. Älskar ju er...
Hur kan alkoholen vara så jäkla stark så att den betyder mer än oss barn och barnbarn?
Har skrivit av mig lite nu, men jag är fortfarande väldigt arg. Jag kokar inom mig så det är nog bäst att inte reta mig just nu ;-)
Nog bäst att jag går och lägger mig nu innan tangentbordet glöder sönder ;-)
( förlåt, var tvungen att skämta till det också*fniss* )
Idag är jag jätte arg. Hade någon sagt "BU" till mig så kan jag tyvärr inte lova vad som hade hänt. Personen hade fått veta både vart h*n bor och vart h*n heter. Kanske en fin härlig tur till månen också när man ändå är i farten...!
För ett tag sedan kom min mamma hit. Det var i början när jag hade startat denna blogg. Hon kom hit och sa att hon var ledsen. Man såg på henne att hon mådde dåligt. Jätte dåligt.
Hon berättade då att hon inte hade någon gräns längre i drickandet. Hon hade inte spärren kvar som hon hade innan. Hon sa även att hon inte skulle dricka mera eftersom hon inte klarade av det. Hon satt här och sa att hon kunde sluta dricka själv.
Mitt svar va:
- "Men mamma, Hör du själv vad du säger? Du vet mycket väl om att det funkar inte så..."
- "Men vissa kan". Fick jag till svar.
Min svägerska var här en annan dag. Hon sa då att det hade varit nyttigt för min mamma och min pappa att läsa min blogg. Det håller jag med om. Jag har inte sagt hur jag känner för dom. Lättare att skriva. Då ser jag känslorna på ett annat sätt. Varför? Varför ska jag berätta till några som inte lyssnar? Dom lyssnar men tar det inte till sig. Varför ska jag berätta om mina svaga känslor då? Varför ska jag utsätta mig för det?
Idag har jag och lillan varit hos min barndomskompis som jag bodde hos i tonåren. Flyttade till henne när pappa drack massor hemma. Jag orkade inte bor hemma. Mamma kunde ju inte flytta. Hon kunde ju inte vika sig från pappa. Jag fick flytta på mig. Deras dotter fick fly hemifrån för att kunna sova på natten. Tacka gudarna att jag har denna vän. En älskad vän som jag skulle göra allt för.
Vi har haft en helt underbar dag idag tillsammans med barnen. Jag lämnade hundarna hos mamma och pappa för tanken var att vi skulle köra och hämta en häst. Tyvärr blev det inte så pga att kompisen son har leukemi och han hade fått feber. Får han över en viss gräns måste man åka in till lasarettet. Så vi hade en mys dag istället, utan hundar.
På vägen hem pratade jag med sambon och vi bestämde att jag skulle åka raka vägen hem med lillan medan han åker och hämtar hundarna. Han ringer senare och sa att det var tur att jag inte hämta dom.
- Varför då? Frågade jag.
- Din mamma, din pappa, din bror P och hans fru sitter och dricker vin. Deras barn är där också...
Jag kände hur arg jag blev. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag kände ett sådan hat mot alla ord dom suttit och sagt här till mig. Där sitter dom mitt framför barnen och pimplar vin och skiter fullständigt i mina ord jag skrivit i denna blogg. Skiter fullständigt vad dom gör mot barnen som ser mer än vad dom tror. Dom vet mer än vad vi vuxna ser eller tror. Dom ser ju hur pappan och mamman ändras. Hur farmor och farfar ändras. Barn är fanimej inte blinda som vissa tror... Kloka är barn...
Jag är så arg. Hur kan dom? Hur kan dom sitta där på en vanlig söndagskväll och dricka när dom vet vad alkoholen gör. Dom vet hur alkoholen fördärvar. Ändå så sitter dom där och blir berusade. Dom vet att min älskade svärfar dog pga det. Ja, berusade var dom. Sambon tyckte det... Han hörde på rösten och såg kroppsspråket. Han är inte heller blind...
Hur fan kan dom?
Jag är så arg. Betyder inte mina ord någonting? Betyder inte min blogg någonting?
Betyder inte pratstunden mellan mamma och mig INGENTING????????????????
Hur kan man sitta här och vara ledsen för allt som hänt under min uppväxt sen åka hem och göra om saken mot sina barnbarn??? MOT SINA BARNBARN? Hur tänker man?
Både mamma och pappa borde kolla sig själva i spegeln? Vad ser dom där i? Ser dom 2 st medelålderns människor som har ett gott samvete? Som känner sig friska?
Där sitter dom hemma äter medicin för högt blodtryck, äter antidepressiva mediciner, äter diabetes medicin för sockret osv...
Kanske kolla sig i spegeln och se vad dom kan ändra på var att få väck dessa tabletter. Det är ju deras eget fel att dom äter tabletterna. Alkoholen ger dom dåligt blodtryck, alkoholen är det massa socker i. Om dom slutar dricka alkohol kanske deras samvete blir bättre och då slipper dom antidepressiva tabletterna, kanske?
Mamma tjatar på pappa att han inte ska äta massa frukt eller godis pga av sitt socker, men dricka alkohol är ok. Ja, det är klart det är okay. Då kan ju hon också dricka. Då kan dom sitta där och dricka tillsammans. Klart dom inte vill att min bror P ska flytta från huset där han bor, då kan dom ju inte dricka tillsammans???
Vad f*n tror dom? Att jag är blind? Att jag inte ser vad som händer "mellan raderna"?
Hur kan man sitta och dricka tillsammans med 2 personer som har alkoholproblem? Dricka och glömma sina problem... EHH??? Ja, kanske det. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET FÖR ATT SITTA DÄR... Hur har man råd med alkohol om man har problem med ekonomin tex? Lättare sagt än gjort att göra något åt det. Tror mig, jag vet att det är svårt. Men man måste kämpa... Kämpa för att överleva den jävla värld.
Jag är så arg!
Hade jag kommit ut till mina föräldrar idag så hade jag fått en sammanbrott. Jag hade nog sagt rakt ut att här har ni ett val. Antingen flaskan som står på bordet...eller jag?!
PUNKT!? Jag orkar inte mera. Skiter i detta. Jag hatar denna alkohol så mycket. Jag har ett hat för detta och jag kan inte se någon som helt njutning i det. SJUKT... ! Medberoende? Ärligt talat skiter jag i vilket. Jag är så jäkla trött på detta eviga tjat om denna alkohol.
Jag hatar dig alkohol. Jag vill inte vara ditt barnbarn mera...SLÄPP MIG FRI NU.
Ställer frågan igen...Hur kan man tycka om något som fördärvar så mycket?
Pratade med bror D innan idag... Han fick mig att fundera lite till så jag kikade runt lite på olika saker... Vissa i familjen har sin religion och deras tro. Ska man inte gå efter den då? Man måste faktiskt välja sida!
Tycker hela familjen ska läsa denna artikel...
http://www.watchtower.org/z/20051008/article_01.htm
Det står klart och tydligt att ofta så säger alkoholisten "Jag klarar sluta själv". Just dom orden sa mamma till mig. Kanske som jag sagt innan....
Dags att se sig själv i spegel och fundera över sitt handlande. Kanske ta emot hjälpen som finns. Kanske öppna ögonen att det finns så mycket annat än alkoholen... Men framför allt. Sluta för du själv vill... Jag vill ju inte se er gå samma väg som svärfar. Jag vill ha er kvar. Älskar ju er...
Hur kan alkoholen vara så jäkla stark så att den betyder mer än oss barn och barnbarn?
Har skrivit av mig lite nu, men jag är fortfarande väldigt arg. Jag kokar inom mig så det är nog bäst att inte reta mig just nu ;-)
Nog bäst att jag går och lägger mig nu innan tangentbordet glöder sönder ;-)
( förlåt, var tvungen att skämta till det också*fniss* )
fredag 24 april 2009
Jag fanns i dimman
Jag gick på mellanstadiet. Jag mådde så otroligt dåligt. Pappa drack massor hemma och mamma bara fanns. Hon körde mig till skolan eller bussen. Hon gjorde frukost till mig. Hon lagade mat. Hon tvättade mina kläder. Hon fanns där... Men vart var hon? Tankarna var inte hos mig?
Flera gånger om fick jag gå till skolsköterskan pga av olika saker. Jag hade ofta så ont i magen. Magkatarr till 1000. Gjorde så ont. Dom visste att jag mådde så dåligt. Dom frågade om jag inte kunde bo hos min syster för att få lugn och ro...?! MIN SYSTER... Varför ska jag flytta till någon? Varför kunde dom inte hjälpa oss att reda ut våra liv istället för att fly till nästa hem?
Jag hade ångest hela tiden. Ville inte finnas men visste inte hur jag skulle göra för att jag var så pass ung så jag förstod inte mina känslor. Uppväxt i dessa känslor som ångest, jag visste inget annat. Än idag vet jag inget annat. Hur känns det att må bra? Hur känns det att vara en person som haft en bra uppväxt? Hur ska livet vara?
Alla runt om mig är lycklig, men hur mår dom innerst inne? Är dom som jag som döljer känslorna till 150%? Spelar dom teater lika bra som jag?
När jag är bland folk så är jag glad, positivt. Försöker vara iallefall. Men så fort jag är ensam så börjar tankarna... Och här sitter jag och bara skriver. Vet knappt vad det är jag skriver. Men texten blir längre och längre. Det få bli som det blir. Jag bryr mig inte... Jag bara skriver...
Flera gånger fick vi fly hemifrån till min syster. Varje gång åkte vi till min syster. Pappa och mamma bråkade, saker slogs i golvet, mamma slog pappa och tillslut stack vi till syster. Mamma ledsen och jag bara fanns där som en dimma.
Min syster var nygift, precis fått barn och där kommer vi inklampandes till hennes familj som hon försöker bygga upp med lycka. Där kommer vi inklampandes med våra problem då hon ska vara lycklig med sitt barn och man.
Varför la vi våra problem i hennes famn? Varför sökte vi tröst hos min syster? Vad var det för mening? Varje gång så åkte vi ju tillbaka till pappa. Varje gång gick mamma tillbaka. Varför?
Han misshandlade henne psykiskt. Han misshandlade hela familjen psykiskt, men betydde barnens trygghet inte mer? Än en gång var man tvungen att åka hem till huset man hatade...men idag älskar jag det. Det är ju det huset som gjort till den person jag är idag. En person som vill hjälpa andra. En person som vill finnas tillhands för andra...men tyvärr inte är lycklig inombords. Men det är ju mitt fel... jag får göra något åt det. Men hur? Jag tillåter mig själv inte vara lycklig. Säger någon person något fint till mig så tycker jag personen är väldigt konstig? Personen måste driva med mig? H*n ljuger för mig.. Varför?
Vet inte hur många gånger vi bodde hos min syster. Vet inte hur många nätter man låg där och funderade varför man hade det så här? Jag önskade mig bara en lycklig familj. Men var fan fanns den?
Idag är det inte samma sak. Familjen som fanns då finns inte idag. Den är ändrat på massa vis.
Men min fundering är...varför gjorde inte skolan något? Varje vecka var jag hemma 1-2 dagar från skolan. Jag sa till mamma att jag hade ont i halsen, ont i huvudet, ont i magen osv. Alla gick på det. Men idag vet jag varför. Idag vet jag varför jag inte ville gå till skolan. Skolan brydde sig inte ens...
Nr1 Jag ville ha kontrollen hemma. Jag ville se vad som hände hemma. Kontrollbehov
N2 Ångest. Fruktansvärd ångest av att sitta i klassrummet bland alla. Jag ville bara försvinna under jorden.
Nr3 Jag gjorde aldrig mina läxor. jag orkade inte, vill inte. Hade nog med att försöka överleva mina egna känslor
Nr4
Nr5
Osv...jag kan fortsätta tills jag blir gråhårig men jag gör inte det.
De flesta tror att alkoholism är dom som finns på en parkbänk inne i stan. Men i vilken familj som helst kan det finnas en alkoholist. En pappa eller mamma som dricker till den personen du möter i affären, som sitter på banken, som handlar i butiken, som sköter städningen osv. Medberoende finns överallt...
En alkoholist kan finns bland den finaste familjen, men dom döljer det väl. En familj till en alkoholist är bäst på teater... Spela sina olika roller. Min roll var att finnas i dimman.
Flera gånger om fick jag gå till skolsköterskan pga av olika saker. Jag hade ofta så ont i magen. Magkatarr till 1000. Gjorde så ont. Dom visste att jag mådde så dåligt. Dom frågade om jag inte kunde bo hos min syster för att få lugn och ro...?! MIN SYSTER... Varför ska jag flytta till någon? Varför kunde dom inte hjälpa oss att reda ut våra liv istället för att fly till nästa hem?
Jag hade ångest hela tiden. Ville inte finnas men visste inte hur jag skulle göra för att jag var så pass ung så jag förstod inte mina känslor. Uppväxt i dessa känslor som ångest, jag visste inget annat. Än idag vet jag inget annat. Hur känns det att må bra? Hur känns det att vara en person som haft en bra uppväxt? Hur ska livet vara?
Alla runt om mig är lycklig, men hur mår dom innerst inne? Är dom som jag som döljer känslorna till 150%? Spelar dom teater lika bra som jag?
När jag är bland folk så är jag glad, positivt. Försöker vara iallefall. Men så fort jag är ensam så börjar tankarna... Och här sitter jag och bara skriver. Vet knappt vad det är jag skriver. Men texten blir längre och längre. Det få bli som det blir. Jag bryr mig inte... Jag bara skriver...
