Jag drack själv!

Idag är det nog 15 års sedan jag hamnade rakt framför en pistol...!

Jag var bland massa ungdomar och grillade på valborg. Det var nästan alla ungdomarna i hela byn där jag bor. Vi hade jätte trevligt. En kille var kär i mig och gick i stort sätt i mina fotspår den kvällen. Kommer inte ihåg vad han hette men en mycket trevlig kille som var lite äldre.

Helt plötsligt tar han tag i mig och sliter bort mig så jag flyger iväg.
- "Vad f*n gör du?" frågar jag irriterat.
- "Titta", svarade han. Då var det 2 bröder som bråkade. Den ena brodern hade tagit fram en pistol och mitt emellan dom stog jag. Såg ingenting, märkte ingenting.

Jag är enormt tacksam för denna kille som drog undan mig. Hade han inte gjort det så vet jag inte vad...

Hörde ungdomarna tissla och tassla och någon sa att om han skjuter så kommer han skjuta sönder sin hand istället för sin bror. En svart lite pistol var det. Mer hände det inte. Han tog väck pistolen och sen var allt som vanligt igen.

Den kvällen var jag nykter om jag inte minns fel. Annars när jag var i den åldern som tonåring var jag väldigt duktig med att gå i min fars fotspår. Drack jag så drack jag extremt mycket så jag blev jätte dålig dagen efter och bara kräkte. Fick inte i mig något.

När jag drack så hade jag inget stopp alls. Om det hade med åldern att göra vet jag inte. Ungdomar brukar inte veta när dom ska sluta dricka. Men folket började kalla mig för svampen för jag tålde rätt mycket.

Jag blev äldre och drack jag så drack jag mycket. En kväll som jag kommer ihåg drack jag 1 flaska hemma gjort vin som var jätte starkt, några drinkar och 10 tequlia. Det är mycket!

Jag hade jätte roligt den kvällen men dagen efter mådde jag skit.

När jag var i tonåren så festade jag väldigt mycket med mina bröder. Speciellt bror D. Vi hade jätte roligt tillsammans med hans kompisar. Jag träffade massa härliga ungdomar och vi hade så roligt. Ibland hittade mina bröder dunkar hemma hos mina föräldrar med hembränt i som pappa gömt. Det tog dom och så hade vi fest på det. Normalt? Nä, men då tänkte mig inte så långt. Då tänkte man att pappa dricker ju, Varför kan inte jag. Vad gör det om jag dricker, ingen bryr sig ändå. Jag får skylla mig själv. Han kan ju inte fråga oss om vi tagit hans dunk...Han gömmer ju inte, han har ju inga problem. Hade han frågat oss om vi hade tagit hans dunkar... då hade han själv erkänt att han har problem, för vem gömmer alkohol... Om inte man är sjuk?!

Saker jag fick vara med om som inte en enda person vet. Saker som jag varit med om som kommer följa mig resten av livet. Är det då så konstigt att jag hatar denna alkohol. Att jag utsatte mig själv för sådan fara. Och att jag blev utsatt för denna fara. Får skylla mig själva. Måste jag då ha en realistisk syn på alkoholen som personen skrev ett inlägg om. Alla gånger var inte alkoholen ens inblandad för då var jag liten... Mycket liten...

Den har ju satt djupa spår i mig som aldrig kommer att läka. Alkoholen handlar inte bara om mamma och pappa och deras sätt att dricka. Det handlar om min familj, hur andra barn far illa, hur andra personer mår, hur ALLA människor har det. Inte bara mig. Det är så mycket runt om. Saker som jag varit med om som aldrig någon i min familj, närhet, eller någon annan kommer få veta. 1 person vet... min psykolog. Men det tog henne 1 1/2år att få mig att berätta dessa saker.

Det hände Inte bara 1gång... Flera gången, olika tillfällen...

Tiden gick och jag började bli äldre och började fundera på mitt liv. Drack jag så här så kommer jag också bli alkoholist. Dricker jag så här så kommer jag bli som min pappa. Jag kommer svika människorna runt om mig. Lova saker som jag aldrig kommer att hålla. Svika om igen, om igen, om igen. Dag ut och dag in. Ha denna ångest som man ser pappa har inom sig men visar inte den. Tror inte han vet att han har ångest.

Skulle jag vara en så duktig dotter och gå i min pappas fortspår... NÄ!. Tvungen att rycka upp mig och sluta dricka denna mängd. Sluta dricka överhuvudtaget. Kanske nån gång ibland. Jag vill ju inte bli en alkoholist...

Idag dricker jag knappt något alls. Kan smutta på lite dooleys eller ta en kall cider kanske. Men det händer ca 1-3 gånger per år, knappt det. Varför utsätta mig själv att gå samma väg som pappa och mamma. Att svika mina barn, familj för att man inte klarar hålla det man lovar. Att ta sönder kroppen och låta sina barn ta reda på delarna. Aldrig. Jag har ett val. Mitt val är att inte ta glaset till min mun.

Jag vägra bli ett offer för alkoholen. Jag tycker inte ens det är gott. Jag tycker inte om känslan av att vara berusad. Jag tycker inte om känslan man får i kroppen efter några munnar av det. *Ryser* Jag tycker det är obehagligt. Jag dricker heller ett glas kallt vatten, eller ett glas kall cola. Mycket godare plus att jag mår bra. Jag blir inte en annan person.

Pappa berömmer mig ofta att jag inte dricker. Han tycker det är bra att både jag och sambon inte dricker. Då känner jag mig stolt. Jag har vunnit en bit på vägen.
Nu ska bara resten fixas... Leva mitt liv som JAG vill...

....

Varför måste jag ha en REALISTISK syn på alkohol???????

Ska jag ha det med andra droger åxå... eller alkoholen går det bra med ... för det tycker ni om?

Hur kan man försvara en drog på det sättet...

Välkommen ångest

Har fått en kommentar under rubriken "Jag är så arg"

Som jag har skrivit i min blogg innan så är det bara jag som kan ändra mig själv. JAG VET DET!!! Men mitt ENA sätt att arbeta mig igenom mitt liv är denna blogg. Låt mig för göra det på mitt sätt... Ni behöver inte säga det tusen gånger till mig. Jag är fixerad vid alkoholen när det gäller min familj. ÄR DET SÅ JÄVLA KONSTIGT... När man sett det jag har sätt? När man har varit med om dom sakerna jag varit med om? När jag såg/ser vad alkoholen gör? Det är ju en drog... Försvarar ni knarket, cigaretterna, snuset??? Samma sak när det gäller alkohol... Titta dig själv i spegeln innan...

Tycker det var en väldigt dum kommentar om jag ska vara ärlig. Klart jag är fixerad vid det. Jag är ju livrädd att förlora mina föräldrar för alkoholen. Varför ska jag försvarar något som fördärvat mitt liv???

Idiotiskt tycker faktiskt jag... Hur jag bearbetar mitt liv är min ensak. Vilken terapi jag har kanske jag inte vill skriva här. Det är upp till mig att ändra mitt liv. Tack för råden men lite konstigt formulerat tycker jag.

Sådant som denna person skrivit och på det sättet gör att jag kan bli dåligt på flera olika sätt. Ångesten kommer genast och tankarna sätter igång och jag får min svacka...

Jag vet att det bara är jag som kan ändra mitt liv..Men låt MIG göra det på MITT sätt...

Att det står i bloggen mycket De, Dom, andra...självklart gör det de... Jag skriver ju om olika saker jag varit med om. Självklart är det andra som varit med mig i den situationen då. Herregud...vilket konstigt inlägg faktiskt. Gör inte saken bättre att få mig att må bättre.

Tycker faktiskt inte om det inlägget... Känns som att jag blir påhoppad för att jag skriver som jag upplevt det. Känner du dig skyldig på något sätt?

Vilken syn jag har på alkohol är mitt problem. Vill ni supa ihjäl er GÖR DET, Jag bryr mig inte... men vem är det som plockar upp skiten efter er? Det blir ju jag...Det bryr jag mig om. Gnäll inte över personen som håller på med knark... Alkoholen är samma sak, En drog...

Ja, jag kommer ihåg bönen... Men det är ändå mina föräldrar. Jag kan inte bara skita i dom. Jag älskar ju dom. Jag tänker inte säga upp kontakten med dom...det är ju min mamma och pappa vare sig dom dricker eller inte.

Varför ska alla dessa jäkla människorna försvara alkoholen så mycket? Är ni så blinda? Tror f*n att jag hatar den alkoholen när det gör som den gör.

En annan fråga? Varför ska jag tycka om alkoholen???

Har du tagit mitt minne?????

Varför jag blir så arg är för att jag älskar dom. Jag vill ju inte förlora dom. Därför blir jag så arg när jag ser vad dom gör mot sig själva. Kan dom inte förstå det? Jag vill ju ha dom kvar, friska.

Kan inte förstå varför dom gör så mot sina egna liv. Klagade på mig stup i kvarten när jag rökte. Vad gör dom själva? Dom fördärvar kroppen inom sig. Vill dom inte leva mera? Vill dom inte se sina barnbarn växa upp? Vad vill dom med sina liv? Dom lever i ett dubbel liv. Dubbel moral...

Dom går framåt mot en långsam död när dom dricker denna alkohol. Deras tankesätt är helt fel. Kan dom inte förstå att dom är alkoholister. Dom är alkoholens offer. Alkoholen styr deras liv. Kan dom inte vakna upp och se det. Jag vill ju ha dom kvar...

Kan dom inte vakna upp och säga att dom vill bli nyktra. Leva ett nyktert och lycklig liv. JA... man kan vara lycklig utan alkohol. Det finns ett liv utanför alkoholen fast man kanske inte tror det när man är mitt i sjukdomen. Dom är sjuka, men dom ser inte det själva.

Mitt i allt detta har jag tappat mitt minne. Jag kommer inte ihåg enkla saker och jag börjar bli lite rädd faktiskt. Jag minns inte. Jag kan glömma sådana enkla saker så jag undrar. Vem har tagit mitt minne? Ge mig det genast tillbaka!

Vad är det som händer med mig själv? Hur kan ett minne försvinna? Sambon blir irriterad på mig och säger att "Det har jag ju sagt till dig flera gånger!" Men jag kommer inte ihåg.

Är det för tankarna går runt och det händer saker i mitt minne eftersom jag skriver denna blogg? Kan denna blogg göra en så stor inverkan på mitt liv? Mig, bara jag i hela universum.

Kan ni inte förstå att alkoholen styr era hjärnor. Denna blogg kanske styr min hjärna. När jag ska sova så ligger jag och tänker på denna blogg. Undrar vilka som läser om mitt liv, mina innersta tankar som jag egentligen inte vill dela med någon men gör det ändå för att se klarare på saker. Kanske nån i mängden kan förstå mig och kanske vi hittar till varann och kan hjälpa varann...

Bloggen styr mig hela tiden. Eller är det jag som styr bloggen? Hur kan en text bli så betydande? Vem är du som läser? Vilket liv har du?

Glöm inte att det finns ett liv utanför alkoholen. Det finns ett liv utanför medberoendet. Vi alla är sjuka pga alkoholen. Vi ska styra över den. Den ska inte styra över oss...

Jag är så arg

I min blogg skriver jag precis som jag känner. Tycker du inte om mina känslor eller idéer eller vad det nu är som jag skriver om...Sluta läs nu...!! Detta är min blogg. Jag bestämmer bokstäverna som formar orden. Ingen annan! Ville bara säga det. :-D

Idag är jag jätte arg. Hade någon sagt "BU" till mig så kan jag tyvärr inte lova vad som hade hänt. Personen hade fått veta både vart h*n bor och vart h*n heter. Kanske en fin härlig tur till månen också när man ändå är i farten...!

För ett tag sedan kom min mamma hit. Det var i början när jag hade startat denna blogg. Hon kom hit och sa att hon var ledsen. Man såg på henne att hon mådde dåligt. Jätte dåligt.
Hon berättade då att hon inte hade någon gräns längre i drickandet. Hon hade inte spärren kvar som hon hade innan. Hon sa även att hon inte skulle dricka mera eftersom hon inte klarade av det. Hon satt här och sa att hon kunde sluta dricka själv.
Mitt svar va:

- "Men mamma, Hör du själv vad du säger? Du vet mycket väl om att det funkar inte så..."
- "Men vissa kan". Fick jag till svar.

Min svägerska var här en annan dag. Hon sa då att det hade varit nyttigt för min mamma och min pappa att läsa min blogg. Det håller jag med om. Jag har inte sagt hur jag känner för dom. Lättare att skriva. Då ser jag känslorna på ett annat sätt. Varför? Varför ska jag berätta till några som inte lyssnar? Dom lyssnar men tar det inte till sig. Varför ska jag berätta om mina svaga känslor då? Varför ska jag utsätta mig för det?

Idag har jag och lillan varit hos min barndomskompis som jag bodde hos i tonåren. Flyttade till henne när pappa drack massor hemma. Jag orkade inte bor hemma. Mamma kunde ju inte flytta. Hon kunde ju inte vika sig från pappa. Jag fick flytta på mig. Deras dotter fick fly hemifrån för att kunna sova på natten. Tacka gudarna att jag har denna vän. En älskad vän som jag skulle göra allt för.

Vi har haft en helt underbar dag idag tillsammans med barnen. Jag lämnade hundarna hos mamma och pappa för tanken var att vi skulle köra och hämta en häst. Tyvärr blev det inte så pga att kompisen son har leukemi och han hade fått feber. Får han över en viss gräns måste man åka in till lasarettet. Så vi hade en mys dag istället, utan hundar.

På vägen hem pratade jag med sambon och vi bestämde att jag skulle åka raka vägen hem med lillan medan han åker och hämtar hundarna. Han ringer senare och sa att det var tur att jag inte hämta dom.

- Varför då? Frågade jag.
- Din mamma, din pappa, din bror P och hans fru sitter och dricker vin. Deras barn är där också...

Jag kände hur arg jag blev. Jag blev så fruktansvärt arg. Jag kände ett sådan hat mot alla ord dom suttit och sagt här till mig. Där sitter dom mitt framför barnen och pimplar vin och skiter fullständigt i mina ord jag skrivit i denna blogg. Skiter fullständigt vad dom gör mot barnen som ser mer än vad dom tror. Dom vet mer än vad vi vuxna ser eller tror. Dom ser ju hur pappan och mamman ändras. Hur farmor och farfar ändras. Barn är fanimej inte blinda som vissa tror... Kloka är barn...

