Ta en dag i taget...

Denna blogg har startat många känslor på många olika håll. Men jag skriver endast för mig själv och det har hjälpt mig massor på denna korta väg som jag gått sen bloggen startade. Jag är inte riktigt samma människa längre. Jag säger mer vad jag tycker och känner och tycker folk inte om det... Det är då deras problem. Just nu tänker jag endast på mig själv och ingen annan. Svårt är det, men jag försöker.

Ett missbrukar hem vill alltid i hemlighet att ingen ska veta familjens problem. Nu säger jag det till hela världen. Jag är inte lojal längre. Jag sticker ut och ropar till alla att här är det något som är fel. Vissa går fel väg men ser inte det. Dom tar den "lätta" vägen genom att svälja innehållet i flaskan så dom glömmer världens problem för en stund. Men problemet finns fortfarande kvar när dom vaknar upp... vaknar upp med ångest, bitterhet, ånger osv.

Jag är inte lojal. Jag sviker många personer enligt dom, men som jag skrivit innan. Jag tänker inte vara tyst längre. Jag ska inte skämmas vad som finns och vad som gjorts. Detta är mitt sätt att gå vidare och bryta mig loss här i världen. Jag får väl ta det att jag är illojal nu. En människa, en person, en dotter som sviker familjen. Men ingen tänker på vad jag fick utstå som liten. Då var jag tyst som en mus men växte upp och blev en blandning av en rebell och en tyst flicka som ingen såg. Nu när jag säger något ska jag vara tyst... Nopp, jag vägar vara en tyst flicka mera.

Jag får väl fortsätta vara illojal, men jag gör det för mig själv. Ingen annan. Jag kommer inte vara tyst längre. Jag ska säga precis som det är.

Dom positivt sakerna är också viktiga. Det håller jag med om. Men när jag sitter här med bloggen är det så många blandade känslor som kommer fram. Just när jag ska skriva här är det dom negativa känslorna starkast. Det är så mycket som kommer upp till ytan som måste bearbetas. Ältas, bearbetas...

Älta gör man när man bearbetar. Minnena går runt i huvudet och ältar gång på gång tills man är klar med det, sen så går man vidare. Det är så det funkar, säger psykologerna iallefall... Och jag håller med...!

Tycker synd om mig själv? Gör jag definitivt inte. Hade jag inte varit med om dom sakerna jag varit med om hade jag inte varit den person jag är idag. Den person jag är idag är jag stolt över. En person som bryr sig om andra, som ställer upp när jag behövs, som människor kan prata med, person som vänner kan lita på. Sådan hade jag kanske inte varit om jag inte varit med om sakerna jag varit med om... Därför tycker jag inte synd om mig själv, utan stolt på något konstigt sätt över de jag varit med om...

Vissa saker vill jag helst glömma, men jag är nog inte mogen att ta tag i dom problem. Frågan är om jag är mogen någon gång. Det är så hemska saker så jag vill inte ens tänka på det nu. Men jag måste lära mig acceptera det för att kunna gå vidare. Men personerna kommer ALDRIG acceptera händelsen, dom kommer neka... Men det är deras problem. Jag vet vad jag känner, såg, kände osv...

Ta en dag i sänder så kommer allt att ordna sig...