Flera gånger fick vi fly hemifrån till min syster. Varje gång åkte vi till min syster. Pappa och mamma bråkade, saker slogs i golvet, mamma slog pappa och tillslut stack vi till syster. Mamma ledsen och jag bara fanns där som en dimma.
Min syster var nygift, precis fått barn och där kommer vi inklampandes till hennes familj som hon försöker bygga upp med lycka. Där kommer vi inklampandes med våra problem då hon ska vara lycklig med sitt barn och man.
Varför la vi våra problem i hennes famn? Varför sökte vi tröst hos min syster? Vad var det för mening? Varje gång så åkte vi ju tillbaka till pappa. Varje gång gick mamma tillbaka. Varför?
Han misshandlade henne psykiskt. Han misshandlade hela familjen psykiskt, men betydde barnens trygghet inte mer? Än en gång var man tvungen att åka hem till huset man hatade...men idag älskar jag det. Det är ju det huset som gjort till den person jag är idag. En person som vill hjälpa andra. En person som vill finnas tillhands för andra...men tyvärr inte är lycklig inombords. Men det är ju mitt fel... jag får göra något åt det. Men hur? Jag tillåter mig själv inte vara lycklig. Säger någon person något fint till mig så tycker jag personen är väldigt konstig? Personen måste driva med mig? H*n ljuger för mig.. Varför?
Vet inte hur många gånger vi bodde hos min syster. Vet inte hur många nätter man låg där och funderade varför man hade det så här? Jag önskade mig bara en lycklig familj. Men var fan fanns den?
Idag är det inte samma sak. Familjen som fanns då finns inte idag. Den är ändrat på massa vis.
Men min fundering är...varför gjorde inte skolan något? Varje vecka var jag hemma 1-2 dagar från skolan. Jag sa till mamma att jag hade ont i halsen, ont i huvudet, ont i magen osv. Alla gick på det. Men idag vet jag varför. Idag vet jag varför jag inte ville gå till skolan. Skolan brydde sig inte ens...
Nr1 Jag ville ha kontrollen hemma. Jag ville se vad som hände hemma. Kontrollbehov
N2 Ångest. Fruktansvärd ångest av att sitta i klassrummet bland alla. Jag ville bara försvinna under jorden.
Nr3 Jag gjorde aldrig mina läxor. jag orkade inte, vill inte. Hade nog med att försöka överleva mina egna känslor
Nr4
Nr5
Osv...jag kan fortsätta tills jag blir gråhårig men jag gör inte det.
De flesta tror att alkoholism är dom som finns på en parkbänk inne i stan. Men i vilken familj som helst kan det finnas en alkoholist. En pappa eller mamma som dricker till den personen du möter i affären, som sitter på banken, som handlar i butiken, som sköter städningen osv. Medberoende finns överallt...
En alkoholist kan finns bland den finaste familjen, men dom döljer det väl. En familj till en alkoholist är bäst på teater... Spela sina olika roller. Min roll var att finnas i dimman.
torsdag 23 april 2009
Var är du? Vem är du?
Jag älskar min lilla familj. Min dotter, min sambo, mina hundar. Jag älskar dom, men vad är det då för känslor jag har? Jag kan inte förstå vad det är för känslor som kommer och som är så otroligt starka. Önskar någon kunde säga det till mig. Önskar någon kunde säga att jag har känslor för dig. Du är personen som gör mig lycklig.
Känns som att jag inte gör någon lycklig. Jag bara är en person som alla tar förgivet att jag ska vara där. Ingen frågar mig om jag orkar, vill, har lust. Alla tar förgivet att jag ska finnas där... Eller är det jag som tar förgivet att jag ska vara, orka, vill och ha lust?
Jag ska klara mycket...Jag är ju så ung. Men ingen vet att jag inte ens kan hålla en bok förrens jag får så ont i händerna så jag inte kan göra något sen. Bara sitta med händerna stilla för att undvika smärtan... Jag är ju ung, jag ska inte ha ont...
Jag vill ha en person som vågar släppa in mig på livet. Någon som litar på mig, men inte är rädd för mig. Varför, jag vill bara vara din vän.
Jag vill känna mig behövd, känna mig älskad, känna mig lycklig. Göra någon lycklig, göra någon älskad, göra någon behövd av mig.
Lillan är älskad av mig. Finns ingen annan än hon som jag älskar så mycket...
Jag känner mig ensam. Jag är ensammaste i hela världen. Varför? Varför känner jag som jag gör? Varför är jag rädd? Personen som jag vill ha nära, vill inte ha mig nära. Personen vet inte var h*n finns. Personen vet inte vad h*n ska göra. Personen är rädd... Personen kalla jag för självförtroendet. Var finns det? Var finns självkänslan?
Jag kan säga att:
-Ja! Jag är duktig på att köra bil.
Ja! jag är duktig på att sjunga... men skulle för allt i världen inte våga sjunga för någon. Var är då självkänslan?
Var är den jäkla personen som ska ta fram mitt självförtroende och min självkänsla... Var f*n är du? Är det jag själv? Men hur?
Jag vill känna mig behövd. Känna mig älskad... Känna närhet. Inte att något/någon ska komma framför mig. Jag vill betyda något. Jag betyder inte något för nån. Endast lillan. Hon är ju min dotter. Hon är mitt allt. Jag ska göra allt i min makt att hon ska få det bra. Men om jag inte själv mår bra, hur ska jag då kunna få henne lycklig...? Hur kan sambon göra mig lycklig om jag själv inte är lycklig inombords? Kan någon göra mig lycklig där ute? Var är du?
Känns som att jag inte gör någon lycklig. Jag bara är en person som alla tar förgivet att jag ska vara där. Ingen frågar mig om jag orkar, vill, har lust. Alla tar förgivet att jag ska finnas där... Eller är det jag som tar förgivet att jag ska vara, orka, vill och ha lust?
Jag ska klara mycket...Jag är ju så ung. Men ingen vet att jag inte ens kan hålla en bok förrens jag får så ont i händerna så jag inte kan göra något sen. Bara sitta med händerna stilla för att undvika smärtan... Jag är ju ung, jag ska inte ha ont...
Jag vill ha en person som vågar släppa in mig på livet. Någon som litar på mig, men inte är rädd för mig. Varför, jag vill bara vara din vän.
Jag vill känna mig behövd, känna mig älskad, känna mig lycklig. Göra någon lycklig, göra någon älskad, göra någon behövd av mig.
Lillan är älskad av mig. Finns ingen annan än hon som jag älskar så mycket...
Jag känner mig ensam. Jag är ensammaste i hela världen. Varför? Varför känner jag som jag gör? Varför är jag rädd? Personen som jag vill ha nära, vill inte ha mig nära. Personen vet inte var h*n finns. Personen vet inte vad h*n ska göra. Personen är rädd... Personen kalla jag för självförtroendet. Var finns det? Var finns självkänslan?
Jag kan säga att:
-Ja! Jag är duktig på att köra bil.
Ja! jag är duktig på att sjunga... men skulle för allt i världen inte våga sjunga för någon. Var är då självkänslan?
Var är den jäkla personen som ska ta fram mitt självförtroende och min självkänsla... Var f*n är du? Är det jag själv? Men hur?
Jag vill känna mig behövd. Känna mig älskad... Känna närhet. Inte att något/någon ska komma framför mig. Jag vill betyda något. Jag betyder inte något för nån. Endast lillan. Hon är ju min dotter. Hon är mitt allt. Jag ska göra allt i min makt att hon ska få det bra. Men om jag inte själv mår bra, hur ska jag då kunna få henne lycklig...? Hur kan sambon göra mig lycklig om jag själv inte är lycklig inombords? Kan någon göra mig lycklig där ute? Var är du?
tisdag 21 april 2009
Vad för känslor?
Känner mig splittrad. Tycker inte om när någon säger en sak till mig och en annan sak dagen efter. Jag blir splittrad och vet inte själv hur jag vill ha det. Önskar någon kunde säga till mig vad jag ska göra, visa mig vägen. Visa mig hur. Men det går inte. Bara jag som har kartan till mitt liv, ingen annan. Inte ens någon som kan ge mig en genväg.
Lillan är på dagis och här sitter jag själv. Det är då tankarna kommer. VARFÖR? Varför är min stora fråga i mitt liv. Varför just jag? Varför kunde inte jag får en bra start i mitt liv. Varför skulle jag vara med om alla dessa saker jag varit med om hemma i mitt hem där tryggheten skulle vara. Eller när jag var ute med mina kompisar. Var va dom när jag behövde hjälp, när jag behövde få hjälp med försvar. Varför just jag?
Vad har jag gjort för att vara med om alla dessa saker? Jag har för h*****e inte bett om det. Jag vill ha ett helt vanligt liv. Ett liv där man kan vara lycklig. Lycklig inom sig och känna sig älskad. Men dom som älskar mig tillåter jag inte älska mig. Varför? Jag är inte värd det? Eller älskar dom mig inte?
Önskar jag kunde starta om mitt liv. Göra om allt och gå en annan väg. Jag vill ha ett jobb, en inkomst, vill klara mig själv...
Ja, jag kan göra det bästa av livet nu. Det håller jag med om. Men jag hittar inte orken. Jag hittar inte lusten. Jag hittar inte hjälpen. Framför allt så hittar jag inte förtroendet att jag klarar det. Jag blir rädd... rädd för framtiden. Rädd för vad som kommer/kan hända. Rädd för mig själv... Rädd för mina känslor. Vad för känslor har jag? Inte ens jag vet... hur ska nån annan då veta?
Har lust att gå upp på en stor klippa och titta över havet och titta på fåglarna. Se havet slå mot klipporna under mina fötter. Så liten är jag på jorden. Så liten är jag inombords... känns det som. Världen styr över mig. Jag styr inte över världen. Jag styr inte över mig själv. Mina känslor styr allt och mina känslor hatar jag. Hur ska jag då göra? Hur ska jag gå vidare?
Jag vill ha närhet. Närhet av någon som jag tycker om. Men jag vågar inte släppa in dom fullt ut. Vågar inte få närheten. Varför skulle någon bry sig om lilla mig som bara är en tapetblomma som ingen ser... En tapetblomma som inte vågar något.
Lillan är på dagis och här sitter jag själv. Det är då tankarna kommer. VARFÖR? Varför är min stora fråga i mitt liv. Varför just jag? Varför kunde inte jag får en bra start i mitt liv. Varför skulle jag vara med om alla dessa saker jag varit med om hemma i mitt hem där tryggheten skulle vara. Eller när jag var ute med mina kompisar. Var va dom när jag behövde hjälp, när jag behövde få hjälp med försvar. Varför just jag?
Vad har jag gjort för att vara med om alla dessa saker? Jag har för h*****e inte bett om det. Jag vill ha ett helt vanligt liv. Ett liv där man kan vara lycklig. Lycklig inom sig och känna sig älskad. Men dom som älskar mig tillåter jag inte älska mig. Varför? Jag är inte värd det? Eller älskar dom mig inte?
Önskar jag kunde starta om mitt liv. Göra om allt och gå en annan väg. Jag vill ha ett jobb, en inkomst, vill klara mig själv...
Ja, jag kan göra det bästa av livet nu. Det håller jag med om. Men jag hittar inte orken. Jag hittar inte lusten. Jag hittar inte hjälpen. Framför allt så hittar jag inte förtroendet att jag klarar det. Jag blir rädd... rädd för framtiden. Rädd för vad som kommer/kan hända. Rädd för mig själv... Rädd för mina känslor. Vad för känslor har jag? Inte ens jag vet... hur ska nån annan då veta?
Har lust att gå upp på en stor klippa och titta över havet och titta på fåglarna. Se havet slå mot klipporna under mina fötter. Så liten är jag på jorden. Så liten är jag inombords... känns det som. Världen styr över mig. Jag styr inte över världen. Jag styr inte över mig själv. Mina känslor styr allt och mina känslor hatar jag. Hur ska jag då göra? Hur ska jag gå vidare?
Jag vill ha närhet. Närhet av någon som jag tycker om. Men jag vågar inte släppa in dom fullt ut. Vågar inte få närheten. Varför skulle någon bry sig om lilla mig som bara är en tapetblomma som ingen ser... En tapetblomma som inte vågar något.
måndag 20 april 2009
Vem är jag?
När jag var liten var jag Tapetblomman. En tyst person som inte fanns. Som ingen såg. Som ingen kände. Som ingen brydde sig om. När jag kom in i tonåren så växte jag och blev nog lite mer som Rebellen. Göra allt man inte fick. Snatta, sniffa, dricka, röka osv...
Kommer ihåg när jag åkte fast för snatteri. Fick åka polisbil hem och jag skämdes jätte mycket. Jag kunde inte fatta att jag hade åkt fast. Kunde inte förstå att polisen kom bara lilla mig. Den osynliga.
Mamma och pappa pratade med mig och jag hade en av mina kompisar med. Pappa sa att jag inte skulle få min moppe på min 15årsdag. Farfars moppe.
På kvällen pratade jag och mamma massor i köket. Jag bad om förlåtelse och verkligen ångrade mig. Men samtidigt glad för det jag gjort för jag och mamma satt i köket och pratade... Bara vi. Hon lyssnade på det jag hade att säga.
Mamma sa till mig att gå in till pappa som satt framför tv och prata med honom.
Jag gick in i vardagsrummet. Satte mig på soffan bredvid pappa. Han hade ögonen på tvn. Jag bad om ursäkt. Jag sa förlåt. Pappa tittade på tvn. Stängde inte av den utan tittade noga på den. Han ville inte ens titta på mig. Hemska dotter... Jag sa som det var att jag var ledsen för det jag hade gjort. Jag bad än en gång om förlåtelse men pappa brydde inte sig. Tvn var än en gång viktigare än mig...
