Hejdå Tapetblomman!

Jag har blivit en annan person. Lite läskigt är det, men mitt rätta jag har nog börjat komma fram mera.
Jag accepterar inte vad som helst. Säger mera vad JAG tycker, tycker inte folk om det, tja, vad kan jag göra åt det...!

Mycket har hänt på sista tiden och jag växer mera inom mig. Ju mer motgångar i livet, desto starkare blir jag. Så Tack säger jag till alla motgångar.

Men tankarna går i huvudet och jag funderar på allt. Vi har varit så nära att förlora en familjemedlem igen så jag kommer lägga alla mina egna intressen åt sidan. Jag är annars aktiv inom en klubb, men det får vänta. Jag har inte tid just nu med det. Jag prioriterar annat. Min lilla familj går först. Jag måste göra så. Jag orkar inte göra allt jag vill, så jag får välja... och jag väljer så klart min familj.

Andra personer har märkt att jag är en annan person. Dom märker att jag säger ifrån på ett annat sätt och står rakryggad och står för det. Jag gör saker som jag innan varit rädd för... Innan var jag tapetblomman som inte ville vara i vägen. Idag är jag, JAG! Hejdå Tapetblomman!

Mina föräldrar vill inte ha min kontakt. Kanske därför jag vågar stå mera rakryggad. Jag kan göra exakt vad jag vill, säga vad jag vill utan att få dåligt samvete för deras tro. Som inte ens jag tror på. Som jag inte vill leva med.

Jag är vuxen person, har hus, har barn, har sambo, har ett liv, har en framtid. Varför ska jag leva ett liv som andra vill att jag ska leva.
NÄ...slut med det! Jag lever mitt liv som JAG vill leva. Sen om andra inte tycker om det. Det får stå för dom. Vill dom inte ha min kontakt så är det dom som förlorar på det. Men jag blir fruktansvärt sårad. Sårad än en gång av mina föräldrar. Min fråga är... Kan jag någonsin förlåta dom...igen?
Men vad är det jag gör i mitt liv som föräldrarna inte tycker om? Jag har kontakt med ett medium... Är det så farligt? Har jag skadat någon? Nej! Pappa sa alltid till mig i tonåren att jag var Satan själv, Jag var demonbesatt. Jag var så hemsk. Jag var knarkarunge (har aldrig rört knark), jag var ett problembarn OSV OSV OSV. Ska man göra så inom religionen? Jag har inte någon religion att gå efter. Men dom har, ändå beteer dom sig så? Jag lever mitt liv, varför ska jag leva mitt liv efter deras religion?

Alla dessa ord som pappa sårat mig med, mamma sårat mig genom att inte göra något alls, har jag ändå ställt upp och hjälpt till. Jag har brytt mig, visat att jag älskar dom. Men självklart var jag ett problem, jag motarbetade hans drickande till 100%. Uppkäftig tonåring var jag, men ingen såg mig ändå. Jag var ändå ett stort problem för pappas drickande. Bara för jag idag har kontakt med ett medium och går kurser hos henne som gör att jag mår bra, och att jag växer i mig själv så säger dom upp kontakten. Det är ju egentligen JAG som borde brutit kontakten efter allt dom gjort. Om vi nu ska prata om sådant. Allt dom har gjort mot mig då? Alla sår som har fula ärr. Betyder inte det? Jag betyder INGET för min familj. Den enda person som stöttar mig genom allt detta är min Bror D. Jag vet att vi inte tror eller tycker samma om allt, men ändå så stöttar han mig. Han respekterar min väg, mina val, mitt liv. Vad har jag gjort utan honom? Han är min familj förutom min egna lilla familj.

Tack bror D för att du finns. Jag Älskar Dig!

Tänk vad en sjukdom som alkoholism kan fördärva, och en tro kan splittra en hel familj, ändå sitter dom där med ett glas rött vin med gott samvete. Herregud säger jag. Löjligt! Pappa sitter berusad med bibeln i handen och säger till mig att det jag gör är farligt för att jag kan dra in demoner i hans hus. Att jag inte längre är välkommen i deras hus... Jag tycker snarare att alkoholen han har i sig är en demon...
Pappa sa till mig att jag är illojal mot familjen pga denna blogg. Rätt konstigt tycker jag. Vad är jag illojal mot?? Han säger ju att han inte några alkoholproblem. Vad är jag då illojal för?

Jag lever fortfarande mitt liv med ett gott samvete. Jag har fortfarande valt min väg. Jag är inte beroende av något förutom kärleken från min sambo och mitt barn... det är dom som är det viktigaste för mig.

Ibland får jag mina svackor, min panikångest, min rädsla. Dom kommer jag nog alltid får leva med, med tanke på min ryggsäck jag har med mitt liv i. Men jag tänker resa mig upp varje gång. Ingen alkohol, ingen religion, ingen människa ska slå undan mig...

Jag säger än en gång, Tack motgångar, här kommer jag, Framtiden...!