Tryggheten, Var finns den?

Jag glömmer aldrig för många år sedan en händelse. Jag var liten men kommer inte ihåg vilken ålder jag var i. Jag och pappa skulle åka med ett dött får nånstans. Kommer inte alls ihåg varför vi körde bort det fåret. Vi körde pappas pick up så fåret låg på flaket.

Helt plöstligt frågade pappa mig om jag trodde fåret frös. Jag tittade ut och där ute låg fåret med massa kall vind i pälsen.
-"Ja, svarade jag. Jag tror det fryser. Ska vi ta in det i bilen?"

Jösses, det har jag fått äta upp många gånger i mitt liv. Hur kan ett dött får frysa *fniss*

Min familj har massa humor :-D Hade det inte varit problem med alkoholen och massa får/får inte pga av religionen så hade vi nog haft en härlig familj... Stora högtider osv.
Det önskar jag massor. En familj med traditioner som är trevliga utan alkohol. Det får jag bygga upp med min egna familj. Det kämpar jag med. Barn, gärna syskon som har varandra.

Fester och middagar har vi haft massor hemma speciellt när jag var yngre. Idag är man 29år men då var jag runt 7-8år ca. Tror jag var i den åldern... När folk var hemma och åt så städade mamma hela huset så det blev jätte fint. Tände härliga ljus och dukade vackert med fin porslinet. Mamma och pappa hade ju egna djur som får och kor som vi slaktade så vi hade ju alltid lite "finare" mat hemma.
Ibland under middagen så somnade pappa. Mamma satt bredvid och puttade lite försynt på honom så ingen såg. Problemet var ju att alla såg... Jag iallefall.
Mamma puttade flera gånger men pappa vaknade inte.

Gästerna sa alltid till mamma...
-"Låt han sova! Han har ju jobbat hela dagen. Han är ju röd i ögonen så trött han är."

Men jag visste att han hade inte jobbat på det viset så han skulle bli så trött så han somnade mitt under middagen. Nä! Han hade druckit så mycket rättare sagt så han inte kunde hålla ögonen öppna.

Vin stog alltid på bordet när det var gäster. Öl, sprit osv. En egen bar hade vi i vardagsrummet där det stog fina glas som man kunde blanda sina drinkar i osv...

Jag hatade denna alkohol...jag fanns i hemmet men ingen såg mig. Mamma och pappa hade jätte många vänner som var hemma men ingen såg...eller ingen VILLE se hur jag mådde. Alla trodde bara att jag var en liten flicka med långt hår som bara var tyst. Som gick i min egna värld. Ingen såg hur min mage gnagde så det gjorde så ont. Trodde magen skulle gå sönder.

Låg på lasarettet flera gånger för magen. Maginfluensa ett antal gånger och så var jag utorkad... Varför denna problem med magen... Ingen såg problemen. Inte ens läkarna :-(
I skolan var jag hemma MINST 1 dag per vecka... Inte ens lärarna på skolan såg mig.

Dom här festeran hemma var oftast roliga fasktist. God mat och mamma och pappa var på gott humör. Iallefal tills pappa blev för full eller något annat hände. Min bror som vi kan kalla för D han fanns också där. Men jag kommer inte ihåg redigt vad han gjorde. Min syster V bodde i egen lägenhet i stan...sen flyttade hon till göteborg och sen vidare till malmö när hon gift sig. Den andra brodern P har jag inget minne av alls nästan. Han höll nog på mycket med sin motocykel och körde runt till kompisar. Han bodde inte heller hemma men han flyttade hem och flyttade igen ofta...

Vi umgicks mycket med en familj från Göteborg. Dom hade en dotter som var ett halvår yngre än mig och vi hade så roligt. Hennes föräldrar hade också problem med alkoholen så våra föräldrar drack mycket tillsammans. Pappa hade traktor så vi fick åka i skopan på den upp och ner. Det var jätte roligt. Vi sjöng i våra hopprep och drömde att vi skulle bli stora artister.

Det var den familjen vi åkte till Norge med. Så man har många fina minnen tillsammans med henne.

När man tittar tillbaka i min barndom så känner man ett enormt HAT. Men på något sätt så känner jag värme och gemenskap. Känner stark kärlek. Varför vet jag inte. Kanske för att vi alla kämpade mot alkoholen som styrde pappa. Vi var ju alla alkoholens barnbarn och mamma var/är sjukt medberoende till sin man.

Man kan ju nästan kalla det för stockholms syndromet om ni vet vad det betyder.

Man fick nästan allt man pekade på av mamma och pappa. Tjatade till mig saker. Men som jag skrivit innan. Det materiella ville man inte ha. Det var bara plåster på såren. Man vill bli sedd... vill ha kärlek....ville ha en kram... Men ingen såg mig.

Jehovas vittnen ska väl hålla sina problem inom församlingen för min fråga är... Varför ringde aldrig någon socialen och sa att vi barn mådde skit? Vi bodde i ett missbrukar hem så bara blev värre och värre psykiskt. Många av vännerna visste att pappa drack mycket. Mamma pratade med vissa av vännerna med problemen men ingen hjälpte oss... Varför.Ännu en gång kommer frågan upp. Betydde vi barn inget???

Behövde vi barn ingen trygghet? Vad är barn utan trygghet???