Utegångsförbud i 2 veckor hade jag, men jag fick åka till nån av mina kompisar ändå. På min 15årsdag kom farfar med hans moppe. Lycklig Pisan som äntligen kunde åka iväg utan att cykla när det var mörkt. Slapp cykla sent på kvällen och vara rädd för vad som fanns i buskarna. Moppen skulle rädda mig :-D
Jag blev mer och mer rebellen. Jag gjorde saker med kompisarna som kom med i tidningen. Jag kunde läsa om mig själv i tidningen om vilka skader vi gjort på olika saker.
En dag när jag kom hem från skolan så var det en från församlingen hemma. Han gick när jag kom. Jag sa till mamma och pappa att han var väl där pga av mig. "Ja" sa mamma... "Han berättade att någon sagt att du sniffar".
-Ja, svarade jag. Men det gör jag inte längre.
-Bra, svarade mamma...
Så enkelt var det. Tur nog tog jag mitt ansvar och inte gjorde det längre men tänk OM jag fortsatt. Då hade det nog inte varit så enkel som lite sniff. Hade nog blivit tyngre droger. Men jag vågade aldrig ta det steget pga att jag innerst inne var Tapeblomman. Det tysta JAG:et. Den osynliga Pisan.
Tiden gick och jag misskötte skolan. Ju sämre betyg desto bättre enligt mig. Gick ut med medel på 1,5 i grundskolan. Mamma kunde fråga mig om jag hade läxor. Nej svarade jag varje gång och mamma gick på det varje gång. Eller så orkade hon inte bry sig. Ingen orkade bry sig.
Idag är jag nog en mer blandning av Rebellen och Tapetblomman. Jag har än idag inte hittat mitt rätta jag. Är man fortfarande medberoende? Fortfarande beroende av pappas drickande fast man bor med sin egna familj? Eller är det för mamma också fått problem? Därför det är svårt att hitta mitt sanna JAG? Så frågan är VEM ÄR JAG?
Kommer ihåg när jag åkte fast för snatteri. Fick åka polisbil hem och jag skämdes jätte mycket. Jag kunde inte fatta att jag hade åkt fast. Kunde inte förstå att polisen kom bara lilla mig. Den osynliga.
Mamma och pappa pratade med mig och jag hade en av mina kompisar med. Pappa sa att jag inte skulle få min moppe på min 15årsdag. Farfars moppe.
På kvällen pratade jag och mamma massor i köket. Jag bad om förlåtelse och verkligen ångrade mig. Men samtidigt glad för det jag gjort för jag och mamma satt i köket och pratade... Bara vi. Hon lyssnade på det jag hade att säga.
Mamma sa till mig att gå in till pappa som satt framför tv och prata med honom.
Jag gick in i vardagsrummet. Satte mig på soffan bredvid pappa. Han hade ögonen på tvn. Jag bad om ursäkt. Jag sa förlåt. Pappa tittade på tvn. Stängde inte av den utan tittade noga på den. Han ville inte ens titta på mig. Hemska dotter... Jag sa som det var att jag var ledsen för det jag hade gjort. Jag bad än en gång om förlåtelse men pappa brydde inte sig. Tvn var än en gång viktigare än mig...
Utegångsförbud i 2 veckor hade jag, men jag fick åka till nån av mina kompisar ändå. På min 15årsdag kom farfar med hans moppe. Lycklig Pisan som äntligen kunde åka iväg utan att cykla när det var mörkt. Slapp cykla sent på kvällen och vara rädd för vad som fanns i buskarna. Moppen skulle rädda mig :-D
Jag blev mer och mer rebellen. Jag gjorde saker med kompisarna som kom med i tidningen. Jag kunde läsa om mig själv i tidningen om vilka skader vi gjort på olika saker.
En dag när jag kom hem från skolan så var det en från församlingen hemma. Han gick när jag kom. Jag sa till mamma och pappa att han var väl där pga av mig. "Ja" sa mamma... "Han berättade att någon sagt att du sniffar".
-Ja, svarade jag. Men det gör jag inte längre.
-Bra, svarade mamma...
Så enkelt var det. Tur nog tog jag mitt ansvar och inte gjorde det längre men tänk OM jag fortsatt. Då hade det nog inte varit så enkel som lite sniff. Hade nog blivit tyngre droger. Men jag vågade aldrig ta det steget pga att jag innerst inne var Tapeblomman. Det tysta JAG:et. Den osynliga Pisan.
Tiden gick och jag misskötte skolan. Ju sämre betyg desto bättre enligt mig. Gick ut med medel på 1,5 i grundskolan. Mamma kunde fråga mig om jag hade läxor. Nej svarade jag varje gång och mamma gick på det varje gång. Eller så orkade hon inte bry sig. Ingen orkade bry sig.
Idag är jag nog en mer blandning av Rebellen och Tapetblomman. Jag har än idag inte hittat mitt rätta jag. Är man fortfarande medberoende? Fortfarande beroende av pappas drickande fast man bor med sin egna familj? Eller är det för mamma också fått problem? Därför det är svårt att hitta mitt sanna JAG? Så frågan är VEM ÄR JAG?
lördag 18 april 2009
Det tysta barnet: Jag
- Försöker att synas så lite som möjligt.
- Är rädd för att ställa till bråk och svår att få någon djupare kontakt med.
- Är blyg, försummad och tyst.
- Känner sig ensam och övergiven.
- Behöver bli sedd och få lagom svåra uppgifter att växa med.
Rebellen
- Försöker dra uppmärksamheten till sig för att dölja föräldrarnas missbruk.
- Får ofta negativ uppmärksamhet och uppfattas ibland som bråkmakare.
- Är ofta det yngsta syskonet.
- Känner sig utstött och otillräcklig och har låg självkänsla.
- Behöver få känna sig behövd och möta vettiga vuxna.
Clownen
- Clownen försöker skoja bort alla problem.
- Genom att dra uppmärksamheten till sig vill den dölja att det inte är så bra hemma.
- Är hyperaktiv och har svårt att koncentrera sig.
- Har låg självkänsla, är rädd och ensam.
- Behöver någon att prata allvarligt med och känna att det inte är farligt att tala om problem.
Hjälten
- Tar över ansvaret när föräldrarna sviktar.
- Försöker kontrollera drickandet och lindra skadeverkningarna.
- Hjälten över presterar även i andra sammanhang.
- Känner sig ofta otillräcklig och bär på skuld för föräldrarnas missbruk.
- Måste få klart för sig att det duger att vara som den är...
Syster V
Detta tycker jag passar in till en viss del på Syster V. Bloggaren Nemo som skrivit.
Räddaren som vuxen (ofta den som understödjer och står den beroende närmast i en familj)
Räddarbarnet är den person i familjen som intuitivt lär sig att känna in andras känslor och behov och börjar styras utifrån dem. De tänker alltid på saker ur andras synvinkel, kring sig själva. De vill försäkra sig själv om sin egen rätt att existera Genom att ge åt andra söker de bekräftelse på att de är värdefulla.
Räddaren är sensibel när det gäller att ana sig till vad andra väntar sig och behöver
-de går så att säga in i den andra personen och lever den andras liv utifrån det
-på så sätt bär de ansvaret för sånt som inte hör dem till
-hittar snabbt personer i sin omgivning som behöver dem, ser sina egna föräldrar i dessa människor och inser att de inte klarar sig utan dem.
Räddaren är övertygad om sin egen styrka och andras svaghet
-de har ett starkt kontrollbehov
-de har svårt att förstå att andra är kapabla att ta hand om sig och sina uppgifter
-när de härskar använder de makt
-de söker sig till yrken där de får omge sig med svaghet, känner sig lätt attraherade av alkoholister
- de omger sig med bördor i sitt arbete, i sin familj, i sina vänskapsförhållanden
Räddaren maskerar själviskhet till osjälviskhet och för sig själv bakom ljuset
-svårt att skilja på var de själv börjar och var andra slutar
-svårt att se andra som separata varelser med rätt att ta ansvar för sig själva och sina handlingar
-andra människor är en förlängning av deras behov att hjälpa
-de försöker ge andra vad de själva saknar vilket kan innebära att de rör om i andras självliv utan att ha fått tillåtelse till det
-de blir osjälviska på ett sjukt sätt - de ger för att få
-räddaren har svårt att svara på frågor som: "Hur mår du? Vad behöver du just nu?
Räddaren blir utbränd i sin roll
-lugnande mediciner kommer lätt med i bilden
-ett grundläggande synsätt är att livet ger dem bördor
-de upplever att omvärlden inte ger förståelse, när de under åratal vittnat om sin styrka
-att se svaghet hos sig själv är detsamma som att gå under
-sårt att inse sitt ansvar, upplver ingen frisk skuld
Vilka är de känslor som Räddaren inte kan möta och känna igen?
-vreden de upplever när andra behandlar dem illa och att de ingenting kan göra
-vreden är farlig för dem
-kan inte uttrycka vrede på ett konstruktivt sätt, blir en hatfylld människa, uttryckt i överlägsenhet, bitterhet och förakt för andra, höjer sig över dem, svårt att respektera andra
-vrede och skuld leder till fysiska symtom, huvudvärksattacker t ex
-bitterheten gör dem glädjelösa, förtvivlade, väntar sig inget av framtiden, når inte kreativiteten inom sig, blir fastlåst i stela mönster.
Räddaren glömmer sina egna behov
-deras behov tillfredställs aldrig, behovet av närhet
av uppskattning, bli förstådd och hörd för den man är
-upplever att de aldrig gjot tillräckligt
-de kan känna djup ensamhet trots att de är omgivna av vänner o familj
Räddaren som vuxen (ofta den som understödjer och står den beroende närmast i en familj)
Räddarbarnet är den person i familjen som intuitivt lär sig att känna in andras känslor och behov och börjar styras utifrån dem. De tänker alltid på saker ur andras synvinkel, kring sig själva. De vill försäkra sig själv om sin egen rätt att existera Genom att ge åt andra söker de bekräftelse på att de är värdefulla.
Räddaren är sensibel när det gäller att ana sig till vad andra väntar sig och behöver
-de går så att säga in i den andra personen och lever den andras liv utifrån det
-på så sätt bär de ansvaret för sånt som inte hör dem till
-hittar snabbt personer i sin omgivning som behöver dem, ser sina egna föräldrar i dessa människor och inser att de inte klarar sig utan dem.
Räddaren är övertygad om sin egen styrka och andras svaghet
-de har ett starkt kontrollbehov
-de har svårt att förstå att andra är kapabla att ta hand om sig och sina uppgifter
-när de härskar använder de makt
-de söker sig till yrken där de får omge sig med svaghet, känner sig lätt attraherade av alkoholister
- de omger sig med bördor i sitt arbete, i sin familj, i sina vänskapsförhållanden
Räddaren maskerar själviskhet till osjälviskhet och för sig själv bakom ljuset
-svårt att skilja på var de själv börjar och var andra slutar
-svårt att se andra som separata varelser med rätt att ta ansvar för sig själva och sina handlingar
-andra människor är en förlängning av deras behov att hjälpa
-de försöker ge andra vad de själva saknar vilket kan innebära att de rör om i andras självliv utan att ha fått tillåtelse till det
-de blir osjälviska på ett sjukt sätt - de ger för att få
-räddaren har svårt att svara på frågor som: "Hur mår du? Vad behöver du just nu?
Räddaren blir utbränd i sin roll
-lugnande mediciner kommer lätt med i bilden
-ett grundläggande synsätt är att livet ger dem bördor
-de upplever att omvärlden inte ger förståelse, när de under åratal vittnat om sin styrka
-att se svaghet hos sig själv är detsamma som att gå under
-sårt att inse sitt ansvar, upplver ingen frisk skuld
Vilka är de känslor som Räddaren inte kan möta och känna igen?
-vreden de upplever när andra behandlar dem illa och att de ingenting kan göra
-vreden är farlig för dem
-kan inte uttrycka vrede på ett konstruktivt sätt, blir en hatfylld människa, uttryckt i överlägsenhet, bitterhet och förakt för andra, höjer sig över dem, svårt att respektera andra
-vrede och skuld leder till fysiska symtom, huvudvärksattacker t ex
-bitterheten gör dem glädjelösa, förtvivlade, väntar sig inget av framtiden, når inte kreativiteten inom sig, blir fastlåst i stela mönster.
Räddaren glömmer sina egna behov
-deras behov tillfredställs aldrig, behovet av närhet
av uppskattning, bli förstådd och hörd för den man är
-upplever att de aldrig gjot tillräckligt
-de kan känna djup ensamhet trots att de är omgivna av vänner o familj
Bror D
Tycker detta passar in på Bror D till viss del. Denna text är åxå bloggaren Nemo som skrivit...