Jag är så arg. Hur kan dom? Hur kan dom sitta där på en vanlig söndagskväll och dricka när dom vet vad alkoholen gör. Dom vet hur alkoholen fördärvar. Ändå så sitter dom där och blir berusade. Dom vet att min älskade svärfar dog pga det. Ja, berusade var dom. Sambon tyckte det... Han hörde på rösten och såg kroppsspråket. Han är inte heller blind...

Hur fan kan dom?

Jag är så arg. Betyder inte mina ord någonting? Betyder inte min blogg någonting?
Betyder inte pratstunden mellan mamma och mig INGENTING????????????????

Hur kan man sitta här och vara ledsen för allt som hänt under min uppväxt sen åka hem och göra om saken mot sina barnbarn??? MOT SINA BARNBARN? Hur tänker man?

Både mamma och pappa borde kolla sig själva i spegeln? Vad ser dom där i? Ser dom 2 st medelålderns människor som har ett gott samvete? Som känner sig friska?
Där sitter dom hemma äter medicin för högt blodtryck, äter antidepressiva mediciner, äter diabetes medicin för sockret osv...

Kanske kolla sig i spegeln och se vad dom kan ändra på var att få väck dessa tabletter. Det är ju deras eget fel att dom äter tabletterna. Alkoholen ger dom dåligt blodtryck, alkoholen är det massa socker i. Om dom slutar dricka alkohol kanske deras samvete blir bättre och då slipper dom antidepressiva tabletterna, kanske?

Mamma tjatar på pappa att han inte ska äta massa frukt eller godis pga av sitt socker, men dricka alkohol är ok. Ja, det är klart det är okay. Då kan ju hon också dricka. Då kan dom sitta där och dricka tillsammans. Klart dom inte vill att min bror P ska flytta från huset där han bor, då kan dom ju inte dricka tillsammans???

Vad f*n tror dom? Att jag är blind? Att jag inte ser vad som händer "mellan raderna"?

Hur kan man sitta och dricka tillsammans med 2 personer som har alkoholproblem? Dricka och glömma sina problem... EHH??? Ja, kanske det. GÖR NÅGOT ÅT DET ISTÄLLET FÖR ATT SITTA DÄR... Hur har man råd med alkohol om man har problem med ekonomin tex? Lättare sagt än gjort att göra något åt det. Tror mig, jag vet att det är svårt. Men man måste kämpa... Kämpa för att överleva den jävla värld.

Jag är så arg!

Hade jag kommit ut till mina föräldrar idag så hade jag fått en sammanbrott. Jag hade nog sagt rakt ut att här har ni ett val. Antingen flaskan som står på bordet...eller jag?!

PUNKT!? Jag orkar inte mera. Skiter i detta. Jag hatar denna alkohol så mycket. Jag har ett hat för detta och jag kan inte se någon som helt njutning i det. SJUKT... ! Medberoende? Ärligt talat skiter jag i vilket. Jag är så jäkla trött på detta eviga tjat om denna alkohol.

Jag hatar dig alkohol. Jag vill inte vara ditt barnbarn mera...SLÄPP MIG FRI NU.

Ställer frågan igen...Hur kan man tycka om något som fördärvar så mycket?

Pratade med bror D innan idag... Han fick mig att fundera lite till så jag kikade runt lite på olika saker... Vissa i familjen har sin religion och deras tro. Ska man inte gå efter den då? Man måste faktiskt välja sida!

Tycker hela familjen ska läsa denna artikel...

http://www.watchtower.org/z/20051008/article_01.htm

Det står klart och tydligt att ofta så säger alkoholisten "Jag klarar sluta själv". Just dom orden sa mamma till mig. Kanske som jag sagt innan....

Dags att se sig själv i spegel och fundera över sitt handlande. Kanske ta emot hjälpen som finns. Kanske öppna ögonen att det finns så mycket annat än alkoholen... Men framför allt. Sluta för du själv vill... Jag vill ju inte se er gå samma väg som svärfar. Jag vill ha er kvar. Älskar ju er...

Hur kan alkoholen vara så jäkla stark så att den betyder mer än oss barn och barnbarn?

Har skrivit av mig lite nu, men jag är fortfarande väldigt arg. Jag kokar inom mig så det är nog bäst att inte reta mig just nu ;-)

Nog bäst att jag går och lägger mig nu innan tangentbordet glöder sönder ;-)
( förlåt, var tvungen att skämta till det också*fniss* )

Jag fanns i dimman

Jag gick på mellanstadiet. Jag mådde så otroligt dåligt. Pappa drack massor hemma och mamma bara fanns. Hon körde mig till skolan eller bussen. Hon gjorde frukost till mig. Hon lagade mat. Hon tvättade mina kläder. Hon fanns där... Men vart var hon? Tankarna var inte hos mig?

Flera gånger om fick jag gå till skolsköterskan pga av olika saker. Jag hade ofta så ont i magen. Magkatarr till 1000. Gjorde så ont. Dom visste att jag mådde så dåligt. Dom frågade om jag inte kunde bo hos min syster för att få lugn och ro...?! MIN SYSTER... Varför ska jag flytta till någon? Varför kunde dom inte hjälpa oss att reda ut våra liv istället för att fly till nästa hem?

Jag hade ångest hela tiden. Ville inte finnas men visste inte hur jag skulle göra för att jag var så pass ung så jag förstod inte mina känslor. Uppväxt i dessa känslor som ångest, jag visste inget annat. Än idag vet jag inget annat. Hur känns det att må bra? Hur känns det att vara en person som haft en bra uppväxt? Hur ska livet vara?

Alla runt om mig är lycklig, men hur mår dom innerst inne? Är dom som jag som döljer känslorna till 150%? Spelar dom teater lika bra som jag?

När jag är bland folk så är jag glad, positivt. Försöker vara iallefall. Men så fort jag är ensam så börjar tankarna... Och här sitter jag och bara skriver. Vet knappt vad det är jag skriver. Men texten blir längre och längre. Det få bli som det blir. Jag bryr mig inte... Jag bara skriver...

Flera gånger fick vi fly hemifrån till min syster. Varje gång åkte vi till min syster. Pappa och mamma bråkade, saker slogs i golvet, mamma slog pappa och tillslut stack vi till syster. Mamma ledsen och jag bara fanns där som en dimma.

Min syster var nygift, precis fått barn och där kommer vi inklampandes till hennes familj som hon försöker bygga upp med lycka. Där kommer vi inklampandes med våra problem då hon ska vara lycklig med sitt barn och man.
Varför la vi våra problem i hennes famn? Varför sökte vi tröst hos min syster? Vad var det för mening? Varje gång så åkte vi ju tillbaka till pappa. Varje gång gick mamma tillbaka. Varför?
Han misshandlade henne psykiskt. Han misshandlade hela familjen psykiskt, men betydde barnens trygghet inte mer? Än en gång var man tvungen att åka hem till huset man hatade...men idag älskar jag det. Det är ju det huset som gjort till den person jag är idag. En person som vill hjälpa andra. En person som vill finnas tillhands för andra...men tyvärr inte är lycklig inombords. Men det är ju mitt fel... jag får göra något åt det. Men hur? Jag tillåter mig själv inte vara lycklig. Säger någon person något fint till mig så tycker jag personen är väldigt konstig? Personen måste driva med mig? H*n ljuger för mig.. Varför?

Vet inte hur många gånger vi bodde hos min syster. Vet inte hur många nätter man låg där och funderade varför man hade det så här? Jag önskade mig bara en lycklig familj. Men var fan fanns den?

Idag är det inte samma sak. Familjen som fanns då finns inte idag. Den är ändrat på massa vis.

Men min fundering är...varför gjorde inte skolan något? Varje vecka var jag hemma 1-2 dagar från skolan. Jag sa till mamma att jag hade ont i halsen, ont i huvudet, ont i magen osv. Alla gick på det. Men idag vet jag varför. Idag vet jag varför jag inte ville gå till skolan. Skolan brydde sig inte ens...

Nr1 Jag ville ha kontrollen hemma. Jag ville se vad som hände hemma. Kontrollbehov
N2 Ångest. Fruktansvärd ångest av att sitta i klassrummet bland alla. Jag ville bara försvinna under jorden.
Nr3 Jag gjorde aldrig mina läxor. jag orkade inte, vill inte. Hade nog med att försöka överleva mina egna känslor
Nr4
Nr5

Osv...jag kan fortsätta tills jag blir gråhårig men jag gör inte det.

De flesta tror att alkoholism är dom som finns på en parkbänk inne i stan. Men i vilken familj som helst kan det finnas en alkoholist. En pappa eller mamma som dricker till den personen du möter i affären, som sitter på banken, som handlar i butiken, som sköter städningen osv. Medberoende finns överallt...

En alkoholist kan finns bland den finaste familjen, men dom döljer det väl. En familj till en alkoholist är bäst på teater... Spela sina olika roller. Min roll var att finnas i dimman.

Var är du? Vem är du?

Jag älskar min lilla familj. Min dotter, min sambo, mina hundar. Jag älskar dom, men vad är det då för känslor jag har? Jag kan inte förstå vad det är för känslor som kommer och som är så otroligt starka. Önskar någon kunde säga det till mig. Önskar någon kunde säga att jag har känslor för dig. Du är personen som gör mig lycklig.
Känns som att jag inte gör någon lycklig. Jag bara är en person som alla tar förgivet att jag ska vara där. Ingen frågar mig om jag orkar, vill, har lust. Alla tar förgivet att jag ska finnas där... Eller är det jag som tar förgivet att jag ska vara, orka, vill och ha lust?

Jag ska klara mycket...Jag är ju så ung. Men ingen vet att jag inte ens kan hålla en bok förrens jag får så ont i händerna så jag inte kan göra något sen. Bara sitta med händerna stilla för att undvika smärtan... Jag är ju ung, jag ska inte ha ont...

Jag vill ha en person som vågar släppa in mig på livet. Någon som litar på mig, men inte är rädd för mig. Varför, jag vill bara vara din vän.

Jag vill känna mig behövd, känna mig älskad, känna mig lycklig. Göra någon lycklig, göra någon älskad, göra någon behövd av mig.
Lillan är älskad av mig. Finns ingen annan än hon som jag älskar så mycket...

Jag känner mig ensam. Jag är ensammaste i hela världen. Varför? Varför känner jag som jag gör? Varför är jag rädd? Personen som jag vill ha nära, vill inte ha mig nära. Personen vet inte var h*n finns. Personen vet inte vad h*n ska göra. Personen är rädd... Personen kalla jag för självförtroendet. Var finns det? Var finns självkänslan?

Jag kan säga att:
-Ja! Jag är duktig på att köra bil.
Ja! jag är duktig på att sjunga... men skulle för allt i världen inte våga sjunga för någon. Var är då självkänslan?

Var är den jäkla personen som ska ta fram mitt självförtroende och min självkänsla... Var f*n är du? Är det jag själv? Men hur?

Jag vill känna mig behövd. Känna mig älskad... Känna närhet. Inte att något/någon ska komma framför mig. Jag vill betyda något. Jag betyder inte något för nån. Endast lillan. Hon är ju min dotter. Hon är mitt allt. Jag ska göra allt i min makt att hon ska få det bra. Men om jag inte själv mår bra, hur ska jag då kunna få henne lycklig...? Hur kan sambon göra mig lycklig om jag själv inte är lycklig inombords? Kan någon göra mig lycklig där ute? Var är du?

Vad för känslor?

Känner mig splittrad. Tycker inte om när någon säger en sak till mig och en annan sak dagen efter. Jag blir splittrad och vet inte själv hur jag vill ha det. Önskar någon kunde säga till mig vad jag ska göra, visa mig vägen. Visa mig hur. Men det går inte. Bara jag som har kartan till mitt liv, ingen annan. Inte ens någon som kan ge mig en genväg.

Lillan är på dagis och här sitter jag själv. Det är då tankarna kommer. VARFÖR? Varför är min stora fråga i mitt liv. Varför just jag? Varför kunde inte jag får en bra start i mitt liv. Varför skulle jag vara med om alla dessa saker jag varit med om hemma i mitt hem där tryggheten skulle vara. Eller när jag var ute med mina kompisar. Var va dom när jag behövde hjälp, när jag behövde få hjälp med försvar. Varför just jag?

Vad har jag gjort för att vara med om alla dessa saker? Jag har för h*****e inte bett om det. Jag vill ha ett helt vanligt liv. Ett liv där man kan vara lycklig. Lycklig inom sig och känna sig älskad. Men dom som älskar mig tillåter jag inte älska mig. Varför? Jag är inte värd det? Eller älskar dom mig inte?

Önskar jag kunde starta om mitt liv. Göra om allt och gå en annan väg. Jag vill ha ett jobb, en inkomst, vill klara mig själv...

Ja, jag kan göra det bästa av livet nu. Det håller jag med om. Men jag hittar inte orken. Jag hittar inte lusten. Jag hittar inte hjälpen. Framför allt så hittar jag inte förtroendet att jag klarar det. Jag blir rädd... rädd för framtiden. Rädd för vad som kommer/kan hända. Rädd för mig själv... Rädd för mina känslor. Vad för känslor har jag? Inte ens jag vet... hur ska nån annan då veta?

Har lust att gå upp på en stor klippa och titta över havet och titta på fåglarna. Se havet slå mot klipporna under mina fötter. Så liten är jag på jorden. Så liten är jag inombords... känns det som. Världen styr över mig. Jag styr inte över världen. Jag styr inte över mig själv. Mina känslor styr allt och mina känslor hatar jag. Hur ska jag då göra? Hur ska jag gå vidare?

Jag vill ha närhet. Närhet av någon som jag tycker om. Men jag vågar inte släppa in dom fullt ut. Vågar inte få närheten. Varför skulle någon bry sig om lilla mig som bara är en tapetblomma som ingen ser... En tapetblomma som inte vågar något.

Vem är jag?

När jag var liten var jag Tapetblomman. En tyst person som inte fanns. Som ingen såg. Som ingen kände. Som ingen brydde sig om. När jag kom in i tonåren så växte jag och blev nog lite mer som Rebellen. Göra allt man inte fick. Snatta, sniffa, dricka, röka osv...

Kommer ihåg när jag åkte fast för snatteri. Fick åka polisbil hem och jag skämdes jätte mycket. Jag kunde inte fatta att jag hade åkt fast. Kunde inte förstå att polisen kom bara lilla mig. Den osynliga.

