Utslängd

Jag och mamma satt i vardagsrummet och kollade på film. Jag var 19år. Pappa satt i köket och kollade på tv. Schäfer tiken Chiba som vi hade då var nödig och började pipa för att hon ville ut och kissa. Mamma ropade på pappa och bad han släppa ut hunden. Ingen reaktion. Mamma säger till mig.
-" Kan du släppa ut Chiba?"
-"Kan väl pappa göra som ändå sitter där ute" Svarar jag.

Jag ropar på pappa och ber han släppa ut hunden. Ingen reaktion.
Jag blir irriterad för ber man pappa om något så händer det inget. Men ska han ha något ska det helst ha hänt igår. Jag reste mig upp och släppte ut Chiba. Frågade pappa om han var döv som inte hörde hunden pipa och varför han inte kunde lyfta på sig för att släppa ut hunden när han endå satt knappt 5 meter från dörren.

Jag går och sätter mig i vardagsrummet igen och kollar vidare på film med mamma. Mamma ligger i soffan och jag sitter i fåtöljen.
Helt plötsligt, efter pappa släppt in hunden igen, stormar pappa in i vardagsrummet och är jätte arg på mig. Han säger massa saker som att jag inte ska bete mig så i hans hus.
Först fattade jag ingenting varför han var så arg, men sen förstog jag. Han var arg för att jag sa till honom. Jag svarade att han satt ju ändå i köket och kunde släppa ut hunden. Vi sitter ju här inne....

Han gapar och skäller på mig. Han säger att jag är demon besatt och är satan själv. Han säger att jag är ett problem barn och knarkarunge (Har aldrig rört knark!). Mamma ligger fortfarande i soffan och varken rör sig eller säger något.

Jag blir då vansinnig på pappa och reser mig upp och går emot han. Jag skriker på han och säger en hel del om hur han beter sig. Hur han är osv. Chiba som då märker att jag är lite för arg nyper mig lite lätt i låret för att få mig att lugna mig. Hon känner att det står inte alls rätt till i huset.
Jag går mot pappa ännu mera och petar på han som han brukar göra på mig. Han säger då att ska jag bete mig så här så har jag inget där och göra. Jag frågar han då om han slänger ut mig... Han svara Ja, om du beter dig så här.
Mamma ligger fortfarande kvar i soffan. Den enda hon fick fram va "Men vart ska hon ta vägen?"
Så mycket brydde hon sig om det??!!

Frågan är... Hur ska man bete sig när man blir kallad för Satan själv. Hur ska man bete sig när man blir kallad för demon besatt? Hur FAN ska man bete sig???

Jag går ut o köket och ringer min bror D. Han är i stan på fest och säger att han kör direkt. Jag tar på mig tröja och går ut och möter han på vägen.
Han kommer efter en stund och jag sätter mig i hans bil och bror D är jätte arg. Han kör till mamma och pappa och skäller ut pappa efter noter. Sen kör vi vidare in till stan.

Pojkvännen som numera är min sambo ringer jag till och frågar var han är. Jag kör bil svarar han och jag frågar vart. Han förklarar då att han var på väg till mig för att överraska mig. Jag fick då säga att han får inte köra hem och att jag inte är välkommen hem mera.

Pojkvännen kör inom mamma och pappa efter vi pratat för att hämta kläder till mig. Mamma var då jätte ledsen och hade skrivit ett brev till mig. Men inget om att jag skulle komma hem igen. Bara hur ledsen hon var...

Jag sov hos bror D några nätter sen så sov jag på internatet på skolan jag gick på några nätter. Tillslut var jag tvungen att komma hem igen och sova där innan jag fick min lägenhet. Socialen hjälpte mig. Jag ville verkligen inte det men jag hade inget val. Tyvärr var jag tvungen att sova hemma i 2 veckor tills jag fick min lägenhet.

Dagen jag skulle flytta så fanns bror D, bror P och pappa i köket. INGEN av dom hjälpte mig att flytta. Ingen av dom lyfte ett finger för mig. Dom satt i köket och drack kaffe medans vi bar ut saker till släpet. Pappa var sur så jag skällde på honom för något. Kommer inte ihåg vad. Skällde väl för att han inte hjälpte mig. Han körde iväg och där stog jag med ett släp som var fullpackat som jag, pojkvännen, mamma och en inringd kompis fyllt. Ingen av oss fick köra det släpet. För att köra släpet måste man ha E körkort. Mamma sa att jag fick ringa till pappa och be han om ursäkt innan han körde släpet till lägenheten.

Fast jag stog för det jag tyckte var jag ändå tvungen att ringa pappa och be han så hemskt mycket om ursäkt annars körde han inte mina möbler. Tillslut kom han och körde.
Bad bror P om han kunde spänna fast möblerna med spännband på släpet innan vi körde. Han blev jätte arg på mig och sa att det borde jag kunna själv om jag nu ska bli lastbilschaufför.
Är det så förbannat svårt att spänna fast lite möbler åt sin lilla syster som inte har något jäkla hem att komma till?

Jag måste vara den hemskaste personen som finns eftersom INGEN stog upp för mig. Bror D hade åkt tillbaka till pappa senare efter hans utskällning och bett om ursäkt. Varför? Kunde man inte skälla på sin pappa för att han slängt ut sin lilla syster? Varför var det INGEN som stog upp för mig?

Flyttade in i min lägenhet och det var så skönt att få komma in bakom 4 väggar och få känna lugnet. Kunna andas som jag vill. Kunna lyssna på vilken musik jag vill utan att pappa blev arg och stängde av strömmen i mitt rum i flera dagar så man fick krypa till sängen för att inte slå ihjäl sig på sakerna i mitt rum. Men det var då det kom smygande för &=/(&/(%/#¤)/&%=/?)(&(¤ gången... Ångesten... Ångesten för att vara lämnad, för att vara ensam. Pojkvännen fick ta emot massa skit från mig och min ångest. Ett under att han idag är min sambo. Han är enormt stark.

Då blev jag barnet som ångesten styrde över. Inte heller nu kunde man styra över sig själv och känna tryggheten. Nu styrde ångesten allt...