Syndabocken som vuxen
Var en gång ett barn som behövdes som bortförklaring till familjens problem. Han fick bära föräldrarnas synder. Familjen har problem därför att barnet betedde sig på ett problematiskt sätt. Han drivs ut i ödemarken tillsammans med andra ödemarksbröder. Tecken på ödemarksidentitet:
- det han gör sker det alltid på bekostnad av andra
- signalerar med sitt beteende att han ser andra som objekt, inte som subjekt
- ser dem bara genom sina behov och därför ser han dem inte alls
- han har inte internaliserat förmågan att se och driva kollektiva intressen
- ingen förmåga att känna skam
- oförmåga att identifiera sig med arbetsplatsens kollektiv och driver inte heller dess intressen
- känner ingen samhörighet med andra
- blir ensam med sina känslor, tankar, erfarenheter
Risk att alkoholen ersätter relationerna
- alkoholen blir hans vän, isorger, glädje, vid motgångar osv
Relationerna "förtingligas"
- han behöver andra men låter aldrig andra behöva honom
- andra människor blir föremål för honom
- andra människor finns till enbart och uttryckligen för honom
- de är bara intressanta när han kan få ut något av dem
- svårt att samarbeta
- saknar vuxenheten, förmåga att se på sitt eget beteende
- självisk, kan inte ta hänsyn till andra -
andras framgångar upplevs som hot
- han förväntar sig att andra ska beundra honom
- tar helt åt sig äran om ett initiativ på arbetsplatsen blivit en framgång
- ofta oberäknelig och hans reaktioner är svårförståeliga eftersom han lever i en annan värld än sina arbetskamrater
- han är inte ärlig, överdriver sina framgångar, kan ljuga om det behövs
- han är inte sann i sitt känsloliv, han förmår inte visa sig som den han är inför andra
Syndabocken manipulerar andra
- ber inte andra om hjälp , skulle då stå i tacksamhetsskuld till dem och blir tvungen att erkänna att han inte klarar sig ensam
- försöker påverka andra genom manipulation
- han klarar inte av jämlika förhållanden
- hans behov är så stora att han förmår inte att se andras, han ser andra som potentiella mödrar
Syndabockens oförmåga att ta hänsyn till andra kan också bero på att han aldrig har blivit frustrerad. Han har fått för mycket och man har aldrig sagt nej till honom. Han har uppfostras till prins som enbart har rättigheter och i8nga som helst skyldigheter. En sådan person betraktar han som sina betjänter. Han kai^ inte säga nej till sig själv I detta fall har symbiosen varit alltför stark
Skammen isolerar
- han kör över andra och gör sådant som strider mot hans egen moral
- han utnyttjar andra och fungerar inte enligt sitt kollektivs regler och normer, därför upplever han skuld
- han ändrar inte sitt beteende trots skulden
- han är inte mogen att avstå från barnets rättigheter och bli vuxen
- han sviker sina löften
Den obearbetade vreden saboterar relationer
- bär mycket vrede inom sig p g a att ha blivit övergiven
- tar sig uttryck i ett oförklarligt behov av att bråka, river upp himmel och jord
- de obearbetade upplevelserna av övergivenhet kan leda till att syndabocken själv överger andra innan de hinner överge honom
- han saboterar relationer, sviker sina löften och är otrogen
- riskerar relationen att bli allvar stiger han ut ur den
Avunden beror på den egna bristfälligheten
- han står inte ut med att andra får något som är fint och gott eftersom hans eget behov av det är så starkt
- han är avundsjuk på andras framgångar, på den uppmärksamhet de får, på deras löneförhöjningar
- blir lätt misstänksam
- betraktar sig själv som värdelös
- förstår inte att två människor kan ha framgång samtidigt Han är benägen till avundsjuka
Syndabocken som vuxen
Var en gång ett barn som behövdes som bortförklaring till familjens problem. Han fick bära föräldrarnas synder. Familjen har problem därför att barnet betedde sig på ett problematiskt sätt. Han drivs ut i ödemarken tillsammans med andra ödemarksbröder. Tecken på ödemarksidentitet:
- det han gör sker det alltid på bekostnad av andra
- signalerar med sitt beteende att han ser andra som objekt, inte som subjekt
- ser dem bara genom sina behov och därför ser han dem inte alls
- han har inte internaliserat förmågan att se och driva kollektiva intressen
- ingen förmåga att känna skam
- oförmåga att identifiera sig med arbetsplatsens kollektiv och driver inte heller dess intressen
- känner ingen samhörighet med andra
- blir ensam med sina känslor, tankar, erfarenheter
Risk att alkoholen ersätter relationerna
- alkoholen blir hans vän, isorger, glädje, vid motgångar osv
Relationerna "förtingligas"
- han behöver andra men låter aldrig andra behöva honom
- andra människor blir föremål för honom
- andra människor finns till enbart och uttryckligen för honom
- de är bara intressanta när han kan få ut något av dem
- svårt att samarbeta
- saknar vuxenheten, förmåga att se på sitt eget beteende
- självisk, kan inte ta hänsyn till andra -
andras framgångar upplevs som hot
- han förväntar sig att andra ska beundra honom
- tar helt åt sig äran om ett initiativ på arbetsplatsen blivit en framgång
- ofta oberäknelig och hans reaktioner är svårförståeliga eftersom han lever i en annan värld än sina arbetskamrater
- han är inte ärlig, överdriver sina framgångar, kan ljuga om det behövs
- han är inte sann i sitt känsloliv, han förmår inte visa sig som den han är inför andra
Syndabocken manipulerar andra
- ber inte andra om hjälp , skulle då stå i tacksamhetsskuld till dem och blir tvungen att erkänna att han inte klarar sig ensam
- försöker påverka andra genom manipulation
- han klarar inte av jämlika förhållanden
- hans behov är så stora att han förmår inte att se andras, han ser andra som potentiella mödrar
Syndabockens oförmåga att ta hänsyn till andra kan också bero på att han aldrig har blivit frustrerad. Han har fått för mycket och man har aldrig sagt nej till honom. Han har uppfostras till prins som enbart har rättigheter och i8nga som helst skyldigheter. En sådan person betraktar han som sina betjänter. Han kai^ inte säga nej till sig själv I detta fall har symbiosen varit alltför stark
Skammen isolerar
- han kör över andra och gör sådant som strider mot hans egen moral
- han utnyttjar andra och fungerar inte enligt sitt kollektivs regler och normer, därför upplever han skuld
- han ändrar inte sitt beteende trots skulden
- han är inte mogen att avstå från barnets rättigheter och bli vuxen
- han sviker sina löften
Den obearbetade vreden saboterar relationer
- bär mycket vrede inom sig p g a att ha blivit övergiven
- tar sig uttryck i ett oförklarligt behov av att bråka, river upp himmel och jord
- de obearbetade upplevelserna av övergivenhet kan leda till att syndabocken själv överger andra innan de hinner överge honom
- han saboterar relationer, sviker sina löften och är otrogen
- riskerar relationen att bli allvar stiger han ut ur den
Avunden beror på den egna bristfälligheten
- han står inte ut med att andra får något som är fint och gott eftersom hans eget behov av det är så starkt
- han är avundsjuk på andras framgångar, på den uppmärksamhet de får, på deras löneförhöjningar
- blir lätt misstänksam
- betraktar sig själv som värdelös
- förstår inte att två människor kan ha framgång samtidigt Han är benägen till avundsjuka
fredag 17 april 2009
Orolig för pappa
Va på stan med mamma igår en runda. Trevligt som vanligt att umgås tycker jag. Hon berättade att pappa mådde mycket dåligt men det hade jag redan förstått. Hon var även rädd att han ska bli sjuk. Jag var hemma hos dom i förrgår för jag skulle låna kopieringsmaskinen och pappa hade druckit. Jag gjorde det jag skulle medan mamma hade lillan sedan gick vi fort som ögat.
Hatar att vara där när pappa sitter sådan. Han bara sitter där... Han bara är där... Sådan är han ibland. Ibland är han pratglad osv när han druckit.
Men min tanke är när han bara sitter så är att då dricker han för att han är orolig över något. Han vill lösa något men kanske inte riktigt klarar det på egen hand och då dricker han och bara är... Bara är i sina tankar... egna tankar... Han kan inte be om hjälp för det han behöver hjälp för... Stolthet? Eller är det för att han inte vill oroa oss?
Hur kan man göra för att hjälpa? Varför vill han inte prata om det han är orolig för. Det lyser ju igenom honom. Nu vet ju jag varför han mår dåligt just nu. Han är mycket orolig över sin ena son och hans familj. Därför mår han dåligt nu. Han vill lösa det för dom på bästa sätt.
Men mamma sa att han sover inte på nätterna heller. Han går upp och dricker vatten och går runt. Han tänker...
Hur kan vi göra för att hjälpa honom? Hur ska vi göra för att han ska någonsin må bra?
Finns bara en lösning på det hela enligt mig... HAN måste berätta för oss. HAN måste be oss om hjälp. Vi kan inte hjälpa någon som vi inte vet vad för hjälp personen behöver. Jag finns här för pappa. Kommer alltid finnas här för pappa. Kommer alltid ställa upp för honom för han är ändå min pappa... Jag tycker inte om att se han må så här dåligt. Vad kan jag göra för att hjälpa? Vad kan VI göra för att hjälpa familjen... våran familj?
Det positiva idag är att jag bakar :-D Det tycker jag är jätte bra. Luktar jätte gott här hemma nu.
Jag ska iväg med min ena hunds kennel och röntga höfterna på hundarna. Vi är 4 ägare och det är 5 hundar som ska röntgas så jag har fixat fika. Sen ska vi hem till kenneln efteråt och grilla korv. Ska bli mycket trevligt:-)
Tycker att jag måste skriva lite positivt saker också i bloggen :-)
Hatar att vara där när pappa sitter sådan. Han bara sitter där... Han bara är där... Sådan är han ibland. Ibland är han pratglad osv när han druckit.
Men min tanke är när han bara sitter så är att då dricker han för att han är orolig över något. Han vill lösa något men kanske inte riktigt klarar det på egen hand och då dricker han och bara är... Bara är i sina tankar... egna tankar... Han kan inte be om hjälp för det han behöver hjälp för... Stolthet? Eller är det för att han inte vill oroa oss?
Hur kan man göra för att hjälpa? Varför vill han inte prata om det han är orolig för. Det lyser ju igenom honom. Nu vet ju jag varför han mår dåligt just nu. Han är mycket orolig över sin ena son och hans familj. Därför mår han dåligt nu. Han vill lösa det för dom på bästa sätt.
Men mamma sa att han sover inte på nätterna heller. Han går upp och dricker vatten och går runt. Han tänker...
Hur kan vi göra för att hjälpa honom? Hur ska vi göra för att han ska någonsin må bra?
Finns bara en lösning på det hela enligt mig... HAN måste berätta för oss. HAN måste be oss om hjälp. Vi kan inte hjälpa någon som vi inte vet vad för hjälp personen behöver. Jag finns här för pappa. Kommer alltid finnas här för pappa. Kommer alltid ställa upp för honom för han är ändå min pappa... Jag tycker inte om att se han må så här dåligt. Vad kan jag göra för att hjälpa? Vad kan VI göra för att hjälpa familjen... våran familj?
Det positiva idag är att jag bakar :-D Det tycker jag är jätte bra. Luktar jätte gott här hemma nu.
Jag ska iväg med min ena hunds kennel och röntga höfterna på hundarna. Vi är 4 ägare och det är 5 hundar som ska röntgas så jag har fixat fika. Sen ska vi hem till kenneln efteråt och grilla korv. Ska bli mycket trevligt:-)
Tycker att jag måste skriva lite positivt saker också i bloggen :-)
Bror P
Clownen - som vuxen - Jag tycker detta passar in på min bror P. (Detta är Bloggaren Nemo som skrivit texten)
Hans strategi utgörs av att han slipper möta det smärtsamma genom att ty sig till skämt, komik och skoj. Han är en kronisk skämtare. Clownrollen skapas i och med att familjen behöver barnet för att utlösa spänningar och avleda uppmärksamheten från det man inte kan bearbeta.
- han bär de svårhanterliga känslorna inom sig, kan inte göra sig av med dem
- skapar en motsats till dem: skrattet och uppsluppenheten
- ju smärtsammare desto större skratt
- han identifierar sig med den
- han blir arbetsplatsens lustigkurre
- han umgås med andra genom sin roll, kommer därför inte att stå nära någon
- han har ingen kontakt med sitt inre, kan därför inte nå kontakt med andra
- ofta omtyckt, charmig och sällskaplig
- socialt otvungen och kvick
- aktar sig noga för att bli djupsinnig
- drömyrke försäljare
Clownen är alltid på väg
- han kan inte stanna upp, skulle då möta det svåra inom sig
- han är rastlös, orolig, överaktiv
- han måste stå i fokus, bort från det han inte kan bearbeta
- han är mycket omogen
- han flyr undan smärtan och därmed hindrar sig från att mogna
- saknar tålamod
- riskerar att fastna i alkohol, droger
Clownen måste få uppmärksamhet hela tiden
- smärtsamma känslor såsom otillräcklighet, att inte vara viktig för någon
- längtar efter att bli sedd för den han verkligen är, att bli tagen på allvar
- stöter bort det han vill ha
- måste vara medelpunkten, grips av panik om han inte är det
- han behöver oavbruten uppmärksamhet för att kontrollera sitt inre kaos av känslor, upplevelser och behov
- han har en stor avgrund inom sig
I det inre ligger otryggheten på lur
- han har inte umgåtts och fäst sig vid någon som den han verkligen är betyder det att han är både otrygg och rädd
- han lever utanför sin flock
- rädd för vrede och sorg Arbetsplatsen är ett nöjesfält
- han är omtyckt
- kan bli för mycket, man blir trött på honom
- kan få andra att känna sig osäkra
- han står inte ut om uppmärksamheten är riktad för länge åt annat håll, kan då kläcka ur sig något irrelevant, kan upplevas som ett sabotage
- ingen har någon riktig relation till clownen
Allt passar inte in men mycket passar in på honom. Tänk att vi alla har våra roller. Vi måste jobba med våra roller så att vi kan bli oss SJÄLVA. Så man kan säga att JAG är JAG...
Hans strategi utgörs av att han slipper möta det smärtsamma genom att ty sig till skämt, komik och skoj. Han är en kronisk skämtare. Clownrollen skapas i och med att familjen behöver barnet för att utlösa spänningar och avleda uppmärksamheten från det man inte kan bearbeta.
