Älskade Svärfar

Svärfar fick diagnosen bukspottskörtelsinflammation. Vi visste att det var allvarligt, men både jag och min sambo tänkte att inget händer honom. Han är ju en stål gubbe =)

Han åkte in och ut från lasarettet i 1 år men låg konstant sen midsommar 07. Efter midsommar kunde han inte gå... bara låg i sin sjukhussäng.

Vi alla i familjen ville att han skulle komma till lasarettet här för att få vara närmare oss. Vi kämpade men dom sa att han måste bli av med ryggmärgsbedövningen. Han hade ju fruktansvärda smärtor i magen. Lasarettet här kan inte med epidural =(

1 augusti fick vi veta att han hade bukspottskörtelscancer.
Läkaren sa att han har kanske 1 månad kvar...kanske 1 år kvar att leva...
Det blev en stor chock för mig och min sambo medan resten av familjen redan hade nästan förstått det...


Iallefall fick vi hem han till lasarettet här men det höll på att ta hans liv. Sjuksköterskorna sa att någon anhörig sagt att dom skulle plocka bort maten på han för att förkorta hans liv...HUR FAN KAN MAN KOMMA PÅ EN SÅN SAK??????
Läkaren kollade i journalen men det stog inget skrivet...nåt skumt var det!

Ingen av oss har sagt nåt sånt. Svärfar blev nästan medvetslös och inte alls kontaktar pga av all morfin han fick, så min sambos bror såg till så han flyttades tillbaka till det andra lasarettet.

När han kom dit fick vi höra att lasarettet här har misskött honom. Dom hade gett han alldeles för mycket mat..ca 2200kalorier på 10timmar och det ska en normal människa ha kanske på 24 timmar som arbetar. Svärfar låg ju bara i sängen så hans hjärta fick arbeta fruktansvärt mycket...
Plus så fick vi veta att en person som hade epidural länge kan bli sämre om man plockar bort den. Sån här information fick vi aldrig veta innan svärfar flyttades till det andra lasarettet. Hade vi vetat det så hade vi aldrig flyttat honom...

Hur kan lasarett och läkare inte meddela familjen alla saker?????

Efter visiten på det lasarettet här blev han ännu sämre. Vi var hos han varje dag och såg till så han hade det bra. Han var kontaktbar men svårt att höra vad han sa.
Onsdagen var jag och sambon hos barnmorskan. Hög gravid var jag men allt med bebis och mig var bra men jag fick order om att vila. VILA!
När vi lyssnade på hjärtljuden så spelade min sambon in det på min mobil för att visa svärfar. När vi var där så satte sambon på mobilen för att visa svärfar. Jag klarade inte av det så jag gick ut. Men svärmor och sambon visade. Svärfar fick nog ångest för han börjar gny och vifta med armarna. Sambon stängde genast av. Verkade som att svärfar visste vad som väntade...han fick nog värre dödsångest än vad han hade innan.

På fredagen var jag hemma hela dagen och vilade. Gjorde inget men på lördagen följde jag med till lasarettet igen.
Det var samma sak med svärfar. Han var vaken men blicken fanns nånstans borta. Han hade lite humor kvar men mycket svårt att höra vad han sa. Jag och sambon var hos han hela dagen med resten av familjen.
Hundarna hade vi satt på dagis för att vi skulle slippa tänka på det. På kvällen åkte vi hem. Vi var bjudna på en kräftskiva så vi åkte dit. Kände att vi ville träffa lite glada personer. Slutade med att vi inte kom hem förrens vid 4 på morgonen.

Jag kunde inte sova redigt, var så orolig för svärfar. Han var ju så svårt sjuk. Det var bara skinn och ben på honom...Vägde kanske 40kg
Sov kanske MAX 2 timmar den natten.
På söndags morgonen körde vi hundarna till pensionatet också. Hade förberett dom med mat till hundarna ifall vi skulle sova på lasarettet. Det var okay med dom på pensionatet.