Mamma och pappa pratade med mig och jag hade en av mina kompisar med. Pappa sa att jag inte skulle få min moppe på min 15årsdag. Farfars moppe.

På kvällen pratade jag och mamma massor i köket. Jag bad om förlåtelse och verkligen ångrade mig. Men samtidigt glad för det jag gjort för jag och mamma satt i köket och pratade... Bara vi. Hon lyssnade på det jag hade att säga.
Mamma sa till mig att gå in till pappa som satt framför tv och prata med honom.

Jag gick in i vardagsrummet. Satte mig på soffan bredvid pappa. Han hade ögonen på tvn. Jag bad om ursäkt. Jag sa förlåt. Pappa tittade på tvn. Stängde inte av den utan tittade noga på den. Han ville inte ens titta på mig. Hemska dotter... Jag sa som det var att jag var ledsen för det jag hade gjort. Jag bad än en gång om förlåtelse men pappa brydde inte sig. Tvn var än en gång viktigare än mig...

Utegångsförbud i 2 veckor hade jag, men jag fick åka till nån av mina kompisar ändå. På min 15årsdag kom farfar med hans moppe. Lycklig Pisan som äntligen kunde åka iväg utan att cykla när det var mörkt. Slapp cykla sent på kvällen och vara rädd för vad som fanns i buskarna. Moppen skulle rädda mig :-D

Jag blev mer och mer rebellen. Jag gjorde saker med kompisarna som kom med i tidningen. Jag kunde läsa om mig själv i tidningen om vilka skader vi gjort på olika saker.

En dag när jag kom hem från skolan så var det en från församlingen hemma. Han gick när jag kom. Jag sa till mamma och pappa att han var väl där pga av mig. "Ja" sa mamma... "Han berättade att någon sagt att du sniffar".
-Ja, svarade jag. Men det gör jag inte längre.
-Bra, svarade mamma...

Så enkelt var det. Tur nog tog jag mitt ansvar och inte gjorde det längre men tänk OM jag fortsatt. Då hade det nog inte varit så enkel som lite sniff. Hade nog blivit tyngre droger. Men jag vågade aldrig ta det steget pga att jag innerst inne var Tapeblomman. Det tysta JAG:et. Den osynliga Pisan.

Tiden gick och jag misskötte skolan. Ju sämre betyg desto bättre enligt mig. Gick ut med medel på 1,5 i grundskolan. Mamma kunde fråga mig om jag hade läxor. Nej svarade jag varje gång och mamma gick på det varje gång. Eller så orkade hon inte bry sig. Ingen orkade bry sig.

Idag är jag nog en mer blandning av Rebellen och Tapetblomman. Jag har än idag inte hittat mitt rätta jag. Är man fortfarande medberoende? Fortfarande beroende av pappas drickande fast man bor med sin egna familj? Eller är det för mamma också fått problem? Därför det är svårt att hitta mitt sanna JAG? Så frågan är VEM ÄR JAG?

Det tysta barnet: Jag

• Försöker att synas så lite som möjligt.
• Är rädd för att ställa till bråk och svår att få någon djupare kontakt med.
• Är blyg, försummad och tyst.
• Känner sig ensam och övergiven.
• Behöver bli sedd och få lagom svåra uppgifter att växa med.

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Rebellen

• Försöker dra uppmärksamheten till sig för att dölja föräldrarnas missbruk.
• Får ofta negativ uppmärksamhet och uppfattas ibland som bråkmakare.
• Är ofta det yngsta syskonet.
• Känner sig utstött och otillräcklig och har låg självkänsla.
• Behöver få känna sig behövd och möta vettiga vuxna.

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Clownen

• Clownen försöker skoja bort alla problem.
• Genom att dra uppmärksamheten till sig vill den dölja att det inte är så bra hemma.
• Är hyperaktiv och har svårt att koncentrera sig.
• Har låg självkänsla, är rädd och ensam.
• Behöver någon att prata allvarligt med och känna att det inte är farligt att tala om problem.

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Hjälten

• Tar över ansvaret när föräldrarna sviktar.
• Försöker kontrollera drickandet och lindra skadeverkningarna.
• Hjälten över presterar även i andra sammanhang.
• Känner sig ofta otillräcklig och bär på skuld för föräldrarnas missbruk.
• Måste få klart för sig att det duger att vara som den är...

(Källa: http://web.mac.com/nicklas.kartengren/kokopeli/V%C3%A4lkommen_files/alingsa%CC%8As6nov.pdf)

Syster V

Detta tycker jag passar in till en viss del på Syster V. Bloggaren Nemo som skrivit.

Räddaren som vuxen (ofta den som understödjer och står den beroende närmast i en familj)

Räddarbarnet är den person i familjen som intuitivt lär sig att känna in andras känslor och behov och börjar styras utifrån dem. De tänker alltid på saker ur andras synvinkel, kring sig själva. De vill försäkra sig själv om sin egen rätt att existera Genom att ge åt andra söker de bekräftelse på att de är värdefulla.

Räddaren är sensibel när det gäller att ana sig till vad andra väntar sig och behöver

-de går så att säga in i den andra personen och lever den andras liv utifrån det
-på så sätt bär de ansvaret för sånt som inte hör dem till
-hittar snabbt personer i sin omgivning som behöver dem, ser sina egna föräldrar i dessa människor och inser att de inte klarar sig utan dem.

Räddaren är övertygad om sin egen styrka och andras svaghet

-de har ett starkt kontrollbehov
-de har svårt att förstå att andra är kapabla att ta hand om sig och sina uppgifter
-när de härskar använder de makt
-de söker sig till yrken där de får omge sig med svaghet, känner sig lätt attraherade av alkoholister
- de omger sig med bördor i sitt arbete, i sin familj, i sina vänskapsförhållanden

Räddaren maskerar själviskhet till osjälviskhet och för sig själv bakom ljuset

-svårt att skilja på var de själv börjar och var andra slutar
-svårt att se andra som separata varelser med rätt att ta ansvar för sig själva och sina handlingar
-andra människor är en förlängning av deras behov att hjälpa
-de försöker ge andra vad de själva saknar vilket kan innebära att de rör om i andras självliv utan att ha fått tillåtelse till det
-de blir osjälviska på ett sjukt sätt - de ger för att få
-räddaren har svårt att svara på frågor som: "Hur mår du? Vad behöver du just nu?

Räddaren blir utbränd i sin roll

-lugnande mediciner kommer lätt med i bilden
-ett grundläggande synsätt är att livet ger dem bördor
-de upplever att omvärlden inte ger förståelse, när de under åratal vittnat om sin styrka
-att se svaghet hos sig själv är detsamma som att gå under
-sårt att inse sitt ansvar, upplver ingen frisk skuld

Vilka är de känslor som Räddaren inte kan möta och känna igen?

-vreden de upplever när andra behandlar dem illa och att de ingenting kan göra
-vreden är farlig för dem
-kan inte uttrycka vrede på ett konstruktivt sätt, blir en hatfylld människa, uttryckt i överlägsenhet, bitterhet och förakt för andra, höjer sig över dem, svårt att respektera andra
-vrede och skuld leder till fysiska symtom, huvudvärksattacker t ex
-bitterheten gör dem glädjelösa, förtvivlade, väntar sig inget av framtiden, når inte kreativiteten inom sig, blir fastlåst i stela mönster.

Räddaren glömmer sina egna behov

-deras behov tillfredställs aldrig, behovet av närhet
av uppskattning, bli förstådd och hörd för den man är
-upplever att de aldrig gjot tillräckligt
-de kan känna djup ensamhet trots att de är omgivna av vänner o familj

Bror D

Tycker detta passar in på Bror D till viss del. Denna text är åxå bloggaren Nemo som skrivit...

Syndabocken som vuxen

Var en gång ett barn som behövdes som bortförklaring till familjens problem. Han fick bära föräldrarnas synder. Familjen har problem därför att barnet betedde sig på ett problematiskt sätt. Han drivs ut i ödemarken tillsammans med andra ödemarksbröder. Tecken på ödemarksidentitet:

- det han gör sker det alltid på bekostnad av andra
- signalerar med sitt beteende att han ser andra som objekt, inte som subjekt
- ser dem bara genom sina behov och därför ser han dem inte alls
- han har inte internaliserat förmågan att se och driva kollektiva intressen
- ingen förmåga att känna skam
- oförmåga att identifiera sig med arbetsplatsens kollektiv och driver inte heller dess intressen
- känner ingen samhörighet med andra
- blir ensam med sina känslor, tankar, erfarenheter
Risk att alkoholen ersätter relationerna
- alkoholen blir hans vän, isorger, glädje, vid motgångar osv

Relationerna "förtingligas"

- han behöver andra men låter aldrig andra behöva honom
- andra människor blir föremål för honom
- andra människor finns till enbart och uttryckligen för honom
- de är bara intressanta när han kan få ut något av dem
- svårt att samarbeta
- saknar vuxenheten, förmåga att se på sitt eget beteende
- självisk, kan inte ta hänsyn till andra -
andras framgångar upplevs som hot
- han förväntar sig att andra ska beundra honom
- tar helt åt sig äran om ett initiativ på arbetsplatsen blivit en framgång
- ofta oberäknelig och hans reaktioner är svårförståeliga eftersom han lever i en annan värld än sina arbetskamrater
- han är inte ärlig, överdriver sina framgångar, kan ljuga om det behövs
- han är inte sann i sitt känsloliv, han förmår inte visa sig som den han är inför andra

Syndabocken manipulerar andra

- ber inte andra om hjälp , skulle då stå i tacksamhetsskuld till dem och blir tvungen att erkänna att han inte klarar sig ensam
- försöker påverka andra genom manipulation
- han klarar inte av jämlika förhållanden
- hans behov är så stora att han förmår inte att se andras, han ser andra som potentiella mödrar

Syndabockens oförmåga att ta hänsyn till andra kan också bero på att han aldrig har blivit frustrerad. Han har fått för mycket och man har aldrig sagt nej till honom. Han har uppfostras till prins som enbart har rättigheter och i8nga som helst skyldigheter. En sådan person betraktar han som sina betjänter. Han kai^ inte säga nej till sig själv I detta fall har symbiosen varit alltför stark

Skammen isolerar

- han kör över andra och gör sådant som strider mot hans egen moral
- han utnyttjar andra och fungerar inte enligt sitt kollektivs regler och normer, därför upplever han skuld
- han ändrar inte sitt beteende trots skulden
- han är inte mogen att avstå från barnets rättigheter och bli vuxen
- han sviker sina löften

Den obearbetade vreden saboterar relationer

- bär mycket vrede inom sig p g a att ha blivit övergiven
- tar sig uttryck i ett oförklarligt behov av att bråka, river upp himmel och jord
- de obearbetade upplevelserna av övergivenhet kan leda till att syndabocken själv överger andra innan de hinner överge honom
- han saboterar relationer, sviker sina löften och är otrogen
- riskerar relationen att bli allvar stiger han ut ur den

Avunden beror på den egna bristfälligheten

- han står inte ut med att andra får något som är fint och gott eftersom hans eget behov av det är så starkt
- han är avundsjuk på andras framgångar, på den uppmärksamhet de får, på deras löneförhöjningar
- blir lätt misstänksam
- betraktar sig själv som värdelös
- förstår inte att två människor kan ha framgång samtidigt Han är benägen till avundsjuka

Orolig för pappa

Va på stan med mamma igår en runda. Trevligt som vanligt att umgås tycker jag. Hon berättade att pappa mådde mycket dåligt men det hade jag redan förstått. Hon var även rädd att han ska bli sjuk. Jag var hemma hos dom i förrgår för jag skulle låna kopieringsmaskinen och pappa hade druckit. Jag gjorde det jag skulle medan mamma hade lillan sedan gick vi fort som ögat.
Hatar att vara där när pappa sitter sådan. Han bara sitter där... Han bara är där... Sådan är han ibland. Ibland är han pratglad osv när han druckit.

Men min tanke är när han bara sitter så är att då dricker han för att han är orolig över något. Han vill lösa något men kanske inte riktigt klarar det på egen hand och då dricker han och bara är... Bara är i sina tankar... egna tankar... Han kan inte be om hjälp för det han behöver hjälp för... Stolthet? Eller är det för att han inte vill oroa oss?

Hur kan man göra för att hjälpa? Varför vill han inte prata om det han är orolig för. Det lyser ju igenom honom. Nu vet ju jag varför han mår dåligt just nu. Han är mycket orolig över sin ena son och hans familj. Därför mår han dåligt nu. Han vill lösa det för dom på bästa sätt.
Men mamma sa att han sover inte på nätterna heller. Han går upp och dricker vatten och går runt. Han tänker...

Hur kan vi göra för att hjälpa honom? Hur ska vi göra för att han ska någonsin må bra?

Finns bara en lösning på det hela enligt mig... HAN måste berätta för oss. HAN måste be oss om hjälp. Vi kan inte hjälpa någon som vi inte vet vad för hjälp personen behöver. Jag finns här för pappa. Kommer alltid finnas här för pappa. Kommer alltid ställa upp för honom för han är ändå min pappa... Jag tycker inte om att se han må så här dåligt. Vad kan jag göra för att hjälpa? Vad kan VI göra för att hjälpa familjen... våran familj?


Det positiva idag är att jag bakar :-D Det tycker jag är jätte bra. Luktar jätte gott här hemma nu.
Jag ska iväg med min ena hunds kennel och röntga höfterna på hundarna. Vi är 4 ägare och det är 5 hundar som ska röntgas så jag har fixat fika. Sen ska vi hem till kenneln efteråt och grilla korv. Ska bli mycket trevligt:-)

Tycker att jag måste skriva lite positivt saker också i bloggen :-)

Bror P

Clownen - som vuxen - Jag tycker detta passar in på min bror P. (Detta är Bloggaren Nemo som skrivit texten)

Hans strategi utgörs av att han slipper möta det smärtsamma genom att ty sig till skämt, komik och skoj. Han är en kronisk skämtare. Clownrollen skapas i och med att familjen behöver barnet för att utlösa spänningar och avleda uppmärksamheten från det man inte kan bearbeta.

