Barn ska få vara barn

Det har kommit inlägg i gästboken om integritet, men personen själv skrev ut både namn och ort så jag raderade det omedelbart då jag vill ha bloggen anonym. Otrevliga kommentarer i bloggen kommer att raderas då ingen kommer att få mig att sluta blogga. Den som kan få mig att sluta är endast jag själv.



Jag bodde hos min bästa vän några månader när jag var runt 16år. Vi hade ett rum utanför hennes föräldrars hus. Vi hade jätte roligt tillsammans. Hennes pappa planerade att bygga ett eget rum till mig. Men tiden gick och jag började känna att jag var rädd att förlora henne som vän då vi bodde så tätt på varandra hela tiden. Vi bråkade inte, men vi behövde andas.

En kväll så sa jag till henne att jag flyttar hem igen. Jag berättade att jag ville hellre bo i ett helvete och ha min vän kvar, än att bo kvar och förlora henne som min bästa vän och ändå få bo i ett helvete.

Så jag flyttade hem...

Jag trivdes så bra där hos dom. Jag kände mig välkommen och vi hade så roligt tillsammans. Jag behövde inte känna mig nervös. Jag behövde inte få den där oroliga känslan som man hade så fort man skulle komma hem. Frågan om pappa var nykter eller inte. Vi hittade på massa hyss och skrattade hela dagarna. Jag mådde bra men mitt hjärta höll på att gå sönder. Jag vill också ha en mysig familj som dom hade.
Men det visade sig sen att det var inte så bra... Hennes pappa är också glad i alkoholen så vi har mycket gemensamt.

Idag försöker man finnas för henne som hon fanns för mig då hennes son har leukemi. Man har fått lära sig mycket om cancer då min svärfar dog i det och hennes 4 åriga son är dålig i sin cancer. Hur mycket skit ska det komma i denna värld. Ska inte barnen få vara friska och må bra. Är det inte droger inblandade så är det sjukdomar. Önskar att alla barn kunde få ha en härlig barndom med bara massa skratt.

Man sitter här och vill åka upp till dom och hälsa på men är livrädd att jag har träffat någon som bär på ett virus som jag då drar med mig till dom. Önskar jag kunde göra något för dom, men det enda jag kan göra är att lyssna på deras ord. Stötta...

En dag var vi hemma hos mig. Vi tittade på tv och åt popcorn. Min syster var hemma också. Vet inte vilket pogram vi kollade på men helt plötsligt så kom pappa in i bara kalsonger. Han satte på stereon och jag sa att vi tittar på tv. Han brydde sig inte. Han satte på Ulf Lundell på högsta volym och stog bara där i sina kalsonger. Han spelade jätte högt så det gjorde ont i öronen.

Mamma kom in och sa till men han brydde inte sig. Han höjde ett snäpp till på stereon och satte sig i fåtöljen. Fanns inget man kunde göra. Jag skämdes så mycket för min kompis, men vad kunde jag göra. Min syster kom in och skällde på pappa. Hon blev mycket upprörd så man såg tårarna i hennes ögon. Vad fanns det för oss att göra? Bara att acceptera att pappa skulle lyssna på sin musik när han ville. Jag avskyr Ulf Lundell...

Enligt bibeln så är mannen i familjen huvudet. Det är mannen som tar det sista beslutet. Det kan ju tolkas på många olika sätt och givetvis tolkade pappa det som att HAN bestämde allt. Vi skulle lyda... Så var det när han var full. Han slängde ord från bibeln i huvudet på oss. Barn ska respektera sina föräldrar. Men det står ju även att föräldrarna ska respektera barnen... Men dom orden hoppade nog pappa över varje gång, för det fanns inte. Det var bara HAN...

Om jag inte minns fel så var det den dagen jag bestämde mig att bo hos min kompis. Min bästa vän. Hon som alltid funnits för mig. Hon som känner mig utan och innan. Det är hon och sambon som känner mig bäst.

När är det barn får vara barn egentligen? Vilka barn har en bra uppväxt? Finns det någon bra uppväxt? VAD är en bra uppväxt?

Varje gång man såg huset så undrade man hur det är hemma idag. Ska jag tassa på tå, eller ska jag hålla mig undan?

Jag är evigt tacksam för att jag fick bo hos min vän. Då fick jag vara ungdom och kunna andas som jag ville. Bara vara jag...