När vi kom till lasarettet så hade svärfars ansikte ändrats...både jag och min sambo blev jätte rädda. Hjärtat värkte i mig. Tanken var att han aldrig kommer få träffa sitt första barnbarn. Men jag slog väck tanken direkt för jag visste att han skulle överleva. Min älskade svärfar. Han var ju en stålgubbe.. Klarade allt enligt mig.
Hans andning var inte alls bra och min mamma och svärfars mor satt hos han. Vi ringde genast till sambons mamma och bad henne komma. Vi ringde till sambons bror å bad han komma. Sen gick vi ut för att prata med sköterskan...

Vi frågade vad hade hänt.... Varför ser han ut sånt? Hur länge är det kvar? Varför kan han inte andas som innan? Varför svarar han inte när vi pratat? Varför ska detta hända oss? Tusen frågor, men tyvärr inga bra svar...

Sköterskan sa att när patienterna blir så här...så är det max ett dygn kvar för dom. Jag bröt ihop... har ju kämpat så alla för svärfar. Vi har försökt att hålla hans hopp uppe så han skulle få träffa sitt första barnbarn, jag hade tjatat på han att träna armarna så han skulle kunna hålla bebis, men där rök all hopp... Allt försvann...

Jag ville bara skrika rakt ut, men det finns ju fler patienter och fler folk...Men jag bröt ihop... Tårarna bara rann och jag kände den jäkla ångesten byggas inom mig. Jag ville dö istället för han. Låt han leva istället för mig... Varför ska det drabba honom? Låt det hända mig istället... men jag var tvungen att lugna mig. Hade ju en bebis i magen... En bebis som inte skulle överleva i magen utan mig.

På lördagen hade jag ont i magen så sköterskorna på avdelningen ville att jag skulle till förlossningen men jag vägrade... sa att det inte var så farligt. Tänkte på svärfar som låg där med all morfin i kroppen. Då ska minsann inte jag klaga. Men på söndagen efter chock beskedet att svärfar har max ett dygn kvar gjorde att jag blev rädd...
Hoppas bara bebis mår bra. Låt iallefall något vara positivt nu. Jag och sambon gick bort till förlossningen för att kolla bebis. Jag bara grät. Grät och grät och grät...tänkte bara att lilla älskade svärfar kommer aldrig få träffa sitt första efterlängtade barnbarn.

Förlossningen satte CTG kurva och allt var perfekt. Inga problem alls med oss. Läkaren sa att jag inte kommer få bebis på den närmsta veckan iallefall... "HELVETE" tänkte jag. Kan inte bebis komma ut NU så svärfar iallfall få höra bebisen. Svärfar låg ju medvetslös, men vi visste att han hörde allt vi sa till han... Han måste höra allt vi sa.

När vi var på förlossningen så ringer min mamma dit. Nån barnmorska kommer in i rummet med en telefon å frågar efter sambon. Sambon svarar å jag ser panik i hans ansikte... kl var då ungefär lite efter 15.00.
Han lägger på luren och säger att "nu börjar pappa bli blå". Där står vi å väntar på läkaren som ska kolla på mig och hans pappa ligger borta i andra sidan av lasarettet och håller på att försvinna från våra liv. Hans liv rinner genom våra fingrar och vi kan inte göra något.

Jag skriker rakt ut å ber han springa till sin pappa..."spring...SPRING" skriker jag å gråter...
sambon springer...springer och springer...
Jag går in i rummet där jag ska vara å bryter ihop än en gång. Kastar min väska över rummet å gråter... tänkte att jag hoppas sambon hinner dit innan svärfar går bort.

Läkaren kommer in till mig, men som sagt så var det inga problem med varken mig eller bebis...bara att jag var mycket upprörd men det störde inte bebis sa dom...plus att skulle det sätta igång så är det ingen fara eftersom jag gått så långt.

En av barnmorskorna följer mig till avdelningen där svärfar ligger. Alla samlade där men inte sambon. Var är sambon tänkte jag. Min mamma sa som också var med oss alla att han hade sprungit tillbaka till förlossningen för han var rädd att jag skulle få panik... Sambon visste att jag har lätt att få panik ångest.
Vi satt där alla hos svärfar...Jag, min mamma, svärfars bror, svärfars mor, min svärmor, min sambos bror och hans fru och tillslut kom min sambo också...