- han bär de svårhanterliga känslorna inom sig, kan inte göra sig av med dem
- skapar en motsats till dem: skrattet och uppsluppenheten
- ju smärtsammare desto större skratt
- han identifierar sig med den
- han blir arbetsplatsens lustigkurre
- han umgås med andra genom sin roll, kommer därför inte att stå nära någon
- han har ingen kontakt med sitt inre, kan därför inte nå kontakt med andra
- ofta omtyckt, charmig och sällskaplig
- socialt otvungen och kvick
- aktar sig noga för att bli djupsinnig
- drömyrke försäljare

Clownen är alltid på väg

- han kan inte stanna upp, skulle då möta det svåra inom sig
- han är rastlös, orolig, överaktiv
- han måste stå i fokus, bort från det han inte kan bearbeta
- han är mycket omogen
- han flyr undan smärtan och därmed hindrar sig från att mogna
- saknar tålamod
- riskerar att fastna i alkohol, droger

Clownen måste få uppmärksamhet hela tiden

- smärtsamma känslor såsom otillräcklighet, att inte vara viktig för någon
- längtar efter att bli sedd för den han verkligen är, att bli tagen på allvar
- stöter bort det han vill ha
- måste vara medelpunkten, grips av panik om han inte är det
- han behöver oavbruten uppmärksamhet för att kontrollera sitt inre kaos av känslor, upplevelser och behov
- han har en stor avgrund inom sig
I det inre ligger otryggheten på lur
- han har inte umgåtts och fäst sig vid någon som den han verkligen är betyder det att han är både otrygg och rädd
- han lever utanför sin flock
- rädd för vrede och sorg Arbetsplatsen är ett nöjesfält
- han är omtyckt
- kan bli för mycket, man blir trött på honom
- kan få andra att känna sig osäkra
- han står inte ut om uppmärksamheten är riktad för länge åt annat håll, kan då kläcka ur sig något irrelevant, kan upplevas som ett sabotage
- ingen har någon riktig relation till clownen


Allt passar inte in men mycket passar in på honom. Tänk att vi alla har våra roller. Vi måste jobba med våra roller så att vi kan bli oss SJÄLVA. Så man kan säga att JAG är JAG...

Tapetblomman: JAG

JAG:

Tapetblomman - Det osynliga barnet som vuxen

Det är ett barn som inte existerat. Dess uppgift är att befria sina föräldrar från att ta hand om ytterligare ett barn när det saknas kraft. Barnet förstår att dra sig tillbaka från en värld där det saknar plats. Det får existera genom att inte existera. Barnet bygger sig en egen värld, där det får allt .

Tapetblommans problem är avsaknad av tillhörighet.

- längtar efter kontakt och uppmärksamhet, samtidigt livrädd för all uppmärksamhet
- flyr det som det längtar efter
- tagit med sig bristen på tillhörighet och gemenskap
- den vuxna är tystlåten och blyg, talar lågmält
- slår ofta ner blicken, svårt att se andra i ögonen
- drar sig undan, vill inte vara medelpunkt
- står vid sidan om
- tillhör inte gruppen
- till det yttre oansenlig som möjligt

Budskap:
- jag har inga åsikter, tankar, känslor eller värderingar, om jag har några behåller jag dem själv
- bry er inte om mig
- håll bara på med ert eget
- låtsas som om jag inte finns
- det gör ont att bli uppmärksammad, håll er undan

Synlig av misstag

- kan bete sig nyckfullt i olika situationer
- det brister i gråt och rusar ut ur rummet mitt under ett möte utan att de andra förstår varför
- förstår inte sina reaktioner
- ökar rädslan för sociala situationer
- oändligt snällt, vill inte vara till besvär
- drar sig tillbaka om det blir sårat, vill inte visa det
- förvirrat över sin vrede, snällhet blir en strategi som hjälper honom att behärska sin vrede
- omåttligt rädd för andras vrede
- rädd att trampa någon på tårna
- ger utrymme till andra
- rädd att visa sin begåvning t ex på en arbetsplats, blir därför lätt förbigången
- står inte ut med att göra fel
- i sitt inre otrygg och fylld med rädsla, kompenserar med yttre trygghet, ex gör samma saker på samma sätt
- rädd att ge sig in i förhållande. Det mentala problemet blir en del av identiteten
- upplever att saker bara händer
- inser inte att det genom sina egna val driver sig själv till att stå utanför
- upplever att de har mentala problem


Känslor döljs bakom snällhet

- ser inte sig själv
- saknar förmågan till växelverkan, kaos inom dem
- förstorar eller förvränger känslornas betydelse
- vreden kan förklä sig i bisarra och våldsamma fantasier
- den egna vreden har blivit främmande, räds sin egen vrede
- vreden är dold bakom snällhet
- genom sin snällhet nonchalerar de sig själva
- de upplever sig själv kroniskt sårade
- bär på en skam, skäms för sina känslor, tankar, behov, för sin egen begåvning, skäms för hela sin person
- upplever att de är annorlunda, därför behöver de gömma sig
- brist på kärlek blir hon kränkt, ger skam Det osynliga barnet döljer sin begåvning
- har länge varit en observant beskådare till livet
- tillintetgör sin egen kreativitet
- övertygad om att bli hånad
- ser på nära håll och med skärpa det som det behöver och saknar men kan inte ta del av det
- kan betraktas som konstig
- planerar noggrant vad de ska säga vilket leder till att det blir för sent
- uppfattas som harmlöst, söt och ofarlig
- får uppdrag som andra inte vill utföra
- klamrar sig fast till en människa som endast antyder att hon trivs i hennes sällskap
- andra kan uppleva att de befinner sig i närheten av ett svart hål och är rädda att bli slukade- när han upplever sig trygg då kan han börja uttrycka sin vrede, det osynliga barnet uppnår således gemenskap med en annan människa genom att först känna en stark vrede gentemot henne.

Denna text hittade jag på en annan blogg som är skriven av en Terapeut, kallad Nemo. Otroligt bra skrivet. Det är som han läst av mig. Denna person var jag som barn. Idag är jag nog mer kallar rebellen/tapetblomman.

Men sådan här är JAG... Denna text är JAG...Äntligen har jag hittat min text, mitt sanna jag

Hitta vilja!

Idag kan jag titta på pappa och tycka synd om honom. Idag kan jag titta på mamma och tycka synd om henne. Varför? Ingen aning. Dom har valt att ha sina liv så här. Dom vill leva så här. Varför ska jag tycka synd om dom? Varför ska jag må dåligt för att dom har det som dom har det? Dom är vuxna människor som kan ta hand om sig själva, fast man undrar ibland när dom dricker sig så pass berusade.

Hur kan en drog betyda så mycket? Ja, Jag kallar alkoholen en drog. Fel kanske, men för mig är det de. Du blir en annan person när du får det i dig. Då är det en drog.

Vi hade en familjemiddag i höstas hela familjen. Alla drack utom jag, sambo, bror D. Då är min tanke. Varför har familjen gnällt under alla dessa år hur pappa beter sig. Hur mamma beteer sig. Ändå när det är familjemiddag så sitter dom och dricker tillsammans med personer med alkoholproblem. Varför? Då ska man inte gnälla över deras problem anser jag. Dricker du tillsammans med personen ser jag det som ett godkännande att personen frå dricka för/med dig.

Jag skulle inte kunna tänka mig att ta ett glas alkohol i mina föräldrars hus. Inte tillsammans med dom. ALDRIG!

Familjemiddagen var trevlig MEN man såg hur alla ändrades. Rösterna höjdes ett snäpp för helt plötsligt har folk blivit döva. Allt ska vara ett snäpp överdrivet och flaskor kommer fulla och försvinner tomma. Hur kan man ha det på sitt samvete? Dom har en religion där man ska vara en ordentlig person. Men endå så sitter dom och dricker så dom blir berusade. Inte fulla kanske, men berusade. Vad tycker ditt samvete om det?

Jag tycker det är rent av dubbelmoral. Fruktansvärd dubbelmoral. Du får inte röka om du är ett Jehovas Vittne. Hur mycket skit fick inte jag för at jag rökte. En person förföljde mig på skolan när jag gick där för att rökte. Man får inte snusa, man får inte vara kriminell, man får inte tatuera sig osv... Men dricka sig berusad? Får man det? Personer säger att man ska följa sitt samvete. Då undrar jag hur deras samvete är när dom kan dricka sig berusade och sedan gå ut i tjänsten och berätta om "sanningen". Tycker det är så fel. Man måste välja. Jag skyller inte på religionen, utan min fundering är. Hur tolkar människor reglerna egentligen? Vilken sida ska man stå på?

Familjemiddagen var annars mycket trevlig. Mamma hade lagat underbar mat som vanligt. Trevligt sällskap och barnen lekte och hade skoj. Bara mina tankar som satte igång när man haft problem med pappas drickande i hela mitt liv och så helt plötsligt så går det alldeles utmärkt att sitta och dricka med honom???? EEEHHHH?????!!!!!! Jag får inte ihop det alls...

Mitt samvete visar/säger att jag inte ska dricka tillsammans med varken mamma eller pappa då bägge har problem. I vanliga fall dricker jag inte ändå så det är ingen skillnad för mig :-)

Mamma tjatade på mig ofta om att jag rökte innan, när jag slutade så började hon tjata om att jag drack för mycket cola. Min fundering är... Varför detta tjat på mig? Är det något hon själv vill sluta med som hon inte kan, därför tjatet på mig att jag ska sluta med saker jag gör? Hon tjatar inte längre. Men det blev för mycket ett tag. Hade jag ont i magen (magkatarr) så var det för colan. Fick jag eksem på händerna så var det för colan fast jag alltid får eksem på vinterhalvåret. Var det något annat så var det colan.

Min undran är då om det är något i hennes undermedvetna som vill sluta med något men inte klarar det. Jag slutade röka utan problem. Det handlar om viljan. Inget annat...

Har du inte vilja kan du inte sluta med något. Viljan måste vara starkare än något annat. Jag hade vilja att sluta röka, och jag gjorde det. Viljan va att jag ville så gärna ha barn men jag hade sagt till sambon att vi försöker inte skaffa barn förrens jag varit rökfri ett tag. Så blev det. Jag var rökfri 1 månad ungefär. Jag kan inte säga att det var lätt för det var det inte. Men viljan vann, JAG vann över mitt beroende... Viljan vinner allt...

Men jag erkänner att jag är svag för Cola :-D

Mamma och pappa är ett offer för alkoholen. Jag tycker synd om dom, varför? Ingen aning. Dom är offer för något som deras vilja inte kan vinna över. Dom har inte den starka viljan att sluta. Har dom den... Klarar dom ALLT. Se på min bror D. Han har viljan, han är stark. Jag är enormt stolt över honom. Han klarar det.

Skulle dom vilja ta steget fullt ut och kanske gå en behandling för att göra något åt det, för att må bättre. Så lovar jag att hela familjen kommer stötta till 500% plus lite till. Vi vill ju se att våra föräldrar mår bra. Se dom vara friska. Jag vill ha dom i livet i många år till... Så se till att sluta. Ni måste hittas viljan, men det är bara ni som kan finna den. Ni vet vart ni ska leta...

Behandling

Pappa var på behandling när jag var 12år ca. Det var hemskt. Det var så jobbigt. Varje morgon fick man frågan hur man mådde. Bra! svarade jag alltid. Men Bra var inte svaret. Man skulle verkligen beskriva med andra ord hur man mådde.

Jag är förbannad, arg, ledsen, besviken, ensam, olycklig. Tja! Det finns massa ord som kan beskriva mina känslor. Samma känslor som jag har idag hade jag även då. Men då var dom mycket starkare. Idag kan jag hantera dom på ett annat sätt. Accepterat dom på ett annat sätt. Men ett ord jag hade men inte visste ordet va, är Ångest. Jag hade det varje dag som 12åring, som barn och hade det varje dag på denna familjevecka när pappa var på behandlingen. Ångest! Den värsta känslan man kan ha. Den känslan är jag uppväxt med.

Pappa kom upp på behandlingen men ringde efter några dagar att han ville hem. Mamma fick köra upp dit och prata med dom och efter många om och men stannade pappa kvar. PUH!

3:ge veckan tror jag det var så skulle familjen komma upp. Familjeveckan! Min syster hade fått despans på att ta med sig sin lilla bebis. Det var jag, mamma, bror P, bror D, Syster + bebis och min faster.

Vi skulle konfrontera pappa. Alla satt i en ring som gick behandlingen även dom anhöriga. Pappa satt i mitten och jag skulle sitta framför honom. Pappa fick inte säga något till mig. Bara ta emot mina ord. Jag fick säga hur jag upplevde honom som alkoholist, som pappa, som människa. Vi alla i familjen fick göra detta. Bror D fick näsblod när han skulle gör det. Det var jobbigt för oss alla.

På avslutningen så kom vi alla i familjen igen tillbaka till hemmet pappa var på. Pappa skulle ta emot en medalj och så gick vi upp alla på scenen med pappa. Mamma hade skrivit en dikt som hon läste och så sjöng vi alla en låt som vi brukade sjunga för pappa "Hoppa tulle" tror jag den hette.

Behandlingen var otroligt nyttig. Man fick lära sig så otroligt mycket om sjukdomen Alkoholism.

Pappa kom hem efter sin behandling och sen gällde eftervård i 11mån. 1 gång i veckan på onsdagarna gick man på eftervård och jag gick också. Men jag sa inget på möten. Ville inte säga nåt, hade massor att säga samtidigt som jag inte hade något att säg. Vad skulle jag säg? Hur skulle jag formulera alla ord som jag hade inom mig? Varför skulle dom lyssna på lilla mig som ingen annars lyssnade på. Så jag slutade att gå. Det kändes som att jag svek pappa när jag gjorde det. Jag mådde dåligt av att sluta, men jag mådde även dåligt av att gå där och höra alla prata.

Pappa var nykter men han drack i sinnet. Han betedde sig precis som om han drack. Jätte konstigt. 12mån efter behandlingen började han dricka igen om jag inte minns fel. Då blev allt som vanligt än en gång...

Åren gick och jag blev 18år, skulle fylla 18år. Socialen ville som jag skrivit innan inte ge mig en lägenhet, men dom tyckte jag mådde så dåligt så jag behövde åka på en familjevecka själv på behandlingshemmet. Jag fick ta med mig en person. Jag tog med mig Bror D.

En mycket jobbig vecka och jag grät massor. Tömde min tjocka, jobbiga, tunga ryggsäck som följde mig vart jag än gick. Istället för att konfrontera alkoholisten så fick jag skriva ett brev. Pappa gick ju inte på behandlingen så brevet fick jag snällt läsa upp för prästen som var där. En underbar person som hjälpte mig massor.

