Fundersam!

Hej!

Nu är det över ett år sedan jag var här och skrev... Jösses vad mycket som hänt under denna tid. Funderar nu på om jag ska sätta mig och börja blogga igen om mitt liv...

Denna blogg blev det mycket oroligheter om... Men det är fortfarande min blogg och denna bloggen gör att jag mår bra.... Så man borde kanske ta tag i det igen och skriva från hjärtat...

Funderar vidare tills det känns riktig bra :-)

Blandat...

Jösses... Det är ett tag sedan jag skrev här. Mycket har hänt så det är därför jag inte skrivit.

I sommars så blev jag gravid och fick inte behålla någon mat så jag fick åka in akut för näringsbrist. Detta hända ca 4-5 gånger. Blev inlagd ca 1 vecka åt gången. Det var riktigt jobbigt. Ingen medicin hjälpte mot illamåendet. Fick också veta att det är tvillingar vi ska ha. Spännande, men lite läskigt!

Nu kan jag behålla maten, men jag kräker fortfarande varje dag. Fruktansvärt jobbigt... men det går över :-)

Samma veva började jag skolan och pluggar nu till social pedagog. Mycket spännande att lära sig allt inom det området. Man relaterar mycket till folk man känner och framför allt till sig själv.

Vi läser om dom olika sätten inom psykiatrin och så läser vi om dom olika sjukdomarna i psykiatri. Varit på olika studiebesök på dom olika behandlingshemmen. Vi ska på mer studiebesök, och man längtar varje gång för man är så nyfiken på alla ställen och deras sätt att arbeta med missbrukare och barn/ungdomar osv. Man lär sig något nytt varje dag.

När det gäller mig själv så mår jag bra. Har kontakt igen med mina föräldrar. Det känns bra, men inget är glömt och förlåtet. Det ska redas ut den dagen jag mår bra och inte är gravid. Nu går man här med magen i vädret och vill bara få ut bebisarna. Dom tar stor plats i magen :-)

Jag mådde fruktansvärt dåligt när jag var inlagd på lasarettet. Psykisk press att veta att äter jag inte hemma så måste jag ligga på lasarettet bland alla riktigt sjuka människor och höra hur ont dom har. Jag ville så gärna äta och dricka för jag var så hungrig, men fick jag i mig en liten smula eller droppe så kräkte jag desto mera. Ingen ork till något och jag har världens tur som har den sambo jag har som ställer upp. Han har tagit hand om ALLT när jag varit dålig. Hemmet och våran dotter och hundarna.

All min kraft gick till att gå till toaletten och kräka. Jag vill inte vara med om det igen. Det är hemskt att inte kunna äta och dricka fast magen skriker om det. Det höll ju på som värst i ca 4 månader nästan. Nu kan jag gå till skolan som vanligt men jag måste äta min medicin och jag måste sova tidigt på kvällen annars orkar jag inte. Så när jag kommer hem från skolan så är mina krafter slut. Jag orkar absolut ingenting, och då menar jag verkligen ingenting...

Skolans lärare ställer upp till 100% och allt går efter vad jag orkar, tex när vi har drama och ska spela apa ;-)

Det tråkiga med allt är att jag måste göra ett avbrott i skolan. Det stör mig jätte mycket, men jag kan inte göra något åt det. Detta var ju inget planerat. Men man får stå sitt kasst och vi är så klart lyckliga över att vi får äran att få 2 barn till :-D

Men så som jag har mått under denna tiden med illamåendet och denna press önskar jag inte min värsta fiende. Det har varit fruktansvärt att känna denna maktlöshet mot min egna kropp. Ingenting har hjälpt... Men jag är tacksam att jag mår bättre nu, saknar bara min ork... men den kommer nog sen :-D

Har inte försvunnit

Vill bara meddela att jag har inte glömt denna blogg. Har legat inne på lasarett från och till hela sommaren nästan och inte orkat skriva något, men det kommer så fort jag får orken tillbaks.

Jag har inte glömt er :-D

Händer saker...