Vi alla satt där...

väntar...väntar...väntar...

Kl var nog runt 16.00 tiden tror jag.

Tiden gick och svärfar låg i sin säng medvetslös men vi andra började prata minnen. Vi skrattade och frågade svärfar om han kommer ihåg det. Men vi fick inget svar, men vi visste att han hörde oss.
Tillslut tog dom väck droppen på han. Dom sa att han inte behövde mer...jag blev arg inombords men sa inget...tänkte att han lever ju än...han måste ju få mat... Låt han va!!!

Vi satt alla hos han i många timmar. Framåt kvällen så åkte sambons bror och hans fru hem. Dom bor precis vid lasarettet så det tar inte lång tid för dom att komma. Svärfars bror åkte också hem men sa att vi skulle ringa så fort något ändrades...

Jag och sambon skulle lämna min 945 på lagning på måndagen så vi körde på kvällen hem och lämnade bilen utanför verkstan och lämnade nycklarna hos min pappa... han var hemma så han kunde fixa det till oss. Snälla pappa som ställde upp i allt elände.
Pappa sa att det bästa för svärfar är kanske att få somna in. Jag blev så arg när pappa sa det, men jag förtog vad han menade. Pappa ville inte att svärfar skulle lida. Ingen av oss ville att svärfar skulle lida, men jag vill ju ha han kvar...

Vi kom fram vid 23.00 tiden igen på lasarettet. När vi kom så hade svärfar börjat få andningsuppehåll. Så vi ringer till sambons bror och jag går å ringer till svärfars bror och säger att "nu börjar han få andningsuppehåll...så vill du komma så får du komma fort..."

Vid 24.00 tiden och ett par timmar framåt satt vi åter igen vid hans säng och pratade minnen. Vi skrattade för svärfar har alltid varit en rolig man. Massa hyss hade han för sig och många idéer som ingen annan skulle kommit på.

Jag hade sovit då 2 timmar på nästan 2 dygn, jag var trött. Alla frågade om jag inte skulle gå å lägga mig i anhörigrummet men jag vägrade. Vägrade lämna svärfars rum. Ville vara hos han.
Sköterskorna tog in sängar på rummet så nu fanns det 3 sängar... jag och sambon somnade men jag somnade dåligt. Jag kunde slumra till när jag kände att sambon höll om mig. Kände trygghet och hoppades att hans trygghet skulle göra att när jag vaknade skulle allt bara varit en hemsk mardröm.
Kunde slappna av när man hörde svärfar andas...stannade han så stannade jag kändes det som. Han hade andningsuppehåll på ca 15-20 sekunder...världens längsta sekundrar...

Sambon sov och jag somnade. Sov nog 1 timme sammanlagt.

Kl 05.55 ca vaknade jag av att jag hörde min sambo säga att pappa behöver slemlösande. Hör att han springer ut så jag börjar resa mig upp ur sängen. Tjock gravid mage på allt gör ju inte än smidigare. Mitt i allt hör jag min mamma skrika på min sambo..."Han andas inte...han andas inte". Då hade han inte andas på 1 minut ca.
Hela natten hade min mamma suttit och räknat sekunderna på hans andnings uppehåll. Jag var vansinnig på mig själv att jag hade somnat... Då hade jag sovit ca 3 timmar på 2 dygn...

Sambon kommer in i rummet igen och jag ställer mig vid svärfars fötter och klappar han där.
Mamma reser sig upp å säger att vi måste hämta alla... alla sov... mamma springer å hämtar svärmor. När svärmor kommer in i rummet ser jag att svärfar tar ett andetag. Jag skriker då att "han andas...han lever. Det är ingen fara, allt är bra igen". Samtidigt som en jävla sköterska står vid svärfars huvud å säger till oss..."Det är så här det ser ut..
det är så här det ser ut när någon somnar..."
Jag var nära på att slå henne...tänkte för mig själv att det ser vi väl för helvete hur det ser ut när någon dör.