Varje dag fick man säga "Hej! Mitt namn är ***** och jag är medberoende! För det är det man är. Man är lika sjuk som alkoholisten själv. Om inte sjukare på något sätt...

På kvällarna så släppte alla tankar och jag och bror D skrattade så vi grät oss till söms. Men varje morgon visste man att ryggsäcken skulle öppnas igen. Det jobbiga skulle börja än en gång.

Innan skrev jag att faster var med på behandlingshemmet. När jag och bror D var små så var vi mycket hos faster. Där fick man vara barn. Vi fick spela på stereon hur högt vi ville. Fick spela på pianot precis hur högt och mycket vi ville. Vi fick leka med gamla kläder och göra maskerad och så fick vi baka och leka med styltor som farbror gjort till oss.
Vi fick vara barn. Ingen sa till oss att vara tysta. Ingen sa "Släpp ut katten" bara för man spelade på pianot. Vi fick göra vad vi ville utan att vara rädda för att bli tillsagda.

Men varje gång så satt man hos faster och väntade på att bli tillsagt att man skulle vara tyst. Pappa sa alltid det hemma. Väsnades man för mycket så sa han åt oss att vara tysta. Men hos faster behövde vi inte det. Men ändå satt man med nålar i sig för att vänta på att bli tillsagd. Tog lång tid innan man började känna att man fick röra sig hos dom.

Ett underbart gammaldags hus med små fönster som var så mysiga. Halvmånar var dom. Ute så satt jag och farbror och lyssnade å fåglarna. Jag fick lära mig namnen på alla fåglar som sjöng så fint. Så vackert. Vi gjorde kikare med toalettrullar och titta på stjärnorna så jag kunde namnen på dom också.

Fridfullt att vara hos faster. Man kunde leva, andas.

Men när man kom hem så tyngdes ryggsäcken ännu mer. Man skulle vara tyst och inte väsnas för mycket. Än idag om min dotter väsnas för mycket så stelnar jag inombords och väntar på att hon ska bli tillsagd. Det sitter djupt.

Ibland säger pappa även idag "Vilket önaly (vet inte hur det stavas) det är här". Då gör det ont i hjärtat... Jag fäller taggarna utåt och är beredd till 500% att försvara lillan. Hon ska fanimej få vara barn. Hon ska inte behöva vara rädd för att bli tillsagt att bli tyst.
Självklart ska det vara med måtta. Men göra sina glädjetjut ska hon får göra. Hon ska få leka och känna sig som barn... utan att känna rädsla. Hon ska få vara Lillan... Hon ska bara få vara... Hon ska inte uppleva samma som jag...

30åriga kriget slut...

Jag var 16år. Precis fyllt 16år och det var början av oktober...

Mamma hade äntligen bestämt att flytta hemifrån. Vi hade hittat en fin lägenhet inne i stan rätt så centralt. Jag kunde gå till skolan utan problem.
Dagen vi flyttade så blev jag dålig så jag orkade inte hjälpa till. Jag spydde och bara sov.

Tror det var den 1 oktober för vi skojade ändå om att mamma och pappas 30åriga krig var slut. Dom hade sin 30åriga bröllopsdag den 2 oktober. Dom skulle inte skiljas, vi flyttade bara.

Det var underbart att bo i den lägenheten. Visst, jag och mamma hade våra stunder men jag kände ett lugn när man kom hem. Mamma städade på tullen och ibland bakade hon jätte goda frukost bullar som man åt med god aptit. Känna lugnet, känna ett lugn inom sig och magen började gå ner i varv. Underbart.

Jag hade problem med mina kompisar men det kom och gick. Så är det väl alltid i den åldern...Eller? Jag gick på individuella programmet för jag var så skoltrött och vi hade jätte roligt där. Lärarna var helt underbara. Absolut inte som vanliga lärare. Jag skulle läsa upp mina betyg men hade inte orken till det... Vi satt mest och drack thé med lärarna.

En dag ringde telefonen. Jag svarade och hörde att det var pappa. Vi hade då inte pratat med varandra på jätte länge. Jag blev jätte glad och kände lyckan hoppa i hjärtat. Mamma satt i köket och jag har för mig att hon hade nån vän där.
Det enda pappa vill oss var att vi skulle spela in Ulf Lundell på videon eftersom vi hade tagit med oss den i flytten. Han ville inget annat. Denna Ulf Lundell var viktigare än oss. Viktigare än mig...
Än idag hatar jag denna Ulf Lundell. Klarar inte av att lyssna på honom. Ser jag honom så ser jag bara en full pappa som har skruvat upp volymen till max och sitter i sina kallingar och bara sitter där... Hatar denna musik.

Vi la på luren och jag gick in på mitt rum. Jag mådde illa. Ingen tyckte om mig. Ingen ville ha mig. Jag var i vägen precis överallt. jag var tillför att bara vara tillagts för andra. Spela in denna jäkla Lundell...det var därför jag fanns. Inget annat.

Tiden gick och jag kommer inte ihåg redigt vad som hände där men jag kommer ihåg att jag nån gång hjälpte pappa att städa i huset. Jag fick lite pengar för det och jag städade hela dagen. Bror D hade en kompis där som hjälpte mig tillslut för att jag skulle bli färdig. Han kallades för Robban.
Bror D och Robban skulle köra hem mig. Pappa ropade på mig från vardagsrummet innan jag skulle gå ut. Han stog där i sin morgonrock. Såg ut som en riktig A lagare som sitter på parkbänken och bara dricker. Men det enda han vill va att ge mig en Kram. Denna kram fick mig att få tårar i ögonen, men jag ville inte visa pappa. Den som märkte det var Robban. Han såg på mig hur jobbigt det var för mig att ta denna kram som jag längtat efter i så många år.

Få en kram för att känna mig omtyckt, inte ett måste. Pappa gav denna kram från hjärtat. Jag kände det. Han ville ge mig denna kramen, men han ville inte visa dom andra därför ropade han in mig till vardagsrummet... Inga pengar i världen skulle kunna ersätta denna kram.

Tiden gick och det började bli vår ute. Mamma och pappa hade börjat träffas igen lite smått. Jag satt i vardagsrummet och kollade på vår lilla tv vi hade. Men vad spelade det för roll. Jag var lycklig där med mamma i denna lägenhet. Jag älskade det och trivdes underbart.

Satt och kollade på tv och mamma ställer sig vid tröskeln in till rummet. Hon tittar på mig och frågar

- Skulle du kunna tänka dig att flytta hem igen?

Hon kunde lika gärna slänga mig i ett iskallt bad. Hon kunde lika gärna satt en kniv i mitt hjärta. Hon kunde lika gärna dödat mig kändes det som när jag hörde dessa ord. Dom hemskaste orden som fanns på denna jord.

-Aldrig!!! Svarade jag.

Mamma vände på klacken och gick. Jag såg på kroppsspråket som jag blivit jätte duktig på att läsa att hon blev sur. Hon ville så gärna flytta hem igen. Räcker med att pappa visar lillfingret så gör mamma allt för pappa. Det positiva med det är att jag vet att mamma älskar pappa. Jag vet att pappa älskar mamma. Men ska man utsätta sina barn bara för att man älskar någon? Är inte barnen viktigare.

Jag kände att nu håller nog mitt lugn gå åt helvete... IGEN...!

En kväll var jag hemma själv. Mamma hade sagt att kommer jag inte hem ikväll så sover jag hos pappa. Ok sa jag.
Bjöd hem mina kompisar och vi hade jätte trevlig. På något sätt var denna kväll annorlunda. Vi kompisar satt och pratade om våra innersta tankar. Den ena tjejen blev hysteriskt för hon berättade om sin mamma som knarkar. Vi alla hade en jobbig kväll då vi berättade saker för varann.

Senare på kvällen kom det några killar över som vi kände lite ytligt. Vi hade jätte roligt ihop men dom jävlades med mig för dom skruvade upp volymen jätte mycket på min stereo så grannen under bankade i vårat golv. Jag blev livrädd för jag ville inte att vi skulle bli vräkta. Vart skulle vi då ta vägen? Då hade vi ingenstans att bo...!

Jag skällde ut dom men dom struntade i det. Efter många om och men så gick dom och det blev lugnt. Hade en kompis som sov över och mamma kom aldrig hem. Hon sov hos pappa denna natt...

Efter ett tag fick jag problem med vissa av kompisarna så jag ville bort från stan. Jag mådde dåligt och mamma hade väl bestämt sig att flytta hem igen. Vare sig jag ville eller inte. Jag hade inget att säga till om... Även denna gång.

Jag stack till Älmhult till dom som köpte min häst. Jag bodde där i deras ena lägenhet på gården och hennes bror som jag var hos jobbade där så han och jag bodde i den lägenheten tillsammans.
Vi hade det jätte roligt och var bra kompisar. Vi satt uppe länge på nätterna och pratade, sen somnade vi på bäddsoffan.

Jag kunde känna tryggheten. Han gav mig en trygghet så jag kände att jag hade inget att vara rädd för. Han var en jätte bra vän. Jag kände mig omtyckt.
På dagarna tog jag hand om hästarna och sen var jag inne hos henne och pratade och bara fanns. Vi hade jätte mysigt.

Under tiden flyttade mamma hem. Jag hade inget att säga till om. Jag ville verkligen inte flytta hem. Varför när jag visste hur det kommer sluta. Men mamma var än en gång blind och lockades av något pappa har... Undra vad?

Jag bodde i Älmhult i ca 3 veckor om jag inte minns fel, sen kom jag hem igen. Hem till huset där jag var uppväxt. Hem till huset där det inte fanns någon trygghet så långt ögat såg. Så långt känslorna gick. Ingen trygghet alls.

Jag hade alltid mat på bordet, alltid kläder osv. Men jag ville bli sedd. Ville bli hörd. Men än en gång var det ingen som hörde mig. Mamma lyssnade inte på mig, ville inte lyssna på mig. Hon ville bara hem till mannen som fördärvade hennes barn... Mannen som fördärvade massor i familjen. Mannen som hon älskade, älskar. Mannen som splittrade familjen... Våran pappa. Min pappa. Mammas man.

Tog inte lång tid förrens allt var i sin vanliga ordning i huset. Pappa och jag rök ihop stup i kvarten och jag kände mig inte önskad. Inte välkommen. Bara en unge som var i vägen för honom. En unge som bara skrek och betedde sig illa. En unge som var både demon besatt och satan själv. Knarkar unge!

Frågan är... Varför betedde jag mig som jag gjorde??? Jag ville bli sedd. Det var det enda jag ville. Ha lugn och ro. Känna tryggheten. Känna mig ÄLSKAD. Men NEJ. Det fick jag aldrig. Jag var bara i vägen för hans drickande.

6mån bodde vi inne i stan och hade det härligt. 6mån fick jag iallefall känna lugnet. Under denna vinterhalvår hade jag 12 förkylningar efter varann. Kroppen slängde ut massa skit kanske genom förkylningar när jag äntligen kunde känna lugn. ett lugn som varade i 6mån, men inte längre...

Innan vi flyttade så bodde vi hos syster. Jag praktiserade i en musikaffär och jag körde moped till en annan by för att jag ville inte köra moped inne i stan. Kommer ihåg att min syster blev arg på mig för det. Hon tyckte jag var löjligt som inte körde raka vägen in till stan. Men jag ville inte. Jag ville åka till den andra byn för att ta bussen in. Kändes mycket bättre. Varför vi bråkade egentligen vet jag inte. Jag kände att jag inte ville vara där. Jag trivdes inte, jag ville ha ett hem, ett eget hem. Jag ville vara ifred. Vill få det jäkla lugnet nån gång.

Jag hörde inte hemma nånstans. Bodde vi inte hos min syster så bodde jag hos min kompis i flera månader, och bodde jag inte där så var jag i Älmhult hos dom vännerna. Jag har bott överallt känns det som. Bodde även på internat på skolan och när jag träffade sambon när jag var 18 så sov jag där mycket men tillslut fick jag inte vara där heller. Hans mamma tyckte inte om ig heller men det är en annan historia. Sen blev jag utslängd hemifrån osv... Varför levde jag?

Men mamma bodde kvar. Hon hade ju det som hon ville, men jag fick flytta runt för att hitta lugnet. Jag trivdes inte någonstans, men mamma bodde troget kvar hos sin man. Jag betydde ingenting. Jag var den som var problemet i det hela. Bättre att jag flyttade än att mamma skulle flytta igen...

I hela min uppväxt har pappa betytt mer än mig. Hennes egna dotter!

Ca 10år senare flyttade mamma hemifrån än en gång. Men då bodde jag ihop med min sambo. Samma veva som vi flyttade till vårat hus. Mamma bodde i en jätte fin lägenhet men hon mådde så dåligt. Hon ringde till mig och ville inte leva. Hon orkade inte. Jag blev jätte rädd och ringer mammas väninna som drar med henne ut till deras stuga.

Mamma mådde fruktansvärt dåligt av att bo där, fast hon säger att hon hade det mysigt. Men innerst inne ville hon nog bo hos pappa för hon bodde i lägenheten 1år ca sen flyttade hem igen. Men tack vare det året så fick jag och pappa en mycket bättre relation. Han berättade saker för mig som jag inte visste något om. Vi kunde sitta och prata han och jag om saker som vi aldrig gjort innan.
Tack vare detta året så fick jag en pappa... en relation med min pappa. Vi var inte längre katt och råtta utan far och dotter.

Men om han drack så ville jag inte veta av det. Jag bodde med min sambo och vi hade/har ett eget liv. Jag ville inte veta av vad som hände hemma hos pappa. Men mamma flyttade tillbaka sen och allt gick tillbaka i sin vanlig ordning men jag har ändrat mig. Jag accepterar att dom håller på som dom gör där ute. Men kravet är att jag inte ska veta vad dom gör. Jag vill inte ha med det att göra. Jag vill bara ha min mamma och pappa. Vill inte veta av något om alkoholen.

Mitt största Krav från min sida är att jag bara vill ha Mamma och Pappa... Inget annat...!

Orken?

Mår inte alls bra idag. Känns som det händer saker i kroppen som jag inte kan sätta fingret på. Känner ett obehag... Ångest? Vet inte vad det är för obehag. Värken i händerna och armarna är värre än innan. Känns som det bara går utför nu :-( Både fysiskt och psykiskt.

