Händer saker...

Nu är det extremt mycket saker som ska göra, fixas, planeras och varken jag eller sambon hänger med riktigt. Men det är bara att bita ihop för det kommer sluta så jäkla bra tror vi :-D

Berg och dalbana är det och kommer alltid att vara. Men så är det väl att vara alkoholens barnbarn. Känslorna man är uppvuxen med kommer aldrig att försvinna. Men man kan lära sig acceptera dom, och ändra dom till det positiva för att inte få dom djura dalarna. Som man säger. För att kunna arbeta med sig själv, måste man också acceptera sina "problem". Men mina dalar är inte så djupa längre som innan. Eller det kanske dom är, förändringen är att jag klättrar uppåt mycket snabbare än innan. Ångesten kan jag hantera bra nu, men mitt humör är ju en annan sak. Men det får jag ta... tyvärr. Jag försöker lägga band på mig, men samtidigt måste känslorna komma ut på något sätt...

För att tillfriskna, så måste man förstå att man har ett problem, och för att kunna arbeta med det, så måste man acceptera det... Bror D´s ord. Dom tycker jag man borde tänka på... Man måste acceptera. Man kan inte blunda för sina problem... Vakna UPP...!

Min framtid ser bra ut. Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag ska göra. Jag vet hur jag ska göra för att få det. Min vilja har blivit starkare. Min vilja, min lycka, min egna självkänsla har blivit så mycket bättre. Jag har arbetat så mycket med mig själv det sista året så det är knappt att jag själv känner igen mig ibland.

Men orken är inte 100% än. Det är så mycket som händer runt om mig och inom mig som tar min energi. Så svårt att förklara. Låter kanske väldigt fel det jag skriver. Men jag kan inte få till det på annat sätt.

Men tyvärr blir värken värre. Jag har skydd som jag måste sova med på nätterna, jag har skydd som jag måste ha på dagarna. Snart ser jag ut som pinocciho... skranglig, söndrig ;-) Men lycklig :-D


En annan sak jag börjat märka är att jag börjar tycker om cigarett rök (jag själv har snart varit rökfri i 3år). Lukten av det påminner så mycket om min älskade svärfar som inte lever längre. När jag känner lukten så känns det som att han är precis bredvid oss som han alltid var innan. Kommer man någonsin vänja sig vid att han aldrig kommer tillbaka?

Han om någon i familjen hade ett hjärta av guld. Han tänkte bara gott om människor. Han var en fantastisk människa. Varför ska en sådan person få ett sådant hemskt avslut. Älskade svärfar. Han var verkligen älskad av mig...

Vi kunde reta gallfeber på varann ibland, men roligt hade vi :-D Saknar honom så mycket.

Jag verkligen älskar dig svärfar...



En sak som hände igår var att jag pratade med en man som stank alkohol, han var inte nykter. Tänkte inte på hur han hade tagit sig dit ut där jag träffade honom. Men det slog mig när jag hör hur en bildörr slås igen och bilen startas och kör iväg. Jag springer för fullt för att kolla bilen, men hann inte. Jag ringde polisen, och hoppas att dom fick honom... Där jag var, fanns massa barn. Jag kan inte förstå hur man kan köra med alkohol i kroppen. Hur är man funtad då?

Hur kan man riskera barn, människor, djur och sig själv för att köra med alkohol i kroppen. Vi gav ett bra signalement och jag kommer aldrig glömma denna mannens ansikte. *ryser av äcklighet*. Vi var många som såg honom...

Personer som kör rattfulla sänks i mina ögon. Dom är inte värda mycket. Jag kan inte förstå, hur tänker man? Man tänker inte alls! Min egna pappa har kört rattfull. Jag har själv ringt polisen för det, men dom har inte tagit honom. Men en dag ringde mamma och polisen tog honom. Idag har han sitt körkort igen...

Det är så många barn, familjer som förlorar någon nära för att någon tar nycklarna för att sätta sig på/i ett fordon. Sådana personer borde ALDRIG få tillbaka sina körkort.

När denna mannen körde iväg så tänkte jag att polisen kan ändå inte göra något. Jag slog väck tanken med en gång och tänkte. Jag MÅSTE ringa. Då har jag gjort vad jag kunnat för att stoppa denna galning från att köra på ett person. Det är de minsta jag kan göra för samhället...

