Jag

Sen man fick barn känns det som att man har fått ett hårdare krav på sig att vara en bra förälder än om man inte varit uppväxt i en sådan familj som jag varit i. Nu måste man verkligen se till så våra barn får den tryggheten jag inte fick. Blir sedd, bli hörd.

Sambon förstår mig otroligt bra och jag är så tacksam för det. Han vet mina krav när det gäller våran dotter och han tycker det är bra krav. Tryggheten, kärlek går först... Våran dotter ska känna sig älskad för att hon är som hon är. Inte bara för att hon är en dotter... utan för att hon är VÅRAN dotter och en egen individ.

Tryggheten, kärleken är grunden för ett barn tycker jag. Men har barnet 2 föräldrar som mår skit, som bara bråkar osv. Då tycker jag att det är bättre att föräldrarna skiljer sig och det blir 2 lyckliga föräldrar på varsitt håll än 2 föräldrar som mår jätte dåligt ihop. Vad tycker du?

Kanske känner jag så för att jag ville när jag var liten bara flytta hemifrån. Få se 2 lyckliga föräldrar! Men det fick jag aldrig se...

Idag mår dom mycket bättre tycker jag, men dom dricker tillsammans när dom vill... Ingen bor ju hemma och kan säga till dom... Är det därför dom mår bättre idag?


Ibland känns det som att jag inte orkar här hemma. Jag vill bara lägga mig i sängen och lägga täcket över huvudet och bara försvinna. Sväva bort i drömmarnas värld. Men det funkar ju inte. Jag har en dotter så jag måste vara stark. Jag måste orka ha henne 24 timmar om dygnet. Jag måste orka kämpa mot mina känslor fast dom är på bristningsgränsen ibland.

I min familj får jag ofta hör hur min syster mår. Min syster mår så fruktansvärt dåligt och det är så synd om henne osv. Ja, jag håller med. Min syster har det jobbigt. Men JAG då? Fortfarande ingen som ser mig. Men jag får nog skylla mig själv. Jag döljer det jäkligt väl hur jag känner det. Hur jag mår men ibland orkar jag inte dölja det... Då får min sambo se alla mina känslor komma ut. Det är INTE bra! Han får hjälpa mig igenom mina panikångest attacker, hjälpa mig andas för att inte hyperventilera sönder mina lungor. Dom bränner som eld när attackerna kommer, men som jag tur nog inte haft på ett tag. Det är min sambo som jag visar allt för, men det känns som att jag försöker dölja det även för honom nu för tiden. Kanske för att dottern alltid är med oss?

Skulle jag visa mina känslor för någon annan så skulle dom tycka att jag är helt knasig tror jag. Plus så vägrar jag gråta bland folk. Gör jag det så ser jag ner på mig själv. Jag har förlorat mot mig själv. Jag är en dålig människa om jag låter dom jäkla tårarna vinna över mina ögon. Så känns det.

Så jag kämpar vidare genom att inte visa någon hur jag igentligen mår. Ingen får se mina svarta sår i mitt hjärta. Mina svarta hål inom mig som växer sig större och större. Hur ska jag göra för att läka dessa. Hur ska ajg göra för att stänga dom så dom inte öppnas igen? Kan nån hjälpa mig med det?

Ingen kan hjälpa mig med det förutom jag själv. Men hur gör man?

Finns det någon annan som är uppväxt med alkoholproblem hemma? Känner ni som jag? Är jag ensam med mina känslor? Eller är jag knäpp? Hur mår ni egentligen, innerst inne? Du som läser kanske själv är alkoholist, hur känner du? Hur känner di egentligen innerst inne i ditt hjärta? För hjärta har ni alla fast man ibland kan undra. Men man måste se att det är en sjukdom. Ni är sjuka. Det är alkoholen som styr er och vi barn är dess barnbarn. Med andra ord så styr alkoholen även oss på något konstigt sätt...

En ärftlig sjukdom, en sjukdom som jag är livrädd för... En sjukdom som jag vägrar släppa innanför dessa dörrar och fördärva min familj som jag håller på att bygga upp. Med andra ord måste jag får väck känslorna från mig för eftersom jag bär på känslor som tex hat för alkoholen, känns det som jag redan har släppt in sjukdomen i mitt hem fast i ett annat format...

Tittar som vanligt ut genom fönstret... Ser våran komma smygande utanför och det är bästa årstiden för mig. Men vad vill jag? Titta ut genom fönstret för mig är lugnande. Jag får fortsätta drömma mig ut genom fönstret.

Tittar man ut genom fönstret så lever en hel värld där ute. Kanske den jag är rädd för? Kanske därför jag tycker om att titta genom fönstret? Innanför fönstret är jag i trygghet, ingen kan såra mig, men utanför fönstret finns världen full med människor som kanske har sjukdom dragande med sig. Jag vill inte vara alkoholens barnbarn längre. Jag vill bara vara jag... Får jag lov att bara vara JAG? Har jag rätt till det fast man är alkoholens barnbarn?