Jag upplever det så

Tårarna rinner ner på min kind. Jag mår skit, men ingen ser. Jag vill inte leva, men ingen ser, jag vill börja om, men ingen ser. Jag vill inte mer, men ingen ser. Jag ser inte orden för mina tårar. Jag orkar inte mer. Men ingen ser...

Det enda jag gör i denna blogg är att skriva så som jag upplever det. Mina tankar, mina känslor. Känslor som ingen visste om men nu finns dom så ni kan läsa. Då gör jag fel. Är det så det ska vara? Jag ska bara vara en person i familjen som inte ska yttra mig. När jag väl säger vad jag tycker och känner och vill. Då är det fel?

Enligt vissa av er så ska jag fortsätta vara tapetblomman som bara ska finnas, som inte ska säga något. Bara vara en person som ingen ser. En person som ingen vill ha.

Jag ska fortsätta vara tapetblomman för eran skull. Lika bra att bara försvinna så jag inte ställer till det i era tankar. Jag ska förbli tapetblomman...
Jag skriver inga namn, jag skriver bara känslor, tankar och min upplevelse. Det är visst fel. Ja, klart det är fel när man känner sig träffad... Vad annars?
Jag ska vara tyst... Är det det ni vill? Klart ni vill det. Ser ni problemen måste ni göra något åt det och det orkar ni inte.

Jag har alltid varit tyst och inte sagt något, bara hållit det inom mig. Idag skriver jag orden i en blogg anonymt. Då är det fel. Vill ni få väck bloggen...? Kämpa på, kanske jag stänger ner den, MEN INGEN KAN STOPPA MINA KÄNSLOR, TANKAR ELLER MITT LIV.

Ingen av er kan stänga av mitt innersta. Bara jag själv.

Konstigt att människor stöttar mig till 100% när jag började bloggen. Klart ni gjorde det. Jag skrev ju bara om mamma och pappa och olika händelser. Men nu när jag skriver lite fritt om mina tankar och om min familj så klampar jag in på era liv. Klart det är jobbigt när jag skriver om er. Lättare att acceptera om jag bara skriver om mamma och pappa...

Ingen av er kan stoppa mina tankar eller känslor. Jag kommer alltid ha dom vare sig jag, du eller ni vill/tycker om dom...

Jag kommer aldrig säga upp kontakten med mamma och pappa. Dom betyder för mycket för mig. Jag älskar dom över allt annat. Det är deras sätt på alkoholen som jag inte accepterar. Är det så konstigt?

Ni fanns inte där när jag var liten och fanns i bråken. Ni fanns inte där för mig någon av er. Ni bodde inte hemma, ni stack hemifrån, jag fick alltid vara kvar. Jag fick gömma mig i mitt rum innanför 4 väggar och lyssna på bråken. Är det så konstigt att jag mår skit för denna alkohol?

Ni fanns ju inte där. Ni hade nog med era egna känslor och upplevelser. Ni fick inte uppleva dom sakerna, bråken, orden, skriken, slagen för ni fanns fortfarande inte där. Jag var där. Jag såg allt. Hörde allt...

Är det så konstigt att jag hatar denna alkohol när jag ser hur alla ni är glada för den? Kan inte ens äta en god middag tillsammans utan alkohol... Hur kommer det sluta när vi alla har arvet inom oss att bli alkoholister. Sjukdomen är ju ärftlig. Vågar man ta den risken? Inte jag iallefall. Jag vågar inte dricka för jag är livrädd att bli en alkoholist...

Jag vill se mitt liv med nyktra ögon...

Varför försvarar ni alkoholen så pass mycket? Varför betyder den så mycket för er?

Som jag skrivit innan i bloggen. Jag kommer aldrig be om ursäkt för mina ord här i denna blogg, Det är så här jag känner och upplever. Sen är det upp till er att ta åt er eller inte bry er. Jag skriver denna bloggen för mig själv, Ingen annan...

Bara jag! Den jäkla tapetblomman som ställer till i era känslor och tankar idag...