Jag hoppas polisen tog honom...

Hejdå Tapetblomman!

Jag har blivit en annan person. Lite läskigt är det, men mitt rätta jag har nog börjat komma fram mera.
Jag accepterar inte vad som helst. Säger mera vad JAG tycker, tycker inte folk om det, tja, vad kan jag göra åt det...!

Mycket har hänt på sista tiden och jag växer mera inom mig. Ju mer motgångar i livet, desto starkare blir jag. Så Tack säger jag till alla motgångar.

Men tankarna går i huvudet och jag funderar på allt. Vi har varit så nära att förlora en familjemedlem igen så jag kommer lägga alla mina egna intressen åt sidan. Jag är annars aktiv inom en klubb, men det får vänta. Jag har inte tid just nu med det. Jag prioriterar annat. Min lilla familj går först. Jag måste göra så. Jag orkar inte göra allt jag vill, så jag får välja... och jag väljer så klart min familj.

Andra personer har märkt att jag är en annan person. Dom märker att jag säger ifrån på ett annat sätt och står rakryggad och står för det. Jag gör saker som jag innan varit rädd för... Innan var jag tapetblomman som inte ville vara i vägen. Idag är jag, JAG! Hejdå Tapetblomman!

Mina föräldrar vill inte ha min kontakt. Kanske därför jag vågar stå mera rakryggad. Jag kan göra exakt vad jag vill, säga vad jag vill utan att få dåligt samvete för deras tro. Som inte ens jag tror på. Som jag inte vill leva med.

Jag är vuxen person, har hus, har barn, har sambo, har ett liv, har en framtid. Varför ska jag leva ett liv som andra vill att jag ska leva.
NÄ...slut med det! Jag lever mitt liv som JAG vill leva. Sen om andra inte tycker om det. Det får stå för dom. Vill dom inte ha min kontakt så är det dom som förlorar på det. Men jag blir fruktansvärt sårad. Sårad än en gång av mina föräldrar. Min fråga är... Kan jag någonsin förlåta dom...igen?
Men vad är det jag gör i mitt liv som föräldrarna inte tycker om? Jag har kontakt med ett medium... Är det så farligt? Har jag skadat någon? Nej! Pappa sa alltid till mig i tonåren att jag var Satan själv, Jag var demonbesatt. Jag var så hemsk. Jag var knarkarunge (har aldrig rört knark), jag var ett problembarn OSV OSV OSV. Ska man göra så inom religionen? Jag har inte någon religion att gå efter. Men dom har, ändå beteer dom sig så? Jag lever mitt liv, varför ska jag leva mitt liv efter deras religion?

Alla dessa ord som pappa sårat mig med, mamma sårat mig genom att inte göra något alls, har jag ändå ställt upp och hjälpt till. Jag har brytt mig, visat att jag älskar dom. Men självklart var jag ett problem, jag motarbetade hans drickande till 100%. Uppkäftig tonåring var jag, men ingen såg mig ändå. Jag var ändå ett stort problem för pappas drickande. Bara för jag idag har kontakt med ett medium och går kurser hos henne som gör att jag mår bra, och att jag växer i mig själv så säger dom upp kontakten. Det är ju egentligen JAG som borde brutit kontakten efter allt dom gjort. Om vi nu ska prata om sådant. Allt dom har gjort mot mig då? Alla sår som har fula ärr. Betyder inte det? Jag betyder INGET för min familj. Den enda person som stöttar mig genom allt detta är min Bror D. Jag vet att vi inte tror eller tycker samma om allt, men ändå så stöttar han mig. Han respekterar min väg, mina val, mitt liv. Vad har jag gjort utan honom? Han är min familj förutom min egna lilla familj.

Tack bror D för att du finns. Jag Älskar Dig!

Tänk vad en sjukdom som alkoholism kan fördärva, och en tro kan splittra en hel familj, ändå sitter dom där med ett glas rött vin med gott samvete. Herregud säger jag. Löjligt! Pappa sitter berusad med bibeln i handen och säger till mig att det jag gör är farligt för att jag kan dra in demoner i hans hus. Att jag inte längre är välkommen i deras hus... Jag tycker snarare att alkoholen han har i sig är en demon...
Pappa sa till mig att jag är illojal mot familjen pga denna blogg. Rätt konstigt tycker jag. Vad är jag illojal mot?? Han säger ju att han inte några alkoholproblem. Vad är jag då illojal för?

