Acceptera

Det har hänt mycket den sista veckan i mitt liv. Höll på att förlora min kära svärmor som jag tycker jätte mycket om. Vi var som katt och råtta innan men idag tycker vi om varandra... Hon betyder mycket för, hon är ju min dotters farmor.

Andra saker har också hänt i veckan som har gjort att jag har fått göra ett svårt val. Valet jag gjorde var först och främst för min dotter. Jag vill hennes bästa... Sen får vi se om det var rätt val längre fram...

Annars tycker jag det har varit rätt lugnt. Sen jag startade mailen för alkoholens barnbarn och tog väck inläggen så har jag inte fått några otrevliga inlägg. Skönt för att jag vill blogga för min skull, inte någon annans...

Just nu känns det som att jag inte har något att skriva här. Det ser jag som något positivt. Att skriva denna blogg har gjort att jag har bearbetat hur mycket som helst som jag varit med om. Känns jätte skönt faktiskt. Min tunga ryggsäck har lättat så mycket.

Jag står för den jag är idag och tycker det jag tycker... Punkt slut känns det som... Jag har gått otroligt långt i min väg sen bloggen startade. Vissa perioder var otroligt jobbiga då minnen som jag förträngt kom fram. Men idag så går det att leva med det. Jag har accepterat dom händelserna.

Jag har accepterar mycket i mitt liv tack vare alkoholens barnbarn...

Vila

Det är mycket som händer just nu så jag orkar inte riktigt skriva i denna bloggen nu...

Jag måste ta reda på alla mina känslor innan jag kan göra något annat känns det som. Får vila lite... Behöver nog det.

Ta en dag i taget...

Denna blogg har startat många känslor på många olika håll. Men jag skriver endast för mig själv och det har hjälpt mig massor på denna korta väg som jag gått sen bloggen startade. Jag är inte riktigt samma människa längre. Jag säger mer vad jag tycker och känner och tycker folk inte om det... Det är då deras problem. Just nu tänker jag endast på mig själv och ingen annan. Svårt är det, men jag försöker.

Ett missbrukar hem vill alltid i hemlighet att ingen ska veta familjens problem. Nu säger jag det till hela världen. Jag är inte lojal längre. Jag sticker ut och ropar till alla att här är det något som är fel. Vissa går fel väg men ser inte det. Dom tar den "lätta" vägen genom att svälja innehållet i flaskan så dom glömmer världens problem för en stund. Men problemet finns fortfarande kvar när dom vaknar upp... vaknar upp med ångest, bitterhet, ånger osv.

Jag är inte lojal. Jag sviker många personer enligt dom, men som jag skrivit innan. Jag tänker inte vara tyst längre. Jag ska inte skämmas vad som finns och vad som gjorts. Detta är mitt sätt att gå vidare och bryta mig loss här i världen. Jag får väl ta det att jag är illojal nu. En människa, en person, en dotter som sviker familjen. Men ingen tänker på vad jag fick utstå som liten. Då var jag tyst som en mus men växte upp och blev en blandning av en rebell och en tyst flicka som ingen såg. Nu när jag säger något ska jag vara tyst... Nopp, jag vägar vara en tyst flicka mera.

Jag får väl fortsätta vara illojal, men jag gör det för mig själv. Ingen annan. Jag kommer inte vara tyst längre. Jag ska säga precis som det är.

Dom positivt sakerna är också viktiga. Det håller jag med om. Men när jag sitter här med bloggen är det så många blandade känslor som kommer fram. Just när jag ska skriva här är det dom negativa känslorna starkast. Det är så mycket som kommer upp till ytan som måste bearbetas. Ältas, bearbetas...

Älta gör man när man bearbetar. Minnena går runt i huvudet och ältar gång på gång tills man är klar med det, sen så går man vidare. Det är så det funkar, säger psykologerna iallefall... Och jag håller med...!