Ska ringa till reumatologen i veckan. Se om dom har nåt som kan hålla händerna i styr. Börjar bli svårt att köra bilen nu :-(

Var inne en runda på stan idag jag och lillan. Det var jätte mycket folk. Började känna ångesten och social forbina komma smygande. Kanske det som satt fart ikväll, därför som jag inte mår bra. Känns som att jag är på väg att bryta ihop totalt. Orkar inte. Var är min ork? Vem har tagit den från mig?

Varför får jag aldrig ha något ifred. Alltid är det något i kroppen som inte stämmer. Något i kroppen tar något annat i kroppen så jag aldrig får känna den riktiga glada mig. Jag är jätte lycklig för det jag har, barn, sambo, hundar, hus osv. Jag är jätte lycklig för det. Men mig själv? När ska jag få må bra själv, innerst inne?

Kommer inte ens ihåg när jag mådde bra sist. Alltid är det den där jäkla ångesten i vägen.

Varför denna berg och dalbana. Ena dagen mår man ok och orkar göra saker, andra dagen ska man vara glad om man ens orkar ta på sig kläder. Sen man fick lillan är man ju tvungen att gå upp ur sängen. Man har inget val... Känns som att jag behöver hjälp ibland. Hjälp med att hitta orken. Hjälp med att vara en bra mamma.

Sambon jobbar hela dagarna och jag tar hand om lillan. Gör inget mer för jag orkar inte. Sambon får ta mycket här hemma, och jag får dåligt samvete. Fruktansvärt dåligt samvete. Sambon säger att jag inte ska ha det för läget är som det är. Men ändå har jag dåligt samvete för han får göra så mycket hemma. Men jag orkar inte... finns inga krafter kvar. Var är dom? Var ska jag hitta dom?

Skulle vilja sova 24 timmar om dygnet... Drömma mig bort i drömmarnas värld och njuta av min dotters vackra leende och hennes goda skratt. Men vardagen finns också... tyvärr... Men lillan gör vardagen till något bättre. Hon är min alldeles egna ängel :-D

Jag tar ut halva mammadagar och ibland önskar jag att sambon kunde ta ut halva pappa dagar för att jag ska orka. Men ekonomiskt går det inte. Det funkar inte... tyvärr.

Är det min bakgrund som gör att jag tappat helt? Är det min hjärna som går på högvarv så jag inte har nån kraft? Vad är det som gör att jag mår så här? Varför kan inte någon säga vad det är för fel? Kanske lättare att acceptera saker och ting då än när man står med tusen frågetecken? Vem ska man fråga om hjälp och vad är det för fråga jag ska ställa för att bli tagen på allvar?

Är det någon som tror på mig? Är det någon som vill tro på mig? Vad är det jag ska säga till doktorn/psykologen för att folk ska förstå att min ork är borta?

Positiva för dagen är: Jag och lillan var i stan och handlade jack, leggins och en jätte fin mössa till lillan :-)

...

Var ute hos mina föräldrar innan ikväll jag och lillan. Fast det hänt massa saker i det huset så älskar jag att vara där ute. Jag trivs där! Se hundarna springa fritt. Se Lillan leka med gräset och se alla blommor som mamma planterat så fint. Se vattnet speglas av kvällssolen så vackert. Se allt mamma och pappa kämpat för och byggt upp med viss motvind som jag skrivit innan i bloggen, men ändå lyckats så bra.

Det är mitt paradis. Jag älskar det. Sitta på trappan och titta ut över vattnet och bara vara. Finns det något lugnare? Se fåglarna flyga över oss och titta ner på oss. Min allra största dröm är att få bo i det huset. Jag älskar det så otroligt mycket och skulle göra allt för att huset ska stanna inom familjen. Det är där jag blivit uppväxt, det är där i det huset som gjort mig till den person jag är idag. En person som varit med om många saker. Saker som jag kanske inte kommer nämna här, men som gjort så att jag kan inse att man måste vända saker till det positivt och inte bara se det negativa i livet. Man måste göra så för att inte bryta ihop totalt...

Finns alltid något gott i allt fast man inte tror det för stunden. Ser du inget positivt i saken, se det då som en erfarenhet som du kan ha nytta av längre fram i livet. En erfarenhet som kanske kan hjälpa någon annan längre fram...
Jag är en person som har svårt att se det positiva i saker och ting, det är en av mina svagheter, men det är ett måste, man måste ändra saker till det positivt. Annars klarar man inte livet...

Jag börjar känna mig stressad. Jag har fruktansvärd värk i kroppen, speciellt mina händer och jag är rädd att det blir värre. Vad gör jag då? Vad händer då? Vad kan jag göra? Är det någon som vill anställa mig? Tusen frågor kommer i huvudet än en gång. Jag kan inte ens hålla en tidning utan att jag tror handen ska gå av. jag känner tårarna bränna bakom ögonen för värken... Men jag ska lyckas. Så är det bara. Man får inte ge upp. Man måste kämpa... Fast man vissa dagar kanske inte vill...

Vad jag ska skriva idag vet jag inte. Jag bara skriver... Vet inte ens om jag orkar skriva. Gör så jäkla ont att trycka på dessa tangenter...

Gud

Ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden...

Vila lite

Har inte skrivit något idag förrens nu. Är så trött och hjärnan går på högvarv så just nu känns det som att jag inte orkar skriva... Minnen ploppar upp och försvinner om vartannat. Känner mig splittrad.

Lillan har börjat få värre humör nu så man får ta henne rätt mycket. Mina krafter går till henne. Jag behöver nog ta en lite paus i skrivandet på nån dag känner jag. Just idag känner jag mig tom på något konstigt sätt. Precis som alla känslor har försvunnit. Jätte konstigt.

Jag åter kommer snart igen med skrivandet så fort jag landat lite... Förhoppningsvis händer det i helgen :-D

Tack för ni läser. Det betyder mycket...

Minnet

Nu börjar det hända saker. Jag börjar komma ihåg saker som jag varit med om som jag förträngt. Jag är så trött. Vill bara sova. Vet inte om jag orkar tänka på dessa saker, men ajg måste. Måste göra det för att kunna gå vidare. Vill inte att det ska gömmas i minnet igen... men det är så jäkla svårt att tänka på det, prata om det, känna det.

Saker som jag ALDRIG sagt till någon. Inte en människa på denna planet vet om det förutom jag och h*n. Vet att mamma reagerade när jag kom hem dagen efter. Hon undrade vad som hänt. Jag svarade "Inget". Mamma sa inget mer... Jag sa inget mer... Vet inte hur jag ska tackla det. Har iallefall berättat för en person nu. Känns skönt att hon vet. Känns skönt att jag nu äntligen vågar säga vad jag känner, tycker, vill till henne. Vad jag varit med om. Men det har tagit tid... men hon har nu vunnit mitt förtroende fast jag skäms så mycket när jag pratar om det. Jag skäms fruktansvärt... Varför? Ingen aning. Det är ju inte mitt fel... eller? Sa jag något som gjorde det? Gjorde jag något som gjorde det?

Det börjar hända saker i mitt minne, och jag känner att jag inte orkar. Jag har ingen ork till något. Lillan vill leka men jag orkar inte. Jag orkar inte ens le känns det som. Men när hon kommer och ler mot mig så finns det inget annat i hela världen som kan göra så att jag inte kan le åt min dotter. Hon fyller min värld med kärlek. Men ändå så känner jag att jag har ingen ork... Ingen ork till något.

Vill åka på semester faktiskt. Brukar inte vilja det, men nu känner jag att jag skulle vilja åka iväg. Bara jag, lilla, och sambon. Åka till något varmt ställe, bada, äta gott och bara finnas. Orkar jag det då? Vet inte... Men jag behöver vila känner jag. Vara ifred... Sova.

Har pratat med syster V idag. Vi pratade jätte länge i telefonen och det kändes skönt. Hon sa saker som jag inte kommer ihåg. Saker som jag börjar minnas även här... i alkoholens värld.
Jag har skrivit innan att det kändes som att det bara var bror D som fanns hos mig, ställde upp för mig. Men Syster V berättade för mig att jag har varit mycket hos henne och hennes familj. Jag kommer inte ihåg det förrens hon sa det. Då kom minnena. Jag var hos henne när hon och hennes man (nygifta) bodde i Malmö. Vi var och köpte Roxette skivan och lyssnade hela dagarna på den och sjöng med. När dom flyttade till stan här så var jag mycket där och hjälpte till med systers son. Vi spelade Abba massor och så spelade vi "Red red vine" för syster son. Låten som gjorde att han somnade.
Jag trivdes där men samtidigt inte. Jag ville alltid hem på något sätt. Jag ville alltid veta vad som hände hemma. Jag hade ju ingen kontroll när jag var iväg. Jag såg ju inte vad som hände, vad som sades och vad som gjordes. Jag ville veta allt.

En gång när min svåger kom hem så låg jag och syster i deras säng och pratade. Svåger kom hem och var jätte irriterad över att syster inte bäddat sängen. Han tyckte vi kunde bädda sängen än att ligga där och prata. Syster och han började bråka och till slut fick hon köra hem mig. Något som hänt eftersom han var på det humöret? Min tanke var även att han kanske var trött på mig att ha mig där. Trött på att alltid ställa upp för våran familj...

Oftast när mamma hämtade mig eller jag kom hem när jag varit borta hos kompisar så berättade mamma vad som hänt. Varje gång så ångrade jag mig att jag hade åkt iväg. Varför var jag inte hemma. Jag hade kunnat stoppa det kanske. Jag hade kanske kunnat hjälpa till på något sätt. Alltid ångrade jag mig att jag åkte iväg, för varje gång hade det hänt något hemma och nästan varje gång berättade mamma.

Hände det inget hemma kändes det som att allt var fel. Hände det något hemma så kändes allt rätt... Nästan som att man blev lycklig (?), fast man inte var det. Det var fel när allt var lugnt...rätt när allt hände. Konstigt...?!

Ibland sov jag över hos en kompis som inte bodde så långt ifrån oss. Jag vaknade på natten och ville hem. Jag grät och önskade att jag kom hem. Ibland somnade jag om, men ibland fick dom köra hem mig. Kontrollen styrde över mig. Kontrollen över allt som hände hemma.
En gång var jag hos min syster i Malmö. Jag sov inne i ett jätte litet mysigt rum. Hela natten grät jag. Jag ville hem, vill så gärna hem. Men på dagarna gick det bra att vara iväg. Just på kvällarna och nätterna som ajg ville hem. Kan inte förstå varför man ville hem, hem till bråk och slag. Det var inte pappa som slog mamma, utan det var mamma som slog pappa. Gav han örfilar osv. Slängde saker i golvet så det gick sönder. Men det var så jag vill...Hem!

Kontrollen styrde över mig och jag var tvungen att ha kontrollen hemma. Veta allt som hände innanför dessa 4 väggar...

Han jagar mig...

En stor karl kommer. En stor tung planka har han i handen som han håller i. Han går mot mig. Jag försöker komma undan men det går inte... Lika bra att stanna och låta han ta mig. Han är så stor, han är så stark, han är så snabb.

Han förföljer mig vart jag än går. Är han inte hos mig så finns han i mina tankar. Jag försöker smita men det går inte. Lönlöst!
Han brottar ner mig, sätter den tunga plankan mot mitt bröst och trycker. Han trycker så hårt så jag inte får luft. Jag försöker komma undan men det går inte. Han trycker hårdare och paniken börjar komma. Jag måste få luft! Jag börjar gråta hysteriskt och försöker dra efter andan, men den är som bortblåst. Lungorna bränner som eld. Det gör så ont.

Försöker brotta väck han både fysiskt och psykiskt, men han är så stark.

Ibland känner jag han titta på mig på avstånd, ibland hinner jag smyga undan och gömma mig. Men ibland står han och flåsar mig i nacken. Han är så hemsk. Jag är så rädd för honom. Ibland känner jag att han tittar på mig genom fönstret. I mitt älskade fönster dyker han upp i ibland...

Jag vet hans namn... Han heter Mr Ångest. Mr Panik Ångest.

Vet inte hur många gånger sambon vaknat av att jag har brottats med honom. Sambon försöker få väck han och tillslut går det. Tack vare sambon. Min sambo är stark. En enormt stark man. Önskar man hade hans psyke.

Ibland har Mr Ångest gett mig en kniv. Nån gång fick han mig att slå sönder en tavla så jag tog glaskärva och höll hårt. Jag höll den så hårt i handen så när sambon hittade mig på golvet på internatet jag bodde på då, med sår i handen. Men ingen annan såg såren. Ingen annan har sätt min sår inom mig som Mr Ångest gett mig.

Han har skurit mig i handlederna. Tur nog inte så djup. Mest för att det ska göra ont där och inte i mitt hjärta. Man hittar sina små knep för att fly undan den riktiga smärtan i hjärtat. En gång såg mina kompisar min handled och frågade vad jag hade gjort.

Jag hittade på något om att jag skulle skära något, men slant med kniven...! Ehh?! Man såg på dom att dom inte trodde på mig, men dom ändra samtalsämne tur nog. Sambon hotade mig flera gånger att gör du så igen ringer jag dina föräldrar... Jag lovade varje gång att inte göra det igen och varje gång trodde han på mig. Men jag kunde inte låta bli. Kniven gjorde så det gjorde ont någon annanstans än i hjärtat där Mr Ångest var och gnagde sönder mig.

Många gånger önskade jag att sambon berättade för mina föräldrar vad jag gjorde för jag orkar inte själv. Jag ville ha en kram, jag vill bli omtyckt, jag ville ha närhet. Jag hade då fått egen lägenhet så jag kunde ju göra vad jag ville där, men Mr Ångest styrde över mig. Han är så hemsk...

Varje gång sambon hotade så bad jag honom låta bli. Han trodde på mig, men ändå ville jag att mamma och pappa skulle veta. Jag orkade inte själv. Jag orkade inte leva, ville inte leva. Utslängd hemifrån plus att svärmor tyckte illa om mig och jag var inte välkommen där heller. Ingen ville ha mig. Jag var inte välkommen nånstans förutom hos Bror D. Han var den enda som sa att jag fick komma till honom. Jag fick sova hos honom. Men jag orkade inte. Jag ville inte leva. Jag hatade detta jävla liv.

Mr Ångest tog över allt för mig. Jag grät och när mamma var och hälsade på så grät jag. Men mamma visste inte dom mörkaste sidorna. Jag spelade och dolde rätt bra. Duktig skådespelare var jag. Ingen såg igenom mig. Inte ens vuxen psyk. Men vad ser dom. Det enda dom ser är PENGAR. Idioter hela bunten... Inte konstigt att folk kan lura dom när lilla jag kunde lura dom så lätt. Undra vilken utbildning dom gått?