- han bär de svårhanterliga känslorna inom sig, kan inte göra sig av med dem
- skapar en motsats till dem: skrattet och uppsluppenheten
- ju smärtsammare desto större skratt
- han identifierar sig med den
- han blir arbetsplatsens lustigkurre
- han umgås med andra genom sin roll, kommer därför inte att stå nära någon
- han har ingen kontakt med sitt inre, kan därför inte nå kontakt med andra
- ofta omtyckt, charmig och sällskaplig
- socialt otvungen och kvick
- aktar sig noga för att bli djupsinnig
- drömyrke försäljare
Clownen är alltid på väg
- han kan inte stanna upp, skulle då möta det svåra inom sig
- han är rastlös, orolig, överaktiv
- han måste stå i fokus, bort från det han inte kan bearbeta
- han är mycket omogen
- han flyr undan smärtan och därmed hindrar sig från att mogna
- saknar tålamod
- riskerar att fastna i alkohol, droger
Clownen måste få uppmärksamhet hela tiden
- smärtsamma känslor såsom otillräcklighet, att inte vara viktig för någon
- längtar efter att bli sedd för den han verkligen är, att bli tagen på allvar
- stöter bort det han vill ha
- måste vara medelpunkten, grips av panik om han inte är det
- han behöver oavbruten uppmärksamhet för att kontrollera sitt inre kaos av känslor, upplevelser och behov
- han har en stor avgrund inom sig
I det inre ligger otryggheten på lur
- han har inte umgåtts och fäst sig vid någon som den han verkligen är betyder det att han är både otrygg och rädd
- han lever utanför sin flock
- rädd för vrede och sorg Arbetsplatsen är ett nöjesfält
- han är omtyckt
- kan bli för mycket, man blir trött på honom
- kan få andra att känna sig osäkra
- han står inte ut om uppmärksamheten är riktad för länge åt annat håll, kan då kläcka ur sig något irrelevant, kan upplevas som ett sabotage
- ingen har någon riktig relation till clownen
Allt passar inte in men mycket passar in på honom. Tänk att vi alla har våra roller. Vi måste jobba med våra roller så att vi kan bli oss SJÄLVA. Så man kan säga att JAG är JAG...
torsdag 16 april 2009
Tapetblomman: JAG
JAG:
Tapetblomman - Det osynliga barnet som vuxen
Det är ett barn som inte existerat. Dess uppgift är att befria sina föräldrar från att ta hand om ytterligare ett barn när det saknas kraft. Barnet förstår att dra sig tillbaka från en värld där det saknar plats. Det får existera genom att inte existera. Barnet bygger sig en egen värld, där det får allt .
Tapetblommans problem är avsaknad av tillhörighet.
- längtar efter kontakt och uppmärksamhet, samtidigt livrädd för all uppmärksamhet
- flyr det som det längtar efter
- tagit med sig bristen på tillhörighet och gemenskap
- den vuxna är tystlåten och blyg, talar lågmält
- slår ofta ner blicken, svårt att se andra i ögonen
- drar sig undan, vill inte vara medelpunkt
- står vid sidan om
- tillhör inte gruppen
- till det yttre oansenlig som möjligt
Budskap:
- jag har inga åsikter, tankar, känslor eller värderingar, om jag har några behåller jag dem själv
- bry er inte om mig
- håll bara på med ert eget
- låtsas som om jag inte finns
- det gör ont att bli uppmärksammad, håll er undan
Synlig av misstag
- kan bete sig nyckfullt i olika situationer
- det brister i gråt och rusar ut ur rummet mitt under ett möte utan att de andra förstår varför
- förstår inte sina reaktioner
- ökar rädslan för sociala situationer
- oändligt snällt, vill inte vara till besvär
- drar sig tillbaka om det blir sårat, vill inte visa det
- förvirrat över sin vrede, snällhet blir en strategi som hjälper honom att behärska sin vrede
- omåttligt rädd för andras vrede
- rädd att trampa någon på tårna
- ger utrymme till andra
- rädd att visa sin begåvning t ex på en arbetsplats, blir därför lätt förbigången
- står inte ut med att göra fel
- i sitt inre otrygg och fylld med rädsla, kompenserar med yttre trygghet, ex gör samma saker på samma sätt
- rädd att ge sig in i förhållande. Det mentala problemet blir en del av identiteten
- upplever att saker bara händer
- inser inte att det genom sina egna val driver sig själv till att stå utanför
- upplever att de har mentala problem
Känslor döljs bakom snällhet
- ser inte sig själv
- saknar förmågan till växelverkan, kaos inom dem
- förstorar eller förvränger känslornas betydelse
- vreden kan förklä sig i bisarra och våldsamma fantasier
- den egna vreden har blivit främmande, räds sin egen vrede
- vreden är dold bakom snällhet
- genom sin snällhet nonchalerar de sig själva
- de upplever sig själv kroniskt sårade
- bär på en skam, skäms för sina känslor, tankar, behov, för sin egen begåvning, skäms för hela sin person
- upplever att de är annorlunda, därför behöver de gömma sig
- brist på kärlek blir hon kränkt, ger skam Det osynliga barnet döljer sin begåvning
- har länge varit en observant beskådare till livet
- tillintetgör sin egen kreativitet
- övertygad om att bli hånad
- ser på nära håll och med skärpa det som det behöver och saknar men kan inte ta del av det
- kan betraktas som konstig
- planerar noggrant vad de ska säga vilket leder till att det blir för sent
- uppfattas som harmlöst, söt och ofarlig
- får uppdrag som andra inte vill utföra
- klamrar sig fast till en människa som endast antyder att hon trivs i hennes sällskap
- andra kan uppleva att de befinner sig i närheten av ett svart hål och är rädda att bli slukade- när han upplever sig trygg då kan han börja uttrycka sin vrede, det osynliga barnet uppnår således gemenskap med en annan människa genom att först känna en stark vrede gentemot henne.
Denna text hittade jag på en annan blogg som är skriven av en Terapeut, kallad Nemo. Otroligt bra skrivet. Det är som han läst av mig. Denna person var jag som barn. Idag är jag nog mer kallar rebellen/tapetblomman.
Men sådan här är JAG... Denna text är JAG...Äntligen har jag hittat min text, mitt sanna jag
Tapetblomman - Det osynliga barnet som vuxen
Det är ett barn som inte existerat. Dess uppgift är att befria sina föräldrar från att ta hand om ytterligare ett barn när det saknas kraft. Barnet förstår att dra sig tillbaka från en värld där det saknar plats. Det får existera genom att inte existera. Barnet bygger sig en egen värld, där det får allt .
Tapetblommans problem är avsaknad av tillhörighet.
- längtar efter kontakt och uppmärksamhet, samtidigt livrädd för all uppmärksamhet
- flyr det som det längtar efter
- tagit med sig bristen på tillhörighet och gemenskap
- den vuxna är tystlåten och blyg, talar lågmält
- slår ofta ner blicken, svårt att se andra i ögonen
- drar sig undan, vill inte vara medelpunkt
- står vid sidan om
- tillhör inte gruppen
- till det yttre oansenlig som möjligt
Budskap:
- jag har inga åsikter, tankar, känslor eller värderingar, om jag har några behåller jag dem själv
- bry er inte om mig
- håll bara på med ert eget
- låtsas som om jag inte finns
- det gör ont att bli uppmärksammad, håll er undan
Synlig av misstag
- kan bete sig nyckfullt i olika situationer
- det brister i gråt och rusar ut ur rummet mitt under ett möte utan att de andra förstår varför
- förstår inte sina reaktioner
- ökar rädslan för sociala situationer
- oändligt snällt, vill inte vara till besvär
- drar sig tillbaka om det blir sårat, vill inte visa det
- förvirrat över sin vrede, snällhet blir en strategi som hjälper honom att behärska sin vrede
- omåttligt rädd för andras vrede
- rädd att trampa någon på tårna
- ger utrymme till andra
- rädd att visa sin begåvning t ex på en arbetsplats, blir därför lätt förbigången
- står inte ut med att göra fel
- i sitt inre otrygg och fylld med rädsla, kompenserar med yttre trygghet, ex gör samma saker på samma sätt
- rädd att ge sig in i förhållande. Det mentala problemet blir en del av identiteten
- upplever att saker bara händer
- inser inte att det genom sina egna val driver sig själv till att stå utanför
- upplever att de har mentala problem
Känslor döljs bakom snällhet
- ser inte sig själv
- saknar förmågan till växelverkan, kaos inom dem
- förstorar eller förvränger känslornas betydelse
- vreden kan förklä sig i bisarra och våldsamma fantasier
- den egna vreden har blivit främmande, räds sin egen vrede
- vreden är dold bakom snällhet
- genom sin snällhet nonchalerar de sig själva
- de upplever sig själv kroniskt sårade
- bär på en skam, skäms för sina känslor, tankar, behov, för sin egen begåvning, skäms för hela sin person
- upplever att de är annorlunda, därför behöver de gömma sig
- brist på kärlek blir hon kränkt, ger skam Det osynliga barnet döljer sin begåvning
- har länge varit en observant beskådare till livet
- tillintetgör sin egen kreativitet
- övertygad om att bli hånad
- ser på nära håll och med skärpa det som det behöver och saknar men kan inte ta del av det
- kan betraktas som konstig
- planerar noggrant vad de ska säga vilket leder till att det blir för sent
- uppfattas som harmlöst, söt och ofarlig
- får uppdrag som andra inte vill utföra
- klamrar sig fast till en människa som endast antyder att hon trivs i hennes sällskap
- andra kan uppleva att de befinner sig i närheten av ett svart hål och är rädda att bli slukade- när han upplever sig trygg då kan han börja uttrycka sin vrede, det osynliga barnet uppnår således gemenskap med en annan människa genom att först känna en stark vrede gentemot henne.
Denna text hittade jag på en annan blogg som är skriven av en Terapeut, kallad Nemo. Otroligt bra skrivet. Det är som han läst av mig. Denna person var jag som barn. Idag är jag nog mer kallar rebellen/tapetblomman.
Men sådan här är JAG... Denna text är JAG...Äntligen har jag hittat min text, mitt sanna jag
Hitta vilja!
Idag kan jag titta på pappa och tycka synd om honom. Idag kan jag titta på mamma och tycka synd om henne. Varför? Ingen aning. Dom har valt att ha sina liv så här. Dom vill leva så här. Varför ska jag tycka synd om dom? Varför ska jag må dåligt för att dom har det som dom har det? Dom är vuxna människor som kan ta hand om sig själva, fast man undrar ibland när dom dricker sig så pass berusade.
Hur kan en drog betyda så mycket? Ja, Jag kallar alkoholen en drog. Fel kanske, men för mig är det de. Du blir en annan person när du får det i dig. Då är det en drog.
Vi hade en familjemiddag i höstas hela familjen. Alla drack utom jag, sambo, bror D. Då är min tanke. Varför har familjen gnällt under alla dessa år hur pappa beter sig. Hur mamma beteer sig. Ändå när det är familjemiddag så sitter dom och dricker tillsammans med personer med alkoholproblem. Varför? Då ska man inte gnälla över deras problem anser jag. Dricker du tillsammans med personen ser jag det som ett godkännande att personen frå dricka för/med dig.
Jag skulle inte kunna tänka mig att ta ett glas alkohol i mina föräldrars hus. Inte tillsammans med dom. ALDRIG!
Familjemiddagen var trevlig MEN man såg hur alla ändrades. Rösterna höjdes ett snäpp för helt plötsligt har folk blivit döva. Allt ska vara ett snäpp överdrivet och flaskor kommer fulla och försvinner tomma. Hur kan man ha det på sitt samvete? Dom har en religion där man ska vara en ordentlig person. Men endå så sitter dom och dricker så dom blir berusade. Inte fulla kanske, men berusade. Vad tycker ditt samvete om det?
Jag tycker det är rent av dubbelmoral. Fruktansvärd dubbelmoral. Du får inte röka om du är ett Jehovas Vittne. Hur mycket skit fick inte jag för at jag rökte. En person förföljde mig på skolan när jag gick där för att rökte. Man får inte snusa, man får inte vara kriminell, man får inte tatuera sig osv... Men dricka sig berusad? Får man det? Personer säger att man ska följa sitt samvete. Då undrar jag hur deras samvete är när dom kan dricka sig berusade och sedan gå ut i tjänsten och berätta om "sanningen". Tycker det är så fel. Man måste välja. Jag skyller inte på religionen, utan min fundering är. Hur tolkar människor reglerna egentligen? Vilken sida ska man stå på?
Familjemiddagen var annars mycket trevlig. Mamma hade lagat underbar mat som vanligt. Trevligt sällskap och barnen lekte och hade skoj. Bara mina tankar som satte igång när man haft problem med pappas drickande i hela mitt liv och så helt plötsligt så går det alldeles utmärkt att sitta och dricka med honom???? EEEHHHH?????!!!!!! Jag får inte ihop det alls...
Mitt samvete visar/säger att jag inte ska dricka tillsammans med varken mamma eller pappa då bägge har problem. I vanliga fall dricker jag inte ändå så det är ingen skillnad för mig :-)
Mamma tjatade på mig ofta om att jag rökte innan, när jag slutade så började hon tjata om att jag drack för mycket cola. Min fundering är... Varför detta tjat på mig? Är det något hon själv vill sluta med som hon inte kan, därför tjatet på mig att jag ska sluta med saker jag gör? Hon tjatar inte längre. Men det blev för mycket ett tag. Hade jag ont i magen (magkatarr) så var det för colan. Fick jag eksem på händerna så var det för colan fast jag alltid får eksem på vinterhalvåret. Var det något annat så var det colan.
