Han jagar mig...

En stor karl kommer. En stor tung planka har han i handen som han håller i. Han går mot mig. Jag försöker komma undan men det går inte... Lika bra att stanna och låta han ta mig. Han är så stor, han är så stark, han är så snabb.

Han förföljer mig vart jag än går. Är han inte hos mig så finns han i mina tankar. Jag försöker smita men det går inte. Lönlöst!
Han brottar ner mig, sätter den tunga plankan mot mitt bröst och trycker. Han trycker så hårt så jag inte får luft. Jag försöker komma undan men det går inte. Han trycker hårdare och paniken börjar komma. Jag måste få luft! Jag börjar gråta hysteriskt och försöker dra efter andan, men den är som bortblåst. Lungorna bränner som eld. Det gör så ont.

Försöker brotta väck han både fysiskt och psykiskt, men han är så stark.

Ibland känner jag han titta på mig på avstånd, ibland hinner jag smyga undan och gömma mig. Men ibland står han och flåsar mig i nacken. Han är så hemsk. Jag är så rädd för honom. Ibland känner jag att han tittar på mig genom fönstret. I mitt älskade fönster dyker han upp i ibland...

Jag vet hans namn... Han heter Mr Ångest. Mr Panik Ångest.

Vet inte hur många gånger sambon vaknat av att jag har brottats med honom. Sambon försöker få väck han och tillslut går det. Tack vare sambon. Min sambo är stark. En enormt stark man. Önskar man hade hans psyke.

Ibland har Mr Ångest gett mig en kniv. Nån gång fick han mig att slå sönder en tavla så jag tog glaskärva och höll hårt. Jag höll den så hårt i handen så när sambon hittade mig på golvet på internatet jag bodde på då, med sår i handen. Men ingen annan såg såren. Ingen annan har sätt min sår inom mig som Mr Ångest gett mig.

Han har skurit mig i handlederna. Tur nog inte så djup. Mest för att det ska göra ont där och inte i mitt hjärta. Man hittar sina små knep för att fly undan den riktiga smärtan i hjärtat. En gång såg mina kompisar min handled och frågade vad jag hade gjort.

Jag hittade på något om att jag skulle skära något, men slant med kniven...! Ehh?! Man såg på dom att dom inte trodde på mig, men dom ändra samtalsämne tur nog. Sambon hotade mig flera gånger att gör du så igen ringer jag dina föräldrar... Jag lovade varje gång att inte göra det igen och varje gång trodde han på mig. Men jag kunde inte låta bli. Kniven gjorde så det gjorde ont någon annanstans än i hjärtat där Mr Ångest var och gnagde sönder mig.

Många gånger önskade jag att sambon berättade för mina föräldrar vad jag gjorde för jag orkar inte själv. Jag ville ha en kram, jag vill bli omtyckt, jag ville ha närhet. Jag hade då fått egen lägenhet så jag kunde ju göra vad jag ville där, men Mr Ångest styrde över mig. Han är så hemsk...

Varje gång sambon hotade så bad jag honom låta bli. Han trodde på mig, men ändå ville jag att mamma och pappa skulle veta. Jag orkade inte själv. Jag orkade inte leva, ville inte leva. Utslängd hemifrån plus att svärmor tyckte illa om mig och jag var inte välkommen där heller. Ingen ville ha mig. Jag var inte välkommen nånstans förutom hos Bror D. Han var den enda som sa att jag fick komma till honom. Jag fick sova hos honom. Men jag orkade inte. Jag ville inte leva. Jag hatade detta jävla liv.

Mr Ångest tog över allt för mig. Jag grät och när mamma var och hälsade på så grät jag. Men mamma visste inte dom mörkaste sidorna. Jag spelade och dolde rätt bra. Duktig skådespelare var jag. Ingen såg igenom mig. Inte ens vuxen psyk. Men vad ser dom. Det enda dom ser är PENGAR. Idioter hela bunten... Inte konstigt att folk kan lura dom när lilla jag kunde lura dom så lätt. Undra vilken utbildning dom gått?

Efter en tid fick jag jobb i en affär och mådde så mycket bättre. Mr Ångest släppte lite men kom smygande ibland på kvällarna när jag satt själv. Sambon kom till mig på helgerna. Jag var så lycklig när han kom men han var alltid tvungen att åka hem på söndags kvällen eller på måndags morgonen. Det var då allt hände för mig. Jag startade alltid bråk med honom bara för att få ha han kvar i lägenheten lite till. Ville inte vara själv. Problemet var att jag inte inte själv varför jag gjorde som jag gjorde. Jag har förstått det nu på senare år varför jag betedde mig som jag gjorde.

Ett under att sambon stannade kvar och inte gjorde slut med mig så som jag betedde mig mot honom. Jag gjort allt för att få han att stanna. Mr Ångest har sina knep. Han vet hur han ska styra mig utan att jag märker det själv ibland.

Någon borde få fast Mr Ångest, men han är så slug. Han är svår att få bort när han väl har kommit till än. Men jag ska vinna över honom. Han är idag inte lika stark längre så jag har nog skadat honom mycket när vi har brottats.

Det värsta var att jag inte var välkommen nånstans. Ingen ville ha mig kändes det. Ingen tyckte om mig. Det är så jag känner, Det är så jag kände. Det är min blogg, det är här jag skriver mina tankar, mina känslor. Mina upplevelser, mina ord. Ingen ska ta det ifrån mig.