Tycker synd om mig själv? Gör jag definitivt inte. Hade jag inte varit med om dom sakerna jag varit med om hade jag inte varit den person jag är idag. Den person jag är idag är jag stolt över. En person som bryr sig om andra, som ställer upp när jag behövs, som människor kan prata med, person som vänner kan lita på. Sådan hade jag kanske inte varit om jag inte varit med om sakerna jag varit med om... Därför tycker jag inte synd om mig själv, utan stolt på något konstigt sätt över de jag varit med om...

Vissa saker vill jag helst glömma, men jag är nog inte mogen att ta tag i dom problem. Frågan är om jag är mogen någon gång. Det är så hemska saker så jag vill inte ens tänka på det nu. Men jag måste lära mig acceptera det för att kunna gå vidare. Men personerna kommer ALDRIG acceptera händelsen, dom kommer neka... Men det är deras problem. Jag vet vad jag känner, såg, kände osv...

Ta en dag i sänder så kommer allt att ordna sig...

Vem som helst!

Här har varit fullt upp så jag har inte hunnit skriva något på några dagar.

Härom kvällen var jag på ett öppet AA möte (öppet menas med att även anhöriga får gå på mötet) och det var verkligen givande. Mycket intressant att höra allas historier och tankar. Man lär sig så mycket av det. Man känner igen sig så mycket och alla i rummet förstår alla. Allt som sägs i det rummet stannar där. Det känns så skönt.

Har man inte varit med om vad alkoholen kan göra så kan man inte sätta sig in i en annans tankar eller känslor, men dom kan. Tyvärr finns det inte Alanon i denna stad. Hade så gärna velat att det fanns. Hade hjälpt så mycket. Det är ju många i alla städer som har samma problem, samma tankar, samma känslor. Vi är så många...

Många tror att alkoholister är endast dom som sitter på en parkbänt i stan och dricker. Men så är inte fallet. Det kan vara personen som sitter bredvid dig i bussen, kassörskan i affären, polisen... Tja det kan vara precis vem som helst. En vacker dag kan det även bli Du, eller Jag. Man vet inte framtiden. Därför ska man vara försiktig enligt mig.

Alla vet ju att droger är farliga...

Problemet är även att en alkoholist inser inte själv att dom är det. Inte ens familjen kanske ser det. Dom/vi blundar för problemen, tyvärr.

Hästen...

Jag tycker inte det är fel att människor dricker alkohol. Men det ska vara med måtta och enligt mig är inte det med måtta om du dricker så man ser en personlighets ändring. Och jag tycker det är absolut fel att dricka ihop med en person som du VET har problem med alkoholen och är alkoholist. Där tycker jag att gör du det, då stöttar du deras tillvägagångssätt.

Du sitter ju inte och röker framför en person som har kol och som sitter med syre... samma sak enligt mig.


Kommer inte ihåg vilken ålder jag hade men varje söndag åkte jag och pappa iväg till ett stall. Varje söndag fick jag rida på en privat ridlektion. Det var så roligt. Det var så spännande. Jag tyckte det var så roligt att åka iväg, bara pappa och jag och göra något som jag älskade över allt annat.

När man kom hem från ridningen så somnade jag oftast på soffan helt slut. Jag älskade det... Söndagarna var det bästa, den tiden jag red där :-)

Efter ett tag köpte pappa en egen häst till mig. En blandning mellan shettis/russ. När vi hämtade hem henne så det första hon gjorde va att bita mig i magen och i handen. Jag sa inget till mamma och pappa för jag var jätte rädd dom skulle lämna tillbaka henne.
Henne hade jag roligt med. En busig tjej med glimten i ögat. Hon lärde mig massor.

Vi flyttade henne till ett stall och efter ett tag blev hon sjuk. Hon fick sandkolik och mamma stöttade mig till 150%. Mamma ställde upp med att köra mig flera gånger om dagen till stallet för att vi skulle kolla till henne. Ringde veterinären osv.

Det var roligt att ha henne men jag kom fram till sen att hon var för liten för mig så vi sålde henne till en barnfamilj och så köpte vi en större häst. Honom hade jag också roligt ihop med. Vi red som vildar i skogen och byggde banor som vi hoppade. Varje gång vi skulle galoppera så sparkade han bakut så ibland satt man nästan vid huvudet på honom och kikade in i hans ögon och hoppades på att han inte skulle sparka igen.