Min undran är då om det är något i hennes undermedvetna som vill sluta med något men inte klarar det. Jag slutade röka utan problem. Det handlar om viljan. Inget annat...
Har du inte vilja kan du inte sluta med något. Viljan måste vara starkare än något annat. Jag hade vilja att sluta röka, och jag gjorde det. Viljan va att jag ville så gärna ha barn men jag hade sagt till sambon att vi försöker inte skaffa barn förrens jag varit rökfri ett tag. Så blev det. Jag var rökfri 1 månad ungefär. Jag kan inte säga att det var lätt för det var det inte. Men viljan vann, JAG vann över mitt beroende... Viljan vinner allt...
Men jag erkänner att jag är svag för Cola :-D
Mamma och pappa är ett offer för alkoholen. Jag tycker synd om dom, varför? Ingen aning. Dom är offer för något som deras vilja inte kan vinna över. Dom har inte den starka viljan att sluta. Har dom den... Klarar dom ALLT. Se på min bror D. Han har viljan, han är stark. Jag är enormt stolt över honom. Han klarar det.
Skulle dom vilja ta steget fullt ut och kanske gå en behandling för att göra något åt det, för att må bättre. Så lovar jag att hela familjen kommer stötta till 500% plus lite till. Vi vill ju se att våra föräldrar mår bra. Se dom vara friska. Jag vill ha dom i livet i många år till... Så se till att sluta. Ni måste hittas viljan, men det är bara ni som kan finna den. Ni vet vart ni ska leta...
Hur kan en drog betyda så mycket? Ja, Jag kallar alkoholen en drog. Fel kanske, men för mig är det de. Du blir en annan person när du får det i dig. Då är det en drog.
Vi hade en familjemiddag i höstas hela familjen. Alla drack utom jag, sambo, bror D. Då är min tanke. Varför har familjen gnällt under alla dessa år hur pappa beter sig. Hur mamma beteer sig. Ändå när det är familjemiddag så sitter dom och dricker tillsammans med personer med alkoholproblem. Varför? Då ska man inte gnälla över deras problem anser jag. Dricker du tillsammans med personen ser jag det som ett godkännande att personen frå dricka för/med dig.
Jag skulle inte kunna tänka mig att ta ett glas alkohol i mina föräldrars hus. Inte tillsammans med dom. ALDRIG!
Familjemiddagen var trevlig MEN man såg hur alla ändrades. Rösterna höjdes ett snäpp för helt plötsligt har folk blivit döva. Allt ska vara ett snäpp överdrivet och flaskor kommer fulla och försvinner tomma. Hur kan man ha det på sitt samvete? Dom har en religion där man ska vara en ordentlig person. Men endå så sitter dom och dricker så dom blir berusade. Inte fulla kanske, men berusade. Vad tycker ditt samvete om det?
Jag tycker det är rent av dubbelmoral. Fruktansvärd dubbelmoral. Du får inte röka om du är ett Jehovas Vittne. Hur mycket skit fick inte jag för at jag rökte. En person förföljde mig på skolan när jag gick där för att rökte. Man får inte snusa, man får inte vara kriminell, man får inte tatuera sig osv... Men dricka sig berusad? Får man det? Personer säger att man ska följa sitt samvete. Då undrar jag hur deras samvete är när dom kan dricka sig berusade och sedan gå ut i tjänsten och berätta om "sanningen". Tycker det är så fel. Man måste välja. Jag skyller inte på religionen, utan min fundering är. Hur tolkar människor reglerna egentligen? Vilken sida ska man stå på?
Familjemiddagen var annars mycket trevlig. Mamma hade lagat underbar mat som vanligt. Trevligt sällskap och barnen lekte och hade skoj. Bara mina tankar som satte igång när man haft problem med pappas drickande i hela mitt liv och så helt plötsligt så går det alldeles utmärkt att sitta och dricka med honom???? EEEHHHH?????!!!!!! Jag får inte ihop det alls...
Mitt samvete visar/säger att jag inte ska dricka tillsammans med varken mamma eller pappa då bägge har problem. I vanliga fall dricker jag inte ändå så det är ingen skillnad för mig :-)
Mamma tjatade på mig ofta om att jag rökte innan, när jag slutade så började hon tjata om att jag drack för mycket cola. Min fundering är... Varför detta tjat på mig? Är det något hon själv vill sluta med som hon inte kan, därför tjatet på mig att jag ska sluta med saker jag gör? Hon tjatar inte längre. Men det blev för mycket ett tag. Hade jag ont i magen (magkatarr) så var det för colan. Fick jag eksem på händerna så var det för colan fast jag alltid får eksem på vinterhalvåret. Var det något annat så var det colan.
Min undran är då om det är något i hennes undermedvetna som vill sluta med något men inte klarar det. Jag slutade röka utan problem. Det handlar om viljan. Inget annat...
Har du inte vilja kan du inte sluta med något. Viljan måste vara starkare än något annat. Jag hade vilja att sluta röka, och jag gjorde det. Viljan va att jag ville så gärna ha barn men jag hade sagt till sambon att vi försöker inte skaffa barn förrens jag varit rökfri ett tag. Så blev det. Jag var rökfri 1 månad ungefär. Jag kan inte säga att det var lätt för det var det inte. Men viljan vann, JAG vann över mitt beroende... Viljan vinner allt...
Men jag erkänner att jag är svag för Cola :-D
Mamma och pappa är ett offer för alkoholen. Jag tycker synd om dom, varför? Ingen aning. Dom är offer för något som deras vilja inte kan vinna över. Dom har inte den starka viljan att sluta. Har dom den... Klarar dom ALLT. Se på min bror D. Han har viljan, han är stark. Jag är enormt stolt över honom. Han klarar det.
Skulle dom vilja ta steget fullt ut och kanske gå en behandling för att göra något åt det, för att må bättre. Så lovar jag att hela familjen kommer stötta till 500% plus lite till. Vi vill ju se att våra föräldrar mår bra. Se dom vara friska. Jag vill ha dom i livet i många år till... Så se till att sluta. Ni måste hittas viljan, men det är bara ni som kan finna den. Ni vet vart ni ska leta...
tisdag 14 april 2009
Behandling
Pappa var på behandling när jag var 12år ca. Det var hemskt. Det var så jobbigt. Varje morgon fick man frågan hur man mådde. Bra! svarade jag alltid. Men Bra var inte svaret. Man skulle verkligen beskriva med andra ord hur man mådde.
Jag är förbannad, arg, ledsen, besviken, ensam, olycklig. Tja! Det finns massa ord som kan beskriva mina känslor. Samma känslor som jag har idag hade jag även då. Men då var dom mycket starkare. Idag kan jag hantera dom på ett annat sätt. Accepterat dom på ett annat sätt. Men ett ord jag hade men inte visste ordet va, är Ångest. Jag hade det varje dag som 12åring, som barn och hade det varje dag på denna familjevecka när pappa var på behandlingen. Ångest! Den värsta känslan man kan ha. Den känslan är jag uppväxt med.
Pappa kom upp på behandlingen men ringde efter några dagar att han ville hem. Mamma fick köra upp dit och prata med dom och efter många om och men stannade pappa kvar. PUH!
3:ge veckan tror jag det var så skulle familjen komma upp. Familjeveckan! Min syster hade fått despans på att ta med sig sin lilla bebis. Det var jag, mamma, bror P, bror D, Syster + bebis och min faster.
Vi skulle konfrontera pappa. Alla satt i en ring som gick behandlingen även dom anhöriga. Pappa satt i mitten och jag skulle sitta framför honom. Pappa fick inte säga något till mig. Bara ta emot mina ord. Jag fick säga hur jag upplevde honom som alkoholist, som pappa, som människa. Vi alla i familjen fick göra detta. Bror D fick näsblod när han skulle gör det. Det var jobbigt för oss alla.
På avslutningen så kom vi alla i familjen igen tillbaka till hemmet pappa var på. Pappa skulle ta emot en medalj och så gick vi upp alla på scenen med pappa. Mamma hade skrivit en dikt som hon läste och så sjöng vi alla en låt som vi brukade sjunga för pappa "Hoppa tulle" tror jag den hette.
Behandlingen var otroligt nyttig. Man fick lära sig så otroligt mycket om sjukdomen Alkoholism.
Pappa kom hem efter sin behandling och sen gällde eftervård i 11mån. 1 gång i veckan på onsdagarna gick man på eftervård och jag gick också. Men jag sa inget på möten. Ville inte säga nåt, hade massor att säga samtidigt som jag inte hade något att säg. Vad skulle jag säg? Hur skulle jag formulera alla ord som jag hade inom mig? Varför skulle dom lyssna på lilla mig som ingen annars lyssnade på. Så jag slutade att gå. Det kändes som att jag svek pappa när jag gjorde det. Jag mådde dåligt av att sluta, men jag mådde även dåligt av att gå där och höra alla prata.
Pappa var nykter men han drack i sinnet. Han betedde sig precis som om han drack. Jätte konstigt. 12mån efter behandlingen började han dricka igen om jag inte minns fel. Då blev allt som vanligt än en gång...
Åren gick och jag blev 18år, skulle fylla 18år. Socialen ville som jag skrivit innan inte ge mig en lägenhet, men dom tyckte jag mådde så dåligt så jag behövde åka på en familjevecka själv på behandlingshemmet. Jag fick ta med mig en person. Jag tog med mig Bror D.
En mycket jobbig vecka och jag grät massor. Tömde min tjocka, jobbiga, tunga ryggsäck som följde mig vart jag än gick. Istället för att konfrontera alkoholisten så fick jag skriva ett brev. Pappa gick ju inte på behandlingen så brevet fick jag snällt läsa upp för prästen som var där. En underbar person som hjälpte mig massor.
Varje dag fick man säga "Hej! Mitt namn är ***** och jag är medberoende! För det är det man är. Man är lika sjuk som alkoholisten själv. Om inte sjukare på något sätt...
På kvällarna så släppte alla tankar och jag och bror D skrattade så vi grät oss till söms. Men varje morgon visste man att ryggsäcken skulle öppnas igen. Det jobbiga skulle börja än en gång.
Innan skrev jag att faster var med på behandlingshemmet. När jag och bror D var små så var vi mycket hos faster. Där fick man vara barn. Vi fick spela på stereon hur högt vi ville. Fick spela på pianot precis hur högt och mycket vi ville. Vi fick leka med gamla kläder och göra maskerad och så fick vi baka och leka med styltor som farbror gjort till oss.
Vi fick vara barn. Ingen sa till oss att vara tysta. Ingen sa "Släpp ut katten" bara för man spelade på pianot. Vi fick göra vad vi ville utan att vara rädda för att bli tillsagda.
Men varje gång så satt man hos faster och väntade på att bli tillsagt att man skulle vara tyst. Pappa sa alltid det hemma. Väsnades man för mycket så sa han åt oss att vara tysta. Men hos faster behövde vi inte det. Men ändå satt man med nålar i sig för att vänta på att bli tillsagd. Tog lång tid innan man började känna att man fick röra sig hos dom.
Ett underbart gammaldags hus med små fönster som var så mysiga. Halvmånar var dom. Ute så satt jag och farbror och lyssnade å fåglarna. Jag fick lära mig namnen på alla fåglar som sjöng så fint. Så vackert. Vi gjorde kikare med toalettrullar och titta på stjärnorna så jag kunde namnen på dom också.
Fridfullt att vara hos faster. Man kunde leva, andas.
Men när man kom hem så tyngdes ryggsäcken ännu mer. Man skulle vara tyst och inte väsnas för mycket. Än idag om min dotter väsnas för mycket så stelnar jag inombords och väntar på att hon ska bli tillsagd. Det sitter djupt.
Ibland säger pappa även idag "Vilket önaly (vet inte hur det stavas) det är här". Då gör det ont i hjärtat... Jag fäller taggarna utåt och är beredd till 500% att försvara lillan. Hon ska fanimej få vara barn. Hon ska inte behöva vara rädd för att bli tillsagt att bli tyst.
Självklart ska det vara med måtta. Men göra sina glädjetjut ska hon får göra. Hon ska få leka och känna sig som barn... utan att känna rädsla. Hon ska få vara Lillan... Hon ska bara få vara... Hon ska inte uppleva samma som jag...
Jag är förbannad, arg, ledsen, besviken, ensam, olycklig. Tja! Det finns massa ord som kan beskriva mina känslor. Samma känslor som jag har idag hade jag även då. Men då var dom mycket starkare. Idag kan jag hantera dom på ett annat sätt. Accepterat dom på ett annat sätt. Men ett ord jag hade men inte visste ordet va, är Ångest. Jag hade det varje dag som 12åring, som barn och hade det varje dag på denna familjevecka när pappa var på behandlingen. Ångest! Den värsta känslan man kan ha. Den känslan är jag uppväxt med.
Pappa kom upp på behandlingen men ringde efter några dagar att han ville hem. Mamma fick köra upp dit och prata med dom och efter många om och men stannade pappa kvar. PUH!
3:ge veckan tror jag det var så skulle familjen komma upp. Familjeveckan! Min syster hade fått despans på att ta med sig sin lilla bebis. Det var jag, mamma, bror P, bror D, Syster + bebis och min faster.
Vi skulle konfrontera pappa. Alla satt i en ring som gick behandlingen även dom anhöriga. Pappa satt i mitten och jag skulle sitta framför honom. Pappa fick inte säga något till mig. Bara ta emot mina ord. Jag fick säga hur jag upplevde honom som alkoholist, som pappa, som människa. Vi alla i familjen fick göra detta. Bror D fick näsblod när han skulle gör det. Det var jobbigt för oss alla.
