Jag drack själv!

Idag är det nog 15 års sedan jag hamnade rakt framför en pistol...!

Jag var bland massa ungdomar och grillade på valborg. Det var nästan alla ungdomarna i hela byn där jag bor. Vi hade jätte trevligt. En kille var kär i mig och gick i stort sätt i mina fotspår den kvällen. Kommer inte ihåg vad han hette men en mycket trevlig kille som var lite äldre.

Helt plötsligt tar han tag i mig och sliter bort mig så jag flyger iväg.
- "Vad f*n gör du?" frågar jag irriterat.
- "Titta", svarade han. Då var det 2 bröder som bråkade. Den ena brodern hade tagit fram en pistol och mitt emellan dom stog jag. Såg ingenting, märkte ingenting.

Jag är enormt tacksam för denna kille som drog undan mig. Hade han inte gjort det så vet jag inte vad...

Hörde ungdomarna tissla och tassla och någon sa att om han skjuter så kommer han skjuta sönder sin hand istället för sin bror. En svart lite pistol var det. Mer hände det inte. Han tog väck pistolen och sen var allt som vanligt igen.

Den kvällen var jag nykter om jag inte minns fel. Annars när jag var i den åldern som tonåring var jag väldigt duktig med att gå i min fars fotspår. Drack jag så drack jag extremt mycket så jag blev jätte dålig dagen efter och bara kräkte. Fick inte i mig något.

När jag drack så hade jag inget stopp alls. Om det hade med åldern att göra vet jag inte. Ungdomar brukar inte veta när dom ska sluta dricka. Men folket började kalla mig för svampen för jag tålde rätt mycket.

Jag blev äldre och drack jag så drack jag mycket. En kväll som jag kommer ihåg drack jag 1 flaska hemma gjort vin som var jätte starkt, några drinkar och 10 tequlia. Det är mycket!

Jag hade jätte roligt den kvällen men dagen efter mådde jag skit.

När jag var i tonåren så festade jag väldigt mycket med mina bröder. Speciellt bror D. Vi hade jätte roligt tillsammans med hans kompisar. Jag träffade massa härliga ungdomar och vi hade så roligt. Ibland hittade mina bröder dunkar hemma hos mina föräldrar med hembränt i som pappa gömt. Det tog dom och så hade vi fest på det. Normalt? Nä, men då tänkte mig inte så långt. Då tänkte man att pappa dricker ju, Varför kan inte jag. Vad gör det om jag dricker, ingen bryr sig ändå. Jag får skylla mig själv. Han kan ju inte fråga oss om vi tagit hans dunk...Han gömmer ju inte, han har ju inga problem. Hade han frågat oss om vi hade tagit hans dunkar... då hade han själv erkänt att han har problem, för vem gömmer alkohol... Om inte man är sjuk?!

Saker jag fick vara med om som inte en enda person vet. Saker som jag varit med om som kommer följa mig resten av livet. Är det då så konstigt att jag hatar denna alkohol. Att jag utsatte mig själv för sådan fara. Och att jag blev utsatt för denna fara. Får skylla mig själva. Måste jag då ha en realistisk syn på alkoholen som personen skrev ett inlägg om. Alla gånger var inte alkoholen ens inblandad för då var jag liten... Mycket liten...

Den har ju satt djupa spår i mig som aldrig kommer att läka. Alkoholen handlar inte bara om mamma och pappa och deras sätt att dricka. Det handlar om min familj, hur andra barn far illa, hur andra personer mår, hur ALLA människor har det. Inte bara mig. Det är så mycket runt om. Saker som jag varit med om som aldrig någon i min familj, närhet, eller någon annan kommer få veta. 1 person vet... min psykolog. Men det tog henne 1 1/2år att få mig att berätta dessa saker.

Det hände Inte bara 1gång... Flera gången, olika tillfällen...

Tiden gick och jag började bli äldre och började fundera på mitt liv. Drack jag så här så kommer jag också bli alkoholist. Dricker jag så här så kommer jag bli som min pappa. Jag kommer svika människorna runt om mig. Lova saker som jag aldrig kommer att hålla. Svika om igen, om igen, om igen. Dag ut och dag in. Ha denna ångest som man ser pappa har inom sig men visar inte den. Tror inte han vet att han har ångest.

Skulle jag vara en så duktig dotter och gå i min pappas fortspår... NÄ!. Tvungen att rycka upp mig och sluta dricka denna mängd. Sluta dricka överhuvudtaget. Kanske nån gång ibland. Jag vill ju inte bli en alkoholist...

Idag dricker jag knappt något alls. Kan smutta på lite dooleys eller ta en kall cider kanske. Men det händer ca 1-3 gånger per år, knappt det. Varför utsätta mig själv att gå samma väg som pappa och mamma. Att svika mina barn, familj för att man inte klarar hålla det man lovar. Att ta sönder kroppen och låta sina barn ta reda på delarna. Aldrig. Jag har ett val. Mitt val är att inte ta glaset till min mun.

Jag vägra bli ett offer för alkoholen. Jag tycker inte ens det är gott. Jag tycker inte om känslan av att vara berusad. Jag tycker inte om känslan man får i kroppen efter några munnar av det. *Ryser* Jag tycker det är obehagligt. Jag dricker heller ett glas kallt vatten, eller ett glas kall cola. Mycket godare plus att jag mår bra. Jag blir inte en annan person.

Pappa berömmer mig ofta att jag inte dricker. Han tycker det är bra att både jag och sambon inte dricker. Då känner jag mig stolt. Jag har vunnit en bit på vägen.
Nu ska bara resten fixas... Leva mitt liv som JAG vill...