Mitt fel?

Vad är det som gör att man känner som man gör? Hur kan man älska någon som ändå har svikit så mycket? Som har sårat så mycket? Som har gjort tryggheten till att man ska behöva leta efter den för den fanns inte... Vad är det för känslor? Var var mina föräldrar som ska älska mig som deras dotter? Som ska ge mig tryggheten och kärleken?

Hur kan man hata lika mycket som man älskar? Hur kan en drog göra så mot en familj? Hur kan man tycka om en drog så mycket så att det går ut över alla och även sig själv?
Jag hade kontakt med socialen flera gånger under min tonårsperiod. Men vad gjorde dom?
Skickade papper till pappa och bad han komma in till socialkontoret. Men vad gjorde han med papprena? Han rev sönder dom och slängde dom i papperskorgen och jag hittade dom och försökte klistra ihop dom igen. Vilken mening? Varför utsätta mig själv genom att tejpa ihop ett söndrigt papper som ändå blev blött av mina tårar? Som ändå fick slängas för det gick inte att läsa.

På min 18årsdag var pappa full som vanligt. Han sa alltid saker till mig som gjorde att jag blev totalt vansinnig. Han visste vad jag gick igång på. Han visste mina ömma punkter.
Vi började bråka i vanlig ordning och jag säger till han att han ska ut ur huset. Han svarar till mig att jag, hans dotter kan inte slänga ut han ur sitt egna hus.
Då hände det något mycket ovanligt. Mamma ställde sig på MIN sida och svarade upp mot pappa och sa att det var minsann hon som ägde huset så han skulle ut.

Pappa försvann och var borta. Jag kände en enorm lättnad men ändå en stor sorg. Jag älskar ju min pappa. Jag vill ju ha hans armar kramades om mig och han ska säga till mig vilken underbar dotter jag var.

Dagarna gick och ingen såg till pappa. Min bror P bodde andra sidan vägen mitt emot farmor och farfars hus. Vi alla misstänkte att pappa var där. Eller om han bodde i husvagnen som stog på deras tomt. Farmor och farfar levde tyvärr inte längre. Kanske skönt för dom så dom slapp se sin egna son ner supen som en alkis på torget.

Mamma försvann en kväll för att leta efter pappa. Vi började bli oroliga för han var borta, ingen hade sätt han. Efter några timmar ringer mamma och säger att hon och bror P har hittat honom på övervåningen i farfars hus i sängen.
En dunk hembränt fanns i huset också som var i stort sätt tom. Mamma frågar om hon får ta med pappa hem igen.

- NEJ! Svarar jag. Jag förklarade varför men jag kommer inte ihåg mina ord. Mamma förstod och vi la på luren.
Efter en stund så ringer mamma igen.

- Han måste få komma hem. Han kan inte ta hand om sig själv. Han kanske inte överlever. Säger mamma.
- Varför svarar jag? Vad har han gjort för att få komma hem igen? Ta hem han då...!

Efter ett tag kommer mamma och bror P bärandes på pappa. Dom försöker få upp han på övervåningen för att lägga han i sin säng. Jag tyckte så synd om honom. Han var som ett litet barn... fast i en stor kropp. Mådde illa av att se han. Denna hat samtidigt, Denna kärlek...

På kvällen så sov han. Jag smög in i sovrummet och satte mig på sängkanten och höll hans hand. Varför? Ja, det kan man fråga sig. Fortfarande är han ändå min älskade far.
Vi sa inget till varann. Vet inte ens om han visste att jag fanns där.

På morgonen satt jag och åt frukost. Pappa kom ner i sin morgonrock som han aldrig brukar ha på sig. Han bad mig om ursäkt. Vad han sa kommer jag inte heller ihåg, men jag kommer ihåg att det var fruktansvärt jobbigt.

Om jag inte minns fel så har jag för mig att han bad senare att få komma in på avgiftning. Men jag är osäker om det var då.

Mamma hade ännu en chans här att slå sig fri från honom. Men än en gång så hjälpte hon honom. Hon hade chansen att lämna honom och få ett lugnt liv, om inte för sig själv... Kanske för mig? Men NEJ... här stannar vi troget kvar. För religionens skull, stanna för hon själv vill, stanna för att hon inte orkar bryr sig om något annat än ett tak över huvudet, eller stanna för det är bekvämt? Tusen frågor men inga svar som jag köper. Vi barn fanns ju... Betydde inte våran trygghet något? Våran uppväxt?

Socialen frågade mig gång på gång vad jag ville. Gång på gång svarade jag att jag ville ha en egen lägenhet, men jag fick aldrig någon. Förrens den dagen då jag blev utslängd.

Socialen sa till mig att jag hade några alternativ.

1: Stöd familj
2: Fosterhem
3: Stöd person
4: Sitta på ungdomshem
5: Stanna hemma

Fosterhem? Vad ska jag med det till? Jag var ju redan i senare tonåren. Sitta på ungdomshem? JAG!! Var jag kriminell också på det hela? Enligt pappa var jag satan själv, demon besatt, knarkar unge, problem barn och enligt socialen hörde jag hemma på ett jäkla ungdomshem. Vad fan är detta?

Jag valde stöd familj. En underbar familj som jag var hos några gånger. Men jag mådde så dåligt över det för jag kände att jag hörde inte hemma där heller. Det var ju inte min familj, inte mitt hem, inte mitt rum. Inget var mitt.

Jag gick då på byggpogrammet inriktning måleri och det var tungt för mig. Hade så ont i mina händer och handleder redan då och så skolkade jag mycket. Fast duktig som jag var ringde jag alltid till skolan och sa att jag var sjuk. Det var aldrig så att jag bara inte dök upp.

Kurator sa till mig att skärper jag inte till mig i skolan får jag inte gå kvar. Då visade hon mig en linje på Jämshögs folkhögskola som heter samtidsakrobaterna.
Jag sökte in på skolan och kom in. Pappa körde mig till skolan på morgonen och jag var otroligt nervös. Pappa lugnade mig och sa att det kommer bli jätte bra.
Jag skulle även bo på skolan för att komma hemifrån. Pappa följde tom ner till skolan och såg lokalerna vi höll till sen kramade han om mig och körde hem.

Det betydde otroligt mycket för mig. Att han följde med in i skolan plus denna KRAM.

Jag trivdes som fisken i vattnet och tyckte det var jätte spännande att gå på samtidsakrobaterna. Jag kom upp i tid på morgonen och mitt rum var ljust och fint och man såg ner till ån från fönstret. På skolan fick man prova på musik, jobba med lokal tv, fotografera och massa annat. Ibland pratade jag med mamma i telefonen eller när vi träffades berättade hon hur bra mamma och pappa hade det hemma.

Hur tolkar jag det då? Självklart tolkar jag det som att när jag är borta från huset så funkar det jätte bra hemma hos dom. Alltså! Problemet var hos mig!!! Familjens alla problem var Mitt fel eftersom allt blev genast bra hemma när jag flyttade till skolan.

Jag kom hem på helgerna och efter jag gått på skolan några dagar så ser jag KILLEN. Jag hade A-ljudet denna vecka tillsammans med en annan kille. Och där i tv rutan, inne i tv studion fanns Han, mannen som jag ska leva med resten av livet som nu är min sambo, pappa till min dotter :-D