På avslutningen så kom vi alla i familjen igen tillbaka till hemmet pappa var på. Pappa skulle ta emot en medalj och så gick vi upp alla på scenen med pappa. Mamma hade skrivit en dikt som hon läste och så sjöng vi alla en låt som vi brukade sjunga för pappa "Hoppa tulle" tror jag den hette.
Behandlingen var otroligt nyttig. Man fick lära sig så otroligt mycket om sjukdomen Alkoholism.
Pappa kom hem efter sin behandling och sen gällde eftervård i 11mån. 1 gång i veckan på onsdagarna gick man på eftervård och jag gick också. Men jag sa inget på möten. Ville inte säga nåt, hade massor att säga samtidigt som jag inte hade något att säg. Vad skulle jag säg? Hur skulle jag formulera alla ord som jag hade inom mig? Varför skulle dom lyssna på lilla mig som ingen annars lyssnade på. Så jag slutade att gå. Det kändes som att jag svek pappa när jag gjorde det. Jag mådde dåligt av att sluta, men jag mådde även dåligt av att gå där och höra alla prata.
Pappa var nykter men han drack i sinnet. Han betedde sig precis som om han drack. Jätte konstigt. 12mån efter behandlingen började han dricka igen om jag inte minns fel. Då blev allt som vanligt än en gång...
Åren gick och jag blev 18år, skulle fylla 18år. Socialen ville som jag skrivit innan inte ge mig en lägenhet, men dom tyckte jag mådde så dåligt så jag behövde åka på en familjevecka själv på behandlingshemmet. Jag fick ta med mig en person. Jag tog med mig Bror D.
En mycket jobbig vecka och jag grät massor. Tömde min tjocka, jobbiga, tunga ryggsäck som följde mig vart jag än gick. Istället för att konfrontera alkoholisten så fick jag skriva ett brev. Pappa gick ju inte på behandlingen så brevet fick jag snällt läsa upp för prästen som var där. En underbar person som hjälpte mig massor.
Varje dag fick man säga "Hej! Mitt namn är ***** och jag är medberoende! För det är det man är. Man är lika sjuk som alkoholisten själv. Om inte sjukare på något sätt...
På kvällarna så släppte alla tankar och jag och bror D skrattade så vi grät oss till söms. Men varje morgon visste man att ryggsäcken skulle öppnas igen. Det jobbiga skulle börja än en gång.
Innan skrev jag att faster var med på behandlingshemmet. När jag och bror D var små så var vi mycket hos faster. Där fick man vara barn. Vi fick spela på stereon hur högt vi ville. Fick spela på pianot precis hur högt och mycket vi ville. Vi fick leka med gamla kläder och göra maskerad och så fick vi baka och leka med styltor som farbror gjort till oss.
Vi fick vara barn. Ingen sa till oss att vara tysta. Ingen sa "Släpp ut katten" bara för man spelade på pianot. Vi fick göra vad vi ville utan att vara rädda för att bli tillsagda.
Men varje gång så satt man hos faster och väntade på att bli tillsagt att man skulle vara tyst. Pappa sa alltid det hemma. Väsnades man för mycket så sa han åt oss att vara tysta. Men hos faster behövde vi inte det. Men ändå satt man med nålar i sig för att vänta på att bli tillsagd. Tog lång tid innan man började känna att man fick röra sig hos dom.
Ett underbart gammaldags hus med små fönster som var så mysiga. Halvmånar var dom. Ute så satt jag och farbror och lyssnade å fåglarna. Jag fick lära mig namnen på alla fåglar som sjöng så fint. Så vackert. Vi gjorde kikare med toalettrullar och titta på stjärnorna så jag kunde namnen på dom också.
Fridfullt att vara hos faster. Man kunde leva, andas.
Men när man kom hem så tyngdes ryggsäcken ännu mer. Man skulle vara tyst och inte väsnas för mycket. Än idag om min dotter väsnas för mycket så stelnar jag inombords och väntar på att hon ska bli tillsagd. Det sitter djupt.
Ibland säger pappa även idag "Vilket önaly (vet inte hur det stavas) det är här". Då gör det ont i hjärtat... Jag fäller taggarna utåt och är beredd till 500% att försvara lillan. Hon ska fanimej få vara barn. Hon ska inte behöva vara rädd för att bli tillsagt att bli tyst.
Självklart ska det vara med måtta. Men göra sina glädjetjut ska hon får göra. Hon ska få leka och känna sig som barn... utan att känna rädsla. Hon ska få vara Lillan... Hon ska bara få vara... Hon ska inte uppleva samma som jag...
måndag 13 april 2009
30åriga kriget slut...
Jag var 16år. Precis fyllt 16år och det var början av oktober...
Mamma hade äntligen bestämt att flytta hemifrån. Vi hade hittat en fin lägenhet inne i stan rätt så centralt. Jag kunde gå till skolan utan problem.
Dagen vi flyttade så blev jag dålig så jag orkade inte hjälpa till. Jag spydde och bara sov.
Tror det var den 1 oktober för vi skojade ändå om att mamma och pappas 30åriga krig var slut. Dom hade sin 30åriga bröllopsdag den 2 oktober. Dom skulle inte skiljas, vi flyttade bara.
Det var underbart att bo i den lägenheten. Visst, jag och mamma hade våra stunder men jag kände ett lugn när man kom hem. Mamma städade på tullen och ibland bakade hon jätte goda frukost bullar som man åt med god aptit. Känna lugnet, känna ett lugn inom sig och magen började gå ner i varv. Underbart.
Jag hade problem med mina kompisar men det kom och gick. Så är det väl alltid i den åldern...Eller? Jag gick på individuella programmet för jag var så skoltrött och vi hade jätte roligt där. Lärarna var helt underbara. Absolut inte som vanliga lärare. Jag skulle läsa upp mina betyg men hade inte orken till det... Vi satt mest och drack thé med lärarna.
En dag ringde telefonen. Jag svarade och hörde att det var pappa. Vi hade då inte pratat med varandra på jätte länge. Jag blev jätte glad och kände lyckan hoppa i hjärtat. Mamma satt i köket och jag har för mig att hon hade nån vän där.
Det enda pappa vill oss var att vi skulle spela in Ulf Lundell på videon eftersom vi hade tagit med oss den i flytten. Han ville inget annat. Denna Ulf Lundell var viktigare än oss. Viktigare än mig...
Än idag hatar jag denna Ulf Lundell. Klarar inte av att lyssna på honom. Ser jag honom så ser jag bara en full pappa som har skruvat upp volymen till max och sitter i sina kallingar och bara sitter där... Hatar denna musik.
Vi la på luren och jag gick in på mitt rum. Jag mådde illa. Ingen tyckte om mig. Ingen ville ha mig. Jag var i vägen precis överallt. jag var tillför att bara vara tillagts för andra. Spela in denna jäkla Lundell...det var därför jag fanns. Inget annat.
Tiden gick och jag kommer inte ihåg redigt vad som hände där men jag kommer ihåg att jag nån gång hjälpte pappa att städa i huset. Jag fick lite pengar för det och jag städade hela dagen. Bror D hade en kompis där som hjälpte mig tillslut för att jag skulle bli färdig. Han kallades för Robban.
Bror D och Robban skulle köra hem mig. Pappa ropade på mig från vardagsrummet innan jag skulle gå ut. Han stog där i sin morgonrock. Såg ut som en riktig A lagare som sitter på parkbänken och bara dricker. Men det enda han vill va att ge mig en Kram. Denna kram fick mig att få tårar i ögonen, men jag ville inte visa pappa. Den som märkte det var Robban. Han såg på mig hur jobbigt det var för mig att ta denna kram som jag längtat efter i så många år.
Få en kram för att känna mig omtyckt, inte ett måste. Pappa gav denna kram från hjärtat. Jag kände det. Han ville ge mig denna kramen, men han ville inte visa dom andra därför ropade han in mig till vardagsrummet... Inga pengar i världen skulle kunna ersätta denna kram.
Tiden gick och det började bli vår ute. Mamma och pappa hade börjat träffas igen lite smått. Jag satt i vardagsrummet och kollade på vår lilla tv vi hade. Men vad spelade det för roll. Jag var lycklig där med mamma i denna lägenhet. Jag älskade det och trivdes underbart.
Satt och kollade på tv och mamma ställer sig vid tröskeln in till rummet. Hon tittar på mig och frågar
- Skulle du kunna tänka dig att flytta hem igen?
Hon kunde lika gärna slänga mig i ett iskallt bad. Hon kunde lika gärna satt en kniv i mitt hjärta. Hon kunde lika gärna dödat mig kändes det som när jag hörde dessa ord. Dom hemskaste orden som fanns på denna jord.
-Aldrig!!! Svarade jag.
Mamma vände på klacken och gick. Jag såg på kroppsspråket som jag blivit jätte duktig på att läsa att hon blev sur. Hon ville så gärna flytta hem igen. Räcker med att pappa visar lillfingret så gör mamma allt för pappa. Det positiva med det är att jag vet att mamma älskar pappa. Jag vet att pappa älskar mamma. Men ska man utsätta sina barn bara för att man älskar någon? Är inte barnen viktigare.
Jag kände att nu håller nog mitt lugn gå åt helvete... IGEN...!
En kväll var jag hemma själv. Mamma hade sagt att kommer jag inte hem ikväll så sover jag hos pappa. Ok sa jag.
Bjöd hem mina kompisar och vi hade jätte trevlig. På något sätt var denna kväll annorlunda. Vi kompisar satt och pratade om våra innersta tankar. Den ena tjejen blev hysteriskt för hon berättade om sin mamma som knarkar. Vi alla hade en jobbig kväll då vi berättade saker för varann.
Senare på kvällen kom det några killar över som vi kände lite ytligt. Vi hade jätte roligt ihop men dom jävlades med mig för dom skruvade upp volymen jätte mycket på min stereo så grannen under bankade i vårat golv. Jag blev livrädd för jag ville inte att vi skulle bli vräkta. Vart skulle vi då ta vägen? Då hade vi ingenstans att bo...!
Jag skällde ut dom men dom struntade i det. Efter många om och men så gick dom och det blev lugnt. Hade en kompis som sov över och mamma kom aldrig hem. Hon sov hos pappa denna natt...
Efter ett tag fick jag problem med vissa av kompisarna så jag ville bort från stan. Jag mådde dåligt och mamma hade väl bestämt sig att flytta hem igen. Vare sig jag ville eller inte. Jag hade inget att säga till om... Även denna gång.
Jag stack till Älmhult till dom som köpte min häst. Jag bodde där i deras ena lägenhet på gården och hennes bror som jag var hos jobbade där så han och jag bodde i den lägenheten tillsammans.
Vi hade det jätte roligt och var bra kompisar. Vi satt uppe länge på nätterna och pratade, sen somnade vi på bäddsoffan.
Jag kunde känna tryggheten. Han gav mig en trygghet så jag kände att jag hade inget att vara rädd för. Han var en jätte bra vän. Jag kände mig omtyckt.
På dagarna tog jag hand om hästarna och sen var jag inne hos henne och pratade och bara fanns. Vi hade jätte mysigt.
Under tiden flyttade mamma hem. Jag hade inget att säga till om. Jag ville verkligen inte flytta hem. Varför när jag visste hur det kommer sluta. Men mamma var än en gång blind och lockades av något pappa har... Undra vad?
Jag bodde i Älmhult i ca 3 veckor om jag inte minns fel, sen kom jag hem igen. Hem till huset där jag var uppväxt. Hem till huset där det inte fanns någon trygghet så långt ögat såg. Så långt känslorna gick. Ingen trygghet alls.
Jag hade alltid mat på bordet, alltid kläder osv. Men jag ville bli sedd. Ville bli hörd. Men än en gång var det ingen som hörde mig. Mamma lyssnade inte på mig, ville inte lyssna på mig. Hon ville bara hem till mannen som fördärvade hennes barn... Mannen som fördärvade massor i familjen. Mannen som hon älskade, älskar. Mannen som splittrade familjen... Våran pappa. Min pappa. Mammas man.
Tog inte lång tid förrens allt var i sin vanliga ordning i huset. Pappa och jag rök ihop stup i kvarten och jag kände mig inte önskad. Inte välkommen. Bara en unge som var i vägen för honom. En unge som bara skrek och betedde sig illa. En unge som var både demon besatt och satan själv. Knarkar unge!
Frågan är... Varför betedde jag mig som jag gjorde??? Jag ville bli sedd. Det var det enda jag ville. Ha lugn och ro. Känna tryggheten. Känna mig ÄLSKAD. Men NEJ. Det fick jag aldrig. Jag var bara i vägen för hans drickande.
6mån bodde vi inne i stan och hade det härligt. 6mån fick jag iallefall känna lugnet. Under denna vinterhalvår hade jag 12 förkylningar efter varann. Kroppen slängde ut massa skit kanske genom förkylningar när jag äntligen kunde känna lugn. ett lugn som varade i 6mån, men inte längre...
Innan vi flyttade så bodde vi hos syster. Jag praktiserade i en musikaffär och jag körde moped till en annan by för att jag ville inte köra moped inne i stan. Kommer ihåg att min syster blev arg på mig för det. Hon tyckte jag var löjligt som inte körde raka vägen in till stan. Men jag ville inte. Jag ville åka till den andra byn för att ta bussen in. Kändes mycket bättre. Varför vi bråkade egentligen vet jag inte. Jag kände att jag inte ville vara där. Jag trivdes inte, jag ville ha ett hem, ett eget hem. Jag ville vara ifred. Vill få det jäkla lugnet nån gång.