Alla springer in i rummet och svärmor bryter ihop. Skriker och säger till svärfar att hon förlåter allt...

Alla grät och fick panik. Min sambo satte sig i en stol och bara glodde rakt fram. Röd runt ögonen av all gråt och av utmattning.
Jag försöker få kontakt med han. Han svarar men bara kort. Helt chockad. Han sa iallefall att nu har pappa inte ont mer... Har aldrig sätt min sambo sådan. Han höll på att gå in i en svår chock...

Där låg svärfar i sängen och såg så fridfull ut, medan vi andra var helt förstörda. Vad FAN är detta för liv???

Vi alla satt i rummet och väntade på att en läkare skulle komma och död förklara honom. In kommer en ung utländsk läkare. Säger inget utan går bara in kallt...

Svärfars mor frågar "Är min son verkligen död nu?"
Läkaren sa "Ja, sånt är livet!" och gick ut. Sa inget mer...

VAD FAN ÄR DET FÖR LÄKARE....

20/8 kl 05.59 somnade min älskade svärfar in. Han fick aldrig träffa sitt första barnbarn som fortfarande låg tryggt i min mage.

så jävla orättvist... Hur ska man orka detta...????????????????????????????????

Han fick leva 2 1/2 vecka efter fastställd diagnos...

Hur ska man orka?

Jag tänker...
Tänk om vi hade skaffat barn tidigare...då hade han fått träffa sitt barnbarn...
Tänk om vi inte hade flyttat han från lasarettet...då hade han kanske fått leva en vecka till... han hade kanske fått leva några veckor till och hunnit träffa bebis...
Varför har läkarna inte berättat allt för oss?
Varför är läkarna så kalla?
Varför är vissa sjuksköterskor så hemska?
Varför kan dom inte behandla patienter som människor...inte som försökts kaniner?
Varför gjorde dom så mycket fel på svärfar?
Varför är livet så här?
Varför dog svärfar.... varför i HELVETE SOMNADE HAN IN?
Varför kunde han inte få leva med oss?
Svärfar kommer alltid vara älskad av oss alla
Han ställde upp för alla...men fick han nåt tack?
Varför är världen så orättvis?
Vi alla kommer sakna svärfar...

Jag vill ALDRIG se en person dö en gång till...
Jag vill ALDRIG röra en person som är död en gång till...

Värsta helgen i mitt liv...

VILA I FRED ÄLSKADE SVÄRFAR

3 veckor senare tittade lillan ut på samma lasarett. Ena dagen dör någon, annan dag föds någon.

Innan svärfar somnade in så hade hans bukspottkörtel lagt av för längesen. Men nu innan han dog hade även levern lagt av...han blödde från insidan och hans kateter var full av blod och blodklumpar... Cancern hade satt sig på levern och på lungorna. Hela hans lever var full av cystor...på hans njure satt en stor cysta. Levern var ungefär lika stor som en rugbyboll sa läkaren...

En man på 62 år vägde ungefär 34kg och hade en stor cancer stor som en rugbyboll i magen. Tänk vad den har pressat och gjort sönder saker i magen...

En "vanlig" cancer sjuk person har ofta morfin plåster på 800-900mg...Min svärfar hade 200mg. Då kan ni tänka er vilken stark person han var...hög smärtgräns. Vi andra hade inte klarat leva så länge som han ändå gjorde.

Hur han såg ut kommer alltid att följa mina ögon. På nätterna kunde jag inte sova med lampan släckt. Kunde inte sova med lampan tänd heller...

En man på 62 år vägde ungefär 34kg... En älskad man som kunnat leva i många många år till. En man som hade kunnat få träffa sitt första barnbarn... Vad är det för värld vi lever i?

"En man med ett stort Guldhjärta...men tyvärr inget hjärta av stål" som en kompis till oss sa.