Jag tränade lite för skoj skull i en padock med några kompisar. Hoppade hinder och hade roligt. När vi hoppade så flög jag på ena håller och min häst sprang åt andra hållet. Goda skratt fick vi allihopa :-D

Det var så kul att ha häst. Tiden gick och jag blev äldre och ville hellre umgås med kompisarna än att vara i stallet. Sålde hästen till en nära vän till pappa. Han och hans barnbarn höll på med hästar så där fick han det bra.

Ibland körde jag mamma och pappa upp och hälsade på. Det var så roligt att göra det. Utflykt med bara mamma och pappa till något som jag älskade.

Jag blev 17 och började närma mig 18år. Jag började bli sugen på häst igen och kände att jag ville så gärna ha. En annan vän till pappa sa att han hade en häst som passade mig. Vi körde och kollade och jag provred. En härlig arab som var hästen jag ville ha.

Snäll och go i stallet och mycket fart och tempo i skogen. En helt underbar häst. Vi tog hem honom och jag storm trivdes med honom. Hade honom på prov ett tag och jag älskade han.
Men i bakhuvudet kände jag att detta är inte rätt. Snart blir jag 18år och det är inte rätt att pappa ska betala så mycket pengar för mig på en häst som jag kanske inte orkar med eller vill ha om ett tag då man fyllde 18...

Fel eller rätt tänkt vet jag inte. Jag tyckte det inte var rätt att göra så mot pappa att han skulle lägga så mycket pengar på något som jag kanske tröttnade på om ett litet tag så jag sa till pappa att jag ville inte ha honom.
Mamma och pappa frågade flera gånger om jag verkligen var säker.

- "Ja", svarade jag fast jag var väldigt osäker. Ville så gärna ha honom men det var inte rätt. Han var så underbar. Han älskade att hoppa och han var så mysig. Mamma var inte rädd för honom som hon var för den andra hästen. I stallet la han huvudet på axeln och ville bara gosa.

Vi lämnade tillbaka hästen och än idag ångrar jag det så mycket. Tänk om jag hade behållt honom. Denna älskade häst. Det stog mitt namn på honom :-) Men det var inte rätt just då. Hästen var rätt, men tiden var fel...

Jag är så tacksam att mamma och pappa gav mig den möjligheten att få ha en egen häst. En häst som bara var min. Det är inte alla döttrar som får denna önskan upplevd. Jag är tacksam för att pappa byggde ett stall till mig hemma så jag kunde ha hästen där. Jag är tacksam att dom betalade allt för min häst. Jag är dom evigt tacksam att dom gav mig denna chans...

Tänk vad mamma och pappa har gjort för mig. Detta är något som inte alla får uppleva fast det är många flickors dröm. Jag älskar dom som personer för dom är dom bästa föräldrarna man kan få. Jag accepterar bara inte deras hantering med alkohol. Annars är dom det bästa som finns i hela universum. Jag älskar dom så mycket så det gör ont och är så tacksam för att dom finns.

Barn ska få vara barn

Det har kommit inlägg i gästboken om integritet, men personen själv skrev ut både namn och ort så jag raderade det omedelbart då jag vill ha bloggen anonym. Otrevliga kommentarer i bloggen kommer att raderas då ingen kommer att få mig att sluta blogga. Den som kan få mig att sluta är endast jag själv.



Jag bodde hos min bästa vän några månader när jag var runt 16år. Vi hade ett rum utanför hennes föräldrars hus. Vi hade jätte roligt tillsammans. Hennes pappa planerade att bygga ett eget rum till mig. Men tiden gick och jag började känna att jag var rädd att förlora henne som vän då vi bodde så tätt på varandra hela tiden. Vi bråkade inte, men vi behövde andas.

En kväll så sa jag till henne att jag flyttar hem igen. Jag berättade att jag ville hellre bo i ett helvete och ha min vän kvar, än att bo kvar och förlora henne som min bästa vän och ändå få bo i ett helvete.

Så jag flyttade hem...