Jag hörde inte hemma nånstans. Bodde vi inte hos min syster så bodde jag hos min kompis i flera månader, och bodde jag inte där så var jag i Älmhult hos dom vännerna. Jag har bott överallt känns det som. Bodde även på internat på skolan och när jag träffade sambon när jag var 18 så sov jag där mycket men tillslut fick jag inte vara där heller. Hans mamma tyckte inte om ig heller men det är en annan historia. Sen blev jag utslängd hemifrån osv... Varför levde jag?
Men mamma bodde kvar. Hon hade ju det som hon ville, men jag fick flytta runt för att hitta lugnet. Jag trivdes inte någonstans, men mamma bodde troget kvar hos sin man. Jag betydde ingenting. Jag var den som var problemet i det hela. Bättre att jag flyttade än att mamma skulle flytta igen...
I hela min uppväxt har pappa betytt mer än mig. Hennes egna dotter!
Ca 10år senare flyttade mamma hemifrån än en gång. Men då bodde jag ihop med min sambo. Samma veva som vi flyttade till vårat hus. Mamma bodde i en jätte fin lägenhet men hon mådde så dåligt. Hon ringde till mig och ville inte leva. Hon orkade inte. Jag blev jätte rädd och ringer mammas väninna som drar med henne ut till deras stuga.
Mamma mådde fruktansvärt dåligt av att bo där, fast hon säger att hon hade det mysigt. Men innerst inne ville hon nog bo hos pappa för hon bodde i lägenheten 1år ca sen flyttade hem igen. Men tack vare det året så fick jag och pappa en mycket bättre relation. Han berättade saker för mig som jag inte visste något om. Vi kunde sitta och prata han och jag om saker som vi aldrig gjort innan.
Tack vare detta året så fick jag en pappa... en relation med min pappa. Vi var inte längre katt och råtta utan far och dotter.
Men om han drack så ville jag inte veta av det. Jag bodde med min sambo och vi hade/har ett eget liv. Jag ville inte veta av vad som hände hemma hos pappa. Men mamma flyttade tillbaka sen och allt gick tillbaka i sin vanlig ordning men jag har ändrat mig. Jag accepterar att dom håller på som dom gör där ute. Men kravet är att jag inte ska veta vad dom gör. Jag vill inte ha med det att göra. Jag vill bara ha min mamma och pappa. Vill inte veta av något om alkoholen.
Mitt största Krav från min sida är att jag bara vill ha Mamma och Pappa... Inget annat...!
Mamma hade äntligen bestämt att flytta hemifrån. Vi hade hittat en fin lägenhet inne i stan rätt så centralt. Jag kunde gå till skolan utan problem.
Dagen vi flyttade så blev jag dålig så jag orkade inte hjälpa till. Jag spydde och bara sov.
Tror det var den 1 oktober för vi skojade ändå om att mamma och pappas 30åriga krig var slut. Dom hade sin 30åriga bröllopsdag den 2 oktober. Dom skulle inte skiljas, vi flyttade bara.
Det var underbart att bo i den lägenheten. Visst, jag och mamma hade våra stunder men jag kände ett lugn när man kom hem. Mamma städade på tullen och ibland bakade hon jätte goda frukost bullar som man åt med god aptit. Känna lugnet, känna ett lugn inom sig och magen började gå ner i varv. Underbart.
Jag hade problem med mina kompisar men det kom och gick. Så är det väl alltid i den åldern...Eller? Jag gick på individuella programmet för jag var så skoltrött och vi hade jätte roligt där. Lärarna var helt underbara. Absolut inte som vanliga lärare. Jag skulle läsa upp mina betyg men hade inte orken till det... Vi satt mest och drack thé med lärarna.
En dag ringde telefonen. Jag svarade och hörde att det var pappa. Vi hade då inte pratat med varandra på jätte länge. Jag blev jätte glad och kände lyckan hoppa i hjärtat. Mamma satt i köket och jag har för mig att hon hade nån vän där.
Det enda pappa vill oss var att vi skulle spela in Ulf Lundell på videon eftersom vi hade tagit med oss den i flytten. Han ville inget annat. Denna Ulf Lundell var viktigare än oss. Viktigare än mig...
Än idag hatar jag denna Ulf Lundell. Klarar inte av att lyssna på honom. Ser jag honom så ser jag bara en full pappa som har skruvat upp volymen till max och sitter i sina kallingar och bara sitter där... Hatar denna musik.
Vi la på luren och jag gick in på mitt rum. Jag mådde illa. Ingen tyckte om mig. Ingen ville ha mig. Jag var i vägen precis överallt. jag var tillför att bara vara tillagts för andra. Spela in denna jäkla Lundell...det var därför jag fanns. Inget annat.
Tiden gick och jag kommer inte ihåg redigt vad som hände där men jag kommer ihåg att jag nån gång hjälpte pappa att städa i huset. Jag fick lite pengar för det och jag städade hela dagen. Bror D hade en kompis där som hjälpte mig tillslut för att jag skulle bli färdig. Han kallades för Robban.
Bror D och Robban skulle köra hem mig. Pappa ropade på mig från vardagsrummet innan jag skulle gå ut. Han stog där i sin morgonrock. Såg ut som en riktig A lagare som sitter på parkbänken och bara dricker. Men det enda han vill va att ge mig en Kram. Denna kram fick mig att få tårar i ögonen, men jag ville inte visa pappa. Den som märkte det var Robban. Han såg på mig hur jobbigt det var för mig att ta denna kram som jag längtat efter i så många år.
Få en kram för att känna mig omtyckt, inte ett måste. Pappa gav denna kram från hjärtat. Jag kände det. Han ville ge mig denna kramen, men han ville inte visa dom andra därför ropade han in mig till vardagsrummet... Inga pengar i världen skulle kunna ersätta denna kram.
Tiden gick och det började bli vår ute. Mamma och pappa hade börjat träffas igen lite smått. Jag satt i vardagsrummet och kollade på vår lilla tv vi hade. Men vad spelade det för roll. Jag var lycklig där med mamma i denna lägenhet. Jag älskade det och trivdes underbart.
Satt och kollade på tv och mamma ställer sig vid tröskeln in till rummet. Hon tittar på mig och frågar
- Skulle du kunna tänka dig att flytta hem igen?
Hon kunde lika gärna slänga mig i ett iskallt bad. Hon kunde lika gärna satt en kniv i mitt hjärta. Hon kunde lika gärna dödat mig kändes det som när jag hörde dessa ord. Dom hemskaste orden som fanns på denna jord.
-Aldrig!!! Svarade jag.
Mamma vände på klacken och gick. Jag såg på kroppsspråket som jag blivit jätte duktig på att läsa att hon blev sur. Hon ville så gärna flytta hem igen. Räcker med att pappa visar lillfingret så gör mamma allt för pappa. Det positiva med det är att jag vet att mamma älskar pappa. Jag vet att pappa älskar mamma. Men ska man utsätta sina barn bara för att man älskar någon? Är inte barnen viktigare.
Jag kände att nu håller nog mitt lugn gå åt helvete... IGEN...!
En kväll var jag hemma själv. Mamma hade sagt att kommer jag inte hem ikväll så sover jag hos pappa. Ok sa jag.
Bjöd hem mina kompisar och vi hade jätte trevlig. På något sätt var denna kväll annorlunda. Vi kompisar satt och pratade om våra innersta tankar. Den ena tjejen blev hysteriskt för hon berättade om sin mamma som knarkar. Vi alla hade en jobbig kväll då vi berättade saker för varann.
Senare på kvällen kom det några killar över som vi kände lite ytligt. Vi hade jätte roligt ihop men dom jävlades med mig för dom skruvade upp volymen jätte mycket på min stereo så grannen under bankade i vårat golv. Jag blev livrädd för jag ville inte att vi skulle bli vräkta. Vart skulle vi då ta vägen? Då hade vi ingenstans att bo...!
Jag skällde ut dom men dom struntade i det. Efter många om och men så gick dom och det blev lugnt. Hade en kompis som sov över och mamma kom aldrig hem. Hon sov hos pappa denna natt...
Efter ett tag fick jag problem med vissa av kompisarna så jag ville bort från stan. Jag mådde dåligt och mamma hade väl bestämt sig att flytta hem igen. Vare sig jag ville eller inte. Jag hade inget att säga till om... Även denna gång.
Jag stack till Älmhult till dom som köpte min häst. Jag bodde där i deras ena lägenhet på gården och hennes bror som jag var hos jobbade där så han och jag bodde i den lägenheten tillsammans.
Vi hade det jätte roligt och var bra kompisar. Vi satt uppe länge på nätterna och pratade, sen somnade vi på bäddsoffan.
Jag kunde känna tryggheten. Han gav mig en trygghet så jag kände att jag hade inget att vara rädd för. Han var en jätte bra vän. Jag kände mig omtyckt.
På dagarna tog jag hand om hästarna och sen var jag inne hos henne och pratade och bara fanns. Vi hade jätte mysigt.
Under tiden flyttade mamma hem. Jag hade inget att säga till om. Jag ville verkligen inte flytta hem. Varför när jag visste hur det kommer sluta. Men mamma var än en gång blind och lockades av något pappa har... Undra vad?
Jag bodde i Älmhult i ca 3 veckor om jag inte minns fel, sen kom jag hem igen. Hem till huset där jag var uppväxt. Hem till huset där det inte fanns någon trygghet så långt ögat såg. Så långt känslorna gick. Ingen trygghet alls.
Jag hade alltid mat på bordet, alltid kläder osv. Men jag ville bli sedd. Ville bli hörd. Men än en gång var det ingen som hörde mig. Mamma lyssnade inte på mig, ville inte lyssna på mig. Hon ville bara hem till mannen som fördärvade hennes barn... Mannen som fördärvade massor i familjen. Mannen som hon älskade, älskar. Mannen som splittrade familjen... Våran pappa. Min pappa. Mammas man.
Tog inte lång tid förrens allt var i sin vanliga ordning i huset. Pappa och jag rök ihop stup i kvarten och jag kände mig inte önskad. Inte välkommen. Bara en unge som var i vägen för honom. En unge som bara skrek och betedde sig illa. En unge som var både demon besatt och satan själv. Knarkar unge!
Frågan är... Varför betedde jag mig som jag gjorde??? Jag ville bli sedd. Det var det enda jag ville. Ha lugn och ro. Känna tryggheten. Känna mig ÄLSKAD. Men NEJ. Det fick jag aldrig. Jag var bara i vägen för hans drickande.
6mån bodde vi inne i stan och hade det härligt. 6mån fick jag iallefall känna lugnet. Under denna vinterhalvår hade jag 12 förkylningar efter varann. Kroppen slängde ut massa skit kanske genom förkylningar när jag äntligen kunde känna lugn. ett lugn som varade i 6mån, men inte längre...
Innan vi flyttade så bodde vi hos syster. Jag praktiserade i en musikaffär och jag körde moped till en annan by för att jag ville inte köra moped inne i stan. Kommer ihåg att min syster blev arg på mig för det. Hon tyckte jag var löjligt som inte körde raka vägen in till stan. Men jag ville inte. Jag ville åka till den andra byn för att ta bussen in. Kändes mycket bättre. Varför vi bråkade egentligen vet jag inte. Jag kände att jag inte ville vara där. Jag trivdes inte, jag ville ha ett hem, ett eget hem. Jag ville vara ifred. Vill få det jäkla lugnet nån gång.
Jag hörde inte hemma nånstans. Bodde vi inte hos min syster så bodde jag hos min kompis i flera månader, och bodde jag inte där så var jag i Älmhult hos dom vännerna. Jag har bott överallt känns det som. Bodde även på internat på skolan och när jag träffade sambon när jag var 18 så sov jag där mycket men tillslut fick jag inte vara där heller. Hans mamma tyckte inte om ig heller men det är en annan historia. Sen blev jag utslängd hemifrån osv... Varför levde jag?
Men mamma bodde kvar. Hon hade ju det som hon ville, men jag fick flytta runt för att hitta lugnet. Jag trivdes inte någonstans, men mamma bodde troget kvar hos sin man. Jag betydde ingenting. Jag var den som var problemet i det hela. Bättre att jag flyttade än att mamma skulle flytta igen...
I hela min uppväxt har pappa betytt mer än mig. Hennes egna dotter!
Ca 10år senare flyttade mamma hemifrån än en gång. Men då bodde jag ihop med min sambo. Samma veva som vi flyttade till vårat hus. Mamma bodde i en jätte fin lägenhet men hon mådde så dåligt. Hon ringde till mig och ville inte leva. Hon orkade inte. Jag blev jätte rädd och ringer mammas väninna som drar med henne ut till deras stuga.
Mamma mådde fruktansvärt dåligt av att bo där, fast hon säger att hon hade det mysigt. Men innerst inne ville hon nog bo hos pappa för hon bodde i lägenheten 1år ca sen flyttade hem igen. Men tack vare det året så fick jag och pappa en mycket bättre relation. Han berättade saker för mig som jag inte visste något om. Vi kunde sitta och prata han och jag om saker som vi aldrig gjort innan.
Tack vare detta året så fick jag en pappa... en relation med min pappa. Vi var inte längre katt och råtta utan far och dotter.
Men om han drack så ville jag inte veta av det. Jag bodde med min sambo och vi hade/har ett eget liv. Jag ville inte veta av vad som hände hemma hos pappa. Men mamma flyttade tillbaka sen och allt gick tillbaka i sin vanlig ordning men jag har ändrat mig. Jag accepterar att dom håller på som dom gör där ute. Men kravet är att jag inte ska veta vad dom gör. Jag vill inte ha med det att göra. Jag vill bara ha min mamma och pappa. Vill inte veta av något om alkoholen.
Mitt största Krav från min sida är att jag bara vill ha Mamma och Pappa... Inget annat...!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)