Efter en tid fick jag jobb i en affär och mådde så mycket bättre. Mr Ångest släppte lite men kom smygande ibland på kvällarna när jag satt själv. Sambon kom till mig på helgerna. Jag var så lycklig när han kom men han var alltid tvungen att åka hem på söndags kvällen eller på måndags morgonen. Det var då allt hände för mig. Jag startade alltid bråk med honom bara för att få ha han kvar i lägenheten lite till. Ville inte vara själv. Problemet var att jag inte inte själv varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har förstått det nu på senare år varför jag betedde mig som jag gjorde.

Ett under att sambon stannade kvar och inte gjorde slut med mig så som jag betedde mig mot honom. Jag gjort allt för att få han att stanna. Mr Ångest har sina knep. Han vet hur han ska styra mig utan att jag märker det själv ibland.

Någon borde få fast Mr Ångest, men han är så slug. Han är svår att få bort när han väl har kommit till än. Men jag ska vinna över honom. Han är idag inte lika stark längre så jag har nog skadat honom mycket när vi har brottats.

Det värsta var att jag inte var välkommen nånstans. Ingen ville ha mig kändes det. Ingen tyckte om mig. Det är så jag känner, Det är så jag kände. Det är min blogg, det är här jag skriver mina tankar, mina känslor. Mina upplevelser, mina ord. Ingen ska ta det ifrån mig.

Älskade Svärfar

Svärfar fick diagnosen bukspottskörtelsinflammation. Vi visste att det var allvarligt, men både jag och min sambo tänkte att inget händer honom. Han är ju en stål gubbe =)

Han åkte in och ut från lasarettet i 1 år men låg konstant sen midsommar 07. Efter midsommar kunde han inte gå... bara låg i sin sjukhussäng.

Vi alla i familjen ville att han skulle komma till lasarettet här för att få vara närmare oss. Vi kämpade men dom sa att han måste bli av med ryggmärgsbedövningen. Han hade ju fruktansvärda smärtor i magen. Lasarettet här kan inte med epidural =(

1 augusti fick vi veta att han hade bukspottskörtelscancer.
Läkaren sa att han har kanske 1 månad kvar...kanske 1 år kvar att leva...
Det blev en stor chock för mig och min sambo medan resten av familjen redan hade nästan förstått det...


Iallefall fick vi hem han till lasarettet här men det höll på att ta hans liv. Sjuksköterskorna sa att någon anhörig sagt att dom skulle plocka bort maten på han för att förkorta hans liv...HUR FAN KAN MAN KOMMA PÅ EN SÅN SAK??????
Läkaren kollade i journalen men det stog inget skrivet...nåt skumt var det!

Ingen av oss har sagt nåt sånt. Svärfar blev nästan medvetslös och inte alls kontaktar pga av all morfin han fick, så min sambos bror såg till så han flyttades tillbaka till det andra lasarettet.

När han kom dit fick vi höra att lasarettet här har misskött honom. Dom hade gett han alldeles för mycket mat..ca 2200kalorier på 10timmar och det ska en normal människa ha kanske på 24 timmar som arbetar. Svärfar låg ju bara i sängen så hans hjärta fick arbeta fruktansvärt mycket...
Plus så fick vi veta att en person som hade epidural länge kan bli sämre om man plockar bort den. Sån här information fick vi aldrig veta innan svärfar flyttades till det andra lasarettet. Hade vi vetat det så hade vi aldrig flyttat honom...

Hur kan lasarett och läkare inte meddela familjen alla saker?????

Efter visiten på det lasarettet här blev han ännu sämre. Vi var hos han varje dag och såg till så han hade det bra. Han var kontaktbar men svårt att höra vad han sa.
Onsdagen var jag och sambon hos barnmorskan. Hög gravid var jag men allt med bebis och mig var bra men jag fick order om att vila. VILA!
När vi lyssnade på hjärtljuden så spelade min sambon in det på min mobil för att visa svärfar. När vi var där så satte sambon på mobilen för att visa svärfar. Jag klarade inte av det så jag gick ut. Men svärmor och sambon visade. Svärfar fick nog ångest för han börjar gny och vifta med armarna. Sambon stängde genast av. Verkade som att svärfar visste vad som väntade...han fick nog värre dödsångest än vad han hade innan.

På fredagen var jag hemma hela dagen och vilade. Gjorde inget men på lördagen följde jag med till lasarettet igen.
Det var samma sak med svärfar. Han var vaken men blicken fanns nånstans borta. Han hade lite humor kvar men mycket svårt att höra vad han sa. Jag och sambon var hos han hela dagen med resten av familjen.
Hundarna hade vi satt på dagis för att vi skulle slippa tänka på det. På kvällen åkte vi hem. Vi var bjudna på en kräftskiva så vi åkte dit. Kände att vi ville träffa lite glada personer. Slutade med att vi inte kom hem förrens vid 4 på morgonen.

Jag kunde inte sova redigt, var så orolig för svärfar. Han var ju så svårt sjuk. Det var bara skinn och ben på honom...Vägde kanske 40kg
Sov kanske MAX 2 timmar den natten.
På söndags morgonen körde vi hundarna till pensionatet också. Hade förberett dom med mat till hundarna ifall vi skulle sova på lasarettet. Det var okay med dom på pensionatet.

När vi kom till lasarettet så hade svärfars ansikte ändrats...både jag och min sambo blev jätte rädda. Hjärtat värkte i mig. Tanken var att han aldrig kommer få träffa sitt första barnbarn. Men jag slog väck tanken direkt för jag visste att han skulle överleva. Min älskade svärfar. Han var ju en stålgubbe.. Klarade allt enligt mig.
Hans andning var inte alls bra och min mamma och svärfars mor satt hos han. Vi ringde genast till sambons mamma och bad henne komma. Vi ringde till sambons bror å bad han komma. Sen gick vi ut för att prata med sköterskan...

Vi frågade vad hade hänt.... Varför ser han ut sånt? Hur länge är det kvar? Varför kan han inte andas som innan? Varför svarar han inte när vi pratat? Varför ska detta hända oss? Tusen frågor, men tyvärr inga bra svar...

Sköterskan sa att när patienterna blir så här...så är det max ett dygn kvar för dom. Jag bröt ihop... har ju kämpat så alla för svärfar. Vi har försökt att hålla hans hopp uppe så han skulle få träffa sitt första barnbarn, jag hade tjatat på han att träna armarna så han skulle kunna hålla bebis, men där rök all hopp... Allt försvann...

Jag ville bara skrika rakt ut, men det finns ju fler patienter och fler folk...Men jag bröt ihop... Tårarna bara rann och jag kände den jäkla ångesten byggas inom mig. Jag ville dö istället för han. Låt han leva istället för mig... Varför ska det drabba honom? Låt det hända mig istället... men jag var tvungen att lugna mig. Hade ju en bebis i magen... En bebis som inte skulle överleva i magen utan mig.

På lördagen hade jag ont i magen så sköterskorna på avdelningen ville att jag skulle till förlossningen men jag vägrade... sa att det inte var så farligt. Tänkte på svärfar som låg där med all morfin i kroppen. Då ska minsann inte jag klaga. Men på söndagen efter chock beskedet att svärfar har max ett dygn kvar gjorde att jag blev rädd...
Hoppas bara bebis mår bra. Låt iallefall något vara positivt nu. Jag och sambon gick bort till förlossningen för att kolla bebis. Jag bara grät. Grät och grät och grät...tänkte bara att lilla älskade svärfar kommer aldrig få träffa sitt första efterlängtade barnbarn.

Förlossningen satte CTG kurva och allt var perfekt. Inga problem alls med oss. Läkaren sa att jag inte kommer få bebis på den närmsta veckan iallefall... "HELVETE" tänkte jag. Kan inte bebis komma ut NU så svärfar iallfall få höra bebisen. Svärfar låg ju medvetslös, men vi visste att han hörde allt vi sa till han... Han måste höra allt vi sa.

När vi var på förlossningen så ringer min mamma dit. Nån barnmorska kommer in i rummet med en telefon å frågar efter sambon. Sambon svarar å jag ser panik i hans ansikte... kl var då ungefär lite efter 15.00.
Han lägger på luren och säger att "nu börjar pappa bli blå". Där står vi å väntar på läkaren som ska kolla på mig och hans pappa ligger borta i andra sidan av lasarettet och håller på att försvinna från våra liv. Hans liv rinner genom våra fingrar och vi kan inte göra något.

Jag skriker rakt ut å ber han springa till sin pappa..."spring...SPRING" skriker jag å gråter...
sambon springer...springer och springer...
Jag går in i rummet där jag ska vara å bryter ihop än en gång. Kastar min väska över rummet å gråter... tänkte att jag hoppas sambon hinner dit innan svärfar går bort.

Läkaren kommer in till mig, men som sagt så var det inga problem med varken mig eller bebis...bara att jag var mycket upprörd men det störde inte bebis sa dom...plus att skulle det sätta igång så är det ingen fara eftersom jag gått så långt.

En av barnmorskorna följer mig till avdelningen där svärfar ligger. Alla samlade där men inte sambon. Var är sambon tänkte jag. Min mamma sa som också var med oss alla att han hade sprungit tillbaka till förlossningen för han var rädd att jag skulle få panik... Sambon visste att jag har lätt att få panik ångest.
Vi satt där alla hos svärfar...Jag, min mamma, svärfars bror, svärfars mor, min svärmor, min sambos bror och hans fru och tillslut kom min sambo också...

Vi alla satt där...

väntar...väntar...väntar...

Kl var nog runt 16.00 tiden tror jag.

Tiden gick och svärfar låg i sin säng medvetslös men vi andra började prata minnen. Vi skrattade och frågade svärfar om han kommer ihåg det. Men vi fick inget svar, men vi visste att han hörde oss.
Tillslut tog dom väck droppen på han. Dom sa att han inte behövde mer...jag blev arg inombords men sa inget...tänkte att han lever ju än...han måste ju få mat... Låt han va!!!

Vi satt alla hos han i många timmar. Framåt kvällen så åkte sambons bror och hans fru hem. Dom bor precis vid lasarettet så det tar inte lång tid för dom att komma. Svärfars bror åkte också hem men sa att vi skulle ringa så fort något ändrades...

Jag och sambon skulle lämna min 945 på lagning på måndagen så vi körde på kvällen hem och lämnade bilen utanför verkstan och lämnade nycklarna hos min pappa... han var hemma så han kunde fixa det till oss. Snälla pappa som ställde upp i allt elände.
Pappa sa att det bästa för svärfar är kanske att få somna in. Jag blev så arg när pappa sa det, men jag förtog vad han menade. Pappa ville inte att svärfar skulle lida. Ingen av oss ville att svärfar skulle lida, men jag vill ju ha han kvar...

Vi kom fram vid 23.00 tiden igen på lasarettet. När vi kom så hade svärfar börjat få andningsuppehåll. Så vi ringer till sambons bror och jag går å ringer till svärfars bror och säger att "nu börjar han få andningsuppehåll...så vill du komma så får du komma fort..."

Vid 24.00 tiden och ett par timmar framåt satt vi åter igen vid hans säng och pratade minnen. Vi skrattade för svärfar har alltid varit en rolig man. Massa hyss hade han för sig och många idéer som ingen annan skulle kommit på.

Jag hade sovit då 2 timmar på nästan 2 dygn, jag var trött. Alla frågade om jag inte skulle gå å lägga mig i anhörigrummet men jag vägrade. Vägrade lämna svärfars rum. Ville vara hos han.
Sköterskorna tog in sängar på rummet så nu fanns det 3 sängar... jag och sambon somnade men jag somnade dåligt. Jag kunde slumra till när jag kände att sambon höll om mig. Kände trygghet och hoppades att hans trygghet skulle göra att när jag vaknade skulle allt bara varit en hemsk mardröm.
Kunde slappna av när man hörde svärfar andas...stannade han så stannade jag kändes det som. Han hade andningsuppehåll på ca 15-20 sekunder...världens längsta sekundrar...

Sambon sov och jag somnade. Sov nog 1 timme sammanlagt.

Kl 05.55 ca vaknade jag av att jag hörde min sambo säga att pappa behöver slemlösande. Hör att han springer ut så jag börjar resa mig upp ur sängen. Tjock gravid mage på allt gör ju inte än smidigare. Mitt i allt hör jag min mamma skrika på min sambo..."Han andas inte...han andas inte". Då hade han inte andas på 1 minut ca.
Hela natten hade min mamma suttit och räknat sekunderna på hans andnings uppehåll. Jag var vansinnig på mig själv att jag hade somnat... Då hade jag sovit ca 3 timmar på 2 dygn...

Sambon kommer in i rummet igen och jag ställer mig vid svärfars fötter och klappar han där.
Mamma reser sig upp å säger att vi måste hämta alla... alla sov... mamma springer å hämtar svärmor. När svärmor kommer in i rummet ser jag att svärfar tar ett andetag. Jag skriker då att "han andas...han lever. Det är ingen fara, allt är bra igen". Samtidigt som en jävla sköterska står vid svärfars huvud å säger till oss..."Det är så här det ser ut..
det är så här det ser ut när någon somnar..."
Jag var nära på att slå henne...tänkte för mig själv att det ser vi väl för helvete hur det ser ut när någon dör.

Alla springer in i rummet och svärmor bryter ihop. Skriker och säger till svärfar att hon förlåter allt...

Alla grät och fick panik. Min sambo satte sig i en stol och bara glodde rakt fram. Röd runt ögonen av all gråt och av utmattning.
Jag försöker få kontakt med han. Han svarar men bara kort. Helt chockad. Han sa iallefall att nu har pappa inte ont mer... Har aldrig sätt min sambo sådan. Han höll på att gå in i en svår chock...

Där låg svärfar i sängen och såg så fridfull ut, medan vi andra var helt förstörda. Vad FAN är detta för liv???

Vi alla satt i rummet och väntade på att en läkare skulle komma och död förklara honom. In kommer en ung utländsk läkare. Säger inget utan går bara in kallt...

Svärfars mor frågar "Är min son verkligen död nu?"
Läkaren sa "Ja, sånt är livet!" och gick ut. Sa inget mer...

VAD FAN ÄR DET FÖR LÄKARE....

20/8 kl 05.59 somnade min älskade svärfar in. Han fick aldrig träffa sitt första barnbarn som fortfarande låg tryggt i min mage.

så jävla orättvist... Hur ska man orka detta...????????????????????????????????