Nu är det extremt mycket saker som ska göra, fixas, planeras och varken jag eller sambon hänger med riktigt. Men det är bara att bita ihop för det kommer sluta så jäkla bra tror vi :-D

Berg och dalbana är det och kommer alltid att vara. Men så är det väl att vara alkoholens barnbarn. Känslorna man är uppvuxen med kommer aldrig att försvinna. Men man kan lära sig acceptera dom, och ändra dom till det positiva för att inte få dom djura dalarna. Som man säger. För att kunna arbeta med sig själv, måste man också acceptera sina "problem". Men mina dalar är inte så djupa längre som innan. Eller det kanske dom är, förändringen är att jag klättrar uppåt mycket snabbare än innan. Ångesten kan jag hantera bra nu, men mitt humör är ju en annan sak. Men det får jag ta... tyvärr. Jag försöker lägga band på mig, men samtidigt måste känslorna komma ut på något sätt...

För att tillfriskna, så måste man förstå att man har ett problem, och för att kunna arbeta med det, så måste man acceptera det... Bror D´s ord. Dom tycker jag man borde tänka på... Man måste acceptera. Man kan inte blunda för sina problem... Vakna UPP...!

Min framtid ser bra ut. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska göra för att få det. Min vilja har blivit starkare. Min vilja, min lycka, min egna självkänsla har blivit så mycket bättre. Jag har arbetat så mycket med mig själv det sista året så det är knappt att jag själv känner igen mig ibland.

Men orken är inte 100% än. Det är så mycket som händer runt om mig och inom mig som tar min energi. Så svårt att förklara. Låter kanske väldigt fel det jag skriver. Men jag kan inte få till det på annat sätt.

Men tyvärr blir värken värre. Jag har skydd som jag måste sova med på nätterna, jag har skydd som jag måste ha på dagarna. Snart ser jag ut som pinocciho... skranglig, söndrig ;-) Men lycklig :-D


En annan sak jag börjat märka är att jag börjar tycker om cigarett rök (jag själv har snart varit rökfri i 3år). Lukten av det påminner så mycket om min älskade svärfar som inte lever längre. När jag känner lukten så känns det som att han är precis bredvid oss som han alltid var innan. Kommer man någonsin vänja sig vid att han aldrig kommer tillbaka?

Han om någon i familjen hade ett hjärta av guld. Han tänkte bara gott om människor. Han var en fantastisk människa. Varför ska en sådan person få ett sådant hemskt avslut. Älskade svärfar. Han var verkligen älskad av mig...

Vi kunde reta gallfeber på varann ibland, men roligt hade vi :-D Saknar honom så mycket.

Jag verkligen älskar dig svärfar...



En sak som hände igår var att jag pratade med en man som stank alkohol, han var inte nykter. Tänkte inte på hur han hade tagit sig dit ut där jag träffade honom. Men det slog mig när jag hör hur en bildörr slås igen och bilen startas och kör iväg. Jag springer för fullt för att kolla bilen, men hann inte. Jag ringde polisen, och hoppas att dom fick honom... Där jag var, fanns massa barn. Jag kan inte förstå hur man kan köra med alkohol i kroppen. Hur är man funtad då?

Hur kan man riskera barn, människor, djur och sig själv för att köra med alkohol i kroppen. Vi gav ett bra signalement och jag kommer aldrig glömma denna mannens ansikte. *ryser av äcklighet*. Vi var många som såg honom...

Personer som kör rattfulla sänks i mina ögon. Dom är inte värda mycket. Jag kan inte förstå, hur tänker man? Man tänker inte alls! Min egna pappa har kört rattfull. Jag har själv ringt polisen för det, men dom har inte tagit honom. Men en dag ringde mamma och polisen tog honom. Idag har han sitt körkort igen...

Det är så många barn, familjer som förlorar någon nära för att någon tar nycklarna för att sätta sig på/i ett fordon. Sådana personer borde ALDRIG få tillbaka sina körkort.