Jag trivdes så bra där hos dom. Jag kände mig välkommen och vi hade så roligt tillsammans. Jag behövde inte känna mig nervös. Jag behövde inte få den där oroliga känslan som man hade så fort man skulle komma hem. Frågan om pappa var nykter eller inte. Vi hittade på massa hyss och skrattade hela dagarna. Jag mådde bra men mitt hjärta höll på att gå sönder. Jag vill också ha en mysig familj som dom hade.
Men det visade sig sen att det var inte så bra... Hennes pappa är också glad i alkoholen så vi har mycket gemensamt.

Idag försöker man finnas för henne som hon fanns för mig då hennes son har leukemi. Man har fått lära sig mycket om cancer då min svärfar dog i det och hennes 4 åriga son är dålig i sin cancer. Hur mycket skit ska det komma i denna värld. Ska inte barnen få vara friska och må bra. Är det inte droger inblandade så är det sjukdomar. Önskar att alla barn kunde få ha en härlig barndom med bara massa skratt.

Man sitter här och vill åka upp till dom och hälsa på men är livrädd att jag har träffat någon som bär på ett virus som jag då drar med mig till dom. Önskar jag kunde göra något för dom, men det enda jag kan göra är att lyssna på deras ord. Stötta...

En dag var vi hemma hos mig. Vi tittade på tv och åt popcorn. Min syster var hemma också. Vet inte vilket pogram vi kollade på men helt plötsligt så kom pappa in i bara kalsonger. Han satte på stereon och jag sa att vi tittar på tv. Han brydde sig inte. Han satte på Ulf Lundell på högsta volym och stog bara där i sina kalsonger. Han spelade jätte högt så det gjorde ont i öronen.

Mamma kom in och sa till men han brydde inte sig. Han höjde ett snäpp till på stereon och satte sig i fåtöljen. Fanns inget man kunde göra. Jag skämdes så mycket för min kompis, men vad kunde jag göra. Min syster kom in och skällde på pappa. Hon blev mycket upprörd så man såg tårarna i hennes ögon. Vad fanns det för oss att göra? Bara att acceptera att pappa skulle lyssna på sin musik när han ville. Jag avskyr Ulf Lundell...

Enligt bibeln så är mannen i familjen huvudet. Det är mannen som tar det sista beslutet. Det kan ju tolkas på många olika sätt och givetvis tolkade pappa det som att HAN bestämde allt. Vi skulle lyda... Så var det när han var full. Han slängde ord från bibeln i huvudet på oss. Barn ska respektera sina föräldrar. Men det står ju även att föräldrarna ska respektera barnen... Men dom orden hoppade nog pappa över varje gång, för det fanns inte. Det var bara HAN...

Om jag inte minns fel så var det den dagen jag bestämde mig att bo hos min kompis. Min bästa vän. Hon som alltid funnits för mig. Hon som känner mig utan och innan. Det är hon och sambon som känner mig bäst.

När är det barn får vara barn egentligen? Vilka barn har en bra uppväxt? Finns det någon bra uppväxt? VAD är en bra uppväxt?

Varje gång man såg huset så undrade man hur det är hemma idag. Ska jag tassa på tå, eller ska jag hålla mig undan?

Jag är evigt tacksam för att jag fick bo hos min vän. Då fick jag vara ungdom och kunna andas som jag ville. Bara vara jag...

Jag upplever det så

Tårarna rinner ner på min kind. Jag mår skit, men ingen ser. Jag vill inte leva, men ingen ser, jag vill börja om, men ingen ser. Jag vill inte mer, men ingen ser. Jag ser inte orden för mina tårar. Jag orkar inte mer. Men ingen ser...

Det enda jag gör i denna blogg är att skriva så som jag upplever det. Mina tankar, mina känslor. Känslor som ingen visste om men nu finns dom så ni kan läsa. Då gör jag fel. Är det så det ska vara? Jag ska bara vara en person i familjen som inte ska yttra mig. När jag väl säger vad jag tycker och känner och vill. Då är det fel?