Jag lever fortfarande mitt liv med ett gott samvete. Jag har fortfarande valt min väg. Jag är inte beroende av något förutom kärleken från min sambo och mitt barn... det är dom som är det viktigaste för mig.

Ibland får jag mina svackor, min panikångest, min rädsla. Dom kommer jag nog alltid får leva med, med tanke på min ryggsäck jag har med mitt liv i. Men jag tänker resa mig upp varje gång. Ingen alkohol, ingen religion, ingen människa ska slå undan mig...

Jag säger än en gång, Tack motgångar, här kommer jag, Framtiden...!

Ögonen förföljer mig

Tittar in i ögonen och frågar... Känner du som jag? Varför känner vi så här? Vad är det som gör att det blir som det blir? Varför gör du som du gör? Bara för du ha problem och inte kan ta emot ett krav, ett ultimatum... Vad ger dig rätt att sätta ett krav, ett ultimatum på mig?

Vad fan ger dig rätt att säga något överhuvudtaget?

Vad har inte ni gjort? Varför måste allt vara så svårt? Varför ska det bara vara åt ena hållet? Varför är det så svårt att tycka om mig?

Tusen frågor men ingen kan ge mig ett svar. Ett beroende är ett beroende!

Tittar fortfarande in i ögonen och frågar, men ser bara en spegelbild av mig själv i ett par ögon som tittar igenom mig. Som inte ser mig? Ögon som lever sitt egna liv, som bara ser sig själv, och sitt beroende, sin alkohol.
Ett par röda ögon som är grumliga av fylla, sorg, hat och massa känslor man inte kan sätta ord på... Varför gör du som du gör?

Mina känslor som jag har idag trodde jag aldrig jag skulle få... rätt eller fel... Men det är inte rätt för mig. Jag söker efter något jag aldrig kan få. Varför är det så svårt?

Varför ska dessa ögon förfölja mig? Varför kan dom inte se mig, tycka om mig?

Önskar dessa ögon kan vakna upp en dag och vara klara, titta glatt runt om sig och se vad dom har framför sig... innan det är för sent. Kanske är det redan för sent?

För min del är det de... Ögonen såg aldrig mig...

Motgång = Starkare

Man sitter här och är orolig för kära svärmor. Hon är mycket dålig och vi vet inte alls när hon kan komma hem igen... Det är inte kritiskt, men det är mycket allvarligt...

Ju större motstånd vi stöter på, desto mer energi utvecklar vi för att ta oss igenom... Så jag har nog energi nu som kan räcka till hela Sverige nästan känns det som. Är det inte det ena så är det, det andra.

Så igår var jag på änglakväll hos medium. Man blir så glad när man träffar henne. Hon är så positivt och jag tycker så mycket om henne. Hon ger mig massa positiva råd och det har byggt upp mig så mycket. Hade det varit för några år sedan så hade jag inte orkat stå på mina egna ben idag.

Men jag står här, stark, vet vad jag vill, gör vad jag vill och ingen kan knäa mig igen. Jag låter inte det hända... Mycket tack vare hennes hjälp.
Tänk att en person kan ge en annan person så mycket bra. Det borde vi alla tänka på.

Alla borde ge varann något positivt varje dag.

Varför är det så att en familj kan få all motstånd, medan en annan kan glida genom livet utan motgång? Livet är ibland inte rättvist. Jag sitter här hemma och hoppas in i det sista att min svärmor ska bli frisk. Bli återställd. Men vad händer om det inte blir så? Tankarna snurrar för fullt...

Solen skiner över vårat hus

Har väl börjat smälta det nu att mina föräldrar har sagt upp kontakten med mig... Vill dom ha det så, så får det blir så. Jag börjar ju som sagt få vanan inne, men nu är det sista gången dom slår undan benen på mig. Nu är det färdigt... !

Jag frågade pappa:
- Du menar då att det är 2:a gången du slänger ut mig från detta hus?
- Ja, svarade han...

Han har aldrig erkänt innan att han slängde ut mig innan...men i måndags kväll gjorde han det.