När denna mannen körde iväg så tänkte jag att polisen kan ändå inte göra något. Jag slog väck tanken med en gång och tänkte. Jag MÅSTE ringa. Då har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa denna galning från att köra på ett person. Det är de minsta jag kan göra för samhället...

Jag hoppas polisen tog honom...

Hejdå Tapetblomman!

Jag har blivit en annan person. Lite läskigt är det, men mitt rätta jag har nog börjat komma fram mera.
Jag accepterar inte vad som helst. Säger mera vad JAG tycker, tycker inte folk om det, tja, vad kan jag göra åt det...!

Mycket har hänt på sista tiden och jag växer mera inom mig. Ju mer motgångar i livet, desto starkare blir jag. Så Tack säger jag till alla motgångar.

Men tankarna går i huvudet och jag funderar på allt. Vi har varit så nära att förlora en familjemedlem igen så jag kommer lägga alla mina egna intressen åt sidan. Jag är annars aktiv inom en klubb, men det får vänta. Jag har inte tid just nu med det. Jag prioriterar annat. Min lilla familj går först. Jag måste göra så. Jag orkar inte göra allt jag vill, så jag får välja... och jag väljer så klart min familj.

Andra personer har märkt att jag är en annan person. Dom märker att jag säger ifrån på ett annat sätt och står rakryggad och står för det. Jag gör saker som jag innan varit rädd för... Innan var jag tapetblomman som inte ville vara i vägen. Idag är jag, JAG! Hejdå Tapetblomman!

Mina föräldrar vill inte ha min kontakt. Kanske därför jag vågar stå mera rakryggad. Jag kan göra exakt vad jag vill, säga vad jag vill utan att få dåligt samvete för deras tro. Som inte ens jag tror på. Som jag inte vill leva med.

Jag är vuxen person, har hus, har barn, har sambo, har ett liv, har en framtid. Varför ska jag leva ett liv som andra vill att jag ska leva.
NÄ...slut med det! Jag lever mitt liv som JAG vill leva. Sen om andra inte tycker om det. Det får stå för dom. Vill dom inte ha min kontakt så är det dom som förlorar på det. Men jag blir fruktansvärt sårad. Sårad än en gång av mina föräldrar. Min fråga är... Kan jag någonsin förlåta dom...igen?
Men vad är det jag gör i mitt liv som föräldrarna inte tycker om? Jag har kontakt med ett medium... Är det så farligt? Har jag skadat någon? Nej! Pappa sa alltid till mig i tonåren att jag var Satan själv, Jag var demonbesatt. Jag var så hemsk. Jag var knarkarunge (har aldrig rört knark), jag var ett problembarn OSV OSV OSV. Ska man göra så inom religionen? Jag har inte någon religion att gå efter. Men dom har, ändå beteer dom sig så? Jag lever mitt liv, varför ska jag leva mitt liv efter deras religion?

Alla dessa ord som pappa sårat mig med, mamma sårat mig genom att inte göra något alls, har jag ändå ställt upp och hjälpt till. Jag har brytt mig, visat att jag älskar dom. Men självklart var jag ett problem, jag motarbetade hans drickande till 100%. Uppkäftig tonåring var jag, men ingen såg mig ändå. Jag var ändå ett stort problem för pappas drickande. Bara för jag idag har kontakt med ett medium och går kurser hos henne som gör att jag mår bra, och att jag växer i mig själv så säger dom upp kontakten. Det är ju egentligen JAG som borde brutit kontakten efter allt dom gjort. Om vi nu ska prata om sådant. Allt dom har gjort mot mig då? Alla sår som har fula ärr. Betyder inte det? Jag betyder INGET för min familj. Den enda person som stöttar mig genom allt detta är min Bror D. Jag vet att vi inte tror eller tycker samma om allt, men ändå så stöttar han mig. Han respekterar min väg, mina val, mitt liv. Vad har jag gjort utan honom? Han är min familj förutom min egna lilla familj.

Tack bror D för att du finns. Jag Älskar Dig!

