Minnet

Nu börjar det hända saker. Jag börjar komma ihåg saker som jag varit med om som jag förträngt. Jag är så trött. Vill bara sova. Vet inte om jag orkar tänka på dessa saker, men ajg måste. Måste göra det för att kunna gå vidare. Vill inte att det ska gömmas i minnet igen... men det är så jäkla svårt att tänka på det, prata om det, känna det.

Saker som jag ALDRIG sagt till någon. Inte en människa på denna planet vet om det förutom jag och h*n. Vet att mamma reagerade när jag kom hem dagen efter. Hon undrade vad som hänt. Jag svarade "Inget". Mamma sa inget mer... Jag sa inget mer... Vet inte hur jag ska tackla det. Har iallefall berättat för en person nu. Känns skönt att hon vet. Känns skönt att jag nu äntligen vågar säga vad jag känner, tycker, vill till henne. Vad jag varit med om. Men det har tagit tid... men hon har nu vunnit mitt förtroende fast jag skäms så mycket när jag pratar om det. Jag skäms fruktansvärt... Varför? Ingen aning. Det är ju inte mitt fel... eller? Sa jag något som gjorde det? Gjorde jag något som gjorde det?

Det börjar hända saker i mitt minne, och jag känner att jag inte orkar. Jag har ingen ork till något. Lillan vill leka men jag orkar inte. Jag orkar inte ens le känns det som. Men när hon kommer och ler mot mig så finns det inget annat i hela världen som kan göra så att jag inte kan le åt min dotter. Hon fyller min värld med kärlek. Men ändå så känner jag att jag har ingen ork... Ingen ork till något.

Vill åka på semester faktiskt. Brukar inte vilja det, men nu känner jag att jag skulle vilja åka iväg. Bara jag, lilla, och sambon. Åka till något varmt ställe, bada, äta gott och bara finnas. Orkar jag det då? Vet inte... Men jag behöver vila känner jag. Vara ifred... Sova.

Har pratat med syster V idag. Vi pratade jätte länge i telefonen och det kändes skönt. Hon sa saker som jag inte kommer ihåg. Saker som jag börjar minnas även här... i alkoholens värld.
Jag har skrivit innan att det kändes som att det bara var bror D som fanns hos mig, ställde upp för mig. Men Syster V berättade för mig att jag har varit mycket hos henne och hennes familj. Jag kommer inte ihåg det förrens hon sa det. Då kom minnena. Jag var hos henne när hon och hennes man (nygifta) bodde i Malmö. Vi var och köpte Roxette skivan och lyssnade hela dagarna på den och sjöng med. När dom flyttade till stan här så var jag mycket där och hjälpte till med systers son. Vi spelade Abba massor och så spelade vi "Red red vine" för syster son. Låten som gjorde att han somnade.
Jag trivdes där men samtidigt inte. Jag ville alltid hem på något sätt. Jag ville alltid veta vad som hände hemma. Jag hade ju ingen kontroll när jag var iväg. Jag såg ju inte vad som hände, vad som sades och vad som gjordes. Jag ville veta allt.

En gång när min svåger kom hem så låg jag och syster i deras säng och pratade. Svåger kom hem och var jätte irriterad över att syster inte bäddat sängen. Han tyckte vi kunde bädda sängen än att ligga där och prata. Syster och han började bråka och till slut fick hon köra hem mig. Något som hänt eftersom han var på det humöret? Min tanke var även att han kanske var trött på mig att ha mig där. Trött på att alltid ställa upp för våran familj...

Oftast när mamma hämtade mig eller jag kom hem när jag varit borta hos kompisar så berättade mamma vad som hänt. Varje gång så ångrade jag mig att jag hade åkt iväg. Varför var jag inte hemma. Jag hade kunnat stoppa det kanske. Jag hade kanske kunnat hjälpa till på något sätt. Alltid ångrade jag mig att jag åkte iväg, för varje gång hade det hänt något hemma och nästan varje gång berättade mamma.

Hände det inget hemma kändes det som att allt var fel. Hände det något hemma så kändes allt rätt... Nästan som att man blev lycklig (?), fast man inte var det. Det var fel när allt var lugnt...rätt när allt hände. Konstigt...?!

Ibland sov jag över hos en kompis som inte bodde så långt ifrån oss. Jag vaknade på natten och ville hem. Jag grät och önskade att jag kom hem. Ibland somnade jag om, men ibland fick dom köra hem mig. Kontrollen styrde över mig. Kontrollen över allt som hände hemma.
En gång var jag hos min syster i Malmö. Jag sov inne i ett jätte litet mysigt rum. Hela natten grät jag. Jag ville hem, vill så gärna hem. Men på dagarna gick det bra att vara iväg. Just på kvällarna och nätterna som ajg ville hem. Kan inte förstå varför man ville hem, hem till bråk och slag. Det var inte pappa som slog mamma, utan det var mamma som slog pappa. Gav han örfilar osv. Slängde saker i golvet så det gick sönder. Men det var så jag vill...Hem!

Kontrollen styrde över mig och jag var tvungen att ha kontrollen hemma. Veta allt som hände innanför dessa 4 väggar...