På onsdag 2 veckor efter var det begravning. Då har svärfar varit borta i 2 veckor...varför kunde inte begravningen vara tidigare... Men har dom mycket att göra så har dom väl det. Man får ju en tid av dom som man får rätta sig efter.

Min tanke va "Hoppas bebis kommer efter begravningen. Då kanske man orkar ta ett steg fram och se framåt lite lättare".

Inte nog med att svärfar dog den 20/8 kl 05:59. Dagen efter fick vi åka in akut med sambons farmor. Hon hade ramlade, svimmat av hemma och slagit i huvudet, ryggen och höften. Antagligen kan hon ha fått 2 sprickor i revbenen men det syntes inget på röntgen. Men doktorn sa att dom är svåra att se.
Huvudet och höften var det inga problem. Hon klarade sig bra i oturen. Lite mörbultad bara.

På onsdagen...2 dagar efter svärfar somnat kom min syster och en av hennes väninna inom församling. Sambon gillade inte alls det och jag höll med lite försiktigt, jag är en person som ibland inte orkar säga vad jag tycker/känner. Han tyckte min syster kunde ha kommit själv eller med sin familj. Inte tagit hit en annan som ingen av oss känner. Jag vet bara vem perosnen är.

Min sambo sa till och min syster blev rasande arg å skäller ut min sambo, medans hennes vännina säger att jag förstår att ni vill vara själva. Jag bad henne om ursäkt men sa att vi orkar inte. Vi orkar inte något just nu. Det är en svår situation och det var inga problem med henne. Hon förstod oss. Men min syster var jätte arg. Jag sa inget. Orkade inte...
Jag bröt ihop helt och sambon hittade mig på golvet här när min syster hade gått och smällt igen bildörren nästan i huvudet på min sambo.
Hon och hennes familj är varmt välkomna hit...Alltid välkomna, men inte med nån person som vi inte känner 2 dagar efter våran värsta helg i vårat liv... Syster V tänkte bara väl, men allt blev ändå så fel. Vi var så fördärvade. Man slets mellan enorm sorg och lycka. Man var så ledsen för svärfar. Man saknade honom så mycket, men så gick tankarna till den efterlängtade bebisen och man blev så glad. Men genast fick man dåligt samvete för man var lycklig.

Man kan inte vara lycklig när sin svärfar gått bort, men man kunde inte heller vara ledsen när man skulle få en alldeles egen bebis... hur ska man känna?

Gjorde sambon rätt eller fel med att säga hur han kände det till syster?

Vi ville att dom skulle stanna kvar eftersom dom redan var här plus att jag redan plockat fram fikat...men hon gick och sambon följde med henne ut för att berätta varför vi inte ville ha besök som vi inte känner nu när vi var så ledsna....

Inte nog med allt detta... dagen efter detta fick jag reda på att min bästa kompis son på snart 3 år har leukemi....
Dom låg nere i Lund med honom, och turen är att läkarna tror dom kommer att fixa det. Han kommer att överleva. MEN, ett sånt litet barn ska vara ute och leka nu i denna åldern...inte ligga på ett lasarett och få cellgift och ha massa slangar ner i sig. Fruktansvärt...

Augusti mån 2007 var den värsta månaden i mitt liv. September månad 2007 var den bästa månaden i mitt liv. Hur kan det skilja sig så på månad? På dagar? På timmar?




Onsdagen, dagen då begravning va vaknade jag vid 08.00...sov som en kratta sen älskade svärfar gick bort. Det gick bara inte sova...
Hade ont i magen så sambon tappade upp ett bad till mig för att slappna av medan han gick ut för att springa en runda. Jag låg i badkaret å myste och tänkte på vad som kommer att hända under dagen.

Vid 11 tiden åkte vi hem till svärmor för att lämna kakor och bullar som vi bakat. Vi alla var deppade och pratade bara lite ytligt. Jag och sambon körde bort till kapellet där begravningen skulle vara. Vi skulle gå igenom musiken osv med begravningsmannen Göran.

När vi kom dit så såg vi vagnen som kistan ska åka på. Fick rysningar i hela kroppen men jag var lugn, och sambon var lugn...