Tänk vad en sjukdom som alkoholism kan fördärva, och en tro kan splittra en hel familj, ändå sitter dom där med ett glas rött vin med gott samvete. Herregud säger jag. Löjligt! Pappa sitter berusad med bibeln i handen och säger till mig att det jag gör är farligt för att jag kan dra in demoner i hans hus. Att jag inte längre är välkommen i deras hus... Jag tycker snarare att alkoholen han har i sig är en demon...
Pappa sa till mig att jag är illojal mot familjen pga denna blogg. Rätt konstigt tycker jag. Vad är jag illojal mot?? Han säger ju att han inte några alkoholproblem. Vad är jag då illojal för?

Jag lever fortfarande mitt liv med ett gott samvete. Jag har fortfarande valt min väg. Jag är inte beroende av något förutom kärleken från min sambo och mitt barn... det är dom som är det viktigaste för mig.

Ibland får jag mina svackor, min panikångest, min rädsla. Dom kommer jag nog alltid får leva med, med tanke på min ryggsäck jag har med mitt liv i. Men jag tänker resa mig upp varje gång. Ingen alkohol, ingen religion, ingen människa ska slå undan mig...

Jag säger än en gång, Tack motgångar, här kommer jag, Framtiden...!

Ögonen förföljer mig

Tittar in i ögonen och frågar... Känner du som jag? Varför känner vi så här? Vad är det som gör att det blir som det blir? Varför gör du som du gör? Bara för du ha problem och inte kan ta emot ett krav, ett ultimatum... Vad ger dig rätt att sätta ett krav, ett ultimatum på mig?

Vad fan ger dig rätt att säga något överhuvudtaget?

Vad har inte ni gjort? Varför måste allt vara så svårt? Varför ska det bara vara åt ena hållet? Varför är det så svårt att tycka om mig?

Tusen frågor men ingen kan ge mig ett svar. Ett beroende är ett beroende!

Tittar fortfarande in i ögonen och frågar, men ser bara en spegelbild av mig själv i ett par ögon som tittar igenom mig. Som inte ser mig? Ögon som lever sitt egna liv, som bara ser sig själv, och sitt beroende, sin alkohol.
Ett par röda ögon som är grumliga av fylla, sorg, hat och massa känslor man inte kan sätta ord på... Varför gör du som du gör?

Mina känslor som jag har idag trodde jag aldrig jag skulle få... rätt eller fel... Men det är inte rätt för mig. Jag söker efter något jag aldrig kan få. Varför är det så svårt?

Varför ska dessa ögon förfölja mig? Varför kan dom inte se mig, tycka om mig?

Önskar dessa ögon kan vakna upp en dag och vara klara, titta glatt runt om sig och se vad dom har framför sig... innan det är för sent. Kanske är det redan för sent?

För min del är det de... Ögonen såg aldrig mig...

Motgång = Starkare

Man sitter här och är orolig för kära svärmor. Hon är mycket dålig och vi vet inte alls när hon kan komma hem igen... Det är inte kritiskt, men det är mycket allvarligt...

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom... Så jag har nog energi nu som kan räcka till hela Sverige nästan känns det som. Är det inte det ena så är det, det andra.

Så igår var jag på änglakväll hos medium. Man blir så glad när man träffar henne. Hon är så positivt och jag tycker så mycket om henne. Hon ger mig massa positiva råd och det har byggt upp mig så mycket. Hade det varit för några år sedan så hade jag inte orkat stå på mina egna ben idag.

Men jag står här, stark, vet vad jag vill, gör vad jag vill och ingen kan knäa mig igen. Jag låter inte det hända... Mycket tack vare hennes hjälp.
Tänk att en person kan ge en annan person så mycket bra. Det borde vi alla tänka på.

Alla borde ge varann något positivt varje dag.

Varför är det så att en familj kan få all motstånd, medan en annan kan glida genom livet utan motgång? Livet är ibland inte rättvist. Jag sitter här hemma och hoppas in i det sista att min svärmor ska bli frisk. Bli återställd. Men vad händer om det inte blir så? Tankarna snurrar för fullt...