Enligt vissa av er så ska jag fortsätta vara tapetblomman som bara ska finnas, som inte ska säga något. Bara vara en person som ingen ser. En person som ingen vill ha.

Jag ska fortsätta vara tapetblomman för eran skull. Lika bra att bara försvinna så jag inte ställer till det i era tankar. Jag ska förbli tapetblomman...
Jag skriver inga namn, jag skriver bara känslor, tankar och min upplevelse. Det är visst fel. Ja, klart det är fel när man känner sig träffad... Vad annars?
Jag ska vara tyst... Är det det ni vill? Klart ni vill det. Ser ni problemen måste ni göra något åt det och det orkar ni inte.

Jag har alltid varit tyst och inte sagt något, bara hållit det inom mig. Idag skriver jag orden i en blogg anonymt. Då är det fel. Vill ni få väck bloggen...? Kämpa på, kanske jag stänger ner den, MEN INGEN KAN STOPPA MINA KÄNSLOR, TANKAR ELLER MITT LIV.

Ingen av er kan stänga av mitt innersta. Bara jag själv.

Konstigt att människor stöttar mig till 100% när jag började bloggen. Klart ni gjorde det. Jag skrev ju bara om mamma och pappa och olika händelser. Men nu när jag skriver lite fritt om mina tankar och om min familj så klampar jag in på era liv. Klart det är jobbigt när jag skriver om er. Lättare att acceptera om jag bara skriver om mamma och pappa...

Ingen av er kan stoppa mina tankar eller känslor. Jag kommer alltid ha dom vare sig jag, du eller ni vill/tycker om dom...

Jag kommer aldrig säga upp kontakten med mamma och pappa. Dom betyder för mycket för mig. Jag älskar dom över allt annat. Det är deras sätt på alkoholen som jag inte accepterar. Är det så konstigt?

Ni fanns inte där när jag var liten och fanns i bråken. Ni fanns inte där för mig någon av er. Ni bodde inte hemma, ni stack hemifrån, jag fick alltid vara kvar. Jag fick gömma mig i mitt rum innanför 4 väggar och lyssna på bråken. Är det så konstigt att jag mår skit för denna alkohol?

Ni fanns ju inte där. Ni hade nog med era egna känslor och upplevelser. Ni fick inte uppleva dom sakerna, bråken, orden, skriken, slagen för ni fanns fortfarande inte där. Jag var där. Jag såg allt. Hörde allt...

Är det så konstigt att jag hatar denna alkohol när jag ser hur alla ni är glada för den? Kan inte ens äta en god middag tillsammans utan alkohol... Hur kommer det sluta när vi alla har arvet inom oss att bli alkoholister. Sjukdomen är ju ärftlig. Vågar man ta den risken? Inte jag iallefall. Jag vågar inte dricka för jag är livrädd att bli en alkoholist...

Jag vill se mitt liv med nyktra ögon...

Varför försvarar ni alkoholen så pass mycket? Varför betyder den så mycket för er?

Som jag skrivit innan i bloggen. Jag kommer aldrig be om ursäkt för mina ord här i denna blogg, Det är så här jag känner och upplever. Sen är det upp till er att ta åt er eller inte bry er. Jag skriver denna bloggen för mig själv, Ingen annan...

Bara jag! Den jäkla tapetblomman som ställer till i era känslor och tankar idag...

Allt blir till liv igen

Idag har jag och lillan varit ute hos mina föräldrar. Det är så underbart att vara där ute när det är varmt ute. Man sitter där och tittar på lillan när hon leker, hundarna springer fritt och fåglarna sjunger. Underbart! Finns det något bättre?

Jag älskar att vara där ute när det inte är någon alkohol inblandad. Bästa som finns! Sitta och prata med mamma och pappa och höra deras historier... Så mysigt medan man tittar på när vattnet glittrar mor solen.

Tvättade våra bilar gjorde jag. Pappas bil, min bil och mammas bil. Så jag är genomblöt medans lillan lekte för fullt med mormor.

Våren är en underbar tid när allt blommar ute. Jag önskar att den tiden alltid är. Det är då jag mår som bäst. Våren... Då ser man allt blir till liv igen.