Det jag irriterar mig mest är att pappa sitter med bibeln i handen och säger att det jag håller på med är farligt (går på medation och kurser för ett medium för att lära mig kontrollen av mig själv bla), när han sitter själv berusad?? Jag kan inte riktigt få in det i mitt huvud. Är det så konstigt att man vill gå sin egna väg när man ser hur dom beteer sig? Han sitter där uppe på sin pedistal och försöker vara nåt han inte är när han druckit... Frågan är bara när pedistalen går sönder och han vaknar upp och förstår vad det är han håller på med...OM han gör det någon gång. Och mamma gör sitt jobb bra också... försöker hålla pedistalen uppe. Problemet är att dom ser inte det själva.

Det är alkoholens sjukdom som talar...!

Tycker det är så synd. Jag älskar ju dom ändå. Dom är ju mina föräldrar. Men vill dom inte ha mig som deras dotter så får det vara så. Jag kommer inte bli sårad mer för deras beteende längre och det är faktiskt skönt på något konstigt sätt.

Men jag lever mitt liv som jag vill. Huvudsaken är att jag och min egna lilla familj mår bra, och det gör vi. Vi mår jätte bra och trivs ihop. Solen skiner över vårat hus fast vi har och har haft otroligt mycket motgångar i vårat liv...

"Favorit" i repris

Längesen jag skrev nu igen...

Jag är tom på känslor nu fast ändå inte... Så mycket som händer, som jag inte kan sätta ord för vad jag känner...

Jag kan säga så mycket som att vissa människor borde inte få vara föräldrar. Vissa säger att dom låter sin barn göra som dom vill. Låter sina barn får vara individer. Men när man väl går sin väg så tycker dom det är fel. Ljuger för sig själva för att det ska låta bra i andras ögon och så säger dom att jag är illojal, frågan är vem som är det? Men när dom väl står vid en vägkorsning så vågar dom inte stå för det dom tycker utan vänder kappan efter vinden.

Än en gång... Vissa människor borde inte få ha barn.

Så otroligt patetiskt så det är sjukt. Man skrattar bara åt det!

Än en gång i mitt liv har inte min mamma stått upp för mig. Än en gång i mitt liv tar hon pappas väg. Bekvämt? Eller tycker dom så illa om mig för att jag är den person jag är idag? Då får dom göra det. Jag är stolt över den person jag är idag. En person som visar ödmjukhet och som människor kan lita. Jag är stolt över det.

Än en gång visar pappa hur jävla illa han tycker om mig. Än en gång visar han vägen ut? Bekvämt? Vågar inte se sanningen i vitögat? Bra att skylla på mig. En av familjens svarta får... Eller vita får... ett vitt får som vågar gå sin väg. Då kallar jag mig det lilla vita fåret som vågar stå upp. Självklart är det bekvämt för dom att skylla allt på mig. Jag är ju en person som säger vad jag tycker och det tycker inte dom om. Därför måste jag försvinna ur deras liv... om jag då inte går deras väg...

Jag får mitt straff! Absolut inte!! Jag tycker det är skönt att slippa detta nu. Är lättad över att dom inte vill ha min kontakt längre. Jag slipper se dom fördärva sina liv, slipper se deras lögner mot andra, sig själva och mot min egna familj. Slippa se dom ta deras egna liv ifrån sig själva. Slippa se alkoholens offer... Slippa se hur dom kan välja en religion före deras egna kött och blod.

Igår visade även min far att han är rasist. Rasist mot min sambo. Hur lågt sjunker man då? Ja, jag kan säga det högt idag. Igår var han en ren rasist mot min sambo, min sambo som endast varit snäll mot dom jämfört med vad andra varit mot dom... Herregud säger jag. Hur jävla lågt kan man sjunka???!!!

Som sagt... vissa borde inte skaffa barn.

Jag kommer göra många fel i mitt egna föräldraskap. Men jag kommer ALDRIG vända ryggen för mina barn för att dom väljer en väg som jag inte tycker om...

Känslor i allt detta...har inga. Jag är tom... Det är rent ut sagt pinsamt!

Favorit i repris... Än en gång är jag inte välkommen hem till mina föräldrar... ! Vad FAN är det för föräldrar??? Som sagt. Vissa borde inte få ha barn!

Jag lever mitt liv som JAG vill. Jag tänker inte leva mitt liv som andra vill. Punkt slut...!!!

Jag respekterar deras tro... varför då inte respektera mitt???