Han fick leva 2 1/2 vecka efter fastställd diagnos...

Hur ska man orka?

Jag tänker...
Tänk om vi hade skaffat barn tidigare...då hade han fått träffa sitt barnbarn...
Tänk om vi inte hade flyttat han från lasarettet...då hade han kanske fått leva en vecka till... han hade kanske fått leva några veckor till och hunnit träffa bebis...
Varför har läkarna inte berättat allt för oss?
Varför är läkarna så kalla?
Varför är vissa sjuksköterskor så hemska?
Varför kan dom inte behandla patienter som människor...inte som försökts kaniner?
Varför gjorde dom så mycket fel på svärfar?
Varför är livet så här?
Varför dog svärfar.... varför i HELVETE SOMNADE HAN IN?
Varför kunde han inte få leva med oss?
Svärfar kommer alltid vara älskad av oss alla
Han ställde upp för alla...men fick han nåt tack?
Varför är världen så orättvis?
Vi alla kommer sakna svärfar...

Jag vill ALDRIG se en person dö en gång till...
Jag vill ALDRIG röra en person som är död en gång till...

Värsta helgen i mitt liv...

VILA I FRED ÄLSKADE SVÄRFAR

3 veckor senare tittade lillan ut på samma lasarett. Ena dagen dör någon, annan dag föds någon.

Innan svärfar somnade in så hade hans bukspottkörtel lagt av för längesen. Men nu innan han dog hade även levern lagt av...han blödde från insidan och hans kateter var full av blod och blodklumpar... Cancern hade satt sig på levern och på lungorna. Hela hans lever var full av cystor...på hans njure satt en stor cysta. Levern var ungefär lika stor som en rugbyboll sa läkaren...

En man på 62 år vägde ungefär 34kg och hade en stor cancer stor som en rugbyboll i magen. Tänk vad den har pressat och gjort sönder saker i magen...

En "vanlig" cancer sjuk person har ofta morfin plåster på 800-900mg...Min svärfar hade 200mg. Då kan ni tänka er vilken stark person han var...hög smärtgräns. Vi andra hade inte klarat leva så länge som han ändå gjorde.

Hur han såg ut kommer alltid att följa mina ögon. På nätterna kunde jag inte sova med lampan släckt. Kunde inte sova med lampan tänd heller...

En man på 62 år vägde ungefär 34kg... En älskad man som kunnat leva i många många år till. En man som hade kunnat få träffa sitt första barnbarn... Vad är det för värld vi lever i?

"En man med ett stort Guldhjärta...men tyvärr inget hjärta av stål" som en kompis till oss sa.

På onsdag 2 veckor efter var det begravning. Då har svärfar varit borta i 2 veckor...varför kunde inte begravningen vara tidigare... Men har dom mycket att göra så har dom väl det. Man får ju en tid av dom som man får rätta sig efter.

Min tanke va "Hoppas bebis kommer efter begravningen. Då kanske man orkar ta ett steg fram och se framåt lite lättare".

Inte nog med att svärfar dog den 20/8 kl 05:59. Dagen efter fick vi åka in akut med sambons farmor. Hon hade ramlade, svimmat av hemma och slagit i huvudet, ryggen och höften. Antagligen kan hon ha fått 2 sprickor i revbenen men det syntes inget på röntgen. Men doktorn sa att dom är svåra att se.
Huvudet och höften var det inga problem. Hon klarade sig bra i oturen. Lite mörbultad bara.

På onsdagen...2 dagar efter svärfar somnat kom min syster och en av hennes väninna inom församling. Sambon gillade inte alls det och jag höll med lite försiktigt, jag är en person som ibland inte orkar säga vad jag tycker/känner. Han tyckte min syster kunde ha kommit själv eller med sin familj. Inte tagit hit en annan som ingen av oss känner. Jag vet bara vem perosnen är.

Min sambo sa till och min syster blev rasande arg å skäller ut min sambo, medans hennes vännina säger att jag förstår att ni vill vara själva. Jag bad henne om ursäkt men sa att vi orkar inte. Vi orkar inte något just nu. Det är en svår situation och det var inga problem med henne. Hon förstod oss. Men min syster var jätte arg. Jag sa inget. Orkade inte...
Jag bröt ihop helt och sambon hittade mig på golvet här när min syster hade gått och smällt igen bildörren nästan i huvudet på min sambo.
Hon och hennes familj är varmt välkomna hit...Alltid välkomna, men inte med nån person som vi inte känner 2 dagar efter våran värsta helg i vårat liv... Syster V tänkte bara väl, men allt blev ändå så fel. Vi var så fördärvade. Man slets mellan enorm sorg och lycka. Man var så ledsen för svärfar. Man saknade honom så mycket, men så gick tankarna till den efterlängtade bebisen och man blev så glad. Men genast fick man dåligt samvete för man var lycklig.

Man kan inte vara lycklig när sin svärfar gått bort, men man kunde inte heller vara ledsen när man skulle få en alldeles egen bebis... hur ska man känna?

Gjorde sambon rätt eller fel med att säga hur han kände det till syster?

Vi ville att dom skulle stanna kvar eftersom dom redan var här plus att jag redan plockat fram fikat...men hon gick och sambon följde med henne ut för att berätta varför vi inte ville ha besök som vi inte känner nu när vi var så ledsna....

Inte nog med allt detta... dagen efter detta fick jag reda på att min bästa kompis son på snart 3 år har leukemi....
Dom låg nere i Lund med honom, och turen är att läkarna tror dom kommer att fixa det. Han kommer att överleva. MEN, ett sånt litet barn ska vara ute och leka nu i denna åldern...inte ligga på ett lasarett och få cellgift och ha massa slangar ner i sig. Fruktansvärt...

Augusti mån 2007 var den värsta månaden i mitt liv. September månad 2007 var den bästa månaden i mitt liv. Hur kan det skilja sig så på månad? På dagar? På timmar?




Onsdagen, dagen då begravning va vaknade jag vid 08.00...sov som en kratta sen älskade svärfar gick bort. Det gick bara inte sova...
Hade ont i magen så sambon tappade upp ett bad till mig för att slappna av medan han gick ut för att springa en runda. Jag låg i badkaret å myste och tänkte på vad som kommer att hända under dagen.

Vid 11 tiden åkte vi hem till svärmor för att lämna kakor och bullar som vi bakat. Vi alla var deppade och pratade bara lite ytligt. Jag och sambon körde bort till kapellet där begravningen skulle vara. Vi skulle gå igenom musiken osv med begravningsmannen Göran.

När vi kom dit så såg vi vagnen som kistan ska åka på. Fick rysningar i hela kroppen men jag var lugn, och sambon var lugn...

Vi gick in...

Där såg jag kistan, men jag höll mig. Jag började inte gråta... Men det var hemskt men samtidigt fint om man nu kan säga så...
Vit fin kista med en stor bukett med vita blommor på men såna där band där det står våra namn och "Du finns i våra hjärtan"
Jag tänkte hela tiden att det är en kista och att svärfar är på havet på Knixet och fiskar efter lax som han alltid var med våran båt...

Det var blommor precis överallt och folk från blombutiker kom och gick med blommor. Begravningsmannen Göran sa att det är mycket ovanligt att det är så här mycket blommor. Det var blommor överallt och listorna över folk som var med på blommorna var jätte långa.

Efter ett tag så skulle vi kolla om musiken hade rätt volym osv. Dom satte på låten jag sjöng, och då brast det för mig. Klarade inte av det alls. Grät och grät och grät men ändå var jag lugn. Svärfar tyckte om den låten med mig..."Det vackraste"

Göran fick spela låten flera gånger för att jag skulle vänja mig vid det. Tillslut så gick det och jag tyckte det blev fint igen.
Gick runt å kikade på alla blommor och vilka människor det var som skickat dom...

Sambon tog lite kort på det...

Efter ett tag så kom sambons bror + fru, svärmor och hennes syster. Efter det kom mamma å pappa med ännu mer blommor och sen kom sambons farmor och resten av folket stog utanför..med mer blommor.
Vi var nog ca 40pers. Alla var särskilt inbjudna. Hade vi släppt att alla som ville skulle komma så hade det varit för mycket folk. Så vi "bjöd" bara nära och kära...

Vi i släkten skulle sitta på ena sidan och övriga skulle sitta på andra sidan. På första raden satt svärmor, sambons bror, sambon sen deras farmor....
Jag och sambons fru skulle egentligen sitta bakom men envis farmor tyckte att svärfars brors barn skulle sitta bakom dom så vi svärdöttrar fick flytta bak ett snäpp.

Jag blev väldigt besviken och sårad för dom har inte brytt sig om svärfar NÅGONTING men dom skulle sitta framför oss svärdöttrar.

Begravningen började med lite musik och en fin dikt. Sen var det musik igen, sen läste Göran dikten som min mamma skrivit. Det var det jobbigaste, det var så personligt. Efter det spelade dom min låt. Vi var många som grät men jag försökte hålla mig så lugn som möjligt för bebis skull. Hade ju haft ont på förmiddag. Men tårarna kom ju iallefall.... Satt och höll svärmors syster i handen hela tiden. Sambon satt ju längst fram fast jag helst skulle vilja ha han nära mig...men det gick inte =( Vi var ju ändå svärdöttrar till svärfar men svärfars mamma tyckte att hans brors söner var viktigare än oss... Så ledsen jag blev över det. Sårad!

Under dessa 11åren jag varit tillsammans med min sambo har jag träffat den broderns ena son 2 gånger... 2:a gången var på begravningen. Är då inte vi svärdöttrar närmare svärfar än han tex?????

När allt var över där och dom skulle bära ut kistan så kom farmor fram till kistan å grät och sa massa saker till svärfar...efter det gick svärmor fram. Det var hemskt å se. Kändes som att dom skulle välta kistan för dom höll den så hårt... Ville inte släppa taget. Dom pratade med svärfar genom kistan. Hemskt att se, hemskt at se deras starka sorg.

När dom lugnat sig så gick dom ut med kistan och vi alla efter. Det var en bit att gå till begravningsplatsen så jag och farmor fick åka i Görans bil. Jag fick inte gå för sambon eftersom jag haft ont...sammandragningar kom och gick.
Vi alla var ju rädda att bebis skulle komma då eftersom det var en sån situation som var jobbig...

Vi var vid begravningsplatsen först och det var jobbigt och se det lilla korset där det stog svärfars namn...Kan inte fatta att han är borta....HUR SKA MAN FÖRSTÅ?????

Där kom sen alla efter kistan på rad. Dom satte kistan på remmarna över graven och sänkte kistan en liten bit.
Där stog vi tysta och så läste Göran en fin dikt igen.
En efter en la dom blommor på kistan och folk sa nåt tyst för sig själva och klappade på kistan.

Klockorna ringde och vi alla stog tysta.
Svärmor kom fram till mig med en fin röd ros och sa att denna rosen är från bebis till farfar. Jag sa att jag kan ju tyvärr inte böja mig så långt ner...men hon hjälpte mig så jag kunde också lägga rosen på kistan...

Efter ett tag så sa vi att alla är välkomna hem till svärmor på kaffe och kakor...prata lite minnen men det var nästan ingen som ville komma. Dom tyckte att det bara var vi i familjen. Det var några som följde med.
Lite tråkigt tyckte vi eftersom vi skulle så gärna vilja höra deras historier om svärfar osv. Men dom tyckte ändå att det skulle bara vara familjen...

Men dom som följde med hade vi trevligt ihop med. Det var fiskekompisarna... Vi pratade massa saker som svärfar gjort och vi skrattade gott allihopa.

Vi satt i många timmar men tillslut så åkte skildes vi och vi körde hem för att släppa ut hundarna. Efter det körde jag, sambon, mamma, pappa, svärmor och hennes syster till graven igen. Vi ville se när dom lagt allt tillrätta med alla blommor. Sambons bror och fru hade kört hem för han hade så ont i huvudet. Han var helt slut...

Det var så otroligt mycket blommor... Vi tog kort på det. Mamma skrev upp alla blommor och vilka det var ifrån. ett fint minne. Satt och tittade på det häromdagen.
Efter det gick vi och åt sen körde vi hem.

Dagen var äntligen slut.

Det var en otroligt fin begravning. Glada att det inte var kyrkligt utan denna begravning var bara inriktad till svärfar. Bara svärfar var i centrum.

Vi alla kommer sakna honom så otroligt mycket. Han ställde upp för alla...tänkte på sig själv sist... Tyvärr var det många som utnyttjade honom, han hade många kontakter och ställde alltid upp för folk.

En mycket älskad man...

Det är så ofattbart. Hur kan han vara borta? Hur kan cancern fördärva en människa på detta vis?
Jag hoppas att ni som röker och dricker alkohol tänker en gång till innan ni tar ett bloss eller glas. Tänk på att det är era barn som får uppleva och se allt det vi gjort nu. Se en älskad person bli uppäten inombords för dessa jävla cigaretter och denna jäkla alkohol... Är så trött på denna alkohol. Varför kommer den alltid in i bilden?!

Tänk på era barn iallefall..Låt dom inte få uppleva samma som vi gjorde på lasarettet...

TÄNK...

Nu har vi sagt hejdå till svärfar. Vi har nu gått vidare men han finns i våra hjärtan. Han har fått sin plats och vi kan nu försöka gå vidare på bästa sätt.
Hur kan han vara borta???

Än en gång har alkoholen fördärvat. Än en gång har alkoholen tagit något från mig, men jag vägrar, den ska inte vinna över mitt liv...

På onsdagsmorgonen, på begravningen, började jag läcka fostervatten, måndagen efter kom svärfars första barnbarn. En liten flicka som var så/är så lik svärfar...

Svärfar, du kommer alltid finnas i våra hjärtan. Vi ska se till att aldrig någon kommer glömma dig.

Mamma berättade för mig att hon hade träffat min systerson och att han hade stått och rökt en cigarett. Mamma hade sagt till han "Tänk på ***** (svärfar)!
Men hon själv! Både hon och pappa som såg hur svärfar tynade bort, men ändå sätter dom glaset till munnen med alkohol i. Det var alkoholen som var FÖRSTA boven till att svärfar somnade in. Allt är inte cigarettens fel. Ändå fortsätter dom att dricka. Jag kan inte förstå hur man tänker då... Försvarar alkoholen så mycket och hittar något annat att lägga felet på...

Hur mycket betyder alkoholen egentligen? Dags att börja fundera kanske?