Vi gick in...

Där såg jag kistan, men jag höll mig. Jag började inte gråta... Men det var hemskt men samtidigt fint om man nu kan säga så...
Vit fin kista med en stor bukett med vita blommor på men såna där band där det står våra namn och "Du finns i våra hjärtan"
Jag tänkte hela tiden att det är en kista och att svärfar är på havet på Knixet och fiskar efter lax som han alltid var med våran båt...

Det var blommor precis överallt och folk från blombutiker kom och gick med blommor. Begravningsmannen Göran sa att det är mycket ovanligt att det är så här mycket blommor. Det var blommor överallt och listorna över folk som var med på blommorna var jätte långa.

Efter ett tag så skulle vi kolla om musiken hade rätt volym osv. Dom satte på låten jag sjöng, och då brast det för mig. Klarade inte av det alls. Grät och grät och grät men ändå var jag lugn. Svärfar tyckte om den låten med mig..."Det vackraste"

Göran fick spela låten flera gånger för att jag skulle vänja mig vid det. Tillslut så gick det och jag tyckte det blev fint igen.
Gick runt å kikade på alla blommor och vilka människor det var som skickat dom...

Sambon tog lite kort på det...

Efter ett tag så kom sambons bror + fru, svärmor och hennes syster. Efter det kom mamma å pappa med ännu mer blommor och sen kom sambons farmor och resten av folket stog utanför..med mer blommor.
Vi var nog ca 40pers. Alla var särskilt inbjudna. Hade vi släppt att alla som ville skulle komma så hade det varit för mycket folk. Så vi "bjöd" bara nära och kära...

Vi i släkten skulle sitta på ena sidan och övriga skulle sitta på andra sidan. På första raden satt svärmor, sambons bror, sambon sen deras farmor....
Jag och sambons fru skulle egentligen sitta bakom men envis farmor tyckte att svärfars brors barn skulle sitta bakom dom så vi svärdöttrar fick flytta bak ett snäpp.

Jag blev väldigt besviken och sårad för dom har inte brytt sig om svärfar NÅGONTING men dom skulle sitta framför oss svärdöttrar.

Begravningen började med lite musik och en fin dikt. Sen var det musik igen, sen läste Göran dikten som min mamma skrivit. Det var det jobbigaste, det var så personligt. Efter det spelade dom min låt. Vi var många som grät men jag försökte hålla mig så lugn som möjligt för bebis skull. Hade ju haft ont på förmiddag. Men tårarna kom ju iallefall.... Satt och höll svärmors syster i handen hela tiden. Sambon satt ju längst fram fast jag helst skulle vilja ha han nära mig...men det gick inte =( Vi var ju ändå svärdöttrar till svärfar men svärfars mamma tyckte att hans brors söner var viktigare än oss... Så ledsen jag blev över det. Sårad!

Under dessa 11åren jag varit tillsammans med min sambo har jag träffat den broderns ena son 2 gånger... 2:a gången var på begravningen. Är då inte vi svärdöttrar närmare svärfar än han tex?????

När allt var över där och dom skulle bära ut kistan så kom farmor fram till kistan å grät och sa massa saker till svärfar...efter det gick svärmor fram. Det var hemskt å se. Kändes som att dom skulle välta kistan för dom höll den så hårt... Ville inte släppa taget. Dom pratade med svärfar genom kistan. Hemskt att se, hemskt at se deras starka sorg.

När dom lugnat sig så gick dom ut med kistan och vi alla efter. Det var en bit att gå till begravningsplatsen så jag och farmor fick åka i Görans bil. Jag fick inte gå för sambon eftersom jag haft ont...sammandragningar kom och gick.
Vi alla var ju rädda att bebis skulle komma då eftersom det var en sån situation som var jobbig...

Vi var vid begravningsplatsen först och det var jobbigt och se det lilla korset där det stog svärfars namn...Kan inte fatta att han är borta....HUR SKA MAN FÖRSTÅ?????

