Händer saker...

Nu är det extremt mycket saker som ska göra, fixas, planeras och varken jag eller sambon hänger med riktigt. Men det är bara att bita ihop för det kommer sluta så jäkla bra tror vi :-D

Berg och dalbana är det och kommer alltid att vara. Men så är det väl att vara alkoholens barnbarn. Känslorna man är uppvuxen med kommer aldrig att försvinna. Men man kan lära sig acceptera dom, och ändra dom till det positiva för att inte få dom djura dalarna. Som man säger. För att kunna arbeta med sig själv, måste man också acceptera sina "problem". Men mina dalar är inte så djupa längre som innan. Eller det kanske dom är, förändringen är att jag klättrar uppåt mycket snabbare än innan. Ångesten kan jag hantera bra nu, men mitt humör är ju en annan sak. Men det får jag ta... tyvärr. Jag försöker lägga band på mig, men samtidigt måste känslorna komma ut på något sätt...

För att tillfriskna, så måste man förstå att man har ett problem, och för att kunna arbeta med det, så måste man acceptera det... Bror D´s ord. Dom tycker jag man borde tänka på... Man måste acceptera. Man kan inte blunda för sina problem... Vakna UPP...!

Min framtid ser bra ut. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska göra för att få det. Min vilja har blivit starkare. Min vilja, min lycka, min egna självkänsla har blivit så mycket bättre. Jag har arbetat så mycket med mig själv det sista året så det är knappt att jag själv känner igen mig ibland.

Men orken är inte 100% än. Det är så mycket som händer runt om mig och inom mig som tar min energi. Så svårt att förklara. Låter kanske väldigt fel det jag skriver. Men jag kan inte få till det på annat sätt.

Men tyvärr blir värken värre. Jag har skydd som jag måste sova med på nätterna, jag har skydd som jag måste ha på dagarna. Snart ser jag ut som pinocciho... skranglig, söndrig ;-) Men lycklig :-D


En annan sak jag börjat märka är att jag börjar tycker om cigarett rök (jag själv har snart varit rökfri i 3år). Lukten av det påminner så mycket om min älskade svärfar som inte lever längre. När jag känner lukten så känns det som att han är precis bredvid oss som han alltid var innan. Kommer man någonsin vänja sig vid att han aldrig kommer tillbaka?

Han om någon i familjen hade ett hjärta av guld. Han tänkte bara gott om människor. Han var en fantastisk människa. Varför ska en sådan person få ett sådant hemskt avslut. Älskade svärfar. Han var verkligen älskad av mig...

Vi kunde reta gallfeber på varann ibland, men roligt hade vi :-D Saknar honom så mycket.

Jag verkligen älskar dig svärfar...



En sak som hände igår var att jag pratade med en man som stank alkohol, han var inte nykter. Tänkte inte på hur han hade tagit sig dit ut där jag träffade honom. Men det slog mig när jag hör hur en bildörr slås igen och bilen startas och kör iväg. Jag springer för fullt för att kolla bilen, men hann inte. Jag ringde polisen, och hoppas att dom fick honom... Där jag var, fanns massa barn. Jag kan inte förstå hur man kan köra med alkohol i kroppen. Hur är man funtad då?

Hur kan man riskera barn, människor, djur och sig själv för att köra med alkohol i kroppen. Vi gav ett bra signalement och jag kommer aldrig glömma denna mannens ansikte. *ryser av äcklighet*. Vi var många som såg honom...

Personer som kör rattfulla sänks i mina ögon. Dom är inte värda mycket. Jag kan inte förstå, hur tänker man? Man tänker inte alls! Min egna pappa har kört rattfull. Jag har själv ringt polisen för det, men dom har inte tagit honom. Men en dag ringde mamma och polisen tog honom. Idag har han sitt körkort igen...

Det är så många barn, familjer som förlorar någon nära för att någon tar nycklarna för att sätta sig på/i ett fordon. Sådana personer borde ALDRIG få tillbaka sina körkort.

När denna mannen körde iväg så tänkte jag att polisen kan ändå inte göra något. Jag slog väck tanken med en gång och tänkte. Jag MÅSTE ringa. Då har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa denna galning från att köra på ett person. Det är de minsta jag kan göra för samhället...

Jag hoppas polisen tog honom...