Behandling

Pappa var på behandling när jag var 12år ca. Det var hemskt. Det var så jobbigt. Varje morgon fick man frågan hur man mådde. Bra! svarade jag alltid. Men Bra var inte svaret. Man skulle verkligen beskriva med andra ord hur man mådde.

Jag är förbannad, arg, ledsen, besviken, ensam, olycklig. Tja! Det finns massa ord som kan beskriva mina känslor. Samma känslor som jag har idag hade jag även då. Men då var dom mycket starkare. Idag kan jag hantera dom på ett annat sätt. Accepterat dom på ett annat sätt. Men ett ord jag hade men inte visste ordet va, är Ångest. Jag hade det varje dag som 12åring, som barn och hade det varje dag på denna familjevecka när pappa var på behandlingen. Ångest! Den värsta känslan man kan ha. Den känslan är jag uppväxt med.

Pappa kom upp på behandlingen men ringde efter några dagar att han ville hem. Mamma fick köra upp dit och prata med dom och efter många om och men stannade pappa kvar. PUH!

3:ge veckan tror jag det var så skulle familjen komma upp. Familjeveckan! Min syster hade fått despans på att ta med sig sin lilla bebis. Det var jag, mamma, bror P, bror D, Syster + bebis och min faster.

Vi skulle konfrontera pappa. Alla satt i en ring som gick behandlingen även dom anhöriga. Pappa satt i mitten och jag skulle sitta framför honom. Pappa fick inte säga något till mig. Bara ta emot mina ord. Jag fick säga hur jag upplevde honom som alkoholist, som pappa, som människa. Vi alla i familjen fick göra detta. Bror D fick näsblod när han skulle gör det. Det var jobbigt för oss alla.

På avslutningen så kom vi alla i familjen igen tillbaka till hemmet pappa var på. Pappa skulle ta emot en medalj och så gick vi upp alla på scenen med pappa. Mamma hade skrivit en dikt som hon läste och så sjöng vi alla en låt som vi brukade sjunga för pappa "Hoppa tulle" tror jag den hette.

Behandlingen var otroligt nyttig. Man fick lära sig så otroligt mycket om sjukdomen Alkoholism.

Pappa kom hem efter sin behandling och sen gällde eftervård i 11mån. 1 gång i veckan på onsdagarna gick man på eftervård och jag gick också. Men jag sa inget på möten. Ville inte säga nåt, hade massor att säga samtidigt som jag inte hade något att säg. Vad skulle jag säg? Hur skulle jag formulera alla ord som jag hade inom mig? Varför skulle dom lyssna på lilla mig som ingen annars lyssnade på. Så jag slutade att gå. Det kändes som att jag svek pappa när jag gjorde det. Jag mådde dåligt av att sluta, men jag mådde även dåligt av att gå där och höra alla prata.

Pappa var nykter men han drack i sinnet. Han betedde sig precis som om han drack. Jätte konstigt. 12mån efter behandlingen började han dricka igen om jag inte minns fel. Då blev allt som vanligt än en gång...

Åren gick och jag blev 18år, skulle fylla 18år. Socialen ville som jag skrivit innan inte ge mig en lägenhet, men dom tyckte jag mådde så dåligt så jag behövde åka på en familjevecka själv på behandlingshemmet. Jag fick ta med mig en person. Jag tog med mig Bror D.

En mycket jobbig vecka och jag grät massor. Tömde min tjocka, jobbiga, tunga ryggsäck som följde mig vart jag än gick. Istället för att konfrontera alkoholisten så fick jag skriva ett brev. Pappa gick ju inte på behandlingen så brevet fick jag snällt läsa upp för prästen som var där. En underbar person som hjälpte mig massor.

Varje dag fick man säga "Hej! Mitt namn är ***** och jag är medberoende! För det är det man är. Man är lika sjuk som alkoholisten själv. Om inte sjukare på något sätt...

På kvällarna så släppte alla tankar och jag och bror D skrattade så vi grät oss till söms. Men varje morgon visste man att ryggsäcken skulle öppnas igen. Det jobbiga skulle börja än en gång.

Innan skrev jag att faster var med på behandlingshemmet. När jag och bror D var små så var vi mycket hos faster. Där fick man vara barn. Vi fick spela på stereon hur högt vi ville. Fick spela på pianot precis hur högt och mycket vi ville. Vi fick leka med gamla kläder och göra maskerad och så fick vi baka och leka med styltor som farbror gjort till oss.
Vi fick vara barn. Ingen sa till oss att vara tysta. Ingen sa "Släpp ut katten" bara för man spelade på pianot. Vi fick göra vad vi ville utan att vara rädda för att bli tillsagda.

Men varje gång så satt man hos faster och väntade på att bli tillsagt att man skulle vara tyst. Pappa sa alltid det hemma. Väsnades man för mycket så sa han åt oss att vara tysta. Men hos faster behövde vi inte det. Men ändå satt man med nålar i sig för att vänta på att bli tillsagd. Tog lång tid innan man började känna att man fick röra sig hos dom.

Ett underbart gammaldags hus med små fönster som var så mysiga. Halvmånar var dom. Ute så satt jag och farbror och lyssnade å fåglarna. Jag fick lära mig namnen på alla fåglar som sjöng så fint. Så vackert. Vi gjorde kikare med toalettrullar och titta på stjärnorna så jag kunde namnen på dom också.

Fridfullt att vara hos faster. Man kunde leva, andas.

Men när man kom hem så tyngdes ryggsäcken ännu mer. Man skulle vara tyst och inte väsnas för mycket. Än idag om min dotter väsnas för mycket så stelnar jag inombords och väntar på att hon ska bli tillsagd. Det sitter djupt.

Ibland säger pappa även idag "Vilket önaly (vet inte hur det stavas) det är här". Då gör det ont i hjärtat... Jag fäller taggarna utåt och är beredd till 500% att försvara lillan. Hon ska fanimej få vara barn. Hon ska inte behöva vara rädd för att bli tillsagt att bli tyst.
Självklart ska det vara med måtta. Men göra sina glädjetjut ska hon får göra. Hon ska få leka och känna sig som barn... utan att känna rädsla. Hon ska få vara Lillan... Hon ska bara få vara... Hon ska inte uppleva samma som jag...