Ögonen förföljer mig

Tittar in i ögonen och frågar... Känner du som jag? Varför känner vi så här? Vad är det som gör att det blir som det blir? Varför gör du som du gör? Bara för du ha problem och inte kan ta emot ett krav, ett ultimatum... Vad ger dig rätt att sätta ett krav, ett ultimatum på mig?

Vad fan ger dig rätt att säga något överhuvudtaget?

Vad har inte ni gjort? Varför måste allt vara så svårt? Varför ska det bara vara åt ena hållet? Varför är det så svårt att tycka om mig?

Tusen frågor men ingen kan ge mig ett svar. Ett beroende är ett beroende!

Tittar fortfarande in i ögonen och frågar, men ser bara en spegelbild av mig själv i ett par ögon som tittar igenom mig. Som inte ser mig? Ögon som lever sitt egna liv, som bara ser sig själv, och sitt beroende, sin alkohol.
Ett par röda ögon som är grumliga av fylla, sorg, hat och massa känslor man inte kan sätta ord på... Varför gör du som du gör?

Mina känslor som jag har idag trodde jag aldrig jag skulle få... rätt eller fel... Men det är inte rätt för mig. Jag söker efter något jag aldrig kan få. Varför är det så svårt?

Varför ska dessa ögon förfölja mig? Varför kan dom inte se mig, tycka om mig?

Önskar dessa ögon kan vakna upp en dag och vara klara, titta glatt runt om sig och se vad dom har framför sig... innan det är för sent. Kanske är det redan för sent?

För min del är det de... Ögonen såg aldrig mig...