Där kom sen alla efter kistan på rad. Dom satte kistan på remmarna över graven och sänkte kistan en liten bit.
Där stog vi tysta och så läste Göran en fin dikt igen.
En efter en la dom blommor på kistan och folk sa nåt tyst för sig själva och klappade på kistan.

Klockorna ringde och vi alla stog tysta.
Svärmor kom fram till mig med en fin röd ros och sa att denna rosen är från bebis till farfar. Jag sa att jag kan ju tyvärr inte böja mig så långt ner...men hon hjälpte mig så jag kunde också lägga rosen på kistan...

Efter ett tag så sa vi att alla är välkomna hem till svärmor på kaffe och kakor...prata lite minnen men det var nästan ingen som ville komma. Dom tyckte att det bara var vi i familjen. Det var några som följde med.
Lite tråkigt tyckte vi eftersom vi skulle så gärna vilja höra deras historier om svärfar osv. Men dom tyckte ändå att det skulle bara vara familjen...

Men dom som följde med hade vi trevligt ihop med. Det var fiskekompisarna... Vi pratade massa saker som svärfar gjort och vi skrattade gott allihopa.

Vi satt i många timmar men tillslut så åkte skildes vi och vi körde hem för att släppa ut hundarna. Efter det körde jag, sambon, mamma, pappa, svärmor och hennes syster till graven igen. Vi ville se när dom lagt allt tillrätta med alla blommor. Sambons bror och fru hade kört hem för han hade så ont i huvudet. Han var helt slut...

Det var så otroligt mycket blommor... Vi tog kort på det. Mamma skrev upp alla blommor och vilka det var ifrån. ett fint minne. Satt och tittade på det häromdagen.
Efter det gick vi och åt sen körde vi hem.

Dagen var äntligen slut.

Det var en otroligt fin begravning. Glada att det inte var kyrkligt utan denna begravning var bara inriktad till svärfar. Bara svärfar var i centrum.

Vi alla kommer sakna honom så otroligt mycket. Han ställde upp för alla...tänkte på sig själv sist... Tyvärr var det många som utnyttjade honom, han hade många kontakter och ställde alltid upp för folk.

En mycket älskad man...

Det är så ofattbart. Hur kan han vara borta? Hur kan cancern fördärva en människa på detta vis?
Jag hoppas att ni som röker och dricker alkohol tänker en gång till innan ni tar ett bloss eller glas. Tänk på att det är era barn som får uppleva och se allt det vi gjort nu. Se en älskad person bli uppäten inombords för dessa jävla cigaretter och denna jäkla alkohol... Är så trött på denna alkohol. Varför kommer den alltid in i bilden?!

Tänk på era barn iallefall..Låt dom inte få uppleva samma som vi gjorde på lasarettet...

TÄNK...

Nu har vi sagt hejdå till svärfar. Vi har nu gått vidare men han finns i våra hjärtan. Han har fått sin plats och vi kan nu försöka gå vidare på bästa sätt.
Hur kan han vara borta???

Än en gång har alkoholen fördärvat. Än en gång har alkoholen tagit något från mig, men jag vägrar, den ska inte vinna över mitt liv...

På onsdagsmorgonen, på begravningen, började jag läcka fostervatten, måndagen efter kom svärfars första barnbarn. En liten flicka som var så/är så lik svärfar...

Svärfar, du kommer alltid finnas i våra hjärtan. Vi ska se till att aldrig någon kommer glömma dig.

Mamma berättade för mig att hon hade träffat min systerson och att han hade stått och rökt en cigarett. Mamma hade sagt till han "Tänk på ***** (svärfar)!
Men hon själv! Både hon och pappa som såg hur svärfar tynade bort, men ändå sätter dom glaset till munnen med alkohol i. Det var alkoholen som var FÖRSTA boven till att svärfar somnade in. Allt är inte cigarettens fel. Ändå fortsätter dom att dricka. Jag kan inte förstå hur man tänker då... Försvarar alkoholen så mycket och hittar något annat att lägga felet på...

Hur mycket betyder alkoholen egentligen